Alltså den här familjen är av eller på. Det finns inget mellanting. Härom dagen var, som jag berättade, promenadprocenten extremt låg, idag försökte dom som kontrast till den ynkliga procenten ta kål på mig genom att promenera nästan hela tiden. Fattar dom inte att en valp behöver vila ibland? Mina ben orkar inte vad som helst. Jag är ju fortfarande inte så värst stor…även om jag kan lägga tassarna på Husses axlar när han står upp…. Det började tidigt på morgonen. Matte satt vid datorn och lurpassade på Husse som tydligen skulle iväg på något uppdrag. Hon har slugt placerat sin arbetsplats precis utanför duschen för där har hon hela huset i blickfånget. Och sånt gillar hon, att ha koll. Ja den platsen är själva navet i vårt hus kan man säga. Så Husse hade ju förstås inte en chans att komma undan. Han klev glad i hågen ut från badrummet och hade inte en aning om att han var som en ovetande julgris som precis hade blivit inbjuden till julbordet. Precis när han står i dörren och skall få åka iväg på sitt alldeles egna uppdrag så slänger Matte till synes nonchalant ur sig ”Jamen om du nu ändå skall promenera tillbaka så kan du ju ta med August i bilen. Då får ju du sällskap tillbaka och han får sin morgonpromenad. Eller vad tycker du?” Ha! Vaddå ”vad tycker du”? Hon la fram det precis som om att han skulle ha något val. Löjligt, för det hördes ju direkt att det var ett kommando. Husse såg inte helt trakterad ut, han hade säkert bespetsat sig på en stund i alldeles egen lugn och ro. Men han insåg ju snabbt att han inte hade något val så han lät mig i alla fall åka med. Vi utbytte ett höjt ögonbryn i samförstånd på vägen ut. ”Typiskt Matte”
Vi åkte en stund i bilen men sen klev vi alltså ur för att gå på promenad. Och DET var en promenad kan jag lova. Först drog jag Husse genom en ny skog, jättekul för det luktade otroligt gott precis överallt. Här hade det gått en massa olika hundar det kände jag direkt. Det luktade lite räv och hare också. Mums! Efter skogen kom det en jättelång väg med otroligt sjysta diken som vi for igenom. Husse verkade sur över att jag var starkare än honom. Ganska missunsamt måste jag säga. Jag menar, Han fick ju också gå i dikena om han ville och det är ju helt enkelt bara jättejättekul. Och nu var ju inte ens Matte med och kunde banna oss! Hur kan man inte gilla att gå i diken? Man blir härligt blöt om tassarna och dessutom så ändrar de färg till brunt av leran som är där nere, och leran ja… åhh den liksom glider mellan klorna som chokladpudding och det känns hur häftigt som helst. Husse borde verkligen prova. Tänk vad kul vi kunde ha om vi båda två gjorde mina superkast där nere. Jag först och Husse efter. Det är alltså när man tar ett stort skutt uppe ifrån kanten av vägen, väg nere i diket så liksom glidflyger man lite så att man hamnar på mage i diket och när man landar så är hela huvudet begravt i löv, pinnar och kanske en och annan kvarglömd missil om man har tur. Det är otroligt roligt. Men hur mycket jag än försökte så fick jag inte med mig Husse. Jag begriper inte hur han blev så trist. Han måste ha umgåtts jättemycket med Matte i smyg. Väl hemma så la jag mig för att sova en stund. Men efter det så skulle det promeneras IGEN. Den här gången med Matte. Åhhhh nej, jag kände på mig att det var dags för övningar…. Och jag hade helt rätt i mina föraningar. Vi gick iväg till vår skog den här gången. Jo det är kul men just då hade jag hellre varit på tomten och spanat på möjliga inkräktare eller morrat på något skumt staket. Men men, nu var vi i skogen och Matte hade laddat hela fickan full med godis. Träningsgodis. Alltså inga korvar och inga köttbullar. Bara dom där torra jättesmå trista fyrkanterna. Blä! Jag tänkte verkligen inte göra några cirkuskonster bara för att få några fyrkanter somåkte ner i magen utan att man ens kände vad de smakade.
Matte började redan när vi kom ut på ängen. Furir Matte. Uppställning.Givakt! Idag så skulle man sitta ner. Löjligt! ALLA hundar kan väl sitta.. Men sen skulle vi köra den där grejen som bara gör mig förvirrad. Jag fattar inte riktigt. Och det är inte för att jag är på något vis korkad. Så här är det.: Matte säger ”sitt” och då sätter jag mig. Och vad tror ni händer sen? Jo då GÅR hon. Ja hon bara vänder sig om och GÅR sin väg bortåt och……… då går jag förstås med. Jag menar, i vanliga fall är hon ju så himla noga med att jag alltid skall gå bredvid och komma när hon ropar. Hon tjatar och gormar om sin ”fot”, drar i kopplet och skriker så fort jag råkar ta ett endaste självständigt steg åt höger eller vänster….eller nåja gör ett tokhopp i diket. Men nu då, efter hennes ”sitt-kommando”, då stannar hon och säger ”sitt kvar” och ”stanna” och ”stopp”. Ja hon blandar helt opedagogiskt kommandona och säger alltså inte alltid samma. Är det konstigt att man blir något förvirrad? Jag menar ”stanna” säger hon ju när vi går i skogen och jag får ett av mina snygga tokryck och springer för långt framför henne. Då skriker hon det ganska så högt vilket brukar göra att jag hajar till och stannar av bara farten. Det gör alla djur i skogen när hon skriker så där. Men alltså, jag stannar och väntar men jag SITTER ju inte ner då. ”Stopp” där emot säger hon tillsammans med ett oförskämt argt ”nej” om jag så bara råkar titta på en missil som jag har hittat i skogen, vilket gör att jag inte alltid vågar ta chansen att ta åtminstone en liten smakbit. Men nu då när vi var på ängen. Så säger hon alltså ”sitt”, varvid jag, som den lydiga A-stundent jag är, sätter mig ner, sen går hon då bara iväg och säger ”Stanna”. Öhhh menar hon då att jag skall springa iväg framför henne och SEDAN stanna? Ja jag provade alla möjliga varianter men ingen verkade göra henne glad. Så till slut la jag mig i blåbärsriset och vilade istället och Matte satte sig på en sten bredvid, tittade på mig och bara suckade. ”Du är allt en riktigt tokig hund du” sa hon. ”Tur för dig att du är så himla söt” Nu vill jag bara påpeka att jag inte är en söt liten ullboll längre utan faktiskt en ståtlig valp på nästan 40 kilo så jag tycker nog att det vore mer passande att säga ”tur att du är en sån snygg och ståtlig hund”, eller ”tur att du är ett sånt fantastiskt välkroppat exemplar” eller nåt liknande. Men i alla fall, vi la ner övningarna för dagen och gick hem utan att jag fick en endaste hård fyrkant.
