August Björnbus-familjehunden med rätt att vara i soffan

Det är väldigt bra att ha en intakt klan. Att alla är på plats…. och finns här för mig: August Björnbus-familjehunden med rätt att vara i soffan. Det visade sig igår att ju fler man är i familjen ju fler promenader får man, det blir mer kel och i största allmänhet mycket mer uppmärksamhet behagligt utspridd över dygnet. Livet blir plötsligt precis som man förtjänar när man är just den där älskade familjehunden. Husse kom ju, som jag berättade, hem igår efter att ha varit borta så pass länge att jag vid första anblicken faktiskt var aningens mikro-osäker på vem han egentligen var. Åtminstone allra först, jag menar det är ju inte så lätt att hålla ordning på alla dessa besök som tittar in i tid och otid. Men när jag väl insåg att det var han så blev jag riktigt genuint hundglad så där som bara hundar kan, för jag förstod att vi nu finally skulle vara tre mot en. Tre killar mot en tjej. Äntligen lite mer jämt i vågskålen. Räkenskapens tid var här och det börjar bli dags för Matte den allsmäktiga att se upp. Nu kan vi lägga upp en plan för att ta upp en diskussion om de riktigt stora frågorna i livet. Som till exempel att få vara i soffan ÄVEN när det regnar ute. Alltså det är en av Mattes enormt konstiga regler som inte har någon som helst vettig förklaring eller logik. Jag kopplade först inte vad det var som gjorde att jag fick gå upp där vissa dagar medan det andra dagar plötsligt var en helt oacceptabel handling från min sida. Men efter ett antal gånger med ett bestämt NEJ så började jag skönja ett mönster. Det verkar vara så här: att så fort det regnar ute så inträder det plötsligt ett fullständigt obegripligt soff-förbud. Snön var okey men regnet… nej då blir det tvärstopp. Och varför då? Är det någon annan som förstår? Det regnar ju UTE och inte inne! Är det för att förvirra mig? För att göra mig osäker? Eller är det helt enkelt ännu en manöver för att visa vem som bestämmer? Jag tror på det senare alternativet. Det är i alla fall en fråga värd att ta upp nu när den manliga och mer rättvise-medvetna andelen i familjen har majoritet.  Sen har vi förstås det här med rättigheten att vara social. Ja jag vet, man kan tro att det är varje hunds självklara rättighet. Men icke. Inte i vårt hus.  Jag, som relativt nytt tillskott i familjen, vill ju visa att jag är en trevlig och gemytlig hund. Jag vill dra mitt strå till stacken och göra mitt bästa för att vara framåt och ta kontakt med andra. Kort sagt, ge familjen ett trevligt ansikte utåt (det kan ju behövas).  Jag menar, det gagnar ju verkligen HELA familjen. Men vad händer så fort man sticker över för att hälsa på och presentera sig för alla nya grannar som bor runt omkring? Jo man får fyfingret och en massa nej,nej,nej och sen åker man in i huset igen med onda ögat på sig hela eftermiddagen. Ännu en obegripligt konstig regel. Så som sagt, det finns mycket att ta i här framöver. Husse verkade i alla fall tycka att jag hade kommit långt i kampen för de manliga individernas rättighet i familjen. Han skrattade imponerat när jag, med värdig självklarhet, klev upp i sängen igår. Visserligen lät han mig inte bita i hans täcke men han gav mig Mattes istället så jag vet att vi definitivt är på samma våglängd. Det var en riktigt trevlig stund där igår. Vi låg inne i sängen allihop, jag Matte, Husse och lillhusse. Och det där konstiga djuret som alltid krafsar och låter under täcket eller madrassen. Alltså jag har verkligen försökt att fånga det, jag gräver och krafsar och till och med skäller ibland men än så länge har jag inte sett skymten av det. Men jag HÖR det. Matte och de andra skrattar nästan på sig för de verkar tycka att det är jätteroligt när jag försöker fånga det. De borde kanske tänka på att hjälpa till istället för det blir nog inte så roligt den dagen (natten) när odjuret hoppar på dem när de sover. Men den tanken verkar inte ens ha slagit dem. Nåja, det var som sagt, väldigt trevlig att ligga där och mysa med klanen halva kvällen. Ett bra hundliv för en bra hund. Det här bådar riktigt gott inför framtiden.