Talanglösa minimänniskor och slöseri med pengar

Idag har Matte lånat hem en sån där talanglös minimänniska igen. Alltså, det är verkligen konstigt det här med människor. Inte bara med Matte då alltså. Hon är ju som hon är, det vet ju alla  Nej, jag menar att det är något konstigt med alla små människor. Matte påstår nämligen att den här aktuella minimänniskan är ÄLDRE än mig. Nästan två månader äldre ….hur mycket det nu är… Men i alla fall, hur är det möjligt att hon kan vara äldre än mig? Förutom att jag är mer än dubbelt så stor och hundra gånger så hårig som henne så kan hon inte heller ett endaste trix. Jo det är säkert! Inte ett endaste ynkligt litet trix. Hon kan ju inte ens GÅ! Jo det är allvar, jag skojar inte. Själv kan jag inte minnas att jag någonsin har haft problem med att gå…. eller springa…eller rulla runt. Och vad jag minns så kunde alla mina syskon det också. Så visst är det lite konstigt? Minimänniskan kan inte äta själv eller ens sköta sin egen toalett. Ja ja ja, jag vet, ibland fastnar det lite missilrester där bak på mig också varvid jag genast har Matte pillandes där med handen i en plastpåse och en äcklad min i ansiktet medan man själv får stå i vägrenen och skämmas. Men det är faktiskt bara ibland och oftast bara när jag har ätit någon svårsmält pinne, grus från vägen eller en bit av Mattes fårskinnstofflor. De här små minimänniskorna däremot, de gör på sig rätt i brallan. Jodå, avfyrning utan förvarning rätt ner i brallan! Inget declare of war där inte! Bara pang på. Och Matte, som är så himla noga med pengar så fort Lilllhusse bara vill ha ett pyttelitet välförtjänst tuggummi, vad gör hon tror ni? Jo hon tar av minimänniskans smutsiga vita bralla, knycklar ihop den….. och slänger den i soporna!!!! Jag menar, det är väl dyrt med byxor!? Jag undrar bara vad den där minimänniskans Matte kommer att säga när hon upptäcker att minst två av hennes brallor försvann bara under tiden att  hon var här hemma på förmiddagen.

Men iallafall, jag försökte alltså idag, min vana trogen, dra mitt strå till stacken genom att hjälpa till i hemmet. Men Matte blev förstås, sin vana trogen, …. jättesur. Jag begriper inte varför hon alltid tjatar så om att alla skall hjälpa till och när vi sen gör det så passar det inte alls. Det blir ju aldrig rätt hur man än vrider till det! Men så här var det alltså idag: Precis när den där minimänniskan började lukta jättegott så lyfte Matte upp henne ur stolen vilket var typiskt, för jag satt precis under och luktade järnet. Hon  gick in badrummet, la henne på golvet och tog av henne de nerkletade kläderna… åhhhh de luktade verkligen riktigt himmelskt, ja nästan svimfärdigt, gott. Jag kan bara säga, köttbullar släng er i väggen! Men alltså, som den ekonomiskt medvetna vovve jag är, så tyckte jag förstås att det var ett riktigt slöseri att slänga de där brallorna i soporna bara för att de var lite smutsiga. Så…. när Matte med rynkad näsa (ja hon kan rynka den också) tog fram en bunt med pappersservetter för att torka rent den där hjälplösa minimänniskan i rumpan, ja då tog jag helt sonika hjälpsamt ut hennes minst sagt smutsiga brallor i hallen för att göra rent dem.

Nu vill jag bara fråga:  Är det verkligen något som helst konstigt med det? Jag menar, det är det någon som tycker att det inte var en generös och hjälpsam gest från min sida? Nej jag skulle inte tro det. Men vad tror ni Matte ansåg? Ja gissa det ni. Inte helt svårt, eller hur? När jag precis hade sladdat runt hörnet i hallen så hörde jag först bara en flämtning inne från badrummet, sen kom det ett ”Neeej” från Matte och ett förskräckt skrik från den förskräckta minimänniskan som helt abrupt med risk för nackspärr hade ryckts upp från sin plats på golvet. Och sen kom de farandes runt byrån som en vild galen mammutjord. Matte hade den inte helt rena minimänniskan på höften.  ”Neeeeej, hiiit, ge mig den” tjöt Matte. Hon spände ögonen i mig och sträckte hotfullt fram den lediga handen medan hon försökte säga något antagligen mindre uppmuntrande om min hjälpsamma ådra. Men hon blev smärtsamt avbruten av att minimänniskan, med sina oklippta naglar, tog ett hårt och bestämt tag i hennes underläpp. ”Ihhhh aaaaj  schläpp…. min läpp!” kom det nu från Mattes halvöppna mun samtidigt som hon gjorde en slags misslyckad piruett på golvet. Lillhusse skrek förtjust från soffan ”Mamma du rimmade Läpp-Släpp Läpp-Släpp Läpp-Släpp!” Det verkade plötsligt som om att alla var jätteglada. Jag menar, Matte rimmade och gjorde piruetter i hallen och Lillhusse skrattade och gjorde rimmet till en sång så….jag gjorde en, så här i efter hand, inte helt genomtänkt bedömning att Matte eventuellt ville leka jaga för att uppmuntra mig lite efter dagens nonchalans. Och eftersom jag är ”August Björnbus- den snygga valpen som har kort mellan tanke och handling” så jag tog ett bättre tag om brallan (mums åhh himmelskt gott!) och sprang in i vardagsrummet med den… Men…… det visade sig förstås vara en grov missbedömning av situationen från min sida.

Matte fick nämligen ett av sina spel. ”Inte soffan, inte soffan, inte soffan, neeeej” pep-skrek hon med en nästan hickande röst precis när jag var mitt i språnget upp mot soffan. Men herregud alltså, hon kan ju inte tro att man kan hejda en snabb och smidig hund som mig mitt i ett språng heller. Man måste ju ha lite framförhållning.  Jag landade som  en frän panter i soffan, svängde med mitt byte och vände mig förväntansfullt mot Matte. Hennes ansikte var alldeles rödflammigt med vita prickar på näsan och hon spärrade ut fingrarna som en anfallande drake. Ja hon såg nästan lite sjuk ut stackarn. Som en drake med influensa. Såna som Lillhusse brukar visa i sitt HarryPotter spel. Fast det är klart, dom drakarna brukar inte se speciellt sjuka ut dom….” Jag avbröts i tankarna av att Matte helt utan förvarning stampade jättehårt i golvet samtidigt som hon bestämt med en nästan manlig röst röt ”NEEEJ. NEEEEER!”  Då blev jag nästan (men bara nästan) lite rädd och ja faktiskt lite sur också, för det är verkligen inte sjyst att skrämmas mitt i leken. Jag hoppade under protest ner från soffan men bestämde mig ändå för att göra det enda rätta i den rådande situationen. Jag kastade brallan till henne. Rätt av bara. ”Okey jag ger upp, du får den väl då surpuppa” tänkte jag och la mig demonstrativt ner och slickade upp resterna av brallans smuts från morrhåren. Brallan landade med ett smackande ljud på golvet bredvid hennes bara fot som hade en lockande brun prick precis ovanför tårna som hade droppat ner från minimänniskan. Jag funderade en minimillisekund på att gå fram och slicka upp den men jag hörde en enträgande röst i bakhuvudet som sa ”Det är nog inte läge just nu. Back off back off. Surrender!”” Så jag låg kvar och väntade på att höra Mattes segersång över att hon hade segrat i leken. 

Men istället för att bli glad över att hon vann så blundade hon bara jättehårt utan att säga någonting alls. Jag spärrade förvånad upp ögonen och öronen for med ibara farten. Det här var något nytt. Det kom nämligen inte ett ljud från henne. Det såg ut som om att hon försökte se något innanför ögonlocken. Jag testade också för det kunde ju vara kul om man kunde få se lite extra roliga saker som ingen annan ser. Men när jag blundade så blev det bara alldeles mörkt. Typiskt! Jag tittade på Matte igen. Minimänniskan hade släppt sitt tag om Mattes underläpp och munnen var nu istället jättesmal och helt rak som en linjal, Men den omvandlades direkt till formen av en upp och nervänd banan när Lillhusse med äcklad min från soffan skrek ”Usch mamma, jag kräks, ta bort den, ta bort den, det luktar illa ta booooort den. Mammaaaa!!!”. Vad menade han? Här inne luktade det ju jättegott! Minimänniskan började nu också skrika jättehögt och Matte försökte lugna både henne och Lillhusse samtidigt som hon av någon konstig anledning höll för näsan och med ett krumpsprång försökte undvika den smutsiga brallan som låg på golvet och orsakade uppståndelse. Varför kunde hon inte bara låtit mig göra ren den så att vi kunde ha trevligt istället för att förvandla oss till Cirkus Scott som vanligt? Jag begriper inte varför hon måste vara så bossig och bestämmande. Mitt i cirkusen så fick jag nog, jag slank förbi Matte i dörröppningen, gick in i hennes säng och la mig. Herregud, vilken jobbig familj det här är ibland. Att det skall vara så svårt att få lite lugn och ro.

Jag somnade efter en stund med huvudet på Mattes kudde och en bit av lakanet i munnen. Jag sov gott ända tills jag vaknade av att det plötsligt var lugnt och skönt igen. Jag gick ner från sängen och kikade försiktigt ut i hallen. Det verkade fridfullt och riskfritt. Matte satt vid matbordet med minimänniskan. Hon drack kaffe, såg harmonisk ut och tittade på datorn medan minimänniskan smulade sönder en smörgås i små små delar som enligt beräkningar med stor säkerhet skulle slängas ner till mig om jag bara placerade mig i rätt position. Lillhusse satt kvar i soffan och tittade fascinerat på TV. Troligtvis hade Matte slängt de smutsiga brallorna i soporna för nu luktade det fåniga blommor överallt istället. Jag la mig under matbordet i köket för att mellan de nedfallande smulorna fundera på hur de egentligen fungerade de här människorna. Som det här med att de från början är så obildade och trix-lösa, jag menar, det säger ju en hel del om balansen mellan talanger färdigheter när man jämför hund och människa… Vilket får mig att undra hur i all sin dar det kan komma sig att vi hundar alltid är längst stående i klanen. Hur och när gick det så illa? Jag kan bara inte förstå det. Och ärligt talat så är det alldeles för jobbigt att ens försöka förstå för då blir det liksom som ett enda stort surr i mitt huvud och jag mår nästan lite illa av att försöka förstå vad jag själv tänker på. Undras om Matte också känner så när hon försöker tänka ut något? Det kanske var det hon kände förut när hon hade vunnit jaga-tävlingen och blundade så hårt där inne i vardagsrummet. Hon försökte hitta svaren innaför ögonlocken. Jag slutade att fundera och ägnade mig istället åt de nedfallande godbitarna,  viss om att jag, oavsett klanplanering,  var talangmässigt överlägsen i den här familjen.