Be ALDRIG min Matte att ordna ett kalas för er. Hon suger verkligen på den avdelningen. Hon är fullständigt ultravärdelös på kalas. Och hur vet jag det? Jo jag fyller år idag. Nåja jag fyller halvår om man skall vara petig. Men i alla fall, ett halvår är ju också en dag att uppmärksamma, eller hur? Och då kan man ju som älsklingen i familjen förvänta sig ett ståndsmässigt urkul kalas med tillhörande godsaker och presenter. Det håller ni väl med om? Så jag vaknade imorse och inväntade glatt köttbulletårtan, med ena ögat slugt öppet och kroppen i en lurig låtsassovställning.
Jag hörde hur Matte klev in i badrummet. Normalt så brukar jag i det här läget kasta mig in dit jag också så att vi kan ha vårt sedvanliga morgonmys, men jag ville inte förstöra överraskningen. Min överraskning. Min födelsedagsöverraskning. När hon var klar i badrummet gick hon ut mot köket men på vägen böjde hon sig ner bredvid mig och sa ”Men lilla gubben, är du så trött idag så att du inte ens vill kela?” Ha!, hon trodde att jag skulle gå på den lätta! Men icke. Jag bara vände mig lite sömndrucket om och låtsades nonchalant snarka till lite. Då gick hon ut och startade kaffebryggaren, plockade ihop lillhusses kläder och packade hans väska. Vilken tid det tog! Jag började få lite jobbiga stick i bakbenen av att ligga helt blickstilla så där länge och dessutom så hade jag kramp i mitt ena span-öga eftersom jag inte vågade stänga det ifall jag skulle missa nåt. Men då såg jag plötsligt hur hon öppnade kylskåpet. NU! Nu skulle tårtan komma fram! Äntligen! Jag kände hur det rann en liten avslöjande salivsträng från munnen och ner på golvet men jag slickade snabbt och hemligt upp den innan hon såg nåt. Nu tog hon ut den…. jaaaa ja må han leva, August må han leva…. ”Jajemen där kom den, tror jag….men…men vad liten den var!!!. Den såg ju ut som en halv kexchoklad och……. Nej….neeeej…nu stoppade hon den i sin egen mun!!!”. Va! Hallå där, vad ÄR det här för nåt???!! Det var ju JAG som skulle ha tårta! Det är ju JAG som fyller halvår! Jag glömde helt bort min hemliga approach, reste mig upp och sprang förtrytsamt fram för att påpeka detta oerhört oacceptabla uppförandet från hennes sida. Vet ni vad hon gör då? Jo då sväljer hon kvickt sista biten mitt framför nosen på mig, böjer sig ner och rycker mig lite skämtsamt i örat. (jag hatar för övrigt det där öronryckandet) ”Vill du gå ut och kissa gubben” säger hon med en helt oskyldigt len röst och skall få det till att det är vilken dag som helst på året och att det är helt normalt att man äter upp sina hundars tårtor. Ja så där började alltså min födelsedag. Och jag kan inte säga att den blev direkt bättre med tiden.
När vi hade varit iväg och lämnat lillhusse på skolan så trodde jag att det skulle bli promenad i skogen. Kanske till och med en extra lång promenad idag. En födelsedagspromenad. Men det var ju att hoppas på för mycket. För vet ni vad HON tyckte var likvärdigt med en skön promenad i skogen för en valps högtidsdag? Jo att skrubba mig i öronen med det där äckliga medlet och sen att stirra närgånget på min haka och nos i säkert…. ja flera minuter….eller nåt. Hon verkade helt manisk med stirrandet. Rynkade pannan, la huvudet på sned och kliade mig i huden där det inte alls kändes skönt. Jag tänkte direkt att ”åhh nej, nu har hon fått en sån där jobbig Oro igen! Nu blir det örnkoll hela dagen och kanske den där vidriga termometern i rumpan” Helt fel dag för det måste jag säga. Sånt GÖR man bara inte på födelsedagar. Men så plötsligt reste hon sig, tog på sig stövlarna och sen satte hon på mig halsbandet och kopplet. Jag skulle med! Jaaaa, jag skulle med! NU var det äntligen dags för födelsedagsfirandet. Vi skulle ÅKA IVÄG och ha party. Självklart! Och jag som hade varit orolig. Så onödigt, jag är ju August Björnbus – den älskade partyvalpen med sängen full av presenter.
Det goda humöret återvände blixtsnabbt och jag hoppade lättad in i bilen. Men när vi åkte iväg så kände jag ändå Mattes oros-vibbar. Ja vi är faktiskt lite magiska på det viset vi hundar. Inte så att jag kan läsa hennes tankar. Nej hon är alldeles för oberäknelig för det. Hade man hoppat in i huvudet på henne så hade man nog blivit sjösjuk. Men på något konstigt sätt så känner jag hur hon känner. Det är lite svårt att förklara och kan låta som om att man är lite knäpp. Men det känns ungefär som en vindpust som kommer förbi och hoppar in i kroppen på mig. Jag kan känna mig jätteglad och tänka på mitt men samtidigt så känner halva jag den där Matte-känslan. Det är som om att man hoppar in i hennes hjärta lite. Ibland är det ledsamt så att det känns som om att man trampar med tassarna i en vattenpöl med tårar, ibland får jag såna glada vågor så att det känns som om att man är i bollhavet på MCDonalds.
Idag i bilen på väg till födelsedagskalaset var det Oron som jag kände. Oron är lite läskig. Den är så ogreppbar. Man får nästan lite myrkryp i huvudet och det känns som om att det är något som har fastnat någonstans i kroppen men man vet inte hur man skall få ut det. Som att man har ätit något riktigt olämpligt. Jag ville helst hoppa fram till Matte och tala om för henne att allt var okey och att vi skulle spotta ut oron genom fönstret. Men jag satt ju som vanligt, p.g.a av min rang, längst bak så det var bara att ligga där och hoppas att det skulle gå över av sig självt. När bilen stannade och jag fick hoppa ut så kändes stället bekant. Men jag kunde inte riktigt placera det. Vi gick en kissetur och det luktade hundar precis överallt. Jag glömde helt bort Oron. Sen gick vi in i huset och då kändes det ÄNNU mer bekant. Jag måste bara ha varit där förut. Vi fick gå in i ett rum som jag trodde måste vara själva kalasrummet. Lite väl spartanskt pyntat för att vara ett kalasrum men….., nåja det är ju inte omgivningarna som gör festen. Jag förstod ju att det skulle komma fler gäster för det var spår och lukter efter en massa andra hundar.. och katter och kanske…. sniff….. en och annan kanin. Jo det var bestämt lukten från en eller två kaniner. Men skulle vi verkligen ha kaniner på partyt? Var det lämpligt? Jag menar, JAG kunde ju verkligen inte ansvara för säkerheten. Men men, Matte gör ju,som vanligt, som hon vill och om hon vill bjuda kaniner så blir det kaniner.
Vi väntade själva en stund där i rummet men plötsligt öppnades dörren och in kom… ingen hund eller kanin men en människa. En hona. Jippie! Det var nog catering-personalen och såna skall man ju hålla sig väl med. Jag hälsade mycket kärvänligt och jag måste säga att hon var väldigt trevlig tillbaka….. Klappade mig och kelade. Sa att jag var fin och stilig. Så det började verkligen bra… tills hon, helt utan förvarning, tog tag om mitt huvud och tryckte igen käkarna. Jag höll förvånat på att svälja tungan. Hallå där! Det var verkligen ingen kul partylek det här! Men ni skall inte tro att det var slut med det. Nej sen tar hon upp ett vapen och sliter helt sonika bort en mängd hårstrån från hakan på mig. MINA hårstrån, med rötter och allt. ”AAAAAAJJJJJ!!!” Det gjorde jätteont. Och jag hade ju SPARAT på det skägget. Om jag hade jag kunnat skulle jag morrat riktigt elakt mot henne. Men det är inte så lätt när någon sätter ett skruvstäd runt huvudet på en. Jag tittade på Matte för att få lite hjälp mot den här extremt elaka catering-damen med noll servicekänsla men Matte hade plötsligt gått in i Matte den Förskräckligas skepnad. Hon tryckte in mig mellan knäna och hjälpte till att hålla tag i mig. Matte allierade sig med fienden! Vilken svikare. Och nu tog cateringtanten dessutom fram en kniv! Och jag lovar att hon INTE skulle skära upp någon tårta med den. Fattar ni, det här var värsta skräckfilmen. Jag satt som i ett skruvstäd medan hon karvade mig mellan ögonen med en kniv och samtidigt hade hon mage att vräka ur sig nåt om att jag var duktig. ”Jaha du, så dags att fjäska nu”. tänkte jag mordiskt. Men det säger jag bara, att med MIG skulle hon inte komma någon vart med lite löjligt smicker. Till slut, efter att även ha karvat mig mellan ögonen så släppte dom mig. Äntligen. Jag stirrade lömskt på dom båda två. Lite svårt eftersom en stod bakom och en framför, men jag försökte i alla fall…tills jag fick ont i ögonen. Cateringtanten började nog smått inse vad hon hade gjort för hon gick snabbt och hämtade en godis som hon skulle bjuda mig på. Ha! Aldrig i livet att jag skulle ta något från henne. Jag la mig ner och totalvägrade. Då gick hon ut och Matte satte sig ner bredvid mig. ”Stackars min lille gubbe” sa hon ”Tur att du är en sån stor och duktig hund. Min lilla älsklingsvovve” Okey, nåja hon försökte i alla fall. Hon klappade mig så där skönt på huvudet, kliade mig bakom örat på precis rätt ställe och sen tog hon godisen, som faktiskt luktade ganska gott, i handen och ville ge den till mig. Och eftersom jag fortfarande kände Oron så tog jag den. Men när the Cateringwoman from hell kom tillbaka in så spottade jag snabbt ut den igen. Jag tror inte att hon märkte att jag hade haft den i munnen. Matte pratade lite med tanten och sen skulle vi plötsligt gå… Men hallå! Även om partyt började taskigt så kan man ju inte bara skippa det helt. Vad skall vi göra med all maten? Vad skall alla gästerna säga? Men det togs ingen hänsyn till det alls. Det var bara att hoppa direkt in i bilen och åka hem igen. Utan party, utan tårta men med en hårlös osnygg fläck mellan ögonen om sved. Det var i och för sig bra att Matte hade spottat ut Oron där borta i partyhuset men i övrigt så måste jag säga att var det en riktigt kass fest.
