Missilpåsebrottslingar och offentliga rättegångar

Ja jag kan bara säga att Matte verkligen är en kvinna som bevakar sina intressen. Jag berättade ju att hon helt fräckt tog över min sovplats i badrummet igår natt. Jag kan meddela att hon spenderade nästan hela dagen igår där inne också. Hon satt klistrad på toaletten och lekte kurragömma med sig själv i den där gröna hinken. Visst är det väl ändå lite fräckt att sitta där och passa plats åt sig själv på det sättet? Hon åkte inte ens och hämtade lillhusse efter skolan. Nej den stackaren fick ta skolbussen hem själv. Han verkade i och för sig tycka att det var helt okey men det var nog bara för att göra Matte glad. Han är ju, precis som mig, en snäll och omtänksam valp. Men det allra fånigaste var nog ändå att när Matte väl hade suttit där inne i badrummet hela dagen för att passa sovplats, ja då går hon I ALLA FALL och lägger sig i SIN säng på kvällen! Det finns bara ett ord för sånt och det är MAKTMISSBRUK. Men inatt fick jag alltså tack och lov, sova ifred på min badrumsplats igen.

Idag tog hon med mig ut på promenad på eftermiddagen. Ja alltså efter att hon själviskt hade ignorerat mig fullständigt genom att sova halva dagen. Förutom den extremt långa tuppluren tog hon sig också tid att ta en extremt lång dusch medan jag låg och kämpade med att klämma ihop blåsan. Men sen kom vi alltså iväg. Jag hoppades att det skulle bli en sån där koppelfri promenad i skogen. Och det blev det! Härligt! Jag kände bara goda vibbar. Halvvägs inne i skogen, precis när jag lekte värsta bästa mossrivaren, så blev det bara bättre. Vi fick nämligen syn på ytterligare en hund. En labrador. Jippie, playtime! Dom brukar ju vara pigga på lite skoj labradorerna. Dom är inte så komplicerade och svåra som till exempel den engelska bulldoggen Charlie som vi brukar träffa ibland. Han har verkligen noll känsla för att leka panter eller frän spion. Han bara sniffar högfärdigt och vill att hans husse skall kalla honom för Charles. Löjligt. Men det här var alltså en leklysten labrador. Så nu skulle det äntligen bli lite action i skogen…..trodde jag… Ända tills den andra labradoren oavsiktligt startade tredje världskriget genom att lägga sin missil mitt på stigen.

Ja det var då eländet började. Hans stackars Husse hade nämligen ”glömt” missilpåsen hemma. Och Matte….. ja Matte är ju Matte. Hon såg det direkt och här var det inte ens tal om något ” utom rimligt tvivel”. Jag behövde inte ens titta på henne för jag kände hur Ilskan kom galopperandes som en rabiessmittad häst. Ja jag kände det jättetydligt och när jag väl tittade upp på henne så upptäckte jag genast att hon hade transformerat sig till självutnämnd missilpåsepolis. Och brottslingen, han var redan dömd. Färdig för stolen, utan tvekan. ”Hon kommer att skämma ut mig” tänkte jag modfälld. Jag som inte ens hunnit hälsa på den där labradoren. Och jag hade helt rätt i min dystra föraning. Det började direkt.

”Hallå där” Mattes röst spann iskallt iväg över mossan. Hussen där framme hörde inte först. ”Hallå där, du med hunden” upprepade Matte, fast den här gången hördes hon antagligen ända till Gustavsberg som ligger 6 kilometer bort. Hussen stannade och vände sig om. Log överraskat när han fick syn på Matte och frågade ”Menar du mig?” ”Ja” sa Matte vasst som en fiskfilékniv och gick närmare sällskapet medan hon obehagligt spände ögonen i honom. När vi närmade oss så försökte jag lätta upp stämningen genom att göra ett av mina berömda utfall. Jag går alltså ner i attackställning med rumpan högt upp och nosen i marken medan jag frenetiskt viftar på svansen. Det brukar gå hem hos alla. Hos Matte också. Jag brukar alltid få stående ovationer med: ”Åhhh kolla vad söt han är!” ”Han är verkligen underbar” ”Vilken härlig valp!” Det var ingen som gjorde vågen idag. Ovationerna uteblev fullständigt och det enda jag fick var ett blixtsnabbt rapp över nosen och sen fortsatte hon bara bestämt mot målet. ”Hallå där! Det där var verkligen inte välförtjänt”, försökte jag säga men det var ingen som tog någon som helst notis om vad jag sa.

När hon kom fram till Hussen så stack hon ner handen i sin jackficka, drog upp en av hennes alla extra missilpåsar och räckte den mot mannen. ”Här” sa hon. ”Du får en påse av mig eftersom du verkar ha glömt dina egna hemma” Då slocknade leendet genast på mannen och han sa beskt ”Sköt dina egna affärer” och vände sig sedan om. Oj oj oj, misstag, misstag, misstag. Årets felbedömning från hans sida. Han hade tydligen ingen aning om vad han gick till mötes den stackarn. Han visste ju inte att Matte hade suttit hela natten med en hink på huvudet, att hon hade legat och sovit halva dagen och var jätteutvilad och stridsberedd. Dessutom så var hon ju extremt känslig för det här med efterlämnade missiler på vad hon ansåg vara allmän plats. Han hade inte en chans. ”Hördu du, jag har redan TRAMPAT i dina affärer och börjar bli väldigt trött på att göra rent skorna från andras skit” svarade Matte med en om möjligt ännu iskallare röst. Man väntade sig nästan att få se pingviner komma vandrande mellan stenarna så kallt var det i luftdraget från hennes röst. Mannen sa då ”Men herregud vi är ju i skogen, alla låter sina hundar skita i skogen!” ”Ja det gör dom säkert” svarade Matte ”Men v e t t i g a människor plockar UPP efter sig, dom tar hand om sitt e g e t skitgöra och lämnar inte det till andra. Det här är en STIG och inget blåbärsris” Hon började äntligen efter sitt dygn på toaletten att få lite färg i ansiktet. Väldigt röd blev hon, om jag skulle vara helt ärlig. Rösten gick nästan upp i falsett och hon spottade lite när hon pratade, vilket kanske inte är helt enligt etiketten när man träffar nya människor. Men hon verkade inte bry sig. Jag försökte, för att avleda uppmärksamheten från Matte och den där olycksaliga missilen, att trixa lite genom att fånga spottet i munnen när det kom farande men…… jag lyckades inget vidare. Matte bara vände sig mot mig och sa ”Och D U, d u är bara lugn d u” Det var många DU i den meningen så jag antog att hon menade allvar. Jag satte mig resignerat ner i väntan på det stora krigsutbrottet.

Matte hade verkligen kommit igång nu och när hon väl har gjort det, då är hon pinsamt ostoppbar. ”Här ligger till och med hus bara några meter från stigen” sa hon sen och precis när hon hade sagt det så öppnades dörren till ett av husen. Åhh nej, ÄNNU fler aktörer i den här soppan. Och de hade OCKSÅ hundar så efter det här kunde man antagligen inte visa nosen i skogen igen. Skit också! Jag skulle bli August Björnbus – den snygga charmiga men ovälkomna hunden. August Non Grata. Vilket hemskt öde!

Nu började ett litet listigt leende smyga sig fram i Mattes äppelröda ansikte. ”Nuuu vet jag hur vi gör” sa hon utstuderat långsamt till den på förhand dömda missilpåsbrottslingen som stod uppträngd mellan en stor sten och staketet. ”Vi tar och frågar dom som BOR här och har sin grind precis vid din hundtoalett vad DOM tycker om att du är för fin för att plocka upp efter din hund” Hon artikulerade väldigt mycket måste jag säga. Var den andra Hussen kanske döv eller från något annat land? Oavsett nationalitet och eventuella hörselstörningar så tog hon i alla fall helt sonika ett steg fram till staketet och ropade ”Hallå där, ursäkta mig men kan ni komma hit lite” till dom som bodde där inne. Jag såg att dom började gå mot staketet. Det var två vuxna och två golden retrievers. Ja dom vågade väl inget annat än att lyda för det lät ju mer som en befallning än en vänlig förfrågan spontant utslängd för att få en gemytlig pratstund. Åh nej åh nej åh nej! Jag visste det! Matte tänkte anordna en rättegång mitt här i skogen! Så otroligt pinsamt. Jag avskydde hennes offentliga rättegångar. Vad skulle jag göra? Vad i allsindar skulle jag göra för att undvika den här prekära situationen? Jag tittade på labradoren som också mest verkade vilja försvinna från jordens yta. Vi förstod varandra till fullo, det var ingen tvekan om den saken.”Okey, skall du eller jag” frågade jag. ”Jag vet inte ”svarade han olyckligt. ”Gör det du för jag åt en i morse så jag känner mig lite uppstoppad och har rapat hela dagen” Så jag gjorde det. Jag menar, hur farligt kunde det vara egentligen? Den LÅG ju bara där helt oskyldigt medan alla bråkade om den. Lika bra att den försvann så att alla kunde gå hem lugnt och sansat innan blodvite uppstod. Så jag tog ett försiktigt steg åt sidan, böjde på huvudet och…..åt upp den. Sen sprang jag det värsta snabbaste som jag kunde, för jag visste ju att det fanns en ynkepynka möjlighet att ”någon” kunde sura ihop. Tyvärr hade jag helt glömt bort att Matte hade kopplat mig när vi fick syn på labradoren. ”Aaaaaaaaaaaaaj ahhhhhhhhh,” Vilket tvärstopp! Jag såg stjärnor och fruktade en allvarlig whiplash innan allt blev fullständigt kaos. När jag drog så där hårt i kopplet så ramlade nämligen Matte olyckligt nog ganska så handlöst ner i blåbärsbusken vid sidan av stigen och hon var mikroskopiskt nära att köra ena handen rätt i det lilla som fanns kvar av missilen på marken. Puh, vilken tur att hon missade, för det hade kunnat utmynna i rena rama härdsmältan! Nu blev det ju inte speciellt kul ändå för mina försök att göra en god gärning blev ju, som vanligt, inte ett dugg uppskattade och inte heller vederbörligen belönade. Nej det blev istället ett rejält öronryck och onda ögat. Det onda ONDA ögat. Aj då. Inte bra. inte bra alls…

Men missilpåsbrottslingen, han hade åtminstone vett nog att inte skratta åt henne. Det gjorde inte de andra i juryn heller. De frågade bara vad som stod på och om det hade hänt något. Då gjorde missilpåsbrottslingen en helt oväntad helomvändning och tog helt sonika på sig sin dom. Rätt av bara. Skyldig. I plead guilty. Guilty of all charges.”Det är inget” mumlade han med grumlig röst till juryn och nu såg även han ut som ett rött äpple i ansiktet. ”Jag skall bara plocka upp…… bajset” fortsatte han med en smått äcklad min. ”Det som är KVAR av det ja” väste Matte från blåbärsbusken och tittade förstås argt på mig. Jag vet, åter igen hur orättvist som helst! Missilpåsbrottslingen plockade upp Mattes extrapåse som låg slängd på marken och betalade sedan, med en sammanbiten min, sin utdömda samhällstjänst. Han tittade inte på Matte en enda gång. När straffet var genomfört så var han fri att gå. Jag hörde att han sa ”Kärring” tyst för sig själv när han gick iväg längst med stigen. Som tur var så hörde inte Matte det för då är jag rädd att vi hade fått tillkalla ambulans eller också hade det blivit ännu en tröttsam rättegång där han skulle anklagas för domstolstrots. Tack och lov så hade Matte fullt upp med att plocka blåbärskvistar ur håret just då.

Nu slutade allt med juryns genomgång och summering som pågick där en stund vid staketet och sen var det äntligen över. Summan av promenaden? Jo den ser ut så här:

• Prospekterade kompisar: minus 2-3
• Dömda och hämndlystna missilpåsbrottslingar: 1
• Hot mot valp: 2 (1 om att inte få vara i soffan och 1 om att tvätta munnen med tvål
  
• Skador: 3 (Matte fick 1 blåmärke i rumpan av en sten i blåbärsbusken samt ett avskavt märke i handen av kopplet och jag fick en liten whiplash)
  
• Valpbonusar: 0

Nattliga rörproblem och nya kurragömmalekar

Idag har Matte betett sig riktigt underligt. Jo jag vet, det kanske inte är direkt jätteovanligt. Men idag har det varit lite extra underligt om man säger så. Det började redan inatt med ett aningen egoistiskt drag från hennes sida. Hon tog nämligen MIN sovplats. Ja, kan ni fatta? MIN sovplats!  Hur kan man ta sin egen älskade valps sovplats utan att ens fråga om lov? Finns det inga bestämmelser för sådana okänsliga övertramp? Jag bara undrar.

Ja Husse borde nog komma hem och köpa en ny säng till Matte för inatt har hon alltså legat på min plats på badrumsgolvet…. hela natten. Antingen är det för att den gamla sängen har blivit överbelastad eftersom vi alltid är så många där inne numera eller också kom hon helt enkelt på vilken bra plats det är där inne. Vilket skönt underlag det är och att det ibland, om man har tur, kan komma en spindel krypandes ur golvbrunnen och en och annan god lukt farandes från toaletten. Typiskt att man aldrig kan få ha något bra för sig själv! Och när hon väl låg där och jag motvilligt men moget hade fått acceptera den här nya ordningen ja då fick hon ett plötsligt oannonserat aktivitetsryck. Mitt i natten, när man som mest behöver sin skönhetssömn! Nåja i alla fall hon, JAG behöver min sömn mest för att….jag helt enkelt behöver den. Men nu skulle hon alltså, mitt i natten, hålla på och mecka med toalettstolen. Jo det är sant. Hon körde ner huvudet för att kolla flera gånger men det verkar inte som om att hon fixade något för hon blev inte direkt nöjd. Hon verkade jättetjurig och kvalade därmed inte in på listan över trevliga room-mates. Jag ville föreslå att vi skulle ringa en rörmokare istället, men hon verkade inte speciellt mottaglig för nya idéer från mig; ”August Björnbus- den innovativa valpen med intelligenta idéer”.  Men alltså, varför hålla på med något som verkar vara så plågsamt jobbigt när det finns proffs som kan göra det? Ja det LÄT i alla fall plågsamt, för varje gång som hon stoppade ner huvudet för att kika på felet i toalettstolen så stönade, stånkade och spottade hon.

Sen står det ju inte helt rätt till med arbetsmoralen heller för mellan varje arbetsryck i toan så somnade hon om en stund. Precis nedanför toaletten med huvudet på en hopknölad strumphög, vilken JAG för övrigt hade sett fram emot att tugga på. Men alltså, är det inte bättre att få saker och ting GJORT direkt istället för att skjuta upp allting? Det ju slöseri med tid att ta tupplurar hela tiden… om man inte är en valp alltså. Hon borde ha fixat felet en gång för alla så är det blev gjort. Det tjatar hon ju alltid om till både lillhusse och Husse. Hon borde kanske själv leva upp lite mer till dom krav som hon ställer på resten av familjen. Men trots hennes något bistra och surmulna natthumör så försökte jag, som den gemytliga valp jag är, att som vanligt göra det bästa av situationen. Jag flyttade mig, utan att sura alltför mycket, från min plats och la mig en bit därifrån. Jag nöjde mig med att bita på en mindre borste som jag hittade på golvet istället för de där härligt lockande strumporna. Borsten var helt okey förutom att det var en massa äckligt puder längst ut på den som fick mig att nysa flera gånger och de där svarta håren som var på borsten fastnade lite i halsen när jag svalde dom. Vid ett tillfälle så försökte jag till och med lätta upp stämningen genom att lite lagom tillgivet slicka Matte runt munnen eftersom hon var lite sölig,…och okey att hon smakade ganska gott hade väl också en del med det att göra. Men uppskattades min trevliga lilla gest? Nej inte ett endaste dugg! Jag fick helt oförtjänt en ostyrig arm slängd över nosen och ett ”Lägg av” väst åt mitt håll som tack. Då blev jag faktiskt aningen sur för jag försökte ju verkligen bara muntra upp henne mitt i felsökningen av toalettstolen. HON skall minsann jämt peta MIG i ögonen med servetter på morgonen, pilla mig med pinnar i öronen och dra mig i pälsen, vilket jag finner mig i eftersom jag vet att hon annars surar ihop som en övermogen grapefrukt. Men så fort JAG försöker att göra något på henne så får jag bannor. Orättvist….som vanligt.

Men i alla fall, det blev värre. Jodå jag lovar, det BLEV värre för mitt upp i alla dessa aktivitetsryck så skulle Matte plötsligt börja spexa. Jodå, nu skulle det plötsligt lekas mitt i natten! Hon har med all säkerhet aldrig hört uttrycket att ”Var sak har sin tid…eller plats”. Hon slutade alltså med felsökningen och satte sig istället på toaletten och lekte kurragömma. Jodå det är säkert! Hon körde ner hela huvudet i en hink! Alltså, allvarligt talat, hur kul är det på en skala från ett till tio? Jag behövde ju inte ens leta. Jag SÅG ju direkt var hon var. Hon satt ju där mitt framför mig. Jag är faktiskt ingen idiot bara för att jag inte har fyllt ett år ännu. Nej som ni säkert förstår så var jag var inte direkt jätteroad. Jag tyckte mest att hon gjorde en massa fåniga och nästan lite läskiga ljud där inne i hinken och sånt är verkligen inte roligt mitt i natten när det är bäckmörkt både inne och ute. Så jag gav upp min sovplats helt och hållet och gick och la mig i hennes säng istället. Jag menar, NÅN måtta får det ju vara på skojandet!

När jag vaknade imorse så låg hon fortfarande kvar inne i badrummet. Utslagen som efter ett gigantiskt roligt party, som jag för övrigt inte fick när jag fyllde halvår. Jag sög lite försiktigt på hennes hår som smakade och luktade riktigt gott på sina ställen. Hon suckade till och lät kusligt lik en grymtande gris. Sen buffade jag lite på henne och då ryckte hon till och for upp, slog huvudet i toalettstolen och såg lika förvirrad ut som när hon har gått vilse, vilket inte är alltför ovanligt ”Vad är klockan? Vad gör du? Var är jag? Var är Isac?” Men hallå, jag kan inte klockan ännu, det där är ju HENNES jobb. Hon reste sig, stapplade ut i köket och suckade lättad efter att hon hade kollat upp läget där. Sen gick hon in i duschen….och SATTE sig. Ja hon satte sig där inne mitt på en av de där flaskorna med schampo som lillhusse alltid välter ner på golvet och som normalt framkallar ett mindre utbrott hos Matte. Men nu märkte hon det inte ens. Hon bara satt där medan allt schampo pressades ut av hennes tyngd och bildade ett helt hav av bubblor. Häftigt! Nästan som ett trolleri. Tänk om JAG ändå kunde fått vara med där inne. Jag trodde ett tag att hon hade somnat igen, mitt bland alla bubblorna. Men efter en stund med slutna ögon så spolade hon ur munnen, (ja med duschen!) reste sig och klev ut på golvet. Hon tog en handduk, svepte den om sig och satte sig på pallen och lutade huvudet bakåt. Hon glömde helt bort att handdukshängaren, som Husse alltid envisas med att ställa in på max-värme, satt där bakom så hon for upp med ett ilsket tjut som nästan skrämde vettet ur mig. Herregud, hur farligt är det med lite avbränt hår? Hon har ju massor av den varan. Ja inte som MIG förstås men för att vara människa så är hon ju rejält behårad. Sen slet hon i alla fall argt väg pallen mot den andra väggen istället och sjönk ner där med vattnet droppandes ner på golvet.  Hon tittade på hinken, som för övrigt luktade som ett rent himmelrike, och grimaserade. Nej hon tänkte nog inte leka kurragömma igen. Synd, för NU när det var ljust och vi var utsövda så hade jag kunnat tänka mig att ge det en chans till. Hon satt där och vaggade lite så jag gick lite försiktigt fram för att luta mig och få ett litet kli och smaka lite till på hennes hår. Men jag var försiktig för jag kände ju att hon var aningen lynnig i humöret den här morgonen. När jag kom fram för att sätta mig framför henne så hängde hon sig tungt och i min smak lite småsjälviskt över min rygg, vilket inte var riktigt vad jag hade tänkt mig. Men okey det verkade vara så nära morgonmys som vi skulle komma idag så jag lät det passera. 

Resten av dagen har hittills bestått av en helt ny typ av promenader. Hon har öppnat dörren, gått ut på trappan och bara nonchalant vinkat åt mig att också gå ut. UTAN koppel och utan halsband. Första gången så fattade jag inte vad hon menade så jag satt kvar i hallen medan hon slog sig ner för att… tja vad vet jag… kolla nåt nytt projekt i trädgården kanske. Som hon kan terrorisera Husse med när han kommer hem.  Men efter en stunds vinkande och muttrande åt mig så fick hon ett mindre kontrollerat småspel och skrek ”Men för sjutton gå ut och gör det nu då!!!” För att i nästa sekund med ömkligt ångerfylld röst säga ”Förlåt gubben, men snäääälla du, gå ut och gör det, jag måste in igen” Men vaddå göra det? Viket då? Vad skulle jag göra? Och varför går hon inte in om det är det hon vill? Det är ju ingen som hindrar henne. Hon VAR verkligen lynnig idag, det var ingen tvekan om det.

Men eftersom det såg lite lockande ut med gräsmattan där ute så gick jag i alla fall ut. Jag hade koll på henne i ögonvrån hela tiden men hon verkade inte vara i något som helst attack-stadie. Jag kissade i ett hörn och sen väntade jag på att hon skulle komma och koppla mig så att jag kunde få gå till skogen och släppa missilen.  Men tror ni att hon kom då? Nej hon bara satt där, filosoferade och kollade extremt nära på något i hennes händer. Samtidigt så muttrade hon igen om att jag skulle ”göra det”. Men alltså jag hade verkligen inte tid att fundera över hennes mystiska kommandon och vad hon menade med det för den där missilen var nu definitivt på väg att avfyras. Nu var det ALLVAR! ”Hallå, hallåååå, finns det någon ansvarig hundägare i närheten! Mayday mayday!  Jag kan snart inte ansvara för följderna av det här. Jag måste, alltså hallå…. Jaha nu har någon tryckt på avfyrningsknappen. Nu är det kört. Ja nu är det definitivt kört. Här kommer den, skyll dig själv Matte för nu kommer den”. Pang rätt ner i gräsmattan!! Åhhhh vad skönt! Vilken lättnad. Jag hukade mig och sprang snabbt som en iller iväg för att undvika att få ett öronryck som straff. Men …….inget hände. Matte reste sig bara, utan att ens ta fram den obligatoriska svarta missilpåsen, och sa ”Kom in så får du en köttbulle” Öhhh, vaddå? Köttbulle? Snacka om otippat! Men vänta nu, var det en lömsk manöver för att komma nära nog att utföra öronrycket? Jag tvekade en sekund men sen insåg jag att utsikten att kanske få en köttbulle faktiskt var värt ett öronryck. Jag sprang fram till altanen, hoppade med ett smidigt och, om jag får säga det själv, riktigt snyggt hopp upp och sprang snabbt in i köket. Det blev köttbulle utan öronryck. En konstig dag minsann. Nu skall jag gå in och se om vi kan leka ”kurragömma med ljud i hinken”. Vi ses

August Björnbus- live on the internet

Den snygga ansvarsfulla valpen med etiopiska löpartalanger

Okey, håll i er nu. Sitter ni ner? För här kommer den, rakt av bara. Årets högoddsare: Matte är INTE helt obildbar! Jo det är säkert! Jag lovar. Jag vet att det är lite svårt att ta in men det är faktiskt helt sant. Jag är lika förvånad som ni. Det var så här. Vi skulle på den dagliga promenaden i skogen hon och jag. Allt började precis som vanligt. Jag, som den spänstiga valp jag är, sprang fort och atletiskt ner för vägen och Matte kom efter, ograciöst svärandes någon av hennes förbannelser över att jag är så grymt stark….och manlig. Sen gick vi förstås tillbaka upp för att hämta hennes mobiltelefon innan vi gjorde en repris på starten igen. Jag drog och hon svor. Efter det promenerade vi förbi brevlådorna och staketet där hon alltid envisas med det där fåniga tricket när jag skall gå i cirkel runt henne hela tiden. Ni vet när jag drar som en björn i kopplet vilket gör att hon stannar tvärt så att jag nästan slutar som en strypt björn. Sen skall jag släpas runt henne i en cirkel för att bara börja om igen samtidigt som hon hela tiden tjatar om sin ”fot”. Suck, ja vad säger man? Hon är ju envis som en röd gris. Men har hon fel på fötterna så får hon väl byta ut sina gröna stövlar mot något annat. Hur svårt kan det egentligen vara?

Men sen då, när vi väl kom in i skogen, det var då jag insåg att det trots allt finns ett visst mikroskopiskt hopp för Matte. Jag hade bara hunnit fram till den enormt roliga och lockande lerhögen i början av vägen in mot skogen när hon plötsligt böjer sig ner och tar loss kopplet. Jag trodde först att det var ett av hennes tröttsamma tricks eller helt enkelt ett lömskt test. Ett sånt där test där hon uppmuntrar mig att göra något bara för att sedan få chansen att skälla på mig. Ungefär som när hon ber Husse att hjälpa till att städa och när han har varit sjyst nog att göra det så skäller hon eller surar i demonstrativ tystnad för att han inte har gjort det på hennes sätt. Eller när det är dags för födelsedagspresenter och Husse snällt och omtänksamt frågar vad hon önskar sig. Då kommer det redan på förhand dödsdömda svaret: ”Överraska mig”. Fy sjutton vad taskigt! Det är ju en omöjlig uppgift att knäcka.

Så jag var alltså, med all rätt, klart misstänksam. När vi stod där på skogsstigen så sa hon dessutom plötsligt ”Hopp och lek”. Vaddå ”hopp och lek”? Vad menade hon? Skulle jag hoppa på stället? Sånt gör inga mentalt friska hundar, det borde hon veta. Vi hoppar framåt i farten eller ibland vid speciella tillfällen bakåt. Eller menade hon att vi skulle göra någon av hennes sömnpiller till lekar? Jag bara stod där, helt still och väntade….på nåt. Plötsligt så verkar hon helt ha glömt bort sitt nyss utkastade kommando ”Hopp och lek” för hon börjar gå framåt längst med stigen. Jaha, ok nu då? JAG då? Skall jag sitta här, eller får jag skäll då? Skall jag gå med? Vad sjutton menade hon egentligen med sitt kryptiska ”Hopp och lek”

Då vänder hon sig om, ler och säger ”Kom då vännen, kom så går vi” Hon lät nästan kusligt glad och lättsam. Vad var haken? Vad i herrans namn var haken Jag tänkte så det knakade men det kom inte en endaste hake flygande i huvudet på mig. Då tar hon upp en pinne och sätter sig ner på huk. Hon leker med den där i gräset, sådär som hon VET att jag gillar. Okey, då fattade jag direkt, det var hit-leken som var på tapeten. Blä! Nu ville jag bara lägga mig och sova. När skall hon lära sig att jag inte går på den lätta gång efter gång? Som sagt, envis som en röd gris, det är hon. Men vet ni vad hon gör då? Jo hon kastar iväg pinnen och säger ”Kom igen då August! Ta pinnen då, spring!” Och ni som kan nåt om hundar ni vet ju vilken inverkan som en flygande pinne har på en hund. Det är samma som en fylld diskho har på de flesta Hussar, man springer helt enkelt för allt vad man är värd! Utan att tänka, man bara gör det. Och jag sprang snabbare än en etiopier i vilket maraton som helst. Jag flög över gräset, stenarna och mossan. Fartvinden fick mina öron att flaxa som två berusade pelikaner.

Sen fick jag äntligen tag på den, pinnen. Min trofé. Mitt byte. Jag vänder mig om och då kommer Matte flåsandes med kopplet i handen. Jag trodde att hon, hennes vana trogen, skulle förstöra nöjet. Men hon säger istället ”Vilken duktig vovve du är !” Öhhh, vad var det här egentligen? Jag letade fortfarande efter den försvunna haken. Jag kollade på kopplet som hon närmade sig med och tänkte att ”Aha! Du tänker ta mig. Men försök du bara, jag springer mycket fortare än du” Jag spände mina muskulösa muskler, la mig i position och gjorde mig beredd på flykten. Men….. hon försöker inte ens. Hon går istället i en cirkel runt mig och säger glatt ”Kom då gubben, kom så går vi” Men alltså,hallå i skogen! Varför fångade hon mig inte? Hon är ju min Matte. Hon borde väl fånga mig? Är det inte lite ansvarslöst att låta mig springa runt här i skogen helt och hållet fri för vinden? Bland alla lejon och andra faror. Vad som helst kan ju hända. ”Kom då” sa hon igen och började gå. Då reste jag mig upp och sprang efter. Det kändes bäst att hålla sig lite nära ifall hon inte mådde så bra eller nåt. Hon kunde ju inte vara helt med i matchen för sen kastade hon ännu fler pinnar som jag fick springa efter. Hon lekte till och med kurragömma och det var då hon kom på det där som var så himla bra med dagen.

Hon kom äntligen på de riktiga reglerna för hur man leker hit-leken. Vi gjorde det flera gånger. Matte sprang eller gick iväg och stannade på något ställe som hon valde, sen ropade hon hit och då sprang jag som den där etiopiern igen. Fort som vinden med benen trummande mot det mjuka underlaget. När jag kom fram fick jag jättemycket mys och klappar. Nej inget godis, vilket jag blev lite besviken över första gången men jag måste säga att det där myset och allt beröm gjorde att jag nästan glömde av godiset. Inte HELT… men nästan. Det var så himla roligt! Det har aldrig varit så roligt i skogen förut. Sen när vi skulle gå hem så tyckte jag faktiskt att det fick vara nog med det här att gå lös och vara oansvarlig hur länge som helst. Så jag satte mig demonstrativt på Mattes stövlar tills hon bemödade sig med att koppla mig så att vi kunde gå hem. Tur för henne att hon har mig: ”August Björnbus – den snygga ansvarsfulla valpen med etiopiska löpartalanger”

Den kungliga konfekten som alla gillar

Inga fler inkräktare och bombanfall. Det verkar vara vapenvila här på Värmdö. Puh! Ja det var verkligen skönt med lite lugna kvällar utan bilbomber som sprängs och spöken som smyger runt huset. Kruxet med den här dagen är att det har varit alltför mycket löjligt snack om uppfostran. Jag menar, allvarligt talat, vad förväntar man sig av en 6-månaders snygg och manlig valp? Att jag skall gå så där snobbigt nära Matte som alla löjliga pudlar i området gör? Att jag tycka att det är tråkigt att SPRINGA i skogen och leka kurragömma? Att jag skall ogilla diken (något av det bästa som finns) Att jag inte skall gilla att äta missiler om det bjuds? (löjligt!) Att jag skall tycka att det är kul att leka hit-leken och bli fångad varje gång eller tycka att det är jobbigt att smutsa ner mig? Nej allvarligt talat, någon får nog se över sin lista med valpförväntningar.

Idag har jag bland annat varit på promenad med grannen. Ni vet, hon med allt godiset i fickan. Med henne har jag alltid lyckats köra det där tricket när jag lägger eller sätter mig mitt på vägen och vägrar att gå vidare. Det är så enkelt! När jag väl har påbörjat min gå-vägran så ger hon mig alltid godis varvid jag reser mig och går ungefär….. cirka 5 meter till innan jag stannar igen…och får ÄNNU mer godis. Jättebra promenader tycker jag. Mycket uppskattade. Men nu har förstås Matte haft ett av sina urbota fåniga uppfostrings-snack med grannen. Och instruerat henne att IGNORERA mitt trick! Precis som hon instruerar alla att ignorera mig när jag vill sitta med vid matbordet. Jag menar, är det verkligen konstigt att vilja sitta med vid matbordet? Är det konstigt att vara social? Är det konstigt att bli lite sugen när ALLA äter utom en själv? Ignoreras någon annan än MIG? Nej självklart inte. ALLA andra får sitta med…. utom jag. ALLA pratar, skrattar, äter och har jätteroligt…utom jag. För MIG, mig kan man utan samvetskval grymt egoistiskt ignorera.

Det spelar ingen roll hur mycket jag klämmer fram huvudet mellan bordet och deras knän eller hur mycket jag stirrar med mina fantastiskt vackra valpiga ögon. Matte säger bara kallt ”Låtsas som om att ni inte ser honom. Han ger snart upp” Tror hon att jag är dum eller? Jag SER ju att dom ser mig! Ingen av dom blundar. Och om hon tror att jag är en sån som ger upp då tror hon väldigt fel! Jag kommer att kämpa vidare för det här. Jag ger aldrig upp min rätt till att få vara med vid matbordet. Så det där med att jag är ”en i familjen” som det alltid pratas så sockersött om så fort vi har gäster, det är alltså bara snack!

Jag hörde hennes uppfostringsprat med grannen också. ”Låt honom sitta en stund, sen lockar du honom med din röst. Var positiv. Funkar inte det så drar du till i kopplet, är bestämd och bara går hem. Inget godis punkt slut” Fy sjutton alltså. Varför skall Matte lägga sig i mina promenader med grannen? Hon kan väl skaffa sig EGNA kompisar. Och vem skall nu äta upp allt godis som grannen har? Hennes supertrista ursäkt till katt? Han som aldrig vill leka lär väl aldrig bli hungrig heller. Det är alltid mat kvar i hans skål när jag hälsar på där (men inget när jag har gått…hmmm konstigt…) Visserligen är det ingen direkt praktmat utan snarare små små matkorn i en ynkligt pytteliten skål som på sin höjd borde användas till råttmat. Men men, katter är väl som sagt inte specielt hungriga av sig.

Men ur hundsynpunkt så får jag ändå ,trots de lumpna uppfostringsförsöken, ge den här dagen en femma på en skala mellan ett och tio Det var nämligen extremt väldoserat med kel idag. Det måste jag ändå ge Matte. Ja jag är ju inte bara en snygg hund, jag är också en rättvis hund. Morgonen BESTOD alltså av en orgie i kel. Med bara mig.  Jag väckte Matte imorse genom att slicka bort hennes dreggelsträng från mungipan. Sen hoppade jag upp och la mig bredvid henne och tuggade på hennes fläta.  Den killar ganska så gott i gommen. Hon verkade helt utmattad och väldigt ovillig att gå upp så vi låg kvar där jättelänge. Lillhusse på ena sidan och Matte på andra. Och kungen i mitten. ”August Björnbus. Den kungliga konfekten som alla gillar”  Jag blev kliad på magen, under hakan och bakom öronen. Underbart! Jag fick bita både i Mattes finger och i hennes kudde utan åthutningar, eller om det kanske var så att hon inte märkte det för att hon var så trött… nåja det är ju petitesser i sammanhanget för såna här mornar känns livet som ett riktigt bra hundliv…… med eller utan åthutningar

Inkräktare, mystiska knackningar och detonerade bomber

Det var en otäck kväll igår. Speciellt för mig. Ja jag är ju den som, utan att be om det, får en släng av allt som Matte känner, och tro mig, det är inte alltid så himla kul. Det började med att någon knackade på dörren. Trodde jag…och det trodde Matte också. Klockan var strax innan filen så det ganska sent. Regnet piskade utanför och det var mörkare än i ett kaninbo mitt i vintern. ”Vem sjutton kommer så här sent?” sa Matte som höll på att äntligen få lillhusse i säng. Lillhusse verkade vara som en duracellkanin med helt makalöst bra batterier idag för han blev aldrig trött. Men nu var det alltså verkligen dags. Men Matte fick ju avbryta nattandet för det där med dörren.

Hon gick ut i köket och kikade ut genom fönstret för att se så att det inte var någon försenad häxa med en pumpa i handen från den där kvällen för några veckor sedan. Men det var ingen där. Det var bara regn, mörker och tystnad. Då kände jag Oron komma krypande i Matte. Usch, jag avskyr verkligen Oron. Den är jättejobbig. Jag mår alltid illa och tappar matlusten när den kommer. Och nu var det ju helt fel läge eftersom det snart var dags för kvällsfilen. Matte öppnade ytterdörren och kikade ut. Men nej, det var helt tomt. ”Ja ja” sa Matte med en sån där låtsaslättad röst. ”Det var ingenting, nu fixar vi klart här så att vi kommer i säng”

På väg in mot sovrummet så tvärstannar vi alla tre, jag, Matte och lillhusse. Nu brakade det till något och det kom ute ifrån pool-sidan. Dunk, dunk, dunk. Matte gick långsamt in mot vardagsrummet för att kika ut genom altandörren. Lillhusse gick tätt bakom henne och jag gick sist…. Ja för att hålla kollen bakåt då förståss. Halvvägs fram till dörren och den upplysta baksidan….. så slocknar lampan där ute. Matte tvärstannar, lillhusse tar ett steg tillbaka och trampar mig på foten. Jag skriker förstås helt rättvist till varvid alla hoppar till, skrämmer varandra och springer i panik in i sovrummet. Då känner jag en människokänsla som jag aldrig har känt förut. Jag känner Rädslan. Matte var rädd. Och med automatik, helt utan egen förskyllan, så blir ju jag OCKSÅ rädd då. Jag kan ju inte hjälpa att jag känner hennes känslor. Lillhusse frågar ”Vad är det mamma?? Är det någon där? Är det något farligt? Är du rädd” Ja han har en förmåga att ställa tusen frågor i en och samma mening. Man kommer knappt ihåg hälften. Matte ljuger och säger ”Nej då, det är inget farligt. Jag är inte rädd men….jag skall nog ringa grannen bara för säkerhets skull. Men först skall jag gå och kolla där ute igen. Kom August!”. Vaddå! varför skall just JAG gå med för? Jag är ju yngst, bara en VALP och dessutom så borde väl jag …vara kvar och passa lillhusse i sovrummet! Ja just det barn och valpar skall inte hålla på att jaga monster och inkräktare på nätterna.

Det slutade att gick allihop. Som ett långsamt tåg skred vi fram genom huset. Matte först, sen lillhussse tätt bakom henne som en fästing och sist jag, tuff och orädd. Och åter igen hade jag ansvaret för kollen bakåt. Ut i hallen med tysta smygande steg och sen in i vardagsrummet. Matte släckte lamporna. ”För att se bättre” , sa hon. Det blev jättemörkt men samtidigt lite kul för fransarna på filten som lillhusse hade svept om sig såg plötsligt ut som små ormar på golvet. Det var helt omöjligt att ignorera. För såna kan man jaga! Jag föreställde mig att jag var tillbaka i djungeln, hukade mig, tog ett skutt framåt….. och glömde att det är så förbaskat halt på golvet. Samtidigt som jag fick tag i ormarna så sladdade rätt in i fåtöljen varvid hela filten åkte av från lillhusse och han ramlade rätt på mig. Alla tokskrek som vilda siameskatter och eftersom alla skrek så skällde jag och …ja det blev rent ut sagt ett väldigt liv. Vi lekte plötsligt jaga och var tillbaka i sovrummet på tre röda sekunder. Men jag var lite stolt för jag hade ju fått alla att tänka på annat än inkräktaren ute vid poolen för en stund. Ja jag vet, jag är en omtänksam valp. Men vem tror ni fick skäll??? Jo självklart den omtänksamma valpen. Men alltså, nu kände jag ju bara Ilskan från Matte så hon borde ju vara tacksam. Det är bra så mycket bättre än både Oron och Rädslan. Jag tänkte att ”Nåja jag kan ta det. Nu är alla lugna så nu går vi och fixar min fil så att vi får NÅGOT vettigt gjort ikväll”

Men nej, det skulle göras ännu en pilgrimsfärd mot altandörren. Suck. Den därfilen verkade bli mer och mer avlägsen. Sagt och gjort, vi ställde upp oss på ledet och gick. Den här gången väste Matte i hallen ”Och DU håller dig lugn och biter inte på NÅT, hör du det!” Vaddå?? Jag?? Hon fick det att låta som om att jag alltid brukade ställa till en massa rackartyg. Orättvis beskyllning! Nåja, den här gången nådde vi ända fram till altandörren. Matte la händerna mot rutan och försökte titta ut…. Men man såg knappt någonting. Det var verkligen bäckmörkt. Då tog hon en filt och hände upp för dörren så att man varken kunde se in eller ut och sen drog hon för gardinerna för de andra fönstren. ”Sådär” sa hon ”Nu är det lugnt, nu går vi och lägger oss” ”Hallå, ursäkta hallå men min fil??? Det är nog läge att ordna med min fil INNAN ni lägger er.” Även om hundar är bra på många saker så har dom ingen stor talang i det där med att plocka fram skålar och fixa med tetrapackar. Matte tittade på mig och sa sen till min stora lättnad ”Jag skall bara fixa filen och gå ut med August först” Puh! Alltså vilken gigantisk lättnad! Det var då som smällen kom. Pang! Hela huset liksom rörde sig. Som om att en jätte stod utan för och skakade oss som en tärning. Rutorna i fönstren nästan bågnade och det kändes som ett slags tryck från något som man inte kunde se. Och nu kom Rädslan tillbaka som en vild galopperande häst. Jag såg de mest konstiga tankar i huvudet på Matte. Jordbävning, ras, eld, vågor…. Hon kastade sig på telefonen och ringde till grannarna. Ingen hemma. Hon stod blickstilla en stund och vi andra två var nog lite paralyserade av den där smällen också för vi bara glodde och väntade på någon slags action from the commander. Då ringde hon nästa granne…och de var hemma. Äntligen skulle någon komma till undsättning. Matte förklarade stapplande och, i mina ögon, ganska osammanhängande om inkräktaren vid poolen, den söndriga lampan och om jätten som skakade huset. Sen hör jag att hon säger ”Så ni kände det OCKSÅ? Ja precis, nästan som en jordbävning. Vad kan det ha varit?” Sen la hon på och var plötsligt lugn igen. Men alltså, jag fattar inte. Om det nu hade varit jättar och inkräktare hos grannen också så kanske det är en hel fientlig armé som är här. Och då tycker hon att det är OKEY!!! Nu hade det VERKLIGEN slagit slint. Det var väl NU som vi verkligen borde börja bli oroliga. Nej då åkte filen fram och jag skulle plötsligt äta med god aptit precis som om att INGENTING hade hänt. Tur att jag är en sån duktig ….och hungrig valp. Allt gick ner precis som vanligt.

Sen skulle vi då gå ut. Till spök och jätte-armén. Ja jag vet, hur oansvarligt som helst att ta med en stackars liten valp ut i ett sånt prekärt och känsligt världsklimat. Men ut skulle vi. Lillhusse uppfattade ju allvaret i situationen för han satte sig på en pall precis utanför dörren med en ficklampa som han lyste på oss med. Matte däremot, hon ville riskera båda våra liv genom att gå mot gaveln av huset för att kolla om trupperna närmade sig. Men den här gången totalvägrade jag så hon fick ge sig. För nu la jag mig ner i gruset och inte ens HON kunde, med gott samvete, släpa en hund på mage hela vägen runt huset. Efter kissen gick vi och la oss allihopa. I sängen. Imorse läste Matte i tidningen att det hade varit en bomb som hade smällt i närheten. Och då blev hon ännu lugnare. Men alltså hur kan hon bli det? En armé nöjer sig väl inte med EN bomb! Man undrar ju om hela flygflottan kommer i natt. Då är vi ju rökta. Jag tycker verkligen att Matte borde skaffa en vakthund. Ja jag menar inte att JAG inte är någon bra vakthund men om hon tänker använda mig till utställningar så måste hon ju vara lite rädd om mig. Eller hur?

August Björnbus- spårhunden med illavarslande matrutiner

Orkade inte skriva igår för det var någon slags promenad-explosion här hemma. Jag var helt och fullständigt utmattad. Ja även om man inte kan tro det så kan till och med MIN excellenta fysik nå toppen av berget. Alltså, jag vet när jag normalt brukar får gå ut. Det handlar ju ÅTERIGEN om det här med rutiner. (Mattes akilleshäl) Den snabba direkt-på-morgonen-missilen med tillbehör, en promenad i skogen när vi har lämnat lillhusse på skolan, en kort runt-kvarteret-powerwalk efter mitt-på-dagen-maten, en skogen-promenad med grannen eller Matte på eftermiddagen och sen den ultrakorta kvällskissen. Men igår….

Vi var ute som vanligt på morgon-snabben. Matte, ja ni skulle förresten se henne i trädgården på morgonen (tur att det är mörkt), hon går alltså ut i morgonrocken med ögonen fortfarande halvt slutna. Jackan har hon slarvigt oknäppt över morgonrocken som lämnar en inte alltför attraktiv glipa mellan stövelkanten (ja de gröna stövlarna förståss, hon praktiskt taget BOR i dom) och hennes kala ben. Ja dom är alldeles kala, hon borde testa någon typ av medel så att hon får lite päls. Annars kommer benen nog bli blå och trilla av ifall det blir kallare ute framöver. Till och med JAG kan ju tycka att det är lite kallt ibland och då har jag ändå begåvats med värsta snygga pälsen.

Men i alla fall, vi var alltså ute då som vanligt på morgonen och sen körde vi lillhusse till skolan. Ja jag åkte självklart med, det är inte längre några som helst frågetecken runt detta. Jag behöver inte ens göra några tricks. Det har blivit en hundsjälvklarhet i det här huset, som sig bör. När vi kom hem så satte sig Matte och pysslade med något en stund. Sen tog hon äntligen skott på stövlarna igen, kopplade mig och vi gick ut. Mot skogen. Härligt, den här stunden på dagen gillar jag verkligen. Nästan alltid i alla fall. När vi var precis mittemot ingången till skogen så tvärstannade jag. Jag mindes plötsligt lejonet från dagen innan. Besten som hoppade på mig. Ni vet, han som fick smaka på Mattes stövlar. Hmmmm, tänk om han var där idag också. Tänk om han hade tagit med sig hela lejonflocken för att hämnas. Han kanske hade tagit hela DJUNGELN med sig. Pantrar, krokodiler, prärievargar och malariaflugor. Det var många vilddjur isåfall. Och då såg inte oddsen så bra ut. Okey, nu blev jag lite orolig, för Matte alltså. För egen del så var det absolut inga problem. Man är ju ”August Björnbus 007- den tuffa eleganta valpen med rätt att… skicka fram Matte” Men Matte alltså, jag menar, det var ju HON som sparkade undan besten så det är ju HENNE de skulle att ge sig på. Och jag måste ju tänka på HENNES bästa. Jag är ju en omtänksam vakthund. Jag vägde för och nackdelar men efter att ha tittat en stund på Matte så insåg jag att hon inte verkade värst orolig trots de dåliga oddsen. Hon kanske hade något hemligt vapen? Matte var ju trots allt ganska så oberäkneligt påhittig. Jo så måste det nog vara. Jag tog beslutet att ge mig på skogen precis som vanligt….fast med nosen extra mycket i beredskap för att snappa upp eventuella fientliga lukter. Promenaden gick bra utan obehagliga incidenter. På slutet när vi kom till brottsplatsen (där lejonet hoppade på mig) så satte jag mig och morrade lite, ifall dom låg och spanade bakom något träd eller så. Jag blåste upp hela kroppen med luft så att jag såg lite mer stor och lejonlik ut och sen satt jag där blickstilla och lät jättefarlig. Verkligen jättefarlig. Ända tills Matte förstörde the moment genom att rycka mig så där pinsamt i örat och kalla mig ”Gubbisen”. Då var det lika så bra att andas ut och gå hem. Man vill ju inte gärna att någon skall se det där.

Väl hemma så lurade jag en stund. Tupplurade alltså. Sen var det plötsligt mitt-på-dagen-mat, vilket jag för övrigt vill påpeka, helt plötsligt har…. minskat. Matte har fått lite noll-koll på det här med maten. Eller om hon helt enkelt har problem med måtten. (åldern igen antagligen) Jag är alltså inte så där jättehungrig på morgonen men mitt på dagen däremot, DÅ är jag vrålhungrig. Men plötsligt har hon alltså börjat fylla upp skålen till bredden på morgonen och tjatar som värsta kakaduan om att jag skall äta upp. Antagligen bara för att ge igen bara för att hon är trött på morgonen och ändå måste gå ut med mig. Men vaddå, det var ju HON som valde mig och inte tvärt om. Sen ger hon mig ett , vad jag anser vara, mini-mål mitt på dagen! Minimål. Ja det är verkligen jättelite och skulle på sin höjd vara acceptabelt som förrätt till en myra. Det värsta är att jag tycker att det har minskat redan från dagen innan. Det är en illavarslande trend och jag börjar bli lite orolig för vart vi är på väg i matfrågan. Men men, jag åt mitt MMM (MiniMalistiska Mellanmål) och sen gick vi ut igen.

Runt kvarteret trodde jag att vi skulle gå. Som vanligt. Men nej, då vek vi plötsligt inte av åt det hållet som vi brukar. Hon bara fortsatte, helt egotrippat, rakt fram. Jag drog och drog och drog, jag satte mig på rumpan i protest och höll fast i en gren för att hålla mig kvar på samma runda men Matte, som antagligen har smygtränat på gymmet, var vrålstark så det var bara att gå med. Så vi gick en lång runda. Okey det VAR ganska kul för det var mycket gott att lukta på, men jag var bra trött på slutet. Så då la jag mig mitt på vägen för en välförtjänt vila vilket resulterade i att jag på mage blev släpad in till kanten. Hon tjatade om sina bilar och att bilar är så himla farliga. Men herregud, om det kommer en bil så har de väl stopplikt! De kör ju inte bara över en sån vacker och snygg hund som mig. Dumheter! De skulle bara stanna bilen, gå ur och säga ”Åhh vilken fin valp, får jag klappa honom?” Efter vägavsläpningen så rullade jag istället ner i diket för att tupplura, vilket i sin tur resulterade i ett av Mattes mindre tokspel. ”Det ligger ju hundbajs där efter alla idioter som inte kan ta med sig en påse. Hur svårt är det att ta med en påse. EN påse!! Akta akta, upp upp upp!!!!” skrek hon. Hon är VÄLDIGT känslig för det här med efterlämnade missiler. Nästan aningen manisk.

Efter dikesincidenten så gick vi i alla fall hem igen, lite under protest från min sida för det var både mysigt och luktade gott där nere. MYCKET gott måste jag säga. Väl hemma så slocknade jag en stund igen men sen var det dags att hämta lillhusse på skolan. Sagt och gjort. In i bilen och efter ett antal onödiga stopp vid den stora affären, videobutiken, skolan, videobutiken igen (hon hade glömt nåt, ..surprise…) , leksaksaffären och till sist ännu en stor affär, så var vi hemma igen. Och vad händer då? Jo då skall vi tre plötsligt gå på en helt oannonserad promenad till. Jag, Matte och lillhusse. Skogen hade mist nyhetens behag för den här dagen så jag gick med under protest. Lillhusse var inte heller på sitt soligaste humör, han hade nog siktat in sig på TV-soffan men…. Matte är ju Matte och när hon sätter den där sidan till så är det bara att göra som hon säger. Hon hade fått för sig att det vara nyttigt att vi tre gjorde något TILLSAMMANS. Vaddå, vi kunde ju ha tupplurat tillsammans, hur svårt är det? Men jag får, så här i efterhand, erkänna att det blev en av de bästa promenaderna hittills. Vi hade riktigt urkul jag och lillhusse. Han lekte kurragömma med mig. Matte höll mig i kopplet medan lillhusse sprang iväg och gömde sig, sen släppte Matte mig och då skulle jag leta. Jag fattade den leken direkt. Jag sprang som en blixtsnabb panter genom snåren, över de omkullvälta träden, sneddade över blåbärsriset och halkade nästan på den mjuka glatta mossan. Träden och buskarna bra svischade förbi i ytterkanten av mitt synfält samtidigt som lukten av Lillhusse blev starkare och starkare. Nu var jag verkligen hund på riktigt! En spårhund! En löparhund! En hundkrigare!!! Det var så härligt superkul! Jag hittade lillhusse varje gång och varje gång fick jag en godis för att jag var duktig. Sen ville ju jag också vara den som blev hittad men vad händer då? Jo Matte blir förstås sur som en citron. Antagligen för att jag sprang så fort och gömde mig så bra så att ingen kunde hitta mig. Lärde inte hennes mamma henne det här med att man måste turas om när hon var liten? Och att ”ger man sig in i leken får man leken tåla”. Jag kan ju inte hjälpa att jag är så himla bra heller. Typiskt henne att förstöra det roliga.

Nåja det var i alla fall en jätterolig promenad, jag nästan skuttade hela vägen hem. Kroppen liksom hoppade och krumbuktade av sig själv bara för att den fortfarande var inne i att ha det så där roligt. Den (ja min hjärna sov redan) tänkte typ att ”åhh vad kul åhh vad kul, åhhh vad jag är trött, men åhh vad kul, nu skall jag få viiiila”. Matte gjorde en av sina grymt felaktiga tolkningar av detta. När grannen kom förbi fem minuter efter att jag hade blivit sedvanligt hårdhänt avtorkad med handduken så säger hon ”Jaaa vi har ju just varit ute men han verkade så himla pigg och skuttade hela vägen hem så han kan nog tänka sig en liten tur till” ”VA! Hallå där, stopp!!!! Avbryt! Jag är jättetrött. Och jag menar verkligen trött. Supersupertrött. Som en klubbad oxe på åkern! Jag skall ju precis lägga mig i min säng och supertupplura, kolla jag sover redan…. ” Men nej, på med halsband och koppel och ut igen. Pust. Jag tror inte att grannen tyckte att det var en höjdarpromenad heller för jag la mig säkert tio gånger på vägen för att få åtminstone en stund av den där långa tuppluren som jag hade gått miste om. Som tur var så hade hon fickan full med godis så vi kom i alla fall hem till slut. Sen sov jag hela kvällen och jag var jättemisstänksam när Matte visade tecken på att det var dags för efter-maten-kissen och kvällskissen. Men det blev tack och lov de vanligtvis alldeles för korta turerna ut i trädgården. Sen fick jag äntligen lägga mig för att sova ifred HELA natten. Det är tufft att var hund. Speciellt att vara ”August Björnbus – den snygga spårhunden med för korta tupplurer”

Gott&Blandat och Tuggat&Klart

Usch idag är jag lite dålig i magen. Hela frukosten kom upp. TVÅ gånger. Mitt på hallgolvet i två ganska så stora men runda fina högar. Matte var förstås blixtsnabbt där och torkade upp det. Först med papper och sen med sånt där medel som luktar (och smakar) riktigt illa. Attans också, jag som var så hungrig! Jag hade ju tänkt försöka mig på det igen nu när det redan var liksom låg där på golvet och var ”tuggat & klart”. Matte äter ju ”Gott & Blandat” (sånt där godis i påse), då kan väl jag få äta ”Tuggat & Klart”. Men nej, det åkte rätt i soporna och resten skrubbades nitiskt bort från golvet. Och jag ”August Björnbus- den snygga valpen på tillväxt med stor magsäck”, fick gå hungrig ända fram till lunchen.

Men då fick jag en riktig överraskning. Antagligen kompensation för min urusla födelsedagsfest igår. Jag fick fil. Fil mitt på dagen! Det är ju inget som händer varje dag. Eller NÅGON dag alls för den delen. Annars alltså. Så jag köper den ursäkten. Vi glömmer festen igår och laddar för 1-års dagen istället. Jag ger Matte en chans till. Den 22 maj 2007. Nu har hon lång tid på sig att planera så då kanske till och med hon kan få till ett riktigt hundparty.

Idag har vi gått en lång promenad i skogen och jag måste säga att det började som en riktigt rolig promenad. Matte tramsade inte med en massa töntiga lekar, hon körde bara den där löjligt enkla stirr-leken. Ni vet, stirra på Matte, stanna till och sen får du en godis som ett brev på posten. Det finns inget enklare. Sen fick jag springa runt utan koppel och doppa tassarna i vattnet. Härligt! På hemvägen så mötte vi en man som kom gåendes med en jättegigantiskt stor hårig best som såg ut som ett muterat lejon. Rädd? Jag? Nej inte alls, inte ett endaste mini-dugg, men jag tycker däremot att man kanske liksom skall ha….respekt…. för….hmmm… äldre. Ja just det! Man skall visa respekt för äldre. Och då låter man förstås sin Matte gå fram först medan man själv håller sig respektfullt bakom henne. Tufft men respektfullt håller man sig bakom henne menar jag alltså. Så det gjorde jag.

Då frågade den där gubben som var med ”Är det en hane eller tik” Men hallå där!!!! Vilken förolämpning! Innan vi ens hade hälsat. Skulle jag se ut som en tjej!! Vad var det här för en imbecill prototyp till människa!! Det finns väl inget mer manligt än mig. ”August Björnbus – den resligt manliga och extremt okvinnliga valpen” Det vet ju ALLA som känner mig. Matte svarade ”Det är en hane men det är nog ingen fara, han är bara en valp” BARA? Vaddå bara en valp! Jag var ju VALPEN. Den speciella valpen! Allas älskling. Var Matte också emot mig nu plötsligt? Förolämpningarna haglade ju som värsta skyfallet i regnskogen. Jag började ändra mig beträffande det där med att detta skulle vara en bra promenad. Fy sjutton för muterade lejon och imbecilla människogubbar! Men mitt i mina inre upprörda resonemang så släppte gubben plötsligt fram det där lejonet som utan att ens bevärdiga mig med en blick direkt stack nosen i rumpan på mig. Japp rätt på bara! Alltså man kan ju faktiskt hälsa först, eller hur? Snacka om ohyfsat. Men sen kom det värsta, det där gigantiskt stora lejonet hoppade upp på min rygg så att jag ramlade ihop på marken och blev platt som en stekt pannkaka. Alltså vad VAR det här för familj?! Får såna familjer ens VARA i skogen?. Får dom vara alls? Man borde ju sätta upp en förbudsskylt i området. Jag blev jätteupprörd. Men när allt var som mest nattsvart och jag låg där med nosen nedtryckt i leran och lejonet på ryggen då klev Matte in i matchen. Helt otippat tog hon MITT parti. Hon stred för MIG. Hennes mest älskade…och tuffaste hund i hela världen.

Hon röt med en röst som antagligen skrämde iväg varenda flyttfågel inom en mils radie ”Bort med dig din eländing. NEJ FYYYYY”. Hon laddade sin stora gröna och skrämmande stövel mot lejonet som förskräckt tog ett osmidigt skutt åt sidan vilket antagligen renderade en välförtjänst muskelsträckning. Han hade nog inte hört talas om Mattes stövel på byn för då hade han aldrig vågat hoppa på mig. Gubben röt också åt honom och plötsligt var han inte så tuff längre, det gigantiska vilddjuret. Han hukade sig plötsligt som en pengineser när det blåser mer än 2m/s ute och svansen åkte in som en böjd banan mellan benen. Ha! Nu kanske han lärde sig lite vett och etikett! Att man hälsar innan man sticker nosen i någons bak och att man absolut inte leker Rida Ranka om man väger mer än typ 100 kilo. När vi kom hem efter den promenaden så tog jag en lång behövlig tupplur. Det tar verkligen på krafterna att fajtas med vilda djur.

Ett värdelöst halvårs-party med brutal cateringpersonal

Be ALDRIG min Matte att ordna ett kalas för er. Hon suger verkligen på den avdelningen. Hon är fullständigt ultravärdelös på kalas. Och hur vet jag det? Jo jag fyller år idag. Nåja jag fyller halvår om man skall vara petig. Men i alla fall, ett halvår är ju också en dag att uppmärksamma, eller hur? Och då kan man ju som älsklingen i familjen förvänta sig ett ståndsmässigt urkul kalas med tillhörande godsaker och presenter. Det håller ni väl med om? Så jag vaknade imorse och inväntade glatt köttbulletårtan, med ena ögat slugt öppet och kroppen i en lurig låtsassovställning.

Jag hörde hur Matte klev in i badrummet. Normalt så brukar jag i det här läget kasta mig in dit jag också så att vi kan ha vårt sedvanliga morgonmys, men jag ville inte förstöra överraskningen. Min överraskning. Min födelsedagsöverraskning. När hon var klar i badrummet gick hon ut mot köket men på vägen böjde hon sig ner bredvid mig och sa ”Men lilla gubben, är du så trött idag så att du inte ens vill kela?” Ha!, hon trodde att jag skulle gå på den lätta! Men icke. Jag bara vände mig lite sömndrucket om och låtsades nonchalant snarka till lite. Då gick hon ut och startade kaffebryggaren, plockade ihop lillhusses kläder och packade hans väska. Vilken tid det tog! Jag började få lite jobbiga stick i bakbenen av att ligga helt blickstilla så där länge och dessutom så hade jag kramp i mitt ena span-öga eftersom jag inte vågade stänga det ifall jag skulle missa nåt. Men då såg jag plötsligt hur hon öppnade kylskåpet. NU! Nu skulle tårtan komma fram! Äntligen! Jag kände hur det rann en liten avslöjande salivsträng från munnen och ner på golvet men jag slickade snabbt och hemligt upp den innan hon såg nåt. Nu tog hon ut den…. jaaaa ja må han leva, August må han leva…. ”Jajemen där kom den, tror jag….men…men vad liten den var!!!. Den såg ju ut som en halv kexchoklad och……. Nej….neeeej…nu stoppade hon den i sin egen mun!!!”. Va! Hallå där, vad ÄR det här för nåt???!! Det var ju JAG som skulle ha tårta! Det är ju JAG som fyller halvår! Jag glömde helt bort min hemliga approach, reste mig upp och sprang förtrytsamt fram för att påpeka detta oerhört oacceptabla uppförandet från hennes sida. Vet ni vad hon gör då? Jo då sväljer hon kvickt sista biten mitt framför nosen på mig, böjer sig ner och rycker mig lite skämtsamt i örat. (jag hatar för övrigt det där öronryckandet) ”Vill du gå ut och kissa gubben” säger hon med en helt oskyldigt len röst och skall få det till att det är vilken dag som helst på året och att det är helt normalt att man äter upp sina hundars tårtor. Ja så där började alltså min födelsedag. Och jag kan inte säga att den blev direkt bättre med tiden.

När vi hade varit iväg och lämnat lillhusse på skolan så trodde jag att det skulle bli promenad i skogen. Kanske till och med en extra lång promenad idag. En födelsedagspromenad. Men det var ju att hoppas på för mycket. För vet ni vad HON tyckte var likvärdigt med en skön promenad i skogen för en valps högtidsdag? Jo att skrubba mig i öronen med det där äckliga medlet och sen att stirra närgånget på min haka och nos i säkert…. ja flera minuter….eller nåt. Hon verkade helt manisk med stirrandet. Rynkade pannan, la huvudet på sned och kliade mig i huden där det inte alls kändes skönt. Jag tänkte direkt att ”åhh nej, nu har hon fått en sån där jobbig Oro igen! Nu blir det örnkoll hela dagen och kanske den där vidriga termometern i rumpan” Helt fel dag för det måste jag säga. Sånt GÖR man bara inte på födelsedagar. Men så plötsligt reste hon sig, tog på sig stövlarna och sen satte hon på mig halsbandet och kopplet. Jag skulle med! Jaaaa, jag skulle med! NU var det äntligen dags för födelsedagsfirandet. Vi skulle ÅKA IVÄG och ha party. Självklart! Och jag som hade varit orolig. Så onödigt, jag är ju August Björnbus – den älskade partyvalpen med sängen full av presenter.

Det goda humöret återvände blixtsnabbt och jag hoppade lättad in i bilen. Men när vi åkte iväg så kände jag ändå Mattes oros-vibbar. Ja vi är faktiskt lite magiska på det viset vi hundar. Inte så att jag kan läsa hennes tankar. Nej hon är alldeles för oberäknelig för det. Hade man hoppat in i huvudet på henne så hade man nog blivit sjösjuk. Men på något konstigt sätt så känner jag hur hon känner. Det är lite svårt att förklara och kan låta som om att man är lite knäpp. Men det känns ungefär som en vindpust som kommer förbi och hoppar in i kroppen på mig. Jag kan känna mig jätteglad och tänka på mitt men samtidigt så känner halva jag den där Matte-känslan. Det är som om att man hoppar in i hennes hjärta lite. Ibland är det ledsamt så att det känns som om att man trampar med tassarna i en vattenpöl med tårar, ibland får jag såna glada vågor så att det känns som om att man är i bollhavet på MCDonalds.

Idag i bilen på väg till födelsedagskalaset var det Oron som jag kände. Oron är lite läskig. Den är så ogreppbar. Man får nästan lite myrkryp i huvudet och det känns som om att det är något som har fastnat någonstans i kroppen men man vet inte hur man skall få ut det. Som att man har ätit något riktigt olämpligt. Jag ville helst hoppa fram till Matte och tala om för henne att allt var okey och att vi skulle spotta ut oron genom fönstret. Men jag satt ju som vanligt, p.g.a av min rang,  längst bak så det var bara att ligga där och hoppas att det skulle gå över av sig självt. När bilen stannade och jag fick hoppa ut så kändes stället bekant. Men jag kunde inte riktigt placera det. Vi gick en kissetur och det luktade hundar precis överallt. Jag glömde helt bort Oron. Sen gick vi in i huset och då kändes det ÄNNU mer bekant. Jag måste bara ha varit där förut. Vi fick gå in i ett rum som jag trodde måste vara själva kalasrummet. Lite väl spartanskt pyntat för att vara ett kalasrum men….., nåja det är ju inte omgivningarna som gör festen. Jag förstod ju att det skulle komma fler gäster för det var spår och lukter efter en massa andra hundar.. och katter och kanske…. sniff….. en och annan kanin. Jo det var bestämt lukten från en eller två kaniner.  Men skulle vi verkligen ha kaniner på partyt? Var det lämpligt? Jag menar, JAG kunde ju verkligen inte ansvara för säkerheten. Men men, Matte gör ju,som vanligt, som hon vill och om hon vill bjuda kaniner så blir det kaniner.

Vi väntade själva en stund där i rummet men plötsligt öppnades dörren och in kom… ingen hund eller kanin men en människa. En hona. Jippie! Det var nog catering-personalen och såna skall man ju hålla sig väl med. Jag hälsade mycket kärvänligt och jag måste säga att hon var väldigt trevlig tillbaka….. Klappade mig och kelade. Sa att jag var fin och stilig. Så det började verkligen bra… tills hon, helt utan förvarning, tog tag om mitt huvud och tryckte igen käkarna. Jag höll förvånat på att svälja tungan. Hallå där! Det var verkligen ingen kul partylek det här! Men ni skall inte tro att det var slut med det. Nej sen tar hon upp ett vapen och sliter helt sonika bort en mängd hårstrån från hakan på mig. MINA hårstrån, med rötter och allt. ”AAAAAAJJJJJ!!!”  Det gjorde jätteont. Och jag hade ju SPARAT på det skägget. Om jag hade jag kunnat skulle jag morrat riktigt elakt mot henne. Men det är inte så lätt när någon sätter ett skruvstäd runt huvudet på en. Jag tittade på Matte för att få lite hjälp mot den här extremt elaka catering-damen med noll servicekänsla men Matte hade plötsligt gått in i Matte den Förskräckligas skepnad. Hon tryckte in mig mellan knäna och hjälpte till att hålla tag i mig. Matte allierade sig med fienden! Vilken svikare. Och nu tog cateringtanten dessutom fram en kniv! Och jag lovar att hon INTE skulle skära upp någon tårta med den. Fattar ni, det här var värsta skräckfilmen. Jag satt som i ett skruvstäd medan hon karvade mig mellan ögonen med en kniv och samtidigt hade hon mage att vräka ur sig nåt om att jag var duktig. ”Jaha du, så dags att fjäska nu”. tänkte jag mordiskt. Men det säger jag bara, att med MIG skulle hon inte komma någon vart med lite löjligt smicker. Till slut, efter att även ha karvat mig mellan ögonen så släppte dom mig. Äntligen. Jag stirrade lömskt på dom båda två. Lite svårt eftersom en stod bakom och en framför, men jag försökte i alla fall…tills jag fick ont i ögonen. Cateringtanten började nog smått inse vad hon hade gjort för hon gick snabbt och hämtade en godis som hon skulle bjuda mig på. Ha! Aldrig i livet att jag skulle ta något från henne. Jag la mig ner och totalvägrade. Då gick hon ut och Matte satte sig ner bredvid mig. ”Stackars min lille gubbe” sa hon ”Tur att du är en sån stor och duktig hund. Min lilla älsklingsvovve”  Okey, nåja hon försökte i alla fall. Hon klappade mig så där skönt på huvudet, kliade mig bakom örat på precis rätt ställe och sen tog hon godisen, som faktiskt luktade ganska gott, i handen och ville ge den till mig. Och eftersom jag fortfarande kände Oron så tog jag den. Men när the Cateringwoman from hell kom tillbaka in så spottade jag snabbt ut den igen. Jag tror inte att hon märkte att jag hade haft den i munnen. Matte pratade lite med tanten och sen skulle vi plötsligt gå… Men hallå! Även om partyt började taskigt så kan man ju inte bara skippa det helt. Vad skall vi göra med all maten? Vad skall alla gästerna säga? Men det togs ingen hänsyn till det alls. Det var bara att hoppa direkt in i bilen och åka hem igen. Utan party, utan tårta men med en hårlös osnygg fläck mellan ögonen om sved. Det var i och för sig bra att Matte hade spottat ut Oron där borta i partyhuset men i övrigt så måste jag säga att var det en riktigt kass fest.

Från kvarglömd päls till co-driver på bara en dag!

Ännu en bra dag med stenkoll. På Matte alltså. Ja jag följer henne fortfarande i hälarna som en hårig säpoagent…..utifall att hon skulle få för sig att sjappa igen. Inte bara därför förståss, utan MEST för att hon inte skall glömma att följa våra invanda rutiner.  Man måste ju hålla koll på sin Matte när hon har visat vissa förslappande tendenser. Något för Husse att hålla koll också kanske? Fast mer ålderrelaterade förslappningar då förståss. Hon är ju inte purung längre Matte. Nåväl, det får dom lösa.

Nu skall jag berätta om min senaste snilleblixt. Jag har kommit på ett nytt trick för att få följa med i bilen på mornarna när lillhusse skall till skolan. Jo det är sant! Och det var hur enkelt som helst! Enkelt men GENIALT. Ja självklart genialt, för det var ju mitt snygga huvud som det blixtrade till i. Tidigare har jag varje morgon surt fått ligga kvar i hallen som en kvarglömd vinterpäls. Ibland dröjer hon til och med längre än vanligt och då kommer hon helt fräckt in och luktar bulle, kaffe och blöjor. Jag fattar ju att hon inte BARA går till skolan och tillbaka som hon säger. HON har däremot inte fattat att jag alltid vet precis vad hon gör för jag kan lukta mig till ALLT. Min nos lurar ingen. Igår när hon skulle gå, ja då fick jag en blixtsnabbt övergående liten minipanik eftersom man aldrig kan veta säkert numera om hon skall komma tillbaka eller inte. Men det var inte så jättefarligt för jag har ju kopplat det där med att hon bara verkar sticka om Husse är hemma. Och vem kan förresten klandra henne för det? Jag menar, kolla bara Husses feminina uppvisning i helgen! Städa, tvätta och laga mat…Bah! Löjligt!  Han borde ju gått ut för att jaga i skogen med sitt gevär på axeln och sin jakthund bredvid. Spejande, reslig, manlig (nu pratar jag alltså om mig) och väl insatt i skogens alla faror.  ”August Björnbus- jägarnas snygga trygghet i skogen”  

Men var var vi nu? Jo, just när Matte hade satt på sig sina stora gröna stövlar där i hallen igår så fick jag någon typ av skav i rumpan. Precis som om att något hade fastnat där. Ni vet, så som det känns när det sitter kvar någon liten gren eller en kotte efter skogspromenaden. Så jag satte mig på Mattes stövlar för att försöka gnida av det som satt fast där bak. Men det inte funkade inte riktigt för, vad det nu än var där bak, så åkte det ännu längre in och skavde ÄNNU mer och då sa jag typ ”Skit också”. Rätt ut bara. ”Skit också”  Matte måste ha uppfattat det som något slags ynkligt gnäll eller gny för både hon och lillhusse tittade på varandra och sa unisont ”Men åhhhhhh lille gubben” Sen fortsatte lillhusse med ”Men titta mamma han vill ju följa med, han vill inte vara ensam, snälla låt honom göra det, han är ju ledsen” ”Öhh hallå, vaddå ledsen? Jag har nåt i rumpan! Nåt som sticker!” Jag fattade ingenting. Jag hade inte lipat. Jag är definitivt ingen lipsill! Visst kan jag bli lite upprörd om Matte säger upp sig men det är ju helt normalt. Det är en valps rättighet. Bland annat. Jag blev iallafall lite sur över den där antydningen om att jag skulle vara en lipsill så jag var precis på väg att demonstrativt lägga mig ner och leka ”den kvarglömda pälsen” när…. koppel och halsband plötsligt åker på … och jag fick följa med ! Helt magiskt. Jag fick följa med! Helt utan vidare….

Jag funderade hela dagen på vad det var som egentligen hände. Jag gick igenom scenariot flera gånger och till slut så spratt det till där uppe. Det måste ha varit kombinationen av Mattes stövlar, skavet i rumpan och att jag ropade ”skit också”. Jag kan, som en parantes, för övrigt nämna att när lillhusse säger ”skit också” så tvingar Matte honom dikatoriskt att ge henne en av hans guldpengar och sen måste han säga ”förlåt mamma” och säga att han verkligen meeeeeenar det. Hon är lite kinkig med såna där ord. Jag däremot behövde inte säga förlåt utan fick istället en BELÖNING.  Jag fick ju följa med i bilen. Hmmmm, jag börjar skönja en viss positiv förändring i klanens sammansättning. Men iallfall, åter till ämnet. Imorse så tänkte jag att ”vad sjutton, jag kör samma tricks igen och ser om det funkar” Matte tog på sina stora gröna stövlar, jag sprang fram och placerade baken på stövlarna, sa ”skit också, (två gånger för säkerhets skull)…. Och javisst! Halsband och koppel åkte på och sen var det direkt ut till bilen under en massa trevliga ”stackars-lilla-gubben-skall-inte-behöva-vara- ensam-klappar” Lätt som en plätt. Från kvarglömd päls till co-driver på bara en dag! Livet leker.

När Husse blev Matte och jag fick ett mentalt tokspel

I am back! Det har varit en förskräcklig helg. En riktig märgrysare. Jag har inte ens orkat slänga en tass på tangenterna. Jag berättade ju häromdagen att hon stack. Matte alltså. Hon tog sin väska och bara helt enkelt tok-drog. En slug familjesmitning utan något som helst samvete. Jag fattade ingenting. Jag hade ju varit hur gullig som helst!! Precis som vanligt alltså. Jag väntade superggantisktjättelänge på att hon skulle komma tillbaka. Det brukar ju inte ta sååå lång tid att åka till affären och köpa fil till mig. Man får ju höra att vi hundar inte har någon tidsuppfattning men jag vet nog hur lång tid det brukar ta när hon försvinner. Max en matpaus. Och det här var definitivt mer än EN matpaus. Dessutom så borde hon ju kommit tillbaka direkt för att hon hade glömt nycklarna…. och handskarna…. och plånboken…. och sen förståss för att leka ”hitta mobiltelefonen” som vi alltid brukar leka. Jag väntade och väntade så att jag blev alldeles jättetrött. Matpaus efter matpaus bara svischade förbi som i ett töcken. Jag låg där som en ny snygg svart-vit-brun trasmatta i hallen. Orörlig, stilig och på helspänn. Hon kom inte. Jag väntade hela natten. Men hon kom inte då heller.

Husse var ju hemma förstås, och lillhusse. Men vet ni vad? Plötsligt skulle Husse leka Matte. Ja jag vet, hur fånigt som helst. Han skulle laga mat och stöka i köket, köra igång den där långa ormen som stjäl mat på golvet och sen värst av allt, köra den där fåniga ”hitleken”! Alltså jag trodde att vi hade en riktigt robinson-pakt. En killig robinsonpakt. Men OJ vad fel jag hade. Man får väl vara glad att han inte drog på sig och sprängde Mattes plysch-mysbyxor också. Då hade det varit läge att bli RIKTIGT orolig.

Sen började det plötsligt packas igen. Jodå, nya väskor kom fram på hallgolvet och jag visste ju, vis av gårdagens svek, vad som var på väg. Men den här gången tänkte jag inte låta mig luras, som med Matte. Den här gången la jag mig PÅ väskan så nu var de tvungna att ta mig med. Ingen puttar August Björnbus från en väska. (tror jag) Så vi åkte iväg i bilen , jag Husse och Lillhusse. Jag var helt säker på att vi skulle åka till Matte. Jag menar vad skulle vi annars göra? Vi var ju som tre spillror för vinden. Ingen borstade oss, ingen kliade oss på magen och ingen plockade upp vår missiler. Ärligt talat så var det så illa att jag t.o.m hade kunnat underkasta mig att leka hit-leken med henne om hon bara hade varit där. Men det var hon inte. Nej det visade sig att vi inte alls skulle hämta Matte. Så det blev ÄNNU en besvikelse när vi stannade bilen, tills jag såg att vi hade hamnat på det där underbara stället med en massa gräs och buskar, och en sandstrand där man kan BADA! Jippie! Jag glömde nästan Matte för en stund faktiskt. En mikrosekund….eller var det några timmar? Jo det såg iallafall lite ljust ut igen, även om en av de där som bodde i huset inte verkade vara helt positivt inställd till att jag kom och hälsade på. Vaddå? Jag badade ju bara lite, och det är faktiskt inte MITT fel att det regnade ute så att marken blev så där härligt geggigt brun. Precis som mina tassar och hela pälsen faktiskt blev. Luktade och såg ut som en riktig Don Juan i finkostym måste jag säga. Men det uppskattades förståss inte av alla. Sen fick jag då inte springa runt som jag ville. Vilket var urfånigt för det här stället var som gjort för valpiga valpar med störtskönt spring i benen. Det blev mycket ”fy” och ”nej” och t.o.m. ett illvilligt helt oförtjänt öronryck från Husse. Han hade verkligen vaknat på sin kvinnliga sida en mannen! Men han kanske saknade Matte också. Ja precis som lillhusse antagligen gjorde alltså. Veklingar…..

När vi åkte hem igen på kvällen så var vi alla tre ganska trötta men jag kände mig samtidigt ganska så hoppfull och tillfreds. Jag tänkte att nu när vi hade varit borta så länge så hade nog Matte hört det på stan och var på väg hem igen för att oroligt kolla var vi var. Jojo, nu kunde HON sitta där och vara osäker, darrig och orolig. Inte för att JAG hade varit det förstås…. Aldrig i livet. Jag är ju August Björnbus – hunden som klarar sig själv…..nästan alltid…. om Matte är med.

När i kom hem så studsade jag lätt och ledigt ner från bilen och sprang mycket stiligt och självsäkert fram till dörren. Lugn och fin var jag. Stabil som en mental granitsten. Bara lite smått nyfiken på att få höra hur Matte hade haft det på sin lilla tur till affären…Men som sagt, precis lika lugnt cool som vanligt. ”Låsupp-låsupp-låsupp-låsupp-låsuuuupp!!!!!” ”Herregud vad långsam han var med nycklarna Husse! Som en amputerad snigel!!!! Jag hade lust att bita honom i vaden. Men åhhh äntligen, dörren gick upp och jag for in som en skållad men glad (och cool) råtta. Nu ÄNTLIGEN…..… skulle jag se hur hon hade haft det…. Just det. Först in till datorn, där var chansen absolut störst att hon satt. Men….. där var tomt. Nåja, hon hade nog hackat klart där. Nästa naturliga stopp blev köket men ….där var också tomt. En panikilning gled tyst förbi min hjärnglob men….. ähh hon hade säkert precis ätit och därför gått därifrån. En helt naturlig förklaring. Jag kollade extra under bordet utifall att hon hade blivit yr och svimmat eller letade efter smulor som hon hade tänkt att ge mig som välkommen-hem-present. Men hon var inte under bordet heller. Hmmmm, för en sekund infann sig ytterligare en viss aura av oro men sen kom jag på det. Nu VISSTE jag. Hon var förståss trött!! Matte gillade, precis som jag, tupplurer. Jag for som ett självsäkert spjut in mot sovrummet, sladdade mot dörren och fick iväg en liten liten slem bomb på tapeten innan jag gjorde ett riktigt spiderman-hopp rätt upp i sängen. ”Haha där fick jag dig allt!!!” ”Åhh Matte, äntligen. Klia mig, klappa mig åhhhh I love you love you love you…jag vill…jag har …” Jag slutade förvånad mitt i mitt breakedance nummer på madrassen när jag istället för Mattes finger fick en bit fjäder i munnen. Hade hon köpt med sig en fågel hem till mig? Och gillade jag ens fåglar? ”Åh neeej!” Det var någon illvillig typ som hade lurats genom att inte bädda sängen och istället lagt dit en kudde som skulle SE UT som Matte under täcket. Jävlars!!!!!! Varför var hon så kuddlik! Var VAR hon?? Toaletten? Nej där var tomt, hon fanns inte ens under strump-och kalsonghögen på golvet, även om hon faktiskt hade fått plats där. Tvättstugan? Nej, inte där heller. Jag försökte använda min eminenta nos men den enda lukten jag kände var från kalsongerna i badrummet och riktigt så gott luktade inte Matte. Det visste jag. Jag kollade sedan under sängen, bakom dörren, bakom soffan och, som den noggranna vovve jag är, i en av hennes stövlar (ja det är en väldigt stor storlek) Men det var bara att inse faktum. Hon hade inte kommit tillbaka.

Jag kände mig helt tom. Hur var det möjligt? Hon kallade ju mig alltid för ”Min lilla Augustgubbe” Hon sa jämt och ständigt”Min lilla vovve åhh vad du är fin”. Ja jag vet att jag kanske vid något enstaka tillfälle möjligtvis kan ha påpekat att jag tycker att det är fånigt men det är ju ännu värre om hon inte MENADE det. Jag menar man måste ju kunna LITA på sin Matte, eller hur? Och vem skall till exempel borsta mig om hon inte kommer tillbaka. Eller klippa klorna? Det hade kanske varit idé av Matte att klippa dem INNAN hon flyttade. Nu kommer jag snart att se ut som en überstor siameskatt. Ja jag vet, det KAN även ha slunkit ur någon beklagligt syrlig kommentar om klolipperiet OCKSÅ. Men alltså det handlar ju om rutiner. Även om man tycker om det eller inte. Det fattar ju till och med valpar. Det är ju bara att foga sig. Klaga lite men foga sig. Och man kan ju inte bara SLUTA. Man kan ju inte bara säga upp sig från Matteskapet och helt fräckt åka sin väg. Vad skulle det bli av mig nu? Skulle jag bli en oborstad oäkting till byracka med långa klor, ingrodda öron och jättekorta morgonmys? Jag låg en stund och stirrade på borsten som låg där i korgen i hallen i hopp om att Husse skulle se det men… det var sån där jaga-boll-lek på TV,n så det var lönlöst. Jag var en dömd hund med mörk och dyster framtid. August Björnbus-den dystra men snygga valpen på väg mot undergången. Jag somnade i badrummet den natten och drömde om Mattes löjliga lekar som inte tedde sig så himla ultralöjliga längre. Bara lite lagom löjliga. Såna som man åtminstone skulle kunna ställa upp på utan sura miner. Ja ja jag hade kanske gjort vad som helst typ. Jag erkänner. Om jag bara….. Men igår så kom dödsstöten. Som en pil rätt in i hjärtat. Jag fick först vara ute en del, fick gå i skogen med grannen, vara ute med Husse i trädgården men ….. ingenting kändes speciellt kul längre. När jag kom in efter en av kissepromenaderna så kom lillhusse farandes med den där öronvärmaren. Ja alltså den där som de använder till att värma ett öra i taget och samtidigt prata rätt ut åt ingen alls. Ungefär lika kul som hit-leken. Men vet ni vad? Det var DIT Matte hade flyttat. Det var pilen i hjärtat för när jag hörde hennes röst tydligt i öronvärmaren så insåg jag att vi aldrig skulle lyckas få ut henne igen. Hon måste ha krymt riktigt rejält eftersom hon fick plats i den där. Så för er som fnissade åt mig förut så var det alltså inte helt fel av mig att leta i stöveln dagen innan. Där försvann alltså allt mitt hopp. Om hon hade blivit så där liten, hur skulle hon, ens om hon kom ur den där saken, kunna ta hand om en så stor och ståtlig valp som mig? Livet tedde sig plötsligt om möjligt ÄNNU dystrare.

Men sen ändrades plötsligt allt igen. Igår kväll låg jag i hallen med mina nya dystra framtidsutsikter när dörren plötsligt öppnades. Och där stod hon. Jag fattade först inte vem det var. Det var när hon öppnade munnen och sa ”Heeeej min lille Augustgubbe” …..som jag fick årets mentala tokspel. Alltså jag kommer tacksamt nog inte ihåg alla pinsamheterna men det var ….sett så här i efterhand överväldigande pinsamt. Jag gjorde hur många O,n runt mig själv som helst. Jag fick nästan till en hel åtta. Jag fällde henne i hallen genom att hoppa upp på henne samtidigt som jag ryckte tag i hennes väska med tänderna. Hon borde ha blivit arg men hon skrattade bara. Det lät som ett pärlband av köttbullar. Underbart! Hon skrattade och klappade mig, lät mig sitta i knät, rulla i knät, stå på huvudet i knät, göra kullerbyttor i knät, äta på hennes fingrar, äta på hennes väska, slicka henne i ansiktet, köra upp nosen i armhålan, bita i henne örat…… Och så här i förtroende så kan jag berätta att det var en riktigt skön känsla. Det var riktig genuin oförfalskad hundglädje. Ja en sån där som är totalt ohejdbar, till och med för en stor, tuff kille som jag. August Björnbus – en cool valp med tillfälliga känslostormar. Sen skulle förstås de där andra två tränga sig på och kramas och prata också. Förstod de inte att vi behövde ha lite kvalitetstid ihop jag och Matte? Att vi hade en massa tid att ta igen.. Hur känslolöst som helst, eller hur? Ja JAG gav mig i allfall inte. Oavsett hur mycket de där andra skulle sitta nära och försöka sno Mattetid. Jag var obeveklig. Jag satte mig i mitten i soffan, la mig i mitten i sängen, när de skulle äta satte jag mig mellan hennes knän och när hon gick på toaletten så låg jag, med risk för livet, precis utanför dörren och väntade. Jag vek inte från Mattes sida på hela kvällen….. och natten…. och hela dagen idag. Dit hon går jag. Jag har bestämt mig. Jag tänker inte ge henne en chans att rymma igen. Minsta väska jag ser kommer att bli obarmhärtigt anfallen. Ja inte för att jag är blödig eller löjligt mammig eller så, jag är ….. bara noga med att man bibehåller inarbetade rutiner. Sånt är nämligen viktigt för valpar.