”August Björnbus- den snygga coola valpen som brås på sin far”.

Matte har lagt beslag på datorn non-stop hela helgen och hela dagen igår. Jag har inte haft en enda liten mikroskopisk chans att få skriva ner någonting. Mitt huvud sprängs snart. Förstår ni hur jobbigt det är för mig? Nu måste jag ju försöka komma på vad som har hänt sedan sist och det är inte helt lätt för en valp som mig att sortera ut allt som far runt där uppe innanför min vackra och ståtliga panna. Nej inte ens för mig ”August Björnbus den snygga intelligenta valpen med fokus på köttbullar och att komma ihåg bra saker”  Just nu ser jag bara ett enda stort fluggsurr av korvbitar, smörgåsbord, valpkurser, pappa, mamma, syrror och uteblivna bonusar flyga runt i knoppen. Hur skall jag kunna reda upp allt det där? Det måste vara så här som Husse känner det när Matte tycker att han skall läsa hennes tankar för att komma på vad som är fel. Det är dom gångerna då det är så uppenbart att hon är tjurig över någon stackars kvarglömd kalsong utan att säga det rätt ut. Nej med den absolut kortaste tonen som finns och de mest löjligt höjda ögonbrynen i världshistorien säger hon istället att ”nej då det är iniiingenting alls”. Sen slamrar hon jättehögt med kastruller och med disken, smäller onödigt hårt i skåpsdörrarna och far runt som en stressad papiljott. Förlåt jag menar Papillon. (de är ganska så lika, papiljotter och Papilloner).

Det har i alla fall, tack och lov inte varit några fler offentliga rättegångar. Alla i området verkar ha hört talas om domen för vi har inte trampat i en endaste missil sedan sist. Skönt,  för Mattes humör har varit något mer stabilt. Inte optimalt valpvänligt men i alla fall bättre .

Härom dagen var det valpkurs igen. DET kommer jag ihåg! Jättekul! Verkligen jättekul. Det är såna dagar som man kan ligga och tänka på i flera veckor efteråt. När vi kom dit så kände jag igen mig direkt. Matte öppnade bakluckan på bilen och jag hoppade ur bilen innan någon hann sätta på mig mitt koppel. Ja Matte och Lillhusse stod, som vanligt, och argumenterade hur och vem som skulle göra det och då passade jag på. Vem har tid att vänta på att de där två skall komma överens? Mia, min kennelmatte stod där precis utanför bilen så det var bara att direkt ge upp för kennelfrossan som alltid ofrånkomligt infinner sig när jag hör hennes röst. Ja jag har gett upp att försöken att bemästra det. Att sitta och köra mantrat ”August-Björnbus- snygg-och-tuff-….osv…” hela vägen från Värmdö till Ekerö när det ändå inte hjälper ett dugg, det är bara jobbigt. Det är bättre att ägna sig åt att slicka på rutan eller att reta Matte genom att sitta upp hela vägen så att hon inte ser något i backspegeln.

Så när jag väl hade hoppat ur bilen där på kenneln så körde jag alltså min pinsamma pip- och bjäbbkavalkad en stund. Sprang runt i ett fånigt O runt mig själv, bet mig i svansen och försökte sitta i hennes knä trots att hon stod upp. Ja jag är medveten om att det är löjligt men det ÄR faktiskt ett mentalt agerande som vi valpar inte kan hjälpa. Det bara händer och det är helt utom vår kontroll. När hälsandet väl var över, ja då passade jag på att dra. Snabbare än en dopad Blixt Gordon for jag iväg över buskagen och runt hörnet på huset. Matte stod fortfarande och diskuterade med lillhusse om hur man skulle och borde sätta på mig kopplet vilket inte var direkt något som jag var extremt intresserad av. Det här stället där jag är född är nämligen ett höjdarställe för valpar som mig. När man väl kommer förbi husknuten så breder en gigantiskt stor gräsmatta ut sig och det luktar helt underbart precis överallt. Idag var gräsmattan dessutom full av lera så man gled störtskönt i svängarna. Åhhh vad härligt det var att bara få springa, helt utan stopp! Benen blev alldeles jättelånga och nästan flög innan de landade mjukt på leran som skvätte upp små störtsköna stänk över hela pälsen och in i mungipan. Jo det smakade faktiskt helt okey också. Jag blev helt vild av lycka. Det här var verkligen livet! Ja ända tills det blev tvärstopp när Matte i ett av mina okoncentrerade skutt fick tag i mitt halsband och kopplade mig. Rätt av bara, som en ko in i fållan. Typiskt! Hon kn vara brutalt duktig på att smyga sig på utan att man ser henne.

Men jag glömde snabbt bort det orättvisa koppeltvånget för plötsligt så kom Absolut, syrran, och bonussyrran Baileys skuttandes runt husknuten! Och sen kom Azza….. och sen Asta och sen…..SEN så kom det allra bästa….. för sen kom farsan med en kompis. El Padre! El Commedor! MIN fräna pappa Casper!!!  Stor och lika ståtlig som mig kom han gåendes ner för slänten. Ja okey han var lite större… eller mycket större då ….och tuff. Tuff som en tuffare kopia av JB (James Bond) skred han fram för att hälsa på sina avkommor. Jag blev helt darrig i benen av förväntan. Pappa, syskon, mamma… ja det var verkligen släktträff! En riktig tvättäkta släktträff! Ja jag visste det helt säkert nu för jag hade ju till och med sett en skymt av morsan och hennes polare uppe i hundgården innan jag sprang ner. Ja jag vet, jag borde väl ha sagt hej direkt men…. Morsor alltså, de är ju lite som Mattar, de har ju alltid synpunkter på allting så….. jag tvekade lite. Inte för att jag är rädd för lite MM (morsanmorr) men …..först ville jag hälsa på farsan. Han var så otroligt fräck! Precis sån som jag kommer att  bli! Ja inte för att jag redan ÄR fräck men alltså farsan, ja vad säger man? Han är ju bara tokbäst. Så himla snygg! Jag såg direkt vem jag brås på. Jag gjorde en hel del coola trix när han var på väg ner mot oss. Bet i kopplet, gjorde bakåthopp och försökte sladda lite men det var svårt med kopplet på för det trasslade in sig i Mattes stol så att den välte och jag trampade sönder Mattes kexpaket vilket resulterade i några pinsamma bannor.  Jag hoppas verkligen att han inte hörde det.

Jag låtsades lite att jag inte såg farsan först. Trixade på i min vanliga avslappnade stil. (förutom det där med stolen och kexpaketet då) Jag tror att han blev imponerad för han ignorerade Matte totalt (vände rumpan mot henne) när hon skulle hälsa och gav istället MIG en vuxen sniff i skrevet. Ha! Matte kan se sig månen efter en sniff i skrevet hon! Nu var det jag och Papsen! Far och son. Lika som bär. Jag såg mig själv i framtiden, precis som i den där reklamen på TV. Åhhhh, livet var på topp. Jag bara njöt.  Men hallå där, plötsligt så kom förstås brudarna och skulle vara med också. Typiskt. Dom kunde väl gå till morsan och få lite stickbeskrivningar istället! Jag och farsan skulle ju prata om livet. Om missiler, om jakt och …. björnar och sånt….. sånt som tjejer inte förstår. Men nej då, det blev inga stickbeskrivningar …och inget björnsnack heller för då skulle plötsligt ALLA kopplas och ställas på led. Men hallå alltså! Det här var ju en släktträff! Ingen fånig trixkavalkad. Men ingen lyssnade på mig, som vanligt.  Men jag protesterade ändå lite extra bara för att farsan skulle se att jag minsann inte var en hund som man kunde köra med hur som helst.

Nåja.på led alltså. In i fållan. Mia, kennelmatten hade ställt ut såna där konstiga orange plastgrejer på gräsmattan. Dom skulle också stå på led stackarna. Hon verkar vara mycket för sånt Mia, att allt skall så på led. Men jag visste ju vad som var på gång. Vi skulle köra dela-ut-korv-medans-vi-går-leken. Det går till så att en hund går iväg med sin matte, som förresten alltid verkar ha tagit sig ett järn innan, för ingen av mattarna kan gå rakt fram utan sneddar alltid mellan dom där orange sakerna som tonåringar på Stureplan mitt i natten. Under tiden att vi vinglar där på gräsmattan så skall hundarna rå-stirra på sin matte och det är då som korvarna kommer flygandes som ett brev på posten. Alla mattarna pratar med den där löjligt pipiga mary-poppins-rösten nästan hela tiden. ”Åhhh så duktig, titta på miiiigg, ja kooooom då” Lite tröttsamt är det men okey, man får ju trots allt sina korvbitar så man står ju ut. Sen är mattarna som mattar är. Pratglada alltså. För dom stannar alltid någonstans på mitten av korvbanan för att prata en massa nonsens medan vi valpar skall behöva sitta still och vänta, stirra på varandra utan att få korv och helt enkelt ha det jättetrist. Jag fattar inte varför dom inte kan spara snacket till efter kursen!

Den här gången så la Mia dessutom till ett extra moment i korvleken. Vi fick ett nytt koppel. Av garn… Jo det är sant. Ett garnkoppel! Alltså, ibland kan man ju undra hur många böcker hon egentligen har läst om såna hundar som oss. Om hon nu inte har märkt det innan så kan jag berätta att vi faktiskt är ganska så stora och välvuxna hundar. Och starka. Och hur tycker ni att det går ihop med att ha ett koppel av garn?  Inte så värst lämpligt, eller hur? Det visade sig för min del att vara extremt olämpligt och det framkallade dessutom jättemånga mumlande fulord från Mattes mun när hon fick knyta nya koppel på mig varannan minut. Men vaddå? Jag är ju som pappa, stor stark och ståtlig! Det var ju inte MITT fel att det gick av hela tiden. Jag skämdes förresten lite inför pappa att behöva gå där med ett löjligt garnkoppel. Men han signalerade till mig att det var okey, han visste nog att jag var cool ändå. ”Been there-done that” sa han bara.  Syrran Absolut, stjärnan i klassen fick gå först med sitt garnkoppel. Hon får ALLTID gå först! För att hon är så duktig och skall visa oss. När det var min tur så såg jag direkt att Matte fyllde hela sin hand med korvbitar. Hon vet ju vad som gäller Matte. Tjänster och gentjänster och nu skulle det regna korv minsann! Vi började gå och…..ja korvarna kom, jag stirrade ihärdigt på Matte och lyckades trampa ner nästan alla de där fåniga orange sakerna som stod i vägen. Det fick man säkert extrapoäng för. Ingen av de andra hade klarat det. Så kom vi då till mitten och självklart så stöter vi på Azza och hennes matte och självklart måste det pratas om vind och väder. Jaha, och hur kul var det på en skala? Azza sa ”Äh låt dom hållas, det kommer mer godis snart. Sitt fint bara” Hur tålmodigt som helst. Men alltså vaddå sitt fint??!. Det här var ju en KORVLEK och ingen snack- eller sittlek! Trist trist trist. Hur skulle jag få tiden att gå? Jag var verkligen riktigt uttråkad och när en valp blir uttråkad ja då …är det supermultitrist. Men just då när jag nästan var över gränsen av tristess så kommer min räddning. För säga vad man vill om syrror men Asta, ja Asta är verkligen att lita på när man tycker att livet är trist. Hon har full koll på hur man har kul på en trist korvlek.

”Vi leker” jaga, skrek hon när hon kom farandes som en galen vildkanin över gräset. Jippie! Äntligen någon som fattade! Och jag menar, om ni själva hade fått välja mellan att stå med två mattar som är tristare än mjölktåget eller att leka jaga på en gigantiskt stor gräs-och lermatta, vad hade ni valt? Inte speciellt svårt eller hur? Jag kastade mig glatt efter Asta och hörde samtidigt ett snäpp och ett aaaaaj när garnkopplet som Matte hade lindat fyra varv runt sin bara hand gick av. Jag såg i periferin hur Matte tog några snubblande steg framåt och lyckades välta resten av de där orange grejerna i korvbanan. Jackpot!! Nu fick Matte säkert några extrapoäng till oss för nu låg alla de där sakerna ner huller om buller! Men sen såg jag inget mer förutom hela gräsmattan framför oss och Asta som gjorde en grymt vass sväng som lämnade ett riktigt sjyst lerspår att slänga sig i. Jihaaaa! Plask, rätt på rygg, rull rull rull… och sen kom Asta och slängde sig med hela sin tyngd på mig som en vild valpätande tiger på savannen. Ännu mer rull, ajjj ett bett i örat, jag bet tillbaka i hennes mungipa och sen for vi upp och iväg igen. ”Aaaaaaaaaaaaagust” hörde jag som i en dimma långt långt bort. En del av min hjärna kanske uppfattade att tonfallet inte var helt positivt men … som den positiva valp jag är så jag valde att tro att Matte bara var glad för att vi hade fått mycket poäng för att vi välte ner alla sakerna på banan… så vi fortsatte.

Oj vad vi jagade. Vi jagade som tokar och plötsligt blev det ÄNNU roligare för då ville både min och Astas matte vara med på leken! Jättekul! Familje-kull var ju en högoddsare så det var bara att ta till sig av ögonblicket! Jag och Asta sprang först och mattarna kom flåsande som två pensionerade Mary-Poppins efter. Dom hade förstås inte en chans. Vi var fullständigt överlägsna. ”Ska vi ge dom en fair chans så att dom inte tröttnar, frågade jag Asta mitt i ett vasst hopp över diket som ledde till den intilliggande gräsmattan. ”Okey” svarade hon med tungan hängandes nedanför hakan. Vi vände då och sprang rätt emot dom två inte alltför graciöst rödkindade mattarna. Båda tvärstannade, bredde ut armarna som två hotfulla väderkvarnar och rynkade pannorna nästan simultant samtidigt som de vrålade i kör ”staaaaaaaaanna nuuuuuuu!” Ja alltså, jag fattade ingenting!. Skulle vi sluta nu när det började bli RIKTIGT roligt? Vi kunde ju be ALLA att vara med på kull. Släktkull! Typiskt Matte att sluta leken så fort HON inte leder. Till råga på allt hade dom mage att banna oss. För vaddå? Dom var ju MED på leken….  Jag blev jättesur och vägrade att gå med tillbaka….. men då hade Matte slugt nog bytt ut garnkopplet mot ett riktigt koppel så hon SLÄPADE med mig. Jag gav upp eftersom jag inte ville att farsan skulle se mig bli släpad som en sur gris i leran. Jag har ju trots allt min stolthet….. ja plus att jag blev mutad med några korvbitar då….. 

Nu var det i alla fall dags för en ny övning. Mia hade givit varje Matte var sin lapp som de skulle fylla i. ”Hur väl känner du din hund” stod det på pappret. Matte skulle fylla i kryss om hur hon trodde att jag var i olika situationer. Ha, det här skulle ju bli lätt som en plätt, tänkte jag. Nu tar vi hem segern, för vad jag än säger om Matte så vet hon åtminstone vem jag är. Så när det var vår tur så gick jag ut med bred bringa (ja jag höll andan så länge som farsan tittade åt mitt håll, man blir ju större med mycket luft i kroppen)  Första övningen gick ut på att välja mellan olika leksaker: en boll, en plastflaska och en sån där virkad tygsak som jag tycker är jättetrist. Bollen var ju min grej och jag var säker på att Matte hade skrivit det. Jag tittade på henne och väntade på den obligatoriska uppmuntringskorven. Men……. den kom inte. Vad var det här nu då? Tror hon att jag skall prestera UTAN uppmuntran? Glöm det. Aldrig i livet! Så jag nosade lite nonchalant på den där otroligt lockande bollen, sen buffade jag på flaskan och bet lite i den tråkiga garngrejen… bara för att förvirra dom lite. Efter det la jag mig ner. Ha!! Där fick dom nåt att fundera över. Men vi fick iallafall ett halvt poäng för den där snabba sniffen på bollen, skit oxo! Jag skulle ha lämnat den helt ifred. Jag hade ju räknat med noll poäng.

Sen tog Mia fram en lång läskig pinne av silver som hon höll ut. Hmmmm, vad var detta nu då? Hur skulle jag kunna sabba det här om jag inte visste vad det gick ut på? Matte såg otroligt segerviss ut medan jag inte fattade någonting. ”Det här fixar vi lätt gubben” sa hon. Öhhh vaddå? Vad menade hon? När vi kom fram satte sig Matte på huk och sa ”Hopp…. Hopp då gubben!” Men vaddå HOPP? Hopp det gör vi ju varje dag över ett omkullvält träd som ligger i skogen hemma. Här fanns inget omkullvält träd. Jag tittade mig jättenoga runtomkring men jag såg inget sånt träd så långt ögat nådde. Nu var Matte verkligen ute och cyklade. Så i brist på annat så passade jag på att hoppa på Mia istället för man måste ju bjuda på LITE show med tanke på att vi hade så stor publik. Som tack för det numret fick jag gå tillbaka till min plats utan korv.

Tredje övningen var egentligen väldigt enkel. Matte skulle gå ut i mitten av arenan, stanna där och bara stå och då skulle man undra vad jag skulle göra. Alltså allvarligt talat, kan de här människorna verkligen inte hitta på några som helst roligare och mer inspirerande lekar? Hur kul är det att leka ”gissa vad han gör” medan alla andra står tysta och bara glor? Normalt sett när Matte stannar i skogen så brukar jag lägga mig ner direkt och ta en snabb tupplur. Men nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Alla stirrade på mig. Farsan också så jag bestämde mig för att helt enkelt bara stå där och vara ”August Björnbus- den snygga coola valpen som brås på sin far”.  Vi fick inga poäng nu heller så jag lyckades bra. Sista momentet var en orgie i fusk. Man skulle stå med Matte och sen skulle Mia ställa sig en lång bit där ifrån, ropa på mig och så skulle Matte gissa om jag skulle springa till Mia eller inte. Men alltså, det är ju löjligt…OCH fuskigt, för Mia använde ju RÖSTEN och då är det ju så himla klart råkört. Jag galopperade ju snabbare än X2000 och brakade in i henne utan stoppspår vilket resulterade i ytterligare en ovälkommen poäng…..OCh utebliven korv. Sen var det i alla fall slut på övningarna och vi skulle äntligen få leka fritt allihop. Gissa hur kul det var?? Jag skall berätta precis hur kul  i mitt nästa inlägg för nu måste jag faktiskt gå ut och leka HOPP i skogen en stund

 

To be continued…….