Idag är det regn och snålblåst. Och hur kul är det för en hund? Det är ju inte direkt så att de högre stående i klanen slåss om att gå ut på promenad med mig. (obs det var en extremt ironisk och sur kommentar) Nej, nu är det stressvisit till skogen och sen små blixtutryckningar max 3 meter ut på gräsmattan för att jag skall få göra ifrån mig som gäller. Jag försöker verkligen att knipa igen och hålla mig så att jag skall få vara ute lite längre men…. nääää det går bara inte. Jag är helt enkelt inte funtad så. Är jag nödig så GÖR jag det, det finns aldrig någon återvändo. Skit också! (kan man ju lämpligt nog säga…) Så man kan väl sammanfatta den här dagen till att den är… tristare än en klotång i varje tass. Visst är det skönt med tupplurer men inte hur många som helst! Jag trodde ett tag att jag åtminstone skulle få leka en stund med lillhusse och hans kompis men nej då, de försvann in på rummet och stängde dörren. Har de aldrig hört talas om mobbing? Och att det är tjejer som bara kan leka TVÅ på samma gång. Suck. Hela golvet inne på lillhusses rum var dessutom fullt med en massa goda papperskort, tuggvänliga sladdar och halvätna bullar så jag VET att jag hade kunnat ha jättekul där. Men men, är man lägst i rang så är man ju…… Ja det suger, det GÖR det verkligen…. Och jag vet ju hur det är, imorgon när jag får chansen att gå in där, då har städhysterikan varit där och plockat upp allt gott från golvet.
Och på tal om Matte, hon är tråkigare än en avsvimmad katt. Hon sitter där med sin lilla TV i knät och knackar och knackar och knackar. Oavbrutet. Hon måste ha noll fantasi. Ibland reser hon sig och fixar bullar och annat gott till lillhusse och hans kompis. Och vad har JAG fått utöver det som jag måste ha för att överleva? En halv godisbit. Snåljåp! Det är verkligen ett fint samhälle vi lever i det här. Rena rama tredje världen för oss hundar.
När vi var på blixtvisit i skogen så trodde jag under några sekunder att det faktiskt ändå skulle bli en kul dag. Vi mötte nämligen Rådström. Rådström är en byracka av obestämd ras som visserligen har några år på nacken men han brukar vara en sjyst kis som stannar och pratar och till och med kan tänka sig att lattja lite. Brukar var just det rätta ordet. Idag var han ingen kul typ, det kan jag lova. Jag sprang fram, glad hågen med matte efter mig i kopplet som en outfälld fallskärm fladdrande för vinden. Och hur hälsar han tillbaka på min glada och positiva approach? Jo med ett morr!! Grinig som värsta surgubben var han. Han hade antagligen också bara fått racerkissa idag. Men eftersom jag är JAG, (som ni vet,….) grabben med social talang som vägrar ta en sur min som en förolämpning, så ignorerade jag den där något förolämpnde tonen och gjorde ett nytt utfall. ”Tjena grabben, kom igen, sväng igång kroppen nu då!” sa jag och gav honom en kamratlig sniff i bakändan. Då fick han tokspel och bet mig i örat rakt av, utan någon som helst förklaring innan. Alltså hur skulle jag kunna veta att han luktade så gott i rumpan för att han hade opererat bort något där bak dagen innan??? (antagligen något gubbproblem) Alltså, även om man är känslig så får man ju inte behandla sina dogmates hur som helst. Jag ville ju bara leka lite. Suck. Det är bara att inse, det här är en kass hunddag.
