Okey jag vet, jag skulle berätta klart om valpkursen… men ärligt talat så har det liksom försvunnit någonstans i bakhuvudet på mig. Det har hunnit hända så mycket annat som lägger sig framför och blockerar. Som exempelvis häromdagen…när det nu var. Då började dagen som en av Mattes tristare dagar. Hon ockuperade datorn och ignorerade mig fullständigt. Promenaderna bestod av trista korta marscher i koppel då hon mumlade en massa för sig själv och hon lekte inte kurragömma en enda gång. Det var nästan så att jag till och med saknade det där fot-och hit-tjatet. När vi kom in efter promenaderna så dök hon direkt på datorn igen utan att ens bevärdiga mig med en välförtjänt klapp. Men lite senare den dagen så blev det plötsligt full aktivitet. Hon är ju lite AV och På Matte. Hon reste hon sig, la ner datorn i en väska, tog min matskål, fyllde en påse med min mat och packade in min säng på min plats längst bak i bilen. Jag visste att det innebar att vi skulle på någon slags semester. Jippie, äntligen skulle det hända nåt kul! Det var verkligen på tiden. Jag var riktigt less på att frammana lite empati genom att ligga och försöka se uttråkad och ledsen ut. Jag undrade vart vi skulle? Till kenneln igen? Kanske ännu en släktträff? Åhhh det skulle vara jättekul och helt i linje med vad man bör göra för att uppmuntra sin älskade valp med. Jag var full av förväntan.
Så fort Matte öppnade ytterdörren så pep jag ut som en blixt, rätt mellan hennes ben, som stod lite för tajt för att få plats med en 35 kilos valp…. varvid hon tappade både balansen, matskålen och plastpåsen med min mat som hon slarvigt nog inte hade knutit ihop. Allt for ut som ett trasigt pärlhalsband på hela hallgolvet. Gissa om hon blev sur! Ja hon tjurade trots att jag gjorde en snygg tvärnit, vände mig om och faktiskt försökte hjälpa att städa upp all maten. Jag slickade och slörpade i mig så många matpluttar jag kunde men ….nej det passade förstås inte alls. Fyfingret kom genast fram och sen även den där eländiga mattjuvande ormen som låter så där läskigt. HAN skulle få ALL maten. Så otroligt orättvist! Där får man för att man försöker att vara hjälpsam! Jag gav upp samaritförsöken och gick istället ut, kissade snabbt på min gula plats på den tidigare så gröna gräsmattan och sprang sedan iväg på lite upptäcktsfärd för mig själv. Jag menar, om Matte skall vara tråkig och städa precis när vi skall på semester så måste väl jag få göra något kul. Så jag gick för att hälsa på grannarna. Jag vet nämligen att det finns ett hål lägst ner i staketet bakom det lilla röda huset på vår tomt. Där brukar jag krypa igenom för att få lite exklusiv August-tid. Dom som bor där har en jättestor gräsmatta och ett helt hav av kottar som man både jag jaga och äta. Man kan dessutom lägga missiler och äta upp dom direkt utan att någon skäller. Men när jag äntligen hade slagit mig fram i djungeln bakom det lilla huset insåg jag snabbt och utan tvekan att jag hade blivit utsatt för ett lömskt attentat. Det var alltså DETTA som Husse hade sysslat med när han var där bakom sist han var hemma. Och jag som trodde att han OCKSÅ hade smitit iväg för lite exklusiv egentid, alltså icke-matte-tid. Nej istället hade Husse blockerat hålet!! MITT hål. Han hade satt igen det så nu fanns det ingen möjlighet för mig att få min förtjänade August-tid! Vilken eländig hundsvikare! Eller…… hmmmmm vänta nu….var det kanske så att Matte hade TVINGAT honom att göra det genom att hota med att han inte skulle få några köttbullar eller att hon inte skulle klappa honom annars? Ja, så var det säkert. Det låter som ett typiskt Matte-agerande. Men jag är ju inte den som ger upp hur lätt som helst.
Jag hörde Mattes griniga röst prata med ormen långt i bakgrunden medan jag koncentrat letade efter ett nytt kryphål. Plötsligt hörde jag dörren stänga igen på huset och det vanliga ”AAAaaaaaagust hiiiiit!” eka över nejden. Nu var det bråttom! Jag måste hitta en lösning snabbt! Och plötsligt så såg jag det. Jippie! En liten glipa mellan en upp och nedvänd trädgårdsstol och staketet! Okey det var inte så stort men jag är ju inte för inte ”August Björnbus- den snygga elastiska valpen”. Jag hörde hur Matte och hennes gröna stövlar närmade sig så jag tryckte snabbt igenom huvudet och högertassen. Det gick snabbt och lätt och nu var det bara att försöka forcera resten. Jag var tvungen att gräva lite för att komma igenom. Jag grävde och bökade snabbare än en stressad präriekanin med en tiger bakom sig. Och äntligen! Nu! Nej! Aaaaaj! Vad var det här! Stolen anföll mig! Jag backade förskräckt men insåg att jag satt fast i en av Mattes stolfällor. Som en gigantiskt stor och hårig råtta i en råttfälla. Jag skrek och ylande för allt vad jag var värd och jag såg i ögonvrån hur Matte kom ångandes upp på kullen från ena hållet och grannen kom rusandes från det andra. Men var fanns ambulanserna , helikoptern och brandkåren?? Rädda mig!!!!!. ”Vad är det, vad är det, vad gör du. Åhh herregud! Din eländiga hund” skrek Matte. Hallå där om jag får be. Eländiga hund? Det var väl inget speciellt varesig trevligt eller lämpligt uttryck i en sån här nödsituation. Men jag hann inte tänka så mycket mer för plötsligt kände jag bara hur Matte helt brutalt tryckte ner mig i gräset med knäna medan hon höll mig helt fräckt runt nosen med handen så att jag bet mig i tungan. Sen plockade hon bort den anfallande stolen med sin andra hand. Puh! Vilken fruktansvärd upplevelse! Jag vred mig ur hennes armar, tog ett snabbt skutt och…. hamnade hos grannen! Skit också. Jag hade ju helt glömt bort att jag hade lärt mig att HOPPA ÖVER de där stockarna som låg där. Jag behövde ju inga kryphål längre. Vilken gigantisk miss. Men medan jag var ockuperad i tankarna om mitt stora misstag så passade Matte på att ta tag i nackskinnet på mig och ställde mig mellan hennes knän. Hon höll mig fast och kollade runt halsen, i ansiktet, i munnen och klämde på mina tassar för att se om hon behövde avboka ambulansen eller inte. Jag fick en plötslig känsla av att jag nog ville bli tröstad och sitta i knät och äta köttbullar men Matte verkade inte ett dugg empatisk utan gav mig bara BLICKEN och sa ”Nu ÅKER vi och DU… du kommer med du!” Åh nej, jag gillar inte när hon använder så där många DU i en och samma mening. Det betyder alltid att jag blir orättvist beskylld för någonting obegripligt. Jag tänkte en sekund att jag kanske i alla fall skulle hoppa över till grannen igen men då brände BLICKEN till som en svetsstråle så jag lommade stukat efter henne ner för kullen.
Matte öppnade bakluckan till bilen och vände sig bestämt till mig. ”Hopp” sa hon kort med fyra envisa rynkor som hade ockuperat hennes panna. ”Du får INGENTING” Jag fattade direkt att det inte var läge för någon av våra vanliga diskussioner om hur det skulle gå till så….jag hoppade in. Jag gillar verkligen att åka bil. Eller rättare sagt, jag gillar att åka MED. Jag har lärt mig att hoppa in i bilen själv nu. Jag visade Matte några gånger i förra veckan och hon blev jätteglad och gav mig en massa beröm. ”Min stora duktiga vovve” sa hon med sin bästa jag-älskar-min-valp-röst och utan (nästan) rynkor i pannan. Men så i förrgår, precis när jag skulle hoppa in i bilen fick jag en akut-kli på rumpan så jag satte mig bakom bilen för att göra något åt det. Jag hasade lite diskret medan Matte tjatade ”Men hoppa in då! Skynda dig. Vi har bråttom” Hon har ALLTID så himla bråttom! Varför måste allt göras direkt? Varför kan man inte bara ta vara på ögonblicken? Som nu, att verkligen NJUTA av ett rumpkli och se vad som händer… ”Men HOPP då!” sa hon irriterat igen. JA ja ja, tänkte jag, Jag skall bara få bort kliet först, lugna dig lite, jag skall hoppa in. Men vet ni vad hon gjorde då? Jo då kastade hon in en köttbulle i bilen! Och sen sa hon ”Hopp” igen. Och okey, det där kliet kunde jag säkert fixa i bilen också så jag hoppade in och fick mig en bonusköttbulle. Bara så där. Utan minsta trix eller effort! Så vad blev då kontentan av detta? Jo nästa gång som vi skulle åka bil så låtsades jag ha något annat viktigt för mig igen och vägrade hoppa in. Och det lyckades. Efter ungefär 4 hopp”-kommandon utan resultat från min sida så dök köttbullen upp och for i en fräck båge rätt in i bilen…. Varvid jag for efter i en ÄNNU snyggare båge. Så nu har vi ytterligare ett stensäkert kommando. Hopp i bil med köttbullebelöning. Ibland är vi ett bra team jag och Matte.
Men tillbaka till den där dagens färd som jag berättade om. Vi åkte alltså iväg på semester. Först hämtade vi upp Lillhusse på skolan och sen fortsatte färden mot okända mål. Jag satt upp en lång stund för att blockera sikten bakåt men Matte verkade inte bry sig värst mycket om att hon inte såg något. Då var det inte så roligt att retas längre, så jag la mig ner och somnade. Jag vaknade igen först när bilen stannade till. Det hade börjat skymma ute och jag hade ingen aning om var vi var. Konstigt nog så visste Matte det för denna gången hade hon otroligt nog inte åkt vilse. Matte gick ur bilen och öppnade min dörr där bak. Jag skulle precis närma mig dörren men då utbröt fullständigt kaos! Jag fattade ingenting. Jag for förskräckt bakåt och satt plötsligt som en limmad råtta längst inne i bilen. För in i bilen for först en hund, sen kom en annan hund, och sen en till. Ja det hoppades in och ut så jag blev helt förvirrad. Vad VAR det här? Hade Matte anordnat någon slags övning för att jag skulle avvänjas vid att få köttbullar när vi hoppar in i bilen. Skulle de här hundarna visa sig duktiga och få mig att ta efter deras exempel. Var det någon löjlig undervisning vi hade åkt till??! Aldrig i livet att jag går på den, tänkte jag. Efter en stunds liv, gap och röj ute och inne i bilen så verkade allt lugna ner sig. Jag tittade försiktigt ut. Ja man måste ju vara försiktig även om man är en otroligt tuff hund. ”Men kom då, kom igen brorsan, vi skall röja” hörde jag Absolut mana på. Ja det VAR Absolut. Min syrra! Och jag är ju inte den som bangar för lite lek och röj så jag hoppade ut. Och jäklar i mig vilket röj det blev. Vi var fem hundar. Fem likadana snygga svart- brun-vita ståtliga och smidiga nattdjur. För det kändes som mitt i natten. Man såg bara husen runt bilen som en siluett mot himlen. Det lyste fint och välkomnade i fönstren men det var ju ute som det var mest spännande. Och jag lovar, det luktade himmelskt överallt! Var i all sin dar var det här för ställe? ”Heeeej August” hörde jag plötsligt en välbekant röst säga. Det var Absoluts Matte. Kanske inte helt otippat att hon skulle dyka upp eftersom Absolut var här. Jag kastade mig fram för att hälsa på mitt eget manligt buffliga sätt. Nåja okey, några enstaka bjäbb kanske slank ur mig men på det stora hela så gav jag nog ett kraftigt och fräckt intryck. Sen skulle jag hälsa på alla hundarna. Det var Absolut och Baileys, min syrra och bonussyrra. Sen var det Hannibal som är deras ståtliga brorsa och sist Frida… ja Frida…. Frida var en tjej som….luktade helt fantastiskt gott. Jag blev lite konstig i kroppen av henne, det måste jag säga. Jag vet inte riktigt vad det var som kom över mig. Jag blev liksom lite mjuk inombords. Lite löjlig. Jag tittade mig runt för att kolla så att ingen hade märkt något. Men till min stora lättnad så verkade det vara lugnt. Jag beslöt mig för att försöka glömma det där för vi skulle nämligen allihop börja med att gå en spökpromenad mitt i natten.
Åhhh vad spännande. En promenad med flera hundar UTAN koppel! Det här var bara helt fantastisk! Förutom att jag var den enda som tvingades ha en löjlig reflex på mig då. Men Matte skall ju alltid statuera NÅGOT slags exempel. Hon ÄR ju bara sån. Men i alla fall, vi gick då iväg allihop. Det var alla vi fem hundar plus Matte, Lillhusse, Absolut och Fridas mattar och sen en liten liten minimatte av något slag som hette Wilda. Vi gick längst en mörk väg med stora svarta fält och djupa diken på ena sidan. ”Kom igen, nu drar vi ner i diket” sa Absolut plötsligt. Och då började det riktigt roliga. Vi sprang och sprang, allihop, upp och ner i dikena, ut på fälten, sladdade i leran, drack leran, badade i vattenpölarna och bet varandra i öronen. Åhhh det var så otroligt kul! Och vet ni vad det mest otroliga var? Jo det var att jag verkligen FICK springa hur som helst för Matte. Det kom varken Fy eller DU-DU-DU eller NEEEJ. Den här sidan av stan verkade göra henne riktigt gott. Hit borde vi bestämt åka oftare. Efter en stund så kom vi fram till ett stängsel och då blev det riktigt spännande. Där innanför stod de största bestar som jag någonsin sett. Riktigt stora rovdjur. Läskigt, tänkte jag och var precis på väg att springa därifrån… när Frida till synes helt orädd gick fram mot dem. Hon vände sig mot mig och sa ”Men kom då grabben, ……eller är du rädd” Rädd? Jag August Björnbus rädd?! Aldrig att jag skulle erkänna att jag var på väg att göra på mig. Jag hörde mattarna ropa med oroliga röster ”Hit, kom hiiiit, de kan sparkas” Hmmmm…. Jag tittade på Frida och insåg att jag satt i en riktig knipa. Jag kunde ju bara inte springa tillbaka till Matte som en lite löjlig pappillon om HON vågade gå fram till bestarna som skulle sparka ihjäl oss. Nej jag är ju ”August Björnbus- hunden som talar med bestar” Så jag svalde illamåendet, ignorerade krampen i magen och gick sturskt fram mot staketet. Mot mörkret, bestarna och deras ilsket beräknande ögon och långa hårda knotiga ben med metallskor. Alltså, som en parantes, läggs det inte ett lite löjligt skimmer över en best som tar på sig skor när de går ut? Men å andra sidan, det kanske var ett av deras vapen. Nåja, vi fortsatte som sagt framåt: Bestarna blev oroliga och tog några hotfulla steg åt sidan när vi närmade oss, Frida och jag. (hmm smakar bra i munnen det där..Frida och jag..) Jag bet ihop och gick ännu närmare…. Då kom plötsligt Absoluts Matte farande som en ilsken furir och skrek ”Gå DÄRIFRÅÅÅÅÅN”…….Frida hoppade förskräckt till, tittade på mig och sa ”Du, grabben, kom igen, bäst att vi drar, hon är inte kul när hon är på det humöret” Puh, vilken lättnad! Jag var räddad med imagen intakt. Jag sa till Frida på vägen tillbaka att jag verkligen hade velat gå in till bestarna och ge dom en omgång. Hon såg vederbörligt imponerad ut….tror jag iallafall.
Sen fortsatte promenaden en bit till och plötsligt var vi framme vid huset där Hannibal, Absolut och Baileys bor och alla skulle plötsligt gå in. Alla utom Frida för hon skulle gå in i dörren bredvid vår dörr. Det tyckte jag var jättetaskigt. Ja….mot HENNE alltså… såklart…. så jag bestämde mig för att jag inte skulle gå in alls jag heller. Vilket i sin tur ledde till att vi lekte jaga i en kvart till Matte, jag, Frida och hennes matte. Men som vanligt blev Matte sur för att hon förlorade. Frida stannade utanför hennes dörr och tittade på mig. ”Vilken stilig kille” tror jag att hon tänkte. Eller var det kanske hennes husse som sa det…. jag minns inte så noga. Men precis när jag hade tänkt den där tanken så hände något konstigt. Utan att jag vet riktigt hur det hade gått till så hoppade jag upp på hennes rygg. Ja jag VET verkligen inte varför men jag fick en sån otroligt konstig känsla i kroppen. Precis som när man är jättekissenödig men inte får går ut för att Matte tror att man fejkar och inte fattar att man bara helt enkelt jättemåste. Så jag hoppade alltså upp på hennes rygg. Ja inte för att kissa förstås, lite hyfs har man ju. Men för att….för att…..nej jag vet faktiskt inte varför….. och jag fick inte veta det heller för jag åkte ner snabbare än expresstågen när Mattes hand for fram och skoningslöst ryckte mig i örat samtidigt som hon skrek ”Nej du!!Det DÄR lägger du av med”. Men hallå…. Jag skulle ju bara….göra nåt…..Skit också. Jag blev sur och trött och gav upp. Frida hade dessutom också åkt in snabbt som ögat. Matte fick torka av mig och sen gick vi in i huset. Jag in genom en dörr och Frida in i en annan. Borta med Vinden. Rhett Butler och Scarlett Ohara. Vilket drama. Ja inte för att jag brydde mig på DET viset. Jag menar, man får väl tycka att även tjejer är okey ibland? Man är ju sjyst nog att man vill att ALLA skall få vara med och leka. Eller hur?
Väl inne så fick jag hälsa på resten av familjen. Och jag lovar, den HÄR familjen har, till skillnad mot min, varit väldigt duktiga och produktiva. Det var syskon, hundar och katter överallt. Helt underbart! Ett riktigt hem! Vi kom in i ett stort kök där alla trängdes och sprang runt. Under bordet, mellan stolarna och in och ut genom dörrarna. Och det fanns händer som klappade på en hela tiden, vart man än gick. I rummet bredvid köket fanns det en stor säng som vi hoppade i och ur och vilade oss på mellan busen som avlöste varandra. Och sen var det det här med katterna. Här hade dom, till skillnad från mina grannar, uppfostrat katterna i att man faktiskt skall hälsa när det kommer besök. Och vet ni vad som var allra mest häftigt? I den här familjen får man till och med BÄRA katter! I munnen!!!! Och dom varken rivs eller väser så där livsfarligt. ”Det skall jag prova på vår grannkatt Classe när jag kommer hem, för då kanske han äntligen kommer på att jag faktiskt är en sjyst och givande kompis”, tänkte jag direkt. Jag visste ju inte då att jag redan i den tanken lekte med döden. Classe verkar nämligen av någon konstig anledning inte gilla hundar något vidare. Hussen i det här huset var däremot en riktig hundkännare och hundvän. En riktigt genuint trevlig människa. Ja det fattade jag direkt när jag hörde att han hade velat ha mig av alla syskonen i kullen när de skulle välja valp. MIG! August Björnbus. Snacka om toppenkille med kolll på kvalitetshundar! Men taskigt nog för honom så har ju även han en Matte som antagligen genom en stadskupp tagit over makten i klanen. Precis som hemma hos oss. Så han hade förstås nada och noll att säga till om när de väl skulle välja ut sin valp. Nu fick de ju i och för sig det näst bästa. De fick ju Absolut, PLUS att de fick mig som brorsa: ”August Björnbus- bonusbrosrsan med rätt att besöka sina syskon och deras fräcka väninnor”
Kvällen gick otroligt fort och vi skulle förstås åka hem alldeles för tidigt. När det var dags för avfärd packade Matte ihop våra saker medan både jag och Lillhusse gjorde vårt bästa för att visa vårt ogillande. Lillhusse surade med hela underläppen nere vid hakan och jag vägrade att hoppa in i bilen. Men matte var skoningslös. Hon fräste åt stackars Lillhusse och hotade lömskt om uteblivna kompisar dagen efter medan hon helt fräckt LYFTE in mig i bilen. Ibland undrar jag var hennes muskler kommer ifrån för när något skall bäras hemma så får ju alltid Husse göra det med förevändningen om att hon inte orkar eller kan….. Jag hade iallfall på grund av lyftet inte en chans att göra köttbulletricket. Men okey, jag surade inte för det var verkligen en riktigt rolig semesterresa, det får jag nog ändå ge Matte. Jag sov hela vägen hem…. och resten av kvällen och natten också. Jag drömde om Frida.
