Paketstressade Hussar, überkäcka Mattar och stairways from hell

Oj oj oj nu har jag massor att berätta. Jag vet knappt var jag skall börja. Kanske får jag ta det lite i omgångar efter hand som jag kommer ihåg. Vi har nämligen varit bortresta. Det kanske ni har förstått. Och datorn som Matte envisas med att ta med över allt… den verkade inte fungera där vi var. Förstår ni vilket trauma DET utlöste? Matte är ju väldigt (dik) datorisk. .Men för att försöka ta det från början så började det hela med… ja egentligen med att Matte tyckte att allt möjligt var fult för hon slog in nästan allt nytt hon köpte i en massa papper och för säkerhets skull så satte hon på tejp och en massa långa snören…. Kanske ifall hon skulle ångra sig men egentligen inte fick det. Jag vet inte. Jag hade velat leka med de där snörerna men det fick jag inte.

Sen en morgon vaknade jag som vanligt men när jag klev upp så var det inte riktigt som vanligt för hela hallen var fullständigt ockuperad med diverse väskor, påsar, paket och annat. Matte sprang runt och fyllde på med mera saker precis hela tiden medan Husse suckandes la pannan i en massa veck medan han uppgivet stirrade ömsom i hallen och ömsom på bilen genom fönstret. Vad i all sin dar vad det som var på gång????? När jag plötsligt såg att även Mattes stora svarta väska OCH hennes dataväska dök upp i hallen då förstod jag att det var ännu en semesterresa på gång. De är mycket för att resa bort den här familjen. Den stora frågan var nu bara: Skulle JAG få följa med eller inte. Hmmmm,….. jag tänkte verkligen inte bli lämnad kvar ensam eller bli utlämnad hos någon annan så den här gången så höll jag mig konstant i hallen hela morgonen. Ja det VAR extremt trångt och både Husse och Matte försökte få mig att flytta på mig flera gånger men då låtsades jag bara som om att jag sov. Ingen av dom orkar lyfta mig längre så det var ett säkert trix. Men med tanke på vad Matte hade hållit på med de sista dagarna så var jag klart orolig över att bli inslagen i papper jag också. Nog för att det är otroligt att hon skulle tröttna på en så charmig valp som jag men… men vet ju aldrig var man har henne.

Men sen äntligen lyfte Husse upp min säng och då förstod jag att läget var helt lugnt. Efter att min säng var placerad i bilen bar Husse ut påse efter påse, väska efter väska och efter varje tur ute vid bilen kom han in och suckade och sa ”Det här går bara inte, det får inte plats.. jävla jul” Men då kom käcka Matte skuttandes från köket med ett stort irriterande flin (i alla fall verkade Husse tycka det) och sa ” Joooodå, det är klart att det får plats, pussla lite bara, och tänk positivt!!” Hmmmm….. Husse verkade inte alls vara på samma käcka humör som den äppelkindade Matte den där morgonen. Han blev svartare i synen för varje überkäcka kommentar som kom farandes. Sista rundan när Husse kom in och sa. ”Alltså allvarligt talat, det här är ju sjukt” då blev jag lite orolig att vi skulle till veterinären. Men då for käcka Matte ut istället och röjde bland alla saker, packade ut och in igen medan Husse verkade ha fått en seg kola i munnen för hans käkar var verkligen jättespända, precis som om de hade fastnat. Ungefär som när jag har hittat en riktigt god bit gummi från grannens dörrmatta eller nåt.

Men plötsligt ställde sig Matte med händerna i sidorna, log triumforiskt och sa ”Så där, det var väl inga problem” Men hallå alltså! Det var ju faktiskt Husse som hade fått bära ut allt och springa fram och tillbaka hela morgonen medan Matte bara kom med käcka hejarop… så hon kunde ju inte ta åt sig HELA äran själv. Typiskt Mattar! Men så var allt alltså mirakulöst på plats i vår nya sardinburk. Skönt nu kunde jag lämna min något obekväma plats i hallen. Nu skulle ALLA ut ur huset. Lampor släcktes, dörrar kollades och extranycklar plockades ner. När Husse är med brukar vi aldrig leka varesig glömma-nyckeln eller hitta-mobilen så det gick snabbt att bli klara. Jag gick ut med Lillhusse och tog en liten lunk på gräsmattan, lugn och glad i sinnet. Nu verkade nämligen allt vara på plats och jag trodde att alla var nöjda och glada. Jag lattjade lite boll och käkade några jordbollar. ”Få honom att kissa nu då” hördes Mattes käcka stämma inifrån huset. Men vaddå, hallå där, vi lattjar ju, tänkte jag. Stressa inte. Men då kom den Veckande Pannan (Husse) farandes ut, slet kopplet från Lillhusse, som för övrigt bara hade varit sjyst och försökt leka lite med sin underbara valp. (det är jag då) Lillhusse blev kommenderad in i bilen vilket resulterade i ett snabbt citronhumör från Lillhusse sida och jag blev bryskt kommenderad att kissa. ”Kissa nu” ”Nu August, kissa nuuu” ”Du MÅSTE kissa nu för vi tänker inte stanna på ett bra ta och då får du sitta där” Men vaddå, har dom provat att kissa på kommando nån gång kanske?? Det är inte helt lätt, även om man är en hund. Vilka otroliga krav dom har ibland. Till slut klämde jag för den goda sakens skull i alla fall fram några droppar och sen blev det en snabb marschtakt fram till bilen med Husse bestämt klampande bakom mig.

Bakluckan stod öppen och Husse sa med röst” Hopp” Öhhh hallå där, så här brukar det inte se ut i min bil faktiskt. Jag försökte förklara för Husse att jag inte tänkte åka i en sardinburk men han bara framhärdade ”Hoppa in nu August” HOPP IN sa jag!” Han nästan skrek. Åt MIG.. Men vad grumpy man var i dag då! Vad var problemet? Vi skulle ju på semester. Då kan man ju inte sura heller. Precis när jag lite mer ingående skulle förklara det där med hur det skulle se ut i MIN del av bilen, för jag menar Husse kanske helt enkelt inte VISSTE hur det skulle vara, ja då tar han helt brutalt tag i mina framtassar och lyfter upp dom på kanten av bilen. Sen slänger han upp min bak så att jag far in i sardinburken som en…. stor hårig sardin. Fy farao vilken början på semestern. Nu tänkte inte JAG anstränga mig för att lätta upp stämningen längre. Jag anmälde mig direkt till Lillhusses citron-klubb.

Så det var med andra ord väldigt tyst i bilen när vi for iväg. Lillhusse var sur på Husse som tyckte att Matte var irriterande käck, jag var sur på Husse som var sur på mig bara för att JAG inte ville åka i en sardinburk och Matte låtsades som om att hon inte var sur på NÅGOn fast hon säkert egentligen var sur på alla. Men vi kom som sagt i alla fall iväg. Vi åkte och åkte och åkte…..och åkte. Efter en väldigt väldigt lång stund så stannade vi äntligen. Nu skulle det ätas lunch. Jippie tänkte jag. Men var ju en onödig glädjeyttring för tror ni att Jag fick nån mat? Nej jag fick en jättekort promenad och lite vatten. De andra lämnade däremot egoistiskt mig kvar ensam i sardinburken och gick in på matstället. Men efter bara en liten stund så kom de ut igen och var jättetjuriga allihop. IGEN. Husse muttrade något om ”Vilket cirkusställe” ”Såna här ställen skall man hålla sig undan såna här dagar” o.s.v Lillhusse orerade om orättvisor för att han inte fick några hamburgare och tjöt argt ”Ni lovade, ni lovade, jag VILL ha hamburgare, ni looooovade” Men hallå där fram, tänkte jag. JAG då? Jag kan också tänka mig en hamburgare, eller en korvbit eller till och med en sån där trist hård ultraliten hundgodis. Men vad får jag? Jo sitta längst bak bilen ihoptryckt som en nyfödd pappilon. Matte fortsatte med sitt, nu något tillkämpade, hurtkäcka tillrop om att ”Men hörrni, det är ju jul? Nu är vi positiva. Det här blir bra” Vad då blir bra? Vaddå jul? Stanna och ge mig lite mat så skall ni se att det blir bra. Undvik matställen med cirkus och gör inte om bilen till en sardinburk så blir Husse glad och ge Lillhusse en påse med hamburgare så att han slutar tjura. Hur svårt kan det egentligen vara? Dom skall alltid vara så komplicerade.

Efter en tyst tjurig stund så stannade vi igen. Nu vid ett nytt matställe och åter igen gick de iväg och lämnade sin stackars valp ensam i bilen. Den här gången var de borta längre och när de kom tillbaka var alla tre mer rödkindade och på betydligt bättre humör. Dessutom så luktade de skinka och korv. Hur orättvist som helst.Jag fick ytterligare en ultrakort promenad och lite trist vatten att dricka. Sen åkte vi igen. Och åkte och åkte och åkte. När vi stannade nästa gång så blev jag nästan sur. Tänkte dom verkligen gå iväg och äta utan mig igen??? Hade dom mage till det??? Isåfall tänkte jag börja äta på Mattes alla saker som hon hade slagit in i papper för att hon ändå inte ville se dom. Hmmm, vi kanske var på väg till soptippen för att slänga alltihop. Tja, det kunde ju isåfall bli en hyggligt bra hundsemester för det brukade lukta riktigt gott på sådana ställen. Men den här gången var det tydligen inga restaurangbesök på gång. Jag fick, kors i taket, också hoppa ur bilen och sen tog Matte mig i kopplet och drog mig runt hörnet. Det var väldigt höga hus där vi gick. Jag kände något suddigt minne röra sig i bakhuvudet. Hade jag varit här förut? Eller var det något som jag hade fantiserat om.

Jag tittade mig runt. Det var lite berg, några buskar, en hyfsat okey gräsmatta att kissa på och sen… sen såg två såna där gamlingar komma gåendes på vägen fram mot oss. Jag tänkte att jag kanske skulle ta och hälsa lite, jag menar, jag är ju trots allt en social valp med sociala behov… som INTE blir nämnvärt tillgodosedda i en överfull sardinburk på hjul. Så jag drog med Matte lite snabbare längst med gången. ”Men oj vad göööör stor han har blivit ” hörde jag då plötsligt. ”Men hallå! Hallå alltså. Jamen nu…jag tror… men åhhhhhhhh, det var…, jo det VAR pensionärerna som försvann på vinden hemma hos oss för flera månader sedan! Ja jag berättade ju att de flyttade in och allt var frid och fröjd och sen plötsligt en dag så var de bara borta. Jag trodde att liken låg kvar uppe på vinden och att Matte hade ett kallt hjärta som inte ens gick och kollade. Men HÄR var dom alltså! Dom är återfunna! Avblås räddningsaktionerna! Pensionärerna är släppta. Jippie!!! Jag hoppade och denna gången fällde jag dom lätt. Dom var som rankiga träd efter en storm. eller också hade de krymp. Jo de måste definitivt ha krympt.

Jag slutade, efter ett riktigt elakt koppelryck från Matte, att hoppa på pensionärerna. Det blev istället värsta kramkalaset och alla ojades om hur ståtlig och stor jag hade blivit. Fattas bara annat! Jag trivdes som fisken i vattnet. Husse däremot kunde man nog mera likna vid en fisk på torra land. Han var fortfarande extremt skeptisk gentemot Mattes alla väskor, påsar, paket och diverse annat som nu fyllde upp hela trottoaren utanför bilen. Han verkade inte tycka att de passade ett dugg bättre på den här vägen än på vår väg hemma. Men jag tänkte bara ”skit i paketen, skit i paketen, jag har hittat de klappande pensionärerna, jag vill kissa, jippie, hipp hipp hurra, kissakissakissa, någotattäta….” Ja det kom en massa känslor och tankar på samma gång. Matte lämnade kopplet till pensionärstiken och jag drog henne snabbt med mig till närmaste gräsplätt för att lätta lite på trycket. ”Ahhhhhh äntligen, skööönt” tänkte jag medan PT (pensionärstiken) som andades väldigt ansträngt sa ”Oj oj, han…oj vad stark..oj oj oj, vänta…hallå, uhhhh” Jojo, tänkte jag. Jag är ju August Björnbus den snygga starka valpen på tillväxt. Jag drog med mig henne till porten och sen gick vi i allihop in huset. Husse bar först in alla saker och sen skickade Matte iväg honom med bilen. Lite orättvist tyckte jag, han kunde åtminstone fått en köttbulle eller nåt som tack. Men han hade väl sagt något fel och hamnat i Mattes ökända kylskåp. Jag har själv varit där flera gånger och det är INTE kul. Stackars Husse. Men jag han inte tänka så länge på stackars Husse i kylskåpet för vi skulle plötsligt in i rummet där de bodde.

En dörr med fönster öppnades och jag gick glatt in bara för att upptäcka att de här människorna bodde väldigt trångt. ÄNNU en sardinburk. Skit också. När dörre stängdes så började började rummet dessutom röra på sig. Jo det är säkert! Horror Movie III i repris. Vi liksom åkte UPPÅT. Jag förstod det för jag försökte komma ut igen genom att trycka nosen mot dörren men det var som att få en av Husses slipverktyg rätt i näsan. Szzzchffffp, sa det och sen var man ”August Björnbus valpen med den glänsade och kala nosen” Jag gav genast upp försöken att ta mig ut och ställde mig istället mellan knäna på PH (pensionärshannen) varvid han tappade två av Mattes paket som jag råkade trampa på … och förståss fick skäll för. Jag började tendera till att hålla med Husse om det här med packningen och alla paket. De verkade bara leda till elände och dåligt humör. Efter en stund så stannade i alla fall rummet och alla skulle ut. Puh, de bodde alltså inte där. Min lättnad var ganska så enorm, det skall erkännas. Jag ville ut först och kastade mig sålunda valpigt naturligt mot dörren och råkade glömma bort att jag hade koppel och att Mattes alla påsar var ivägen. Gissa vem som slutade vara käck nu helt plötsligt??? Efter sedvanliga mörka ögonkast och ett orättvist öronryck så var vi då två i kylskåpet. Typiskt!

Efter att alla hade kommit ur det trånga mobila rummet gick vi in i en annan dörr och där var det betydligt trivsammare…och STÖRRE. Ett annat plus var att de hade köttbullar och att de kliande pensionärerna fortfarande gillade att klia hundar bakom öronen. Livet var i det närmaste perfekt. Jag började verkligen känna mig som hemma. Men vad händer då? Jo då skall vi åka igen! Men alltså hallå där, tänkte jag. Jag vill ju stanna här. Jag vill inte åka sardinburk. Jag vill vara med TP och HP, käka köttbullar och bli kliad bakom örat. Men det togs ingen hänsyn till vad jag tyckte. Som vanligt. Så det var bara att gå in i det mobila rummet och sen hoppa in i bilen igen. Tack och lov såg bilen ut som en bil igen så nu fick jag åtminstone plats. Men dom elakingarna hade målat hela bakrutan brun så jag såg ingenting på hela vägen. Det var säkert ett straff för att jag hade trampad på de där paketen. Hur osjyst som helst. Nåja, den här gången åkte vi inte så långt. Jag fick hoppa ut på ytterligare ett ställe som på något sätt rörde runt i minnesbanken. Hade jag varit här också! Jag kände mig plötsligt som August Björnbus- den snygga och välkroppade världsresenären.

Efter den obligatoriskt framtvingade kissen så kom vi fram till en trappa och en dörr. Lillhusse tryckte på en klocka och sen sa det klick och dörren öppnade sig. Vi gick in på ett grått halt golv och sen sa Matte ”Så där kom igen nu så går vi upp. Kom nu gubben” Öhhhh, jag trodde först att dom skämtade med mig. Det här var verkligen löjligt. De kunde ju inte bara förvänta sig att jag skulle gå upp där. Det var ju för sjuttsingen en deformerad trappa. En riktig hundfälla. Den var helt vriden, superbrant och hade supersmala trappsteg längst in. Jag tänkte direkt och instinktivt ”Aldrig i livet, no way Jose. Skjut mig hellre!” Jupp, skjut mig eller förvägra mig en köttbulle men dit upp går jag ALDRIG. Never ever. Matte fortsatte att locka, hur hon nu kunde tro att det skulle hjälpa. Och Husse han sa ”Gå du upp så kommer han efter” till Matte. Ha! Fattade dom inte vad jag sa? Jag tänkte inte gå upp för stairs from hell, därmed basta!! Det slutade med att Matte gick framför mig och drog valpovänligt i kopplet medan Husse tog ett stadigt och förnedrande tag om min rumpa och bryskt puttade på. Ja jag gav dom en match men till slut så fick dom upp mig. Ett riktigt nederlag, det medges.

Vi stod nu utanför ännu en dörr. Jag undrade oroligt om vi skulle in ett vanligt eller ett mobilt rum den här gången. Det visade sig vara ett vanligt rum och gissa vem som var där? Det var GAIS!!! Min polare Gais!! The Gais! Ni vet han som har lite problem att komma ihåg vad han heter så han skriver sitt namn på alla sina tröjor och på sin mössa och så vidare. Han var och hälsade på i mitt hus för ett tag sedan och innan dess var ju vi här och hälsade på. Sjyst kille, ja verkligt sjyst kille förutom det där namnhandikappet då, men man skall ju inte döma folk efter såna bagatelliska lyten. Det är ju INSIDAN som räknas. Det säger Matte iallafall till Lillhusse fem gånger per dag vilket kanske inte helt går ihop med trängseln i hennes badrumsskåp och alla timmar framför spegeln. (nej hon tittar INTE på sina mandlar eller något annat på insidan) . Nåja där var vi nu alltså. Hos Gais och hans familj. Ja resten av hans familj är också kul typer. Två av dem bodde hos oss när jag var en extremt liten men gullig valp. Ja alltså under min första tid i familjen. Men sen blev de sålda eller så ville kanske Matte dela med sig för plötsligt en dag så flyttade de och sen var vi bara fyra i vår familj.

Men här bodde de alltså nu. Hos Gais. Gais har en fru och sen bor det en till tik där. De är alltså fyra tikar och en hanne vilket fick mig att verkligen känna sympati med Gais. Det måste ju vara som att ha FYRA Mattar. Hujeda mig! Vilket öde. För vem som helst. Ja inte så att jag inte gillar tikarna. De är kanon. En av dem låg på golvet med mig nästan hela tiden. En riktig hundvän och världsbäst på valpklappar. Och alla sa flera gånger att de tyckte att jag var så fin, och gullig. Ja jag tror att de MENADE stor och ståtlig men de pratar ju lite annorlunda här så….. I alla fall, vi var där hela kvällen och när jag återigen trodde att vi hade flyttat in för gott, ja då skulle vi åka…IGEN. Suck. Jag började bli trött på att vara världsresenär. Men okey, det kopplades på, dörren öppnades och…. ”NEJ NEJ NEJ, aldrig över min supersnygga kropp” tänkte jag gå NER för dödstrappan! Aldrig aldrig aldrig, och den här gången MENADE jag det verkligen. Dom var verkligen inte riktigt kloka som ens kom på tanken! Husse försökte brutalt dra mig fram till kanten men då la jag mig ner med alla fyra benen utspridda åt var sitt håll och det blev tvärstopp. Skulle de få ner mig nu skulle det bli som en tömd grävling utan ben. Jag var benhård i min beslutsamhet. Det fick bli mitt slut i hundlivet men ingen, ingen skulle få mig att gå ner där. Så var det bara! Alla stod samlade där framför den skräckinjagande trappkanten. Tystnaden var som en tjock slemmig filt av ett ofrånkomligt dödläge. Skulle det sluta med att vi skulle bosätta oss här utanför dörren? Var detta vårt öde? The End. Men då ändrade sig läget drastiskt och oväntat. Gais kom ut genom dörren. The Hero Gais. Min räddare i hundnöden. Han lyfte helt sonika upp mig och bar mig ner för helvetestrappan. Ja jag vet, han är grymt stark som orkar bära en sån stor och otroligt ståtlig valp som mig. Jag hjälpte kamratligt till genom att blåsa ”frisk” luft i näsan på honom och slicka honom uppmuntrande på örat. Resan ner gick något vingligt men bra och sen åkte vi tillbaka till de återfunna pensionärerna med köttbullarna. Det var alltså DÄR vi skulle bo från och med nu inte på toppen av dödstrappan eller hos Gais.

Ja det var verkligen en händelserik dag den där först på semestern. Imorgon skall jag berätta om den konstigaste dagen. De var nämligen dagen då vi fick besök av en stor röd, ful och fattig gubbe som inte ens hade råd med rakhyvel.

Tröttande promenader, tråkiga hussar och opedagogiska kommandon

Alltså den här familjen är av eller på. Det finns inget mellanting. Härom dagen var, som jag berättade, promenadprocenten extremt låg, idag försökte dom som kontrast till den ynkliga procenten ta kål på mig genom att promenera nästan hela tiden. Fattar dom inte att en valp behöver vila ibland? Mina ben orkar inte vad som helst. Jag är ju fortfarande inte så värst stor…även om jag kan lägga tassarna på Husses axlar när han står upp…. Det började tidigt på morgonen. Matte satt vid datorn och lurpassade på Husse som tydligen skulle iväg på något uppdrag. Hon har slugt placerat sin arbetsplats precis utanför duschen för där har hon hela huset i blickfånget. Och sånt gillar hon, att ha koll. Ja den platsen är själva navet i vårt hus kan man säga. Så Husse hade ju förstås inte en chans att komma undan. Han klev glad i hågen ut från badrummet och hade inte en aning om att han var som en ovetande julgris som precis hade blivit inbjuden till julbordet.   Precis när han står i dörren och skall få åka iväg på sitt alldeles egna uppdrag så slänger Matte till synes nonchalant ur sig  ”Jamen om du nu ändå skall promenera tillbaka så kan du ju ta med August i bilen. Då får ju du sällskap tillbaka och han får sin morgonpromenad. Eller vad tycker du?” Ha! Vaddå ”vad tycker du”? Hon la fram det precis som om att han skulle ha något val. Löjligt, för det hördes ju direkt att det var ett kommando. Husse såg inte helt trakterad ut, han hade säkert bespetsat sig på en stund i alldeles egen lugn och ro. Men han insåg ju snabbt att han inte hade något val så han lät mig i alla fall åka med. Vi utbytte ett höjt ögonbryn i samförstånd på vägen ut. ”Typiskt Matte”

Vi åkte en stund i bilen men sen klev vi alltså ur för att gå på promenad. Och DET var en promenad kan jag lova. Först drog jag Husse genom en ny skog, jättekul för det luktade otroligt gott precis överallt. Här hade det gått en massa olika hundar det kände jag direkt. Det luktade lite räv och hare också. Mums! Efter skogen kom det en jättelång väg med otroligt sjysta diken som vi for igenom. Husse verkade sur över att jag var starkare än honom. Ganska missunsamt måste jag säga. Jag menar, Han fick ju också gå i dikena om han ville och det är ju helt enkelt bara jättejättekul. Och nu var ju inte ens Matte med och kunde banna oss! Hur kan man inte gilla att gå i diken? Man blir härligt blöt om tassarna och dessutom så ändrar de färg till brunt av leran som är där nere, och leran ja… åhh den liksom glider mellan klorna som chokladpudding och det känns hur häftigt som helst. Husse borde verkligen prova. Tänk vad kul vi kunde ha om vi båda två gjorde mina superkast där nere. Jag först och Husse efter. Det är alltså när man tar ett stort skutt uppe ifrån kanten av vägen, väg nere i diket så liksom glidflyger man lite så att man hamnar på mage i diket och när man landar så är hela huvudet begravt i löv, pinnar och kanske en och annan kvarglömd missil om man har tur. Det är otroligt roligt. Men hur mycket jag än försökte så fick jag inte med mig Husse. Jag begriper inte hur han blev så trist. Han måste ha umgåtts jättemycket med Matte i smyg. Väl hemma så la jag mig för att sova en stund.  Men efter det så skulle det promeneras IGEN. Den här gången med Matte. Åhhhh nej, jag kände på mig att det var dags för övningar…. Och jag hade helt rätt i mina föraningar. Vi gick iväg till vår skog den här gången. Jo det är kul men just då hade jag hellre varit på tomten och spanat på möjliga inkräktare eller morrat på något skumt staket. Men men, nu var vi i skogen och Matte hade laddat hela fickan full med godis. Träningsgodis. Alltså inga korvar och inga köttbullar. Bara dom där torra jättesmå trista fyrkanterna. Blä! Jag tänkte verkligen inte göra några cirkuskonster bara för att få några fyrkanter somåkte ner i magen utan att man ens kände vad de smakade.

Matte började redan när vi kom ut på ängen. Furir Matte. Uppställning.Givakt!  Idag så skulle man sitta ner. Löjligt! ALLA hundar kan väl sitta.. Men sen skulle vi köra den där grejen som bara gör mig förvirrad. Jag fattar inte riktigt. Och det är inte för att jag är på något vis korkad.  Så här är det.:  Matte säger ”sitt” och då sätter jag mig. Och vad tror ni händer sen? Jo då GÅR hon. Ja hon bara vänder sig om och GÅR sin väg bortåt och……… då går jag förstås med. Jag menar, i vanliga fall är hon ju så himla noga med att jag alltid skall gå bredvid och komma när hon ropar. Hon tjatar och gormar om sin ”fot”, drar i kopplet och skriker så fort jag råkar ta ett endaste självständigt steg åt höger eller vänster….eller nåja gör ett tokhopp i diket.  Men nu då, efter hennes ”sitt-kommando”, då stannar hon och säger ”sitt kvar” och ”stanna” och ”stopp”. Ja hon blandar helt opedagogiskt kommandona och säger alltså  inte alltid samma. Är det konstigt att man blir något förvirrad? Jag menar ”stanna” säger hon ju när vi går i skogen och jag får ett av mina snygga tokryck och springer för långt framför henne. Då skriker hon det ganska så högt vilket brukar göra att jag hajar till och stannar av bara farten. Det gör alla djur i skogen när hon skriker så där.  Men alltså, jag stannar och väntar men jag SITTER ju inte ner då. ”Stopp” där emot säger hon tillsammans med ett oförskämt argt ”nej” om jag så bara råkar titta på en missil som jag har hittat i skogen, vilket gör att jag inte alltid vågar ta chansen att ta åtminstone en liten smakbit. Men nu då när vi var på ängen. Så säger hon alltså ”sitt”, varvid jag, som den lydiga A-stundent jag är, sätter mig ner, sen går hon då bara iväg och säger ”Stanna”. Öhhh menar hon då att jag skall springa iväg framför henne och SEDAN stanna? Ja jag provade alla möjliga varianter men ingen verkade göra henne glad. Så till slut la jag mig i blåbärsriset och vilade istället och Matte satte sig på en sten bredvid, tittade på mig och bara suckade. ”Du är allt en riktigt tokig hund du” sa hon. ”Tur för dig att du är så himla söt”  Nu vill jag bara påpeka att jag inte är en söt liten ullboll längre utan faktiskt en ståtlig valp på nästan 40 kilo så jag tycker nog att det vore mer passande att säga ”tur att du är en sån snygg och ståtlig hund”, eller ”tur att du är ett sånt fantastiskt välkroppat exemplar” eller nåt liknande. Men i alla fall, vi la ner övningarna för dagen och gick hem utan att jag fick en endaste hård fyrkant.

”August Björnbus- den …zzznygga…pigga adrenalinfyllda valpen som aldrig är trött ”

Var det någon mer än jag som trodde att det skulle bli mer sällskap och promenader för mig när vi blev en intakt familj igen? Ja alltså när Husse kom hem efter sin långa frånvaro. Vi var tre väldigt länge och nu är vi fyra. Enkel matematik, eller hur? Om det nu var någon som trodde att det skulle bli mer välunta promenader till mig så kan jag bara meddela att det var en helt felaktig slutsats. Här går man upp på morgonen, glad i hågen som bara vi hundar kan vara, och får hälsa först på Matte, sen på Lillhusse och sen kommer även Husse upp. Ja något motvilligt men…. han kom i alla fall upp. Då tänkte jag, som den logiska valp jag är, att eftersom Matte brukar gå ut med mig på två hyfsat långa promenader och sen några kortare trädgårdskissar så borde det ju nu när Husse är hemma bli ungefär FYRA långa kuliga skogspromenader och en herrans massa blixtvisiter i trädgården… Men vad tror ni händer?

Jo det börjar med att Matte helt själviskt åker iväg med Lillhusse till skolan, utan mig… ja jag blev lite sur över det först men sen tänkte jag att, ”äh det gör ingenting, Husse är ju hemma och går ut med mig. Vi skall umgås nu vi grabbar. Leka jaga, tugga strumpor och spåra missiler i skogen” Även detta visade sig vara helt fel slutsats. Min förväntade skogspromenad förvandlades snabbt till en racerpromenad som avbröts tre sekunder efter att jag inte kunde hålla mig längre utan bara var tvungen att kissa. Vi hann inte ens till brevlådan. Attans också!…Jag som verkligen försökte göra mitt bästa för att INTE kissa. Jag försökte till och med göra det i smyg för att slippa behöva gå in direkt men det är lite svårt att göra det i smyg när man är så kissenödig att man kissar i två minuter i sträck. SÅ det var bara att vända och gå tillbaka in igen. Jag försökte få igång honom genom att kasta mig efter en av mina bollar på gräsmattan men Husse var beredd så det blev ett tvärstopp i kopplet. Han verkar inte bry sig ett dugg om min whiplash som Matte orsakade efter den där fadäsen med rättegången i skogen som jag berättade om för några veckor sedan. Typiskt! När vi väl kom in så tog han av mig kopplet,….. vände i dörren, stängde den och ÅKTE IVÄG.! Helt hjärtlöst och otippat så drog han bara. Med bilen. Utan mig. Alltså vad ÄR det här!? Försöker dom slå något slags rekord i att vara taskiga mot sin hund så många gånger som det bara går på en dag? Dom vinner nog priset, jag lovar…

Och vad hände sen tror ni? Jo ingenting, ingenting och ingenting. Jag låg där på hallgolvet och bara väntade och väntade och väntade. Åhhh vad urbota urtrist det var. Jag vet att dom har läst i boken om att skaffa hund om att valpar behöver mycket sömn för det hörde jag flera gånger när jag var riktigt liten. Men alltså, det här är faktiskt väldigt överdrivet. Så här sömniga är vi verkligen inte. Jag hade visst orkat följa med! Jag orkar jättemycket. Jag är världsbäst på att orka. Och Husse, han lekte inte ens Mattes glömma-saker-i-huset leken när han gick iväg. Ni vet när hon kommer tillbaka tre gånger för att hämta bilnycklar, telefonen och plånboken. Nej Husse, han bara pep iväg, utan att ta någon som helst hänsyn till sin stackars ensamma övergivna valp på hallgolvet. Fy sjutton vilket hundliv… Efter en jättejättejättelång (eller var den mellankort) tid så kom Matte i alla fall tillbaka. Äntligen. Och ja, hon tog faktiskt fram kopplet direkt och sen gick vi ut. Äntligen lite ordning på torpet. Trodde jag. Men plötsligt skulle vi INTE gå till skogen idag vilket jag tyckte kändes lite konstigt för vi brukar ju ALLTID gå dit. Som ni vet så är jag aningen noga med rutiner. Men idag hade nog Matte varit på gymmet för det hjälpte inte hur mycket jag än vägrade och drog i kopplet. Hon välte inte iallafall. Så jag gav upp och lät henne vinna. Vi gick åt andra hållet istället. Men jag hade ett ess i bakfickan. Jag hade inga missiler på gång alls så om det var det hon skulle gå och vänta på så skulle det bli en lång promenad Och det blev det! Jag strosade och gjorde hoppsasteg i diket nästan hela vägen vilket inte var helt poppis från Mary Poppins sida. Ja Matte såg lite grand ut som Mary Poppins idag för hon hade tagit på sig någon slags rosa huvudbonad med en skärm där fram och hål mitt uppe på huvudet, kanske för att fåglar skulle kunna landa där eller nåt… eller kanske för att en och annan tanke skulle kunna komma ut i det fria….ja vad vet jag.

Sen hade hon en rosa jättelång och jättekul grej som hängde från halsen och ända ner till knäna. Jag trodde, vilket jag tror att de flesta normala varelser skulle trott, att det var en leksak som hon hade tagit med sig för att roa sin älskade valp med på vägen. Jag blev förstås jätteglad och ville såklart inte göra henne besviken. Jag menar, tar hon med en leksak och bjuder in till lek så…ja då ställer jag självklart upp. Sån är jag ju bara. ”August Björnbus-den snygga leklystna valpen med stort hjärta” Så när hon hade gått där en stund och frestande vippat med den där grejen så hoppade jag kamratligt upp och tog tag i den. Smack! Risch!! Den var helt trådig och det knakade nästan lite i den när jag fick ett jättebra grepp med en stor bit av den i munnen, sen hoppade jag ner, gjorde en av mina berömda blixtsnabba vändningar på stället och sprang åt andra hållet. Men jag avbröt snabbt leken för Matte fick något slags konstigt anfall, eller om hon kanske hade blivit förkyld eller nåt för hon började hosta och flämta och hålla sig runt halsen samtidigt som hon nästan blev lite spöklikt blek. Hon skrek ”ihhhhh, ahhhh öhhh bort… ävlar… ävlar….ihhh” och sen slet hon som en galen persian i den där roliga leksaken. Alltså jag fattade inte, hade hon ont eller ville hon leka??! Man kan inte hålla på att ge sin hund så många olika signaler hela tiden. Och jag måste säga att jag själv inte var helt road längre för den där grejen hade nämligen fastnat i min ena tand men det tog hon ingen hänsyn till alls Matte. Nej hon drog bara ÄNNU mer vilket gjorde att det kändes som om att någon höll på att slita ut hela käken på mig. Alltså, det finns faktiskt regler för när man skall avbryta vissa lekar. Det skall ju vara kul för ALLA som är med. Så jag fick nog och ryckte till riktigt hårt så att jag äntligen kom loss…fast med en bit av leksaken kvar i munnen. Äntligen var det slut med den leken. Trodde jag alltså, men Matte verkade tycka att det fortfarande var kul för hon gav inte upp med att dra vilt i leksaken runt halsen. När hon hade hållit på en stund medan jag stod avvaktande bredvid i diket så fick hon äntligen ner den på marken och jag fattade först då att den tydligen hade fastnat runt halsen på henne.

Hon flämtade precis som om att hon hade sprungit ett maraton och väste ”Du, du… alltså du……fy…dig…du…” Som vanligt ganska osammanhängande och fullständigt obegripligt. Och sen spottade hon lite på marken och stirrade jätteargt på mig precis som om att JAG skulle ha gjort något fel. JAG??? Men alltså hur smart är det att vira hundleksaker flera varv runt sin egen hals? Det var väl inget som JAG kunde räkna ut att hon skulle göra heller! Det var ju faktiskt HON som tog med den och dessutom viftade med den vid knäna för att locka MIG till att leka. Så himla typiskt jätteorättvist att JAG får skulden när HON inte följer reglerna. Dessutom fick jag skulden för att leksaken hade blivit lerig trots att det var HON som slängde den i den bruna vattenpölen när hon lekte ”farliga ormen” med den. Hon mumlade något om ”kemtvätt, angora..typiskt…trasig...” hela vägen hem. Inget speciellt kul eller intressant samtalsämne för en valp, det måste jag säga så jag ägnade mig åt gammal hederlig resultatlös missilspaning istället. När vi kom hem så fick jag, orättvist nog, som bestraffning lägga mig och sova igen. Men alltså hur …..gäsp… kan dom tro att jag… gäsp… ”August Björnbus- den …zzznygga…pigga adrenalinfyllda valpen” behöver zzzzova bara för att jag går …gäsp… en liten ynklig promenad… zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Hunderbara återseenden och trista garderobslekar

Husse är hemma husse är hemma husse är hemma husse är hemma!!!!! Nu är det äntligen fler som kan måna om familjens guldklimp. Om MIG. ”August Björnbus- den tuffa, snygga kärlekstörstande valpen” Åhhhh vad kul det var att han kom hem. Jag hoppade, kramades, gjorde mitt berömda O, jagade svansen (som för övrigt börjar bli ganska lång och ståtlig) bet Husse i örat och försökte verkligen att välta ner honom men lyckades inte riktigt. Men det var härligt! Ja det kändes verkligen underbart. Hunderbart! Men allt hunderbart är ju förstås kort i det här huset…. Som vanligt skulle de där andra två tränga sig på. Typiskt att inte visa hänsyn till den som är yngst. Till den älskade valpen. Först ut var Lillhusse som kom skuttandes som en flaxande kråka från sitt rum och gjorde ett enda direkthopp från kanten på trägolvet och rätt upp i famnen på Husse som stod kvar i hallen fullt upptagen med att välkomstgulla med mig. Återigen: typiskt! Men det där hopptrixet MÅSTE jag bara lära mig tills nästa gång för då kommer Husse att gå runt och bära MIG i köket halva kvällen istället för Lillhusse. Ja jag skall verkligen öva järnet på det. Kanske skall jag prova på Matte när vi går ut sedan, hon brukar ju gilla ömhetsbetygelser… ja hon håller ju på dagarna i ända med sitt nya kram-kommando. Jag kallar det för korv-på-axeln-trixet.

Men iallfall, när Lillhusse äntligen hade gullat klart så trodde jag att det självklart skulle vara MIN tur igen. Jag menar. Vi var ju faktiskt inte klara! Vi hade knappt kommit till hälften. Men vad händer då? Jo då skulle Husse plötsligt fram och snaska på Matte!. Fy sjutton vad orättvist! Visst, jag köper att han kunde ha gett henne en vänskaplig klapp och ett rejält kli bakom örat, men alltså, han behöver ju inte stå och slicka henne i ansiktet halva kvällen!!! Va? Allvarligt talat, vad är DET för sätt? Nu är det ju också så att det faktiskt är MIN uppgift att slicka Matte i ansiktet. Det är ju en HUNDGREJ! Dom måste bara börja läsa några av alla dessa hundböcker som står i bokhyllan och dammar!! Jag tror att jag och Husse måste ta ett litet snack om det här med vad som är okey och inte. Men jag kan lova en sak i alla fall, att Husse INTE har varit iväg på någon kurs där de har fått lära sig bästa-hustru-humör-trixen. För vet ni vad han sa vid frukostbordet imorse? Ja håll i er nu. Det var ungefär lika smart som att hoppa bungyjump utan snöre. Matte sitter där vid bordet i sina extremt utslitna gamla träningsbyxor, en tröja med en mumsig chokladfläck på och en hästsvans som har åkt aningen på sned. Nej okey, kanske inte världens charmigaste men… det är ju i alla fall MATTE. Och vi känner ju Matte. Vi känner framför allt Matte-innan-kaffet-på-morgonen….. Say no more… Husse BORDE verkligen veta bättre. Men vad säger då alltså mannen som har varit gift med henne i en herrans massa år? Jo han säger ”Du ser verkligen inget vidare ut gumman, du är alldeles blek och ser jättetrött ut, du borde göra något åt det” Öhhh, hallå, jorden anropar!!!! Jag försökte blinka, flaxa med öronen och bita i hans strumpor för att få honom att förstå allvaret i situationen….. Men fattar han mina vinkar då? Nej han är helt lost för vet ni vad han drar till med i direkt anknytning till det förra intelligenta inlägget? Jo han börjar prata om att någon kompis på resan hade tyckt att det fanns så otroligt fina tjejer i det landet, att t.o.m med dom fulaste var snygga….. Hjälp! Ta skydd!!! Spring för livet!!!! Ja JAG sprang iallfall in i sovrummet, fällde ner örnen och kröp in under täcket. Lillhusse hoppade antagligen in under soffan i vardagsrummet. Alltså, allvarligt talat, visst har han varit borta länge men LITE vett måste väl finnas kvar. Jag menar, han är ju åtminstone en man. Som jag…snart. Sen måste jag också inflika att det inte var ett dugg sjyst mot oss husdjur att slänga ur sig sådana kommentarer och sedan snabbt pipa iväg i bilen och lämna oss kvar som får skörda frukterna av dessa ogenomtänka små fadäserna resten av dagen. Jo för när Husse hade åkt till jobbet, tror ni att jag fick någon promenad då? Nej det blev en blixtvisit ute i trädgården och sen direkt in igen.

Då skulle det duschas hur länge som helst. Jag gick också in där i badrummet men det var ju en riktig miss för Matte stängde dörren om oss båda så jag hade ju inte en endaste möjlighet att ta mig ut sen när det blev en immig ångbastu där inne. Och vi hundar blir JÄTTETÖRSTIGA av att ångbasta. Det är ju inget vi kan hjälpa så hur kan man bli tjurig av att en stackars uttorkad valp desperat försöker slicka av allt vatten som rinner från sin Mattes russinknän när hon äntligen stiger ur duschen???? Helt oförståeligt. Jodå Matte blev förstås sur (surare) och torkade sig blixtsnabbt. Dessutom så stängde hon missunnsamt igen duschdörrarna så att jag inte skulle komma åt vattnet där inne heller. Man borde ringa till VLIS (Valpars Rätt I Samhället) Hon måste ha varit väldigt sur på mig för det där med knäslickeriet för plötsligt så satte hon på sig någon slags grön mask i ansiktet så att hon såg ut som Hulken. Bara för att skrämmas. Jag menar inte att jag blev skraj eller så, jag är ju av naturen modig, och jag såg ju att det var MATTE, men…. man kan ju liksom bli lite rädd av tanken på vad det skulle ha kunnat vara. Jag menar tänk om det verkligen HADE varit Hulken. Jag tror nämligen inte att Hulkar tycker om små valpar som mig. Men iallfall, hon lekte Hulken en stund till men sen tröttnade hon och tog av masken. Puh! Ja jag menar puh för alla andra då… Jag ville ju inte att hon skulle skrämma…. någon granne…. utifall att någon skulle titta förbi. Efter maskeraden så trodde jag att det var dags för promenad i skogen men….. icke. Då skulle det stås i badrummet och stirra i spegeln och sucka jättelänge….. (jäkla Husse som inte kan hålla kvar sina grodor inne i munnen) och sen var det dags för den otroligt trista garderobsleken.

Ja gaderobsleken är riktigt riktigt tråkig. Det är en lek som jag inte alls fattar. Jag har varit med flera gånger för att se vad det är som är så himla intressant att titta på där inne men jag har inte hittat NÅGONTING! Det är bara kläder. Inga bollr, inga ben eller halvätna gosedjur. Men Matte hon kan stå där och titta hur länge som helst. Ibland tar hon fram något som hon tittar närmare på men lägger tillbaka efter stund, och sen stirrar hon lite till, suckar och tar fram nästa grej… och så håller det på. Tills hon går och tar på sig sina träningsbyxor igen. Hur kul låter det på en skala? Inte så värst, eller hur? Men idag försökte jag iallfall vara en sjyst kamrat och var med lite mer aktivt i garderobsleken. Jag gjorde som Matte, satt där en stund, suckade lite och sen tog jag ut en av hennes tröjor, bet lite i den och slängde in den igen. Lite trist men eftersom jag är den generöse kille jag är så tog jag en till bara för att hon inte skulle behöva leka själv. Den här gången tog jag en som låg längst ner i garderoben… och då blev det plötsligt lite kul…och lite läskigt. För då kom en hel HÖG med tröjor farandes. Som en hjord med lejon. Jag for baklänges men vände snabbt och gjorde ett utfall mot hjorden, fick tag på ett lejon och for ut genom dörren snabb som en panter. Men precis när leken alltså började bli kul så får Matte ett av sina spel igen. Tydligen så var det inte min tur eller nåt för hon skrek något som lät ”Neeeeejslutagenastgemigmintröja” åt mig. Så himla typiskt henne. Jag kan väl inte hjälpa att jag inte hade hunnit lära mig alla regler på den här leken. Dessutom måste hon sluta säga så himla långa ord för jag fattar verkligen ingenting av dom. Ja jag säger det igen. De måste verkligen börja läsa lite fler hundböcker.

Talanglösa minimänniskor och slöseri med pengar

Idag har Matte lånat hem en sån där talanglös minimänniska igen. Alltså, det är verkligen konstigt det här med människor. Inte bara med Matte då alltså. Hon är ju som hon är, det vet ju alla  Nej, jag menar att det är något konstigt med alla små människor. Matte påstår nämligen att den här aktuella minimänniskan är ÄLDRE än mig. Nästan två månader äldre ….hur mycket det nu är… Men i alla fall, hur är det möjligt att hon kan vara äldre än mig? Förutom att jag är mer än dubbelt så stor och hundra gånger så hårig som henne så kan hon inte heller ett endaste trix. Jo det är säkert! Inte ett endaste ynkligt litet trix. Hon kan ju inte ens GÅ! Jo det är allvar, jag skojar inte. Själv kan jag inte minnas att jag någonsin har haft problem med att gå…. eller springa…eller rulla runt. Och vad jag minns så kunde alla mina syskon det också. Så visst är det lite konstigt? Minimänniskan kan inte äta själv eller ens sköta sin egen toalett. Ja ja ja, jag vet, ibland fastnar det lite missilrester där bak på mig också varvid jag genast har Matte pillandes där med handen i en plastpåse och en äcklad min i ansiktet medan man själv får stå i vägrenen och skämmas. Men det är faktiskt bara ibland och oftast bara när jag har ätit någon svårsmält pinne, grus från vägen eller en bit av Mattes fårskinnstofflor. De här små minimänniskorna däremot, de gör på sig rätt i brallan. Jodå, avfyrning utan förvarning rätt ner i brallan! Inget declare of war där inte! Bara pang på. Och Matte, som är så himla noga med pengar så fort Lilllhusse bara vill ha ett pyttelitet välförtjänst tuggummi, vad gör hon tror ni? Jo hon tar av minimänniskans smutsiga vita bralla, knycklar ihop den….. och slänger den i soporna!!!! Jag menar, det är väl dyrt med byxor!? Jag undrar bara vad den där minimänniskans Matte kommer att säga när hon upptäcker att minst två av hennes brallor försvann bara under tiden att  hon var här hemma på förmiddagen.

Men iallafall, jag försökte alltså idag, min vana trogen, dra mitt strå till stacken genom att hjälpa till i hemmet. Men Matte blev förstås, sin vana trogen, …. jättesur. Jag begriper inte varför hon alltid tjatar så om att alla skall hjälpa till och när vi sen gör det så passar det inte alls. Det blir ju aldrig rätt hur man än vrider till det! Men så här var det alltså idag: Precis när den där minimänniskan började lukta jättegott så lyfte Matte upp henne ur stolen vilket var typiskt, för jag satt precis under och luktade järnet. Hon  gick in badrummet, la henne på golvet och tog av henne de nerkletade kläderna… åhhhh de luktade verkligen riktigt himmelskt, ja nästan svimfärdigt, gott. Jag kan bara säga, köttbullar släng er i väggen! Men alltså, som den ekonomiskt medvetna vovve jag är, så tyckte jag förstås att det var ett riktigt slöseri att slänga de där brallorna i soporna bara för att de var lite smutsiga. Så…. när Matte med rynkad näsa (ja hon kan rynka den också) tog fram en bunt med pappersservetter för att torka rent den där hjälplösa minimänniskan i rumpan, ja då tog jag helt sonika hjälpsamt ut hennes minst sagt smutsiga brallor i hallen för att göra rent dem.

Nu vill jag bara fråga:  Är det verkligen något som helst konstigt med det? Jag menar, det är det någon som tycker att det inte var en generös och hjälpsam gest från min sida? Nej jag skulle inte tro det. Men vad tror ni Matte ansåg? Ja gissa det ni. Inte helt svårt, eller hur? När jag precis hade sladdat runt hörnet i hallen så hörde jag först bara en flämtning inne från badrummet, sen kom det ett ”Neeej” från Matte och ett förskräckt skrik från den förskräckta minimänniskan som helt abrupt med risk för nackspärr hade ryckts upp från sin plats på golvet. Och sen kom de farandes runt byrån som en vild galen mammutjord. Matte hade den inte helt rena minimänniskan på höften.  ”Neeeeej, hiiit, ge mig den” tjöt Matte. Hon spände ögonen i mig och sträckte hotfullt fram den lediga handen medan hon försökte säga något antagligen mindre uppmuntrande om min hjälpsamma ådra. Men hon blev smärtsamt avbruten av att minimänniskan, med sina oklippta naglar, tog ett hårt och bestämt tag i hennes underläpp. ”Ihhhh aaaaj  schläpp…. min läpp!” kom det nu från Mattes halvöppna mun samtidigt som hon gjorde en slags misslyckad piruett på golvet. Lillhusse skrek förtjust från soffan ”Mamma du rimmade Läpp-Släpp Läpp-Släpp Läpp-Släpp!” Det verkade plötsligt som om att alla var jätteglada. Jag menar, Matte rimmade och gjorde piruetter i hallen och Lillhusse skrattade och gjorde rimmet till en sång så….jag gjorde en, så här i efter hand, inte helt genomtänkt bedömning att Matte eventuellt ville leka jaga för att uppmuntra mig lite efter dagens nonchalans. Och eftersom jag är ”August Björnbus- den snygga valpen som har kort mellan tanke och handling” så jag tog ett bättre tag om brallan (mums åhh himmelskt gott!) och sprang in i vardagsrummet med den… Men…… det visade sig förstås vara en grov missbedömning av situationen från min sida.

Matte fick nämligen ett av sina spel. ”Inte soffan, inte soffan, inte soffan, neeeej” pep-skrek hon med en nästan hickande röst precis när jag var mitt i språnget upp mot soffan. Men herregud alltså, hon kan ju inte tro att man kan hejda en snabb och smidig hund som mig mitt i ett språng heller. Man måste ju ha lite framförhållning.  Jag landade som  en frän panter i soffan, svängde med mitt byte och vände mig förväntansfullt mot Matte. Hennes ansikte var alldeles rödflammigt med vita prickar på näsan och hon spärrade ut fingrarna som en anfallande drake. Ja hon såg nästan lite sjuk ut stackarn. Som en drake med influensa. Såna som Lillhusse brukar visa i sitt HarryPotter spel. Fast det är klart, dom drakarna brukar inte se speciellt sjuka ut dom….” Jag avbröts i tankarna av att Matte helt utan förvarning stampade jättehårt i golvet samtidigt som hon bestämt med en nästan manlig röst röt ”NEEEJ. NEEEEER!”  Då blev jag nästan (men bara nästan) lite rädd och ja faktiskt lite sur också, för det är verkligen inte sjyst att skrämmas mitt i leken. Jag hoppade under protest ner från soffan men bestämde mig ändå för att göra det enda rätta i den rådande situationen. Jag kastade brallan till henne. Rätt av bara. ”Okey jag ger upp, du får den väl då surpuppa” tänkte jag och la mig demonstrativt ner och slickade upp resterna av brallans smuts från morrhåren. Brallan landade med ett smackande ljud på golvet bredvid hennes bara fot som hade en lockande brun prick precis ovanför tårna som hade droppat ner från minimänniskan. Jag funderade en minimillisekund på att gå fram och slicka upp den men jag hörde en enträgande röst i bakhuvudet som sa ”Det är nog inte läge just nu. Back off back off. Surrender!”” Så jag låg kvar och väntade på att höra Mattes segersång över att hon hade segrat i leken. 

Men istället för att bli glad över att hon vann så blundade hon bara jättehårt utan att säga någonting alls. Jag spärrade förvånad upp ögonen och öronen for med ibara farten. Det här var något nytt. Det kom nämligen inte ett ljud från henne. Det såg ut som om att hon försökte se något innanför ögonlocken. Jag testade också för det kunde ju vara kul om man kunde få se lite extra roliga saker som ingen annan ser. Men när jag blundade så blev det bara alldeles mörkt. Typiskt! Jag tittade på Matte igen. Minimänniskan hade släppt sitt tag om Mattes underläpp och munnen var nu istället jättesmal och helt rak som en linjal, Men den omvandlades direkt till formen av en upp och nervänd banan när Lillhusse med äcklad min från soffan skrek ”Usch mamma, jag kräks, ta bort den, ta bort den, det luktar illa ta booooort den. Mammaaaa!!!”. Vad menade han? Här inne luktade det ju jättegott! Minimänniskan började nu också skrika jättehögt och Matte försökte lugna både henne och Lillhusse samtidigt som hon av någon konstig anledning höll för näsan och med ett krumpsprång försökte undvika den smutsiga brallan som låg på golvet och orsakade uppståndelse. Varför kunde hon inte bara låtit mig göra ren den så att vi kunde ha trevligt istället för att förvandla oss till Cirkus Scott som vanligt? Jag begriper inte varför hon måste vara så bossig och bestämmande. Mitt i cirkusen så fick jag nog, jag slank förbi Matte i dörröppningen, gick in i hennes säng och la mig. Herregud, vilken jobbig familj det här är ibland. Att det skall vara så svårt att få lite lugn och ro.

Jag somnade efter en stund med huvudet på Mattes kudde och en bit av lakanet i munnen. Jag sov gott ända tills jag vaknade av att det plötsligt var lugnt och skönt igen. Jag gick ner från sängen och kikade försiktigt ut i hallen. Det verkade fridfullt och riskfritt. Matte satt vid matbordet med minimänniskan. Hon drack kaffe, såg harmonisk ut och tittade på datorn medan minimänniskan smulade sönder en smörgås i små små delar som enligt beräkningar med stor säkerhet skulle slängas ner till mig om jag bara placerade mig i rätt position. Lillhusse satt kvar i soffan och tittade fascinerat på TV. Troligtvis hade Matte slängt de smutsiga brallorna i soporna för nu luktade det fåniga blommor överallt istället. Jag la mig under matbordet i köket för att mellan de nedfallande smulorna fundera på hur de egentligen fungerade de här människorna. Som det här med att de från början är så obildade och trix-lösa, jag menar, det säger ju en hel del om balansen mellan talanger färdigheter när man jämför hund och människa… Vilket får mig att undra hur i all sin dar det kan komma sig att vi hundar alltid är längst stående i klanen. Hur och när gick det så illa? Jag kan bara inte förstå det. Och ärligt talat så är det alldeles för jobbigt att ens försöka förstå för då blir det liksom som ett enda stort surr i mitt huvud och jag mår nästan lite illa av att försöka förstå vad jag själv tänker på. Undras om Matte också känner så när hon försöker tänka ut något? Det kanske var det hon kände förut när hon hade vunnit jaga-tävlingen och blundade så hårt där inne i vardagsrummet. Hon försökte hitta svaren innaför ögonlocken. Jag slutade att fundera och ägnade mig istället åt de nedfallande godbitarna,  viss om att jag, oavsett klanplanering,  var talangmässigt överlägsen i den här familjen.

”August Björnbus-hunden som pratar med bestar”

Okey jag vet, jag skulle berätta klart om valpkursen… men ärligt talat så har det liksom försvunnit någonstans i bakhuvudet på mig. Det har hunnit hända så mycket annat som lägger sig framför och blockerar. Som exempelvis häromdagen…när det nu var. Då började dagen som en av Mattes tristare dagar. Hon ockuperade datorn och ignorerade mig fullständigt. Promenaderna bestod av trista korta marscher i koppel då hon mumlade en massa för sig själv och hon lekte inte kurragömma en enda gång. Det var nästan så att jag till och med saknade det där fot-och hit-tjatet. När vi kom in efter promenaderna så dök hon direkt på datorn igen utan att ens bevärdiga mig med en välförtjänt klapp. Men lite senare den dagen så blev det plötsligt full aktivitet. Hon är ju lite AV och På Matte. Hon reste hon sig, la ner datorn i en väska, tog min matskål, fyllde en påse med min mat och packade in min säng på min plats längst bak i bilen. Jag visste att det innebar att vi skulle på någon slags semester. Jippie, äntligen skulle det hända nåt kul! Det var verkligen på tiden. Jag var riktigt less på att frammana lite empati genom att ligga och försöka se uttråkad och ledsen ut. Jag undrade vart vi skulle? Till kenneln igen? Kanske ännu en släktträff? Åhhh det skulle vara jättekul och helt i linje med vad man bör göra för att uppmuntra sin älskade valp med. Jag var full av förväntan.

Så fort Matte öppnade ytterdörren så pep jag ut som en blixt, rätt mellan hennes ben, som stod lite för tajt för att få plats med en 35 kilos valp…. varvid hon tappade både balansen, matskålen och plastpåsen med min mat som hon slarvigt nog inte hade knutit ihop. Allt for ut som ett trasigt pärlhalsband på hela hallgolvet. Gissa om hon blev sur! Ja hon tjurade trots att jag gjorde en snygg tvärnit, vände mig om och faktiskt försökte hjälpa att städa upp all maten. Jag slickade och slörpade i mig så många matpluttar jag kunde men ….nej det passade förstås inte alls. Fyfingret kom genast fram och sen även den där eländiga mattjuvande ormen som låter så där läskigt. HAN skulle få ALL maten. Så otroligt orättvist! Där får man för att man försöker att vara hjälpsam! Jag gav upp samaritförsöken och gick istället ut, kissade snabbt på min gula plats på den tidigare så gröna gräsmattan och sprang sedan iväg på lite upptäcktsfärd för mig själv. Jag menar, om Matte skall vara tråkig och städa precis när vi skall på semester så måste väl jag få göra något kul. Så jag gick för att hälsa på grannarna. Jag vet nämligen att det finns ett hål lägst ner i staketet bakom det lilla röda huset på vår tomt. Där brukar jag krypa igenom för att få lite exklusiv August-tid. Dom som bor där har en jättestor gräsmatta och ett helt hav av kottar som man både jag jaga och äta. Man kan dessutom lägga missiler och äta upp dom direkt utan att någon skäller. Men när jag äntligen hade slagit mig fram i djungeln bakom det lilla huset insåg jag snabbt och utan tvekan att jag hade blivit utsatt för ett lömskt attentat. Det var alltså DETTA som Husse hade sysslat med när han var där bakom sist han var hemma. Och jag som trodde att han OCKSÅ hade smitit iväg för lite exklusiv egentid, alltså icke-matte-tid. Nej istället hade Husse blockerat hålet!! MITT hål. Han hade satt igen det så nu fanns det ingen möjlighet för mig att få min förtjänade August-tid! Vilken eländig hundsvikare! Eller…… hmmmmm vänta nu….var det kanske så att Matte hade TVINGAT honom att göra det genom att hota med att han inte skulle få några köttbullar eller att hon inte skulle klappa honom annars? Ja, så var det säkert. Det låter som ett typiskt Matte-agerande. Men jag är ju inte den som ger upp hur lätt som helst.

Jag hörde Mattes griniga röst prata med ormen långt i bakgrunden medan jag koncentrat letade efter ett nytt kryphål. Plötsligt hörde jag dörren stänga igen på huset och det vanliga ”AAAaaaaaagust hiiiiit!” eka över nejden. Nu var det bråttom! Jag måste hitta en lösning snabbt! Och plötsligt så såg jag det. Jippie! En liten glipa mellan en upp och nedvänd trädgårdsstol och staketet! Okey det var inte så stort men jag är ju inte för inte ”August Björnbus- den snygga elastiska valpen”. Jag hörde hur Matte och hennes gröna stövlar närmade sig så jag tryckte snabbt igenom huvudet och högertassen. Det gick snabbt och lätt och nu var det bara att försöka forcera resten. Jag var tvungen att gräva lite för att komma igenom. Jag grävde och bökade snabbare än en stressad präriekanin med en tiger bakom sig. Och äntligen! Nu! Nej! Aaaaaj! Vad var det här! Stolen anföll mig! Jag backade förskräckt men insåg att jag satt fast i en av Mattes stolfällor. Som en gigantiskt stor och hårig råtta i en råttfälla. Jag skrek och ylande för allt vad jag var värd och jag såg i ögonvrån hur Matte kom ångandes upp på kullen från ena hållet och grannen kom rusandes från det andra. Men var fanns ambulanserna , helikoptern och brandkåren?? Rädda mig!!!!!. ”Vad är det, vad är det, vad gör du. Åhh herregud! Din eländiga hund” skrek Matte. Hallå där om jag får be. Eländiga hund? Det var väl inget speciellt varesig trevligt eller lämpligt uttryck i en sån här nödsituation. Men jag hann inte tänka så mycket mer för plötsligt kände jag bara hur Matte helt brutalt tryckte ner mig i gräset med knäna medan hon höll mig helt fräckt runt nosen med handen så att jag bet mig i tungan. Sen plockade hon bort den anfallande stolen med sin andra hand. Puh! Vilken fruktansvärd upplevelse! Jag vred mig ur hennes armar, tog ett snabbt skutt och…. hamnade hos grannen! Skit också. Jag hade ju helt glömt bort att jag hade lärt mig att HOPPA ÖVER de där stockarna som låg där. Jag behövde ju inga kryphål längre. Vilken gigantisk miss. Men medan jag var ockuperad i tankarna om mitt stora misstag så passade Matte på att ta tag i nackskinnet på mig och ställde mig mellan hennes knän. Hon höll mig fast och kollade runt halsen, i ansiktet, i munnen och klämde på mina tassar för att se om hon behövde avboka ambulansen eller inte. Jag fick en plötslig känsla av att jag nog ville bli tröstad och sitta i knät och äta köttbullar men Matte verkade inte ett dugg empatisk utan gav mig bara BLICKEN och sa ”Nu ÅKER vi och DU… du kommer med du!” Åh nej, jag gillar inte när hon använder så där många DU i en och samma mening. Det betyder alltid att jag blir orättvist beskylld för någonting obegripligt. Jag tänkte en sekund att jag kanske i alla fall skulle hoppa över till grannen igen men då brände BLICKEN till som en svetsstråle så jag lommade stukat efter henne ner för kullen.

Matte öppnade bakluckan till bilen och vände sig bestämt till mig. ”Hopp” sa hon kort med fyra envisa rynkor som hade ockuperat hennes panna. ”Du får INGENTING” Jag fattade direkt att det inte var läge för någon av våra vanliga diskussioner om hur det skulle gå till så….jag hoppade in. Jag gillar verkligen att åka bil. Eller rättare sagt, jag gillar att åka MED. Jag har lärt mig att hoppa in i bilen själv nu. Jag visade Matte några gånger i förra veckan och hon blev jätteglad och gav mig en massa beröm. ”Min stora duktiga vovve” sa hon med sin bästa jag-älskar-min-valp-röst och utan (nästan) rynkor i pannan. Men så i förrgår, precis när jag skulle hoppa in i bilen fick jag en akut-kli på rumpan så jag satte mig bakom bilen för att göra något åt det. Jag hasade lite diskret medan Matte tjatade ”Men hoppa in då! Skynda dig. Vi har bråttom” Hon har ALLTID så himla bråttom! Varför måste allt göras direkt? Varför kan man inte bara ta vara på ögonblicken? Som nu, att verkligen NJUTA av ett rumpkli och se vad som händer… ”Men HOPP då!” sa hon irriterat igen. JA ja ja, tänkte jag, Jag skall bara få bort kliet först, lugna dig lite, jag skall hoppa in. Men vet ni vad hon gjorde då? Jo då kastade hon in en köttbulle i bilen! Och sen sa hon ”Hopp” igen. Och okey, det där kliet kunde jag säkert fixa i bilen också så jag hoppade in och fick mig en bonusköttbulle. Bara så där. Utan minsta trix eller effort! Så vad blev då kontentan av detta? Jo nästa gång som vi skulle åka bil så låtsades jag ha något annat viktigt för mig igen och vägrade hoppa in. Och det lyckades. Efter ungefär 4 hopp”-kommandon utan resultat från min sida så dök köttbullen upp och for i en fräck båge rätt in i bilen…. Varvid jag for efter i en ÄNNU snyggare båge. Så nu har vi ytterligare ett stensäkert kommando. Hopp i bil med köttbullebelöning. Ibland är vi ett bra team jag och Matte.

Men tillbaka till den där dagens färd som jag berättade om. Vi åkte alltså iväg på semester. Först hämtade vi upp Lillhusse på skolan och sen fortsatte färden mot okända mål. Jag satt upp en lång stund för att blockera sikten bakåt men Matte verkade inte bry sig värst mycket om att hon inte såg något. Då var det inte så roligt att retas längre, så jag la mig ner och somnade. Jag vaknade igen först när bilen stannade till. Det hade börjat skymma ute och jag hade ingen aning om var vi var. Konstigt nog så visste Matte det för denna gången hade hon otroligt nog inte åkt vilse. Matte gick ur bilen och öppnade min dörr där bak. Jag skulle precis närma mig dörren men då utbröt fullständigt kaos! Jag fattade ingenting. Jag for förskräckt bakåt och satt plötsligt som en limmad råtta längst inne i bilen. För in i bilen for först en hund, sen kom en annan hund, och sen en till. Ja det hoppades in och ut så jag blev helt förvirrad. Vad VAR det här? Hade Matte anordnat någon slags övning för att jag skulle avvänjas vid att få köttbullar när vi hoppar in i bilen. Skulle de här hundarna visa sig duktiga och få mig att ta efter deras exempel. Var det någon löjlig undervisning vi hade åkt till??! Aldrig i livet att jag går på den, tänkte jag. Efter en stunds liv, gap och röj ute och inne i bilen så verkade allt lugna ner sig. Jag tittade försiktigt ut. Ja man måste ju vara försiktig även om man är en otroligt tuff hund. ”Men kom då, kom igen brorsan, vi skall röja” hörde jag Absolut mana på. Ja det VAR Absolut. Min syrra! Och jag är ju inte den som bangar för lite lek och röj så jag hoppade ut. Och jäklar i mig vilket röj det blev. Vi var fem hundar. Fem likadana snygga svart- brun-vita ståtliga och smidiga nattdjur. För det kändes som mitt i natten. Man såg bara husen runt bilen som en siluett mot himlen. Det lyste fint och välkomnade i fönstren men det var ju ute som det var mest spännande. Och jag lovar, det luktade himmelskt överallt! Var i all sin dar var det här för ställe? ”Heeeej August” hörde jag plötsligt en välbekant röst säga. Det var Absoluts Matte. Kanske inte helt otippat att hon skulle dyka upp eftersom Absolut var här. Jag kastade mig fram för att hälsa på mitt eget manligt buffliga sätt. Nåja okey, några enstaka bjäbb kanske slank ur mig men på det stora hela så gav jag nog ett kraftigt och fräckt intryck. Sen skulle jag hälsa på alla hundarna. Det var Absolut och Baileys, min syrra och bonussyrra. Sen var det Hannibal som är deras ståtliga brorsa och sist Frida… ja Frida…. Frida var en tjej som….luktade helt fantastiskt gott. Jag blev lite konstig i kroppen av henne, det måste jag säga. Jag vet inte riktigt vad det var som kom över mig. Jag blev liksom lite mjuk inombords. Lite löjlig. Jag tittade mig runt för att kolla så att ingen hade märkt något. Men till min stora lättnad så verkade det vara lugnt. Jag beslöt mig för att försöka glömma det där för vi skulle nämligen allihop börja med att gå en spökpromenad mitt i natten.

Åhhh vad spännande. En promenad med flera hundar UTAN koppel! Det här var bara helt fantastisk! Förutom att jag var den enda som tvingades ha en löjlig reflex på mig då. Men Matte skall ju alltid statuera NÅGOT slags exempel. Hon ÄR ju bara sån. Men i alla fall, vi gick då iväg allihop. Det var alla vi fem hundar plus Matte, Lillhusse, Absolut och Fridas mattar och sen en liten liten minimatte av något slag som hette Wilda. Vi gick längst en mörk väg med stora svarta fält och djupa diken på ena sidan. ”Kom igen, nu drar vi ner i diket” sa Absolut plötsligt. Och då började det riktigt roliga. Vi sprang och sprang, allihop, upp och ner i dikena, ut på fälten, sladdade i leran, drack leran, badade i vattenpölarna och bet varandra i öronen. Åhhh det var så otroligt kul! Och vet ni vad det mest otroliga var? Jo det var att jag verkligen FICK springa hur som helst för Matte. Det kom varken Fy eller DU-DU-DU eller NEEEJ. Den här sidan av stan verkade göra henne riktigt gott. Hit borde vi bestämt åka oftare. Efter en stund så kom vi fram till ett stängsel och då blev det riktigt spännande. Där innanför stod de största bestar som jag någonsin sett. Riktigt stora rovdjur. Läskigt, tänkte jag och var precis på väg att springa därifrån… när Frida till synes helt orädd gick fram mot dem. Hon vände sig mot mig och sa ”Men kom då grabben, ……eller är du rädd” Rädd? Jag August Björnbus rädd?! Aldrig att jag skulle erkänna att jag var på väg att göra på mig. Jag hörde mattarna ropa med oroliga röster ”Hit, kom hiiiit, de kan sparkas” Hmmmm…. Jag tittade på Frida och insåg att jag satt i en riktig knipa. Jag kunde ju bara inte springa tillbaka till Matte som en lite löjlig pappillon om HON vågade gå fram till bestarna som skulle sparka ihjäl oss. Nej jag är ju ”August Björnbus- hunden som talar med bestar” Så jag svalde illamåendet, ignorerade krampen i magen och gick sturskt fram mot staketet. Mot mörkret, bestarna och deras ilsket beräknande ögon och långa hårda knotiga ben med metallskor. Alltså, som en parantes, läggs det inte ett lite löjligt skimmer över en best som tar på sig skor när de går ut? Men å andra sidan, det kanske var ett av deras vapen. Nåja, vi fortsatte som sagt framåt: Bestarna blev oroliga och tog några hotfulla steg åt sidan när vi närmade oss, Frida och jag. (hmm smakar bra i munnen det där..Frida och jag..) Jag bet ihop och gick ännu närmare…. Då kom plötsligt Absoluts Matte farande som en ilsken furir och skrek ”Gå DÄRIFRÅÅÅÅÅN”…….Frida hoppade förskräckt till, tittade på mig och sa ”Du, grabben, kom igen, bäst att vi drar, hon är inte kul när hon är på det humöret” Puh, vilken lättnad! Jag var räddad med imagen intakt. Jag sa till Frida på vägen tillbaka att jag verkligen hade velat gå in till bestarna och ge dom en omgång. Hon såg vederbörligt imponerad ut….tror jag iallafall.

Sen fortsatte promenaden en bit till och plötsligt var vi framme vid huset där Hannibal, Absolut och Baileys bor och alla skulle plötsligt gå in. Alla utom Frida för hon skulle gå in i dörren bredvid vår dörr. Det tyckte jag var jättetaskigt. Ja….mot HENNE alltså… såklart…. så jag bestämde mig för att jag inte skulle gå in alls jag heller. Vilket i sin tur ledde till att vi lekte jaga i en kvart till Matte, jag, Frida och hennes matte. Men som vanligt blev Matte sur för att hon förlorade. Frida stannade utanför hennes dörr och tittade på mig. ”Vilken stilig kille” tror jag att hon tänkte. Eller var det kanske hennes husse som sa det…. jag minns inte så noga. Men precis när jag hade tänkt den där tanken så hände något konstigt. Utan att jag vet riktigt hur det hade gått till så hoppade jag upp på hennes rygg. Ja jag VET verkligen inte varför men jag fick en sån otroligt konstig känsla i kroppen. Precis som när man är jättekissenödig men inte får går ut för att Matte tror att man fejkar och inte fattar att man bara helt enkelt jättemåste. Så jag hoppade alltså upp på hennes rygg. Ja inte för att kissa förstås, lite hyfs har man ju. Men för att….för att…..nej jag vet faktiskt inte varför….. och jag fick inte veta det heller för jag åkte ner snabbare än expresstågen när Mattes hand for fram och skoningslöst ryckte mig i örat samtidigt som hon skrek ”Nej du!!Det DÄR lägger du av med”. Men hallå…. Jag skulle ju bara….göra nåt…..Skit också. Jag blev sur och trött och gav upp. Frida hade dessutom också åkt in snabbt som ögat. Matte fick torka av mig och sen gick vi in i huset. Jag in genom en dörr och Frida in i en annan. Borta med Vinden. Rhett Butler och Scarlett Ohara. Vilket drama. Ja inte för att jag brydde mig på DET viset. Jag menar, man får väl tycka att även tjejer är okey ibland? Man är ju sjyst nog att man vill att ALLA skall få vara med och leka. Eller hur?

Väl inne så fick jag hälsa på resten av familjen. Och jag lovar, den HÄR familjen har, till skillnad mot min, varit väldigt duktiga och produktiva. Det var syskon, hundar och katter överallt. Helt underbart! Ett riktigt hem! Vi kom in i ett stort kök där alla trängdes och sprang runt. Under bordet, mellan stolarna och in och ut genom dörrarna. Och det fanns händer som klappade på en hela tiden, vart man än gick. I rummet bredvid köket fanns det en stor säng som vi hoppade i och ur och vilade oss på mellan busen som avlöste varandra. Och sen var det det här med katterna. Här hade dom, till skillnad från mina grannar, uppfostrat katterna i att man faktiskt skall hälsa när det kommer besök. Och vet ni vad som var allra mest häftigt? I den här familjen får man till och med BÄRA katter! I munnen!!!! Och dom varken rivs eller väser så där livsfarligt. ”Det skall jag prova på vår grannkatt Classe när jag kommer hem, för då kanske han äntligen kommer på att jag faktiskt är en sjyst och givande kompis”, tänkte jag direkt. Jag visste ju inte då att jag redan i den tanken lekte med döden. Classe verkar nämligen av någon konstig anledning inte gilla hundar något vidare. Hussen i det här huset var däremot en riktig hundkännare och hundvän. En riktigt genuint trevlig människa. Ja det fattade jag direkt när jag hörde att han hade velat ha mig av alla syskonen i kullen när de skulle välja valp. MIG! August Björnbus. Snacka om toppenkille med kolll på kvalitetshundar! Men taskigt nog för honom så har ju även han en Matte som antagligen genom en stadskupp tagit over makten i klanen. Precis som hemma hos oss. Så han hade förstås nada och noll att säga till om när de väl skulle välja ut sin valp. Nu fick de ju i och för sig det näst bästa. De fick ju Absolut, PLUS att de fick mig som brorsa: ”August Björnbus- bonusbrosrsan med rätt att besöka sina syskon och deras fräcka väninnor”

Kvällen gick otroligt fort och vi skulle förstås åka hem alldeles för tidigt. När det var dags för avfärd packade Matte ihop våra saker medan både jag och Lillhusse gjorde vårt bästa för att visa vårt ogillande. Lillhusse surade med hela underläppen nere vid hakan och jag vägrade att hoppa in i bilen. Men matte var skoningslös. Hon fräste åt stackars Lillhusse och hotade lömskt om uteblivna kompisar dagen efter medan hon helt fräckt LYFTE in mig i bilen. Ibland undrar jag var hennes muskler kommer ifrån för när något skall bäras hemma så får ju alltid Husse göra det med förevändningen om att hon inte orkar eller kan….. Jag hade iallfall på grund av lyftet inte en chans att göra köttbulletricket. Men okey, jag surade inte för det var verkligen en riktigt rolig semesterresa, det får jag nog ändå ge Matte. Jag sov hela vägen hem…. och resten av kvällen och natten också. Jag drömde om Frida.

”August Björnbus- den snygga coola valpen som brås på sin far”.

Matte har lagt beslag på datorn non-stop hela helgen och hela dagen igår. Jag har inte haft en enda liten mikroskopisk chans att få skriva ner någonting. Mitt huvud sprängs snart. Förstår ni hur jobbigt det är för mig? Nu måste jag ju försöka komma på vad som har hänt sedan sist och det är inte helt lätt för en valp som mig att sortera ut allt som far runt där uppe innanför min vackra och ståtliga panna. Nej inte ens för mig ”August Björnbus den snygga intelligenta valpen med fokus på köttbullar och att komma ihåg bra saker”  Just nu ser jag bara ett enda stort fluggsurr av korvbitar, smörgåsbord, valpkurser, pappa, mamma, syrror och uteblivna bonusar flyga runt i knoppen. Hur skall jag kunna reda upp allt det där? Det måste vara så här som Husse känner det när Matte tycker att han skall läsa hennes tankar för att komma på vad som är fel. Det är dom gångerna då det är så uppenbart att hon är tjurig över någon stackars kvarglömd kalsong utan att säga det rätt ut. Nej med den absolut kortaste tonen som finns och de mest löjligt höjda ögonbrynen i världshistorien säger hon istället att ”nej då det är iniiingenting alls”. Sen slamrar hon jättehögt med kastruller och med disken, smäller onödigt hårt i skåpsdörrarna och far runt som en stressad papiljott. Förlåt jag menar Papillon. (de är ganska så lika, papiljotter och Papilloner).

Det har i alla fall, tack och lov inte varit några fler offentliga rättegångar. Alla i området verkar ha hört talas om domen för vi har inte trampat i en endaste missil sedan sist. Skönt,  för Mattes humör har varit något mer stabilt. Inte optimalt valpvänligt men i alla fall bättre .

Härom dagen var det valpkurs igen. DET kommer jag ihåg! Jättekul! Verkligen jättekul. Det är såna dagar som man kan ligga och tänka på i flera veckor efteråt. När vi kom dit så kände jag igen mig direkt. Matte öppnade bakluckan på bilen och jag hoppade ur bilen innan någon hann sätta på mig mitt koppel. Ja Matte och Lillhusse stod, som vanligt, och argumenterade hur och vem som skulle göra det och då passade jag på. Vem har tid att vänta på att de där två skall komma överens? Mia, min kennelmatte stod där precis utanför bilen så det var bara att direkt ge upp för kennelfrossan som alltid ofrånkomligt infinner sig när jag hör hennes röst. Ja jag har gett upp att försöken att bemästra det. Att sitta och köra mantrat ”August-Björnbus- snygg-och-tuff-….osv…” hela vägen från Värmdö till Ekerö när det ändå inte hjälper ett dugg, det är bara jobbigt. Det är bättre att ägna sig åt att slicka på rutan eller att reta Matte genom att sitta upp hela vägen så att hon inte ser något i backspegeln.

Så när jag väl hade hoppat ur bilen där på kenneln så körde jag alltså min pinsamma pip- och bjäbbkavalkad en stund. Sprang runt i ett fånigt O runt mig själv, bet mig i svansen och försökte sitta i hennes knä trots att hon stod upp. Ja jag är medveten om att det är löjligt men det ÄR faktiskt ett mentalt agerande som vi valpar inte kan hjälpa. Det bara händer och det är helt utom vår kontroll. När hälsandet väl var över, ja då passade jag på att dra. Snabbare än en dopad Blixt Gordon for jag iväg över buskagen och runt hörnet på huset. Matte stod fortfarande och diskuterade med lillhusse om hur man skulle och borde sätta på mig kopplet vilket inte var direkt något som jag var extremt intresserad av. Det här stället där jag är född är nämligen ett höjdarställe för valpar som mig. När man väl kommer förbi husknuten så breder en gigantiskt stor gräsmatta ut sig och det luktar helt underbart precis överallt. Idag var gräsmattan dessutom full av lera så man gled störtskönt i svängarna. Åhhh vad härligt det var att bara få springa, helt utan stopp! Benen blev alldeles jättelånga och nästan flög innan de landade mjukt på leran som skvätte upp små störtsköna stänk över hela pälsen och in i mungipan. Jo det smakade faktiskt helt okey också. Jag blev helt vild av lycka. Det här var verkligen livet! Ja ända tills det blev tvärstopp när Matte i ett av mina okoncentrerade skutt fick tag i mitt halsband och kopplade mig. Rätt av bara, som en ko in i fållan. Typiskt! Hon kn vara brutalt duktig på att smyga sig på utan att man ser henne.

Men jag glömde snabbt bort det orättvisa koppeltvånget för plötsligt så kom Absolut, syrran, och bonussyrran Baileys skuttandes runt husknuten! Och sen kom Azza….. och sen Asta och sen…..SEN så kom det allra bästa….. för sen kom farsan med en kompis. El Padre! El Commedor! MIN fräna pappa Casper!!!  Stor och lika ståtlig som mig kom han gåendes ner för slänten. Ja okey han var lite större… eller mycket större då ….och tuff. Tuff som en tuffare kopia av JB (James Bond) skred han fram för att hälsa på sina avkommor. Jag blev helt darrig i benen av förväntan. Pappa, syskon, mamma… ja det var verkligen släktträff! En riktig tvättäkta släktträff! Ja jag visste det helt säkert nu för jag hade ju till och med sett en skymt av morsan och hennes polare uppe i hundgården innan jag sprang ner. Ja jag vet, jag borde väl ha sagt hej direkt men…. Morsor alltså, de är ju lite som Mattar, de har ju alltid synpunkter på allting så….. jag tvekade lite. Inte för att jag är rädd för lite MM (morsanmorr) men …..först ville jag hälsa på farsan. Han var så otroligt fräck! Precis sån som jag kommer att  bli! Ja inte för att jag redan ÄR fräck men alltså farsan, ja vad säger man? Han är ju bara tokbäst. Så himla snygg! Jag såg direkt vem jag brås på. Jag gjorde en hel del coola trix när han var på väg ner mot oss. Bet i kopplet, gjorde bakåthopp och försökte sladda lite men det var svårt med kopplet på för det trasslade in sig i Mattes stol så att den välte och jag trampade sönder Mattes kexpaket vilket resulterade i några pinsamma bannor.  Jag hoppas verkligen att han inte hörde det.

Jag låtsades lite att jag inte såg farsan först. Trixade på i min vanliga avslappnade stil. (förutom det där med stolen och kexpaketet då) Jag tror att han blev imponerad för han ignorerade Matte totalt (vände rumpan mot henne) när hon skulle hälsa och gav istället MIG en vuxen sniff i skrevet. Ha! Matte kan se sig månen efter en sniff i skrevet hon! Nu var det jag och Papsen! Far och son. Lika som bär. Jag såg mig själv i framtiden, precis som i den där reklamen på TV. Åhhhh, livet var på topp. Jag bara njöt.  Men hallå där, plötsligt så kom förstås brudarna och skulle vara med också. Typiskt. Dom kunde väl gå till morsan och få lite stickbeskrivningar istället! Jag och farsan skulle ju prata om livet. Om missiler, om jakt och …. björnar och sånt….. sånt som tjejer inte förstår. Men nej då, det blev inga stickbeskrivningar …och inget björnsnack heller för då skulle plötsligt ALLA kopplas och ställas på led. Men hallå alltså! Det här var ju en släktträff! Ingen fånig trixkavalkad. Men ingen lyssnade på mig, som vanligt.  Men jag protesterade ändå lite extra bara för att farsan skulle se att jag minsann inte var en hund som man kunde köra med hur som helst.

Nåja.på led alltså. In i fållan. Mia, kennelmatten hade ställt ut såna där konstiga orange plastgrejer på gräsmattan. Dom skulle också stå på led stackarna. Hon verkar vara mycket för sånt Mia, att allt skall så på led. Men jag visste ju vad som var på gång. Vi skulle köra dela-ut-korv-medans-vi-går-leken. Det går till så att en hund går iväg med sin matte, som förresten alltid verkar ha tagit sig ett järn innan, för ingen av mattarna kan gå rakt fram utan sneddar alltid mellan dom där orange sakerna som tonåringar på Stureplan mitt i natten. Under tiden att vi vinglar där på gräsmattan så skall hundarna rå-stirra på sin matte och det är då som korvarna kommer flygandes som ett brev på posten. Alla mattarna pratar med den där löjligt pipiga mary-poppins-rösten nästan hela tiden. ”Åhhh så duktig, titta på miiiigg, ja kooooom då” Lite tröttsamt är det men okey, man får ju trots allt sina korvbitar så man står ju ut. Sen är mattarna som mattar är. Pratglada alltså. För dom stannar alltid någonstans på mitten av korvbanan för att prata en massa nonsens medan vi valpar skall behöva sitta still och vänta, stirra på varandra utan att få korv och helt enkelt ha det jättetrist. Jag fattar inte varför dom inte kan spara snacket till efter kursen!

Den här gången så la Mia dessutom till ett extra moment i korvleken. Vi fick ett nytt koppel. Av garn… Jo det är sant. Ett garnkoppel! Alltså, ibland kan man ju undra hur många böcker hon egentligen har läst om såna hundar som oss. Om hon nu inte har märkt det innan så kan jag berätta att vi faktiskt är ganska så stora och välvuxna hundar. Och starka. Och hur tycker ni att det går ihop med att ha ett koppel av garn?  Inte så värst lämpligt, eller hur? Det visade sig för min del att vara extremt olämpligt och det framkallade dessutom jättemånga mumlande fulord från Mattes mun när hon fick knyta nya koppel på mig varannan minut. Men vaddå? Jag är ju som pappa, stor stark och ståtlig! Det var ju inte MITT fel att det gick av hela tiden. Jag skämdes förresten lite inför pappa att behöva gå där med ett löjligt garnkoppel. Men han signalerade till mig att det var okey, han visste nog att jag var cool ändå. ”Been there-done that” sa han bara.  Syrran Absolut, stjärnan i klassen fick gå först med sitt garnkoppel. Hon får ALLTID gå först! För att hon är så duktig och skall visa oss. När det var min tur så såg jag direkt att Matte fyllde hela sin hand med korvbitar. Hon vet ju vad som gäller Matte. Tjänster och gentjänster och nu skulle det regna korv minsann! Vi började gå och…..ja korvarna kom, jag stirrade ihärdigt på Matte och lyckades trampa ner nästan alla de där fåniga orange sakerna som stod i vägen. Det fick man säkert extrapoäng för. Ingen av de andra hade klarat det. Så kom vi då till mitten och självklart så stöter vi på Azza och hennes matte och självklart måste det pratas om vind och väder. Jaha, och hur kul var det på en skala? Azza sa ”Äh låt dom hållas, det kommer mer godis snart. Sitt fint bara” Hur tålmodigt som helst. Men alltså vaddå sitt fint??!. Det här var ju en KORVLEK och ingen snack- eller sittlek! Trist trist trist. Hur skulle jag få tiden att gå? Jag var verkligen riktigt uttråkad och när en valp blir uttråkad ja då …är det supermultitrist. Men just då när jag nästan var över gränsen av tristess så kommer min räddning. För säga vad man vill om syrror men Asta, ja Asta är verkligen att lita på när man tycker att livet är trist. Hon har full koll på hur man har kul på en trist korvlek.

”Vi leker” jaga, skrek hon när hon kom farandes som en galen vildkanin över gräset. Jippie! Äntligen någon som fattade! Och jag menar, om ni själva hade fått välja mellan att stå med två mattar som är tristare än mjölktåget eller att leka jaga på en gigantiskt stor gräs-och lermatta, vad hade ni valt? Inte speciellt svårt eller hur? Jag kastade mig glatt efter Asta och hörde samtidigt ett snäpp och ett aaaaaj när garnkopplet som Matte hade lindat fyra varv runt sin bara hand gick av. Jag såg i periferin hur Matte tog några snubblande steg framåt och lyckades välta resten av de där orange grejerna i korvbanan. Jackpot!! Nu fick Matte säkert några extrapoäng till oss för nu låg alla de där sakerna ner huller om buller! Men sen såg jag inget mer förutom hela gräsmattan framför oss och Asta som gjorde en grymt vass sväng som lämnade ett riktigt sjyst lerspår att slänga sig i. Jihaaaa! Plask, rätt på rygg, rull rull rull… och sen kom Asta och slängde sig med hela sin tyngd på mig som en vild valpätande tiger på savannen. Ännu mer rull, ajjj ett bett i örat, jag bet tillbaka i hennes mungipa och sen for vi upp och iväg igen. ”Aaaaaaaaaaaaagust” hörde jag som i en dimma långt långt bort. En del av min hjärna kanske uppfattade att tonfallet inte var helt positivt men … som den positiva valp jag är så jag valde att tro att Matte bara var glad för att vi hade fått mycket poäng för att vi välte ner alla sakerna på banan… så vi fortsatte.

Oj vad vi jagade. Vi jagade som tokar och plötsligt blev det ÄNNU roligare för då ville både min och Astas matte vara med på leken! Jättekul! Familje-kull var ju en högoddsare så det var bara att ta till sig av ögonblicket! Jag och Asta sprang först och mattarna kom flåsande som två pensionerade Mary-Poppins efter. Dom hade förstås inte en chans. Vi var fullständigt överlägsna. ”Ska vi ge dom en fair chans så att dom inte tröttnar, frågade jag Asta mitt i ett vasst hopp över diket som ledde till den intilliggande gräsmattan. ”Okey” svarade hon med tungan hängandes nedanför hakan. Vi vände då och sprang rätt emot dom två inte alltför graciöst rödkindade mattarna. Båda tvärstannade, bredde ut armarna som två hotfulla väderkvarnar och rynkade pannorna nästan simultant samtidigt som de vrålade i kör ”staaaaaaaaanna nuuuuuuu!” Ja alltså, jag fattade ingenting!. Skulle vi sluta nu när det började bli RIKTIGT roligt? Vi kunde ju be ALLA att vara med på kull. Släktkull! Typiskt Matte att sluta leken så fort HON inte leder. Till råga på allt hade dom mage att banna oss. För vaddå? Dom var ju MED på leken….  Jag blev jättesur och vägrade att gå med tillbaka….. men då hade Matte slugt nog bytt ut garnkopplet mot ett riktigt koppel så hon SLÄPADE med mig. Jag gav upp eftersom jag inte ville att farsan skulle se mig bli släpad som en sur gris i leran. Jag har ju trots allt min stolthet….. ja plus att jag blev mutad med några korvbitar då….. 

Nu var det i alla fall dags för en ny övning. Mia hade givit varje Matte var sin lapp som de skulle fylla i. ”Hur väl känner du din hund” stod det på pappret. Matte skulle fylla i kryss om hur hon trodde att jag var i olika situationer. Ha, det här skulle ju bli lätt som en plätt, tänkte jag. Nu tar vi hem segern, för vad jag än säger om Matte så vet hon åtminstone vem jag är. Så när det var vår tur så gick jag ut med bred bringa (ja jag höll andan så länge som farsan tittade åt mitt håll, man blir ju större med mycket luft i kroppen)  Första övningen gick ut på att välja mellan olika leksaker: en boll, en plastflaska och en sån där virkad tygsak som jag tycker är jättetrist. Bollen var ju min grej och jag var säker på att Matte hade skrivit det. Jag tittade på henne och väntade på den obligatoriska uppmuntringskorven. Men……. den kom inte. Vad var det här nu då? Tror hon att jag skall prestera UTAN uppmuntran? Glöm det. Aldrig i livet! Så jag nosade lite nonchalant på den där otroligt lockande bollen, sen buffade jag på flaskan och bet lite i den tråkiga garngrejen… bara för att förvirra dom lite. Efter det la jag mig ner. Ha!! Där fick dom nåt att fundera över. Men vi fick iallafall ett halvt poäng för den där snabba sniffen på bollen, skit oxo! Jag skulle ha lämnat den helt ifred. Jag hade ju räknat med noll poäng.

Sen tog Mia fram en lång läskig pinne av silver som hon höll ut. Hmmmm, vad var detta nu då? Hur skulle jag kunna sabba det här om jag inte visste vad det gick ut på? Matte såg otroligt segerviss ut medan jag inte fattade någonting. ”Det här fixar vi lätt gubben” sa hon. Öhhh vaddå? Vad menade hon? När vi kom fram satte sig Matte på huk och sa ”Hopp…. Hopp då gubben!” Men vaddå HOPP? Hopp det gör vi ju varje dag över ett omkullvält träd som ligger i skogen hemma. Här fanns inget omkullvält träd. Jag tittade mig jättenoga runtomkring men jag såg inget sånt träd så långt ögat nådde. Nu var Matte verkligen ute och cyklade. Så i brist på annat så passade jag på att hoppa på Mia istället för man måste ju bjuda på LITE show med tanke på att vi hade så stor publik. Som tack för det numret fick jag gå tillbaka till min plats utan korv.

Tredje övningen var egentligen väldigt enkel. Matte skulle gå ut i mitten av arenan, stanna där och bara stå och då skulle man undra vad jag skulle göra. Alltså allvarligt talat, kan de här människorna verkligen inte hitta på några som helst roligare och mer inspirerande lekar? Hur kul är det att leka ”gissa vad han gör” medan alla andra står tysta och bara glor? Normalt sett när Matte stannar i skogen så brukar jag lägga mig ner direkt och ta en snabb tupplur. Men nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Alla stirrade på mig. Farsan också så jag bestämde mig för att helt enkelt bara stå där och vara ”August Björnbus- den snygga coola valpen som brås på sin far”.  Vi fick inga poäng nu heller så jag lyckades bra. Sista momentet var en orgie i fusk. Man skulle stå med Matte och sen skulle Mia ställa sig en lång bit där ifrån, ropa på mig och så skulle Matte gissa om jag skulle springa till Mia eller inte. Men alltså, det är ju löjligt…OCH fuskigt, för Mia använde ju RÖSTEN och då är det ju så himla klart råkört. Jag galopperade ju snabbare än X2000 och brakade in i henne utan stoppspår vilket resulterade i ytterligare en ovälkommen poäng…..OCh utebliven korv. Sen var det i alla fall slut på övningarna och vi skulle äntligen få leka fritt allihop. Gissa hur kul det var?? Jag skall berätta precis hur kul  i mitt nästa inlägg för nu måste jag faktiskt gå ut och leka HOPP i skogen en stund

 

To be continued…….