Jag tyckte att det var jättekul med besöket vi hade igår. Jag har drömt om det hela natten. Har bara vaknat upp ibland av min oroliga mage som verkar leva sitt eget liv just nu. Jag undrar vad det egentligen var i den där missilen som jag smygåt igår. Den där rapen som jag berättade om igår kommer liksom ut i omgångar, både som fram- och bakrap. Och magen låter hela tiden, nästan som om att det BOR någon där inne. En alien kanske. Matte vaknade flera gånger och kom med en massa onödigt spydiga pikar om lukten. Hon kan bara inte släppa ämnet! Hon stånkade och pustade och vände sig fram och tillbaka som om att hon hade loppor på besök i sängen. Till slut gav jag upp och gick och la mig i badrummet istället. Även en hund har ju känslor.
Men alltså nu har jag funderat lite över det här med Absolut och Baileys, hundarna som var här igår. När Absolut (syrran) först berättade att Baileys var hennes syrra så blev jag förvirrad och trodde ett tag att jag måste ha haft spädbarns-delirium i valphagen. Jag menar, jag och Absolut är ju syskon och om Baileys och Absolut är syskon så måste ju vi också vara det. Ja allihop alltså. Men hur jag än försökte så kom jag inte ihåg Baileys från valphagen. Visserligen så var vi elva syskon (jag vet, värsta tattar-familjen från 1800-talets statarlängor) men ändå….. Jag räknade upp en efter en: August, Absolut, Azza, Asynja, Asta, Aldo, Alicea, Akela, Agent lillebror, Alcyria, Anemone… och Baileys. Men nej jag fick inte ihop det. Jag provade att räkna upp dem baklänges också: Baileys, Anemone, Alcyria, Agent Lillebror, Akela, Alicea, Aldo, Asta, Asynja, Azza, Absolut och August….. Men det var fortfarande något som inte stämde men jag kunde inte riktigt sätta tassen på VAD. Ett riktigt mysterium var det. Baileys var verkligen som en tom matskål för mig i mina minnen från min första tid på kenneln. Jag kom bara inte ihåg henne hur mycket jag än försökte. Och det var nästan så att hjärnan började småkoka av mina försök. Men efter Absolut,s inlägg till MITT förra inlägg så förstår jag att jag inte hade någon valpdelirium, det fanns en enkel logisk förklaring till de här komplicerade familjeförhållandena. Farsan hade varit ute och….. ja prasslat lite vid sidan om. Kaffe med dopp hos granntanten om man säger så. Den gamla fräcka hundcasanovan… Lite James Bond över honom måste jag säga…vilket måste ligga i generna. Jag menar, snygga, ståtliga, välkroppade hundar som oss kan ju inte hjälpa att brudarna springer benen efter sig för att få ett litet rendevouz i blåbärsbusken. Och man är ju förståss en gentleman som ställer upp. Björnligans gentlemannahundar- till damernas tjänst och för rasens eminenta fortlevnad. Men alltså… tillbaka till det här med syskon…. Som ni vet har ju Matte inte begåvat MIG med några syskon, vilket gör att jag är en extremt ensam, övergiven, socialt nedtryckt, orättvist behandlad och ledsen valp…Okey okey, nu tänjde jag kanske på sanningen en liten aning men jag är i alla fall ENSAM om att springa på alla fyra hemma. Ja om man bortser från lillhusse och hans kompisar då, och Matte när hon är på lekhumör….. och granntanten eller de där pensionärerna som kommer ner på golvet men oftast inte upp. Men alltså…jag har ju ingen hundkompis hemma. Det var dit jag ville komma. Ingen som jag kan lattja med varje dag, som jag kan ha hemlisar med, ligga i trädgården och spana med, ingen syrra eller brorsa som jag kan bråka med. Då kom jag, eftersom är en smart kille, på att om Baileys och Absolut har samma pappa… ja då har ju Baileys och jag samma pappa OCKSÅ! Då är ju vi också liksom lite halvsyskon, eller hur? Okey nu vet jag ju att det var Absolut som drog vinstlotten här eftersom Baileys bor hos dom men alltså, när de kommer på besök nästa gång så kanske jag kan få låna lite extra syskon-känsla. Vi skulle kunna släppa bomben och berätta för Baileys att hon har ett syskon till. August Björnbus- Bonusbrorsan. Vilken julklapp va! Jag fick förresten också en julklapp igår. Husse kom hem. Först så trodde jag att det var ytterligare ett av Mattes suspekta herrbesök men den här killen betedde sig annorlunda. Han kånkade in en massa väskor i hallen och innan han hann ställa ner dom så sprang lillhusse fram och klängde på honom som en siameskatt i vårsolen. Han brukar vara lite mer restriktiv mot Mattes andra herrbekanta. (om de inte har presenter med sig alltså) Själv kände jag nästan lite av den där kennelkruppen. Ni vet den där konstiga känslan som jag berättade om, den som anfaller varje gång som jag träffar min kannelmatte Mia. När jag blir så där smålöjligt bjäbbig och springer runt som ett O runt mig själv och känner mig så där fånigt glad fast jag inte riktigt vet varför. Sådär blev det igår också. Mitt i O:et och bjäbbandet så började jag ana att det faktiskt var Husse som hade kommit hem. När kalsongerna låg kvar på badrumsgolvet i morse så blev jag helt säker. Klanen var intakt igen.
