Okey, håll i er nu. Sitter ni ner? För här kommer den, rakt av bara. Årets högoddsare: Matte är INTE helt obildbar! Jo det är säkert! Jag lovar. Jag vet att det är lite svårt att ta in men det är faktiskt helt sant. Jag är lika förvånad som ni. Det var så här. Vi skulle på den dagliga promenaden i skogen hon och jag. Allt började precis som vanligt. Jag, som den spänstiga valp jag är, sprang fort och atletiskt ner för vägen och Matte kom efter, ograciöst svärandes någon av hennes förbannelser över att jag är så grymt stark….och manlig. Sen gick vi förstås tillbaka upp för att hämta hennes mobiltelefon innan vi gjorde en repris på starten igen. Jag drog och hon svor. Efter det promenerade vi förbi brevlådorna och staketet där hon alltid envisas med det där fåniga tricket när jag skall gå i cirkel runt henne hela tiden. Ni vet när jag drar som en björn i kopplet vilket gör att hon stannar tvärt så att jag nästan slutar som en strypt björn. Sen skall jag släpas runt henne i en cirkel för att bara börja om igen samtidigt som hon hela tiden tjatar om sin ”fot”. Suck, ja vad säger man? Hon är ju envis som en röd gris. Men har hon fel på fötterna så får hon väl byta ut sina gröna stövlar mot något annat. Hur svårt kan det egentligen vara?
Men sen då, när vi väl kom in i skogen, det var då jag insåg att det trots allt finns ett visst mikroskopiskt hopp för Matte. Jag hade bara hunnit fram till den enormt roliga och lockande lerhögen i början av vägen in mot skogen när hon plötsligt böjer sig ner och tar loss kopplet. Jag trodde först att det var ett av hennes tröttsamma tricks eller helt enkelt ett lömskt test. Ett sånt där test där hon uppmuntrar mig att göra något bara för att sedan få chansen att skälla på mig. Ungefär som när hon ber Husse att hjälpa till att städa och när han har varit sjyst nog att göra det så skäller hon eller surar i demonstrativ tystnad för att han inte har gjort det på hennes sätt. Eller när det är dags för födelsedagspresenter och Husse snällt och omtänksamt frågar vad hon önskar sig. Då kommer det redan på förhand dödsdömda svaret: ”Överraska mig”. Fy sjutton vad taskigt! Det är ju en omöjlig uppgift att knäcka.
Så jag var alltså, med all rätt, klart misstänksam. När vi stod där på skogsstigen så sa hon dessutom plötsligt ”Hopp och lek”. Vaddå ”hopp och lek”? Vad menade hon? Skulle jag hoppa på stället? Sånt gör inga mentalt friska hundar, det borde hon veta. Vi hoppar framåt i farten eller ibland vid speciella tillfällen bakåt. Eller menade hon att vi skulle göra någon av hennes sömnpiller till lekar? Jag bara stod där, helt still och väntade….på nåt. Plötsligt så verkar hon helt ha glömt bort sitt nyss utkastade kommando ”Hopp och lek” för hon börjar gå framåt längst med stigen. Jaha, ok nu då? JAG då? Skall jag sitta här, eller får jag skäll då? Skall jag gå med? Vad sjutton menade hon egentligen med sitt kryptiska ”Hopp och lek”
Då vänder hon sig om, ler och säger ”Kom då vännen, kom så går vi” Hon lät nästan kusligt glad och lättsam. Vad var haken? Vad i herrans namn var haken Jag tänkte så det knakade men det kom inte en endaste hake flygande i huvudet på mig. Då tar hon upp en pinne och sätter sig ner på huk. Hon leker med den där i gräset, sådär som hon VET att jag gillar. Okey, då fattade jag direkt, det var hit-leken som var på tapeten. Blä! Nu ville jag bara lägga mig och sova. När skall hon lära sig att jag inte går på den lätta gång efter gång? Som sagt, envis som en röd gris, det är hon. Men vet ni vad hon gör då? Jo hon kastar iväg pinnen och säger ”Kom igen då August! Ta pinnen då, spring!” Och ni som kan nåt om hundar ni vet ju vilken inverkan som en flygande pinne har på en hund. Det är samma som en fylld diskho har på de flesta Hussar, man springer helt enkelt för allt vad man är värd! Utan att tänka, man bara gör det. Och jag sprang snabbare än en etiopier i vilket maraton som helst. Jag flög över gräset, stenarna och mossan. Fartvinden fick mina öron att flaxa som två berusade pelikaner.
Sen fick jag äntligen tag på den, pinnen. Min trofé. Mitt byte. Jag vänder mig om och då kommer Matte flåsandes med kopplet i handen. Jag trodde att hon, hennes vana trogen, skulle förstöra nöjet. Men hon säger istället ”Vilken duktig vovve du är !” Öhhh, vad var det här egentligen? Jag letade fortfarande efter den försvunna haken. Jag kollade på kopplet som hon närmade sig med och tänkte att ”Aha! Du tänker ta mig. Men försök du bara, jag springer mycket fortare än du” Jag spände mina muskulösa muskler, la mig i position och gjorde mig beredd på flykten. Men….. hon försöker inte ens. Hon går istället i en cirkel runt mig och säger glatt ”Kom då gubben, kom så går vi” Men alltså,hallå i skogen! Varför fångade hon mig inte? Hon är ju min Matte. Hon borde väl fånga mig? Är det inte lite ansvarslöst att låta mig springa runt här i skogen helt och hållet fri för vinden? Bland alla lejon och andra faror. Vad som helst kan ju hända. ”Kom då” sa hon igen och började gå. Då reste jag mig upp och sprang efter. Det kändes bäst att hålla sig lite nära ifall hon inte mådde så bra eller nåt. Hon kunde ju inte vara helt med i matchen för sen kastade hon ännu fler pinnar som jag fick springa efter. Hon lekte till och med kurragömma och det var då hon kom på det där som var så himla bra med dagen.
Hon kom äntligen på de riktiga reglerna för hur man leker hit-leken. Vi gjorde det flera gånger. Matte sprang eller gick iväg och stannade på något ställe som hon valde, sen ropade hon hit och då sprang jag som den där etiopiern igen. Fort som vinden med benen trummande mot det mjuka underlaget. När jag kom fram fick jag jättemycket mys och klappar. Nej inget godis, vilket jag blev lite besviken över första gången men jag måste säga att det där myset och allt beröm gjorde att jag nästan glömde av godiset. Inte HELT… men nästan. Det var så himla roligt! Det har aldrig varit så roligt i skogen förut. Sen när vi skulle gå hem så tyckte jag faktiskt att det fick vara nog med det här att gå lös och vara oansvarlig hur länge som helst. Så jag satte mig demonstrativt på Mattes stövlar tills hon bemödade sig med att koppla mig så att vi kunde gå hem. Tur för henne att hon har mig: ”August Björnbus – den snygga ansvarsfulla valpen med etiopiska löpartalanger”
