Riktiga hundpromenader med matte-panik

Har varit lite kass i kistan så det har blivit dåligt med skrivandet. Matte gillar nämligen  inte att jag hulkar direkt över hennes dator. Snacka om att vara pedant. Det kanske hade gjort datorn gott, ja alltså om jag smörjde upp tangenterna lite så hade den kanske speedats upp. Hon gnäller ju jämt över att den är så långsam. Nåja, häromdagen så var vi på en riktigt kul hundpromenad. Ja faktiskt. Och då var ju Matte med andra ord inte helt nöjd. Våra åsikter om perfekta hundpromenader går nämligen ganska vitt isär. Hon begriper sig helt enkelt inte på bra hundpromenader. I hennes ögon består givande promenader av lugnt och mördande trist gående utan snabba fräcka panterhopp, utan plasksprång i vattenpölar, dopp i lämpliga lersjöar eller fräna dikesrullningar.

Nej istället skall det vara en massa ”fot”, ”hit”, ”stanna” och ”vänta”.  Man får helst inte gå för fort för då försöker hon att strypa mig med kopplet och man får ogint nog absolut inte äta hund- eller hästmissiler. Hur kul tror ni det är för en snygg och leklysten snart 8-månaders badvalp? Inte ett dugg, det kan jag tala om…. Jag är nämligen just en sån där leklysten och snygg snart 8-månaders badvalp. Men häromdagen så blev det alltså en, ur hundars synvinkel, riktig hundpromenad. En promenad helt i min anda. Jag och Matte gick ut tillsammans med vår granne. Vi började gå den vanliga vägen. Ner för huset, förbi lådan som Matte alltid nyfiket tittar in i varje dag och sen fortsatte vi längst med vägen som har alla de där häftiga dikena som numera är magiskt överfyllda med vatten. Strypförsöken påbörjades förstås direkt. Numera stannar jag inte utan jag går bara på. Jag har nämligen märkt att om jag går på fortare och fortare så låter det jättekonstigt när jag andas , och när det låter så säger Matte ”Men gubben, lugna dig snälla, det låter ju hemskt” och så lättar hon på kopplet så att jag kan springa ner i diket, vilket alltid är målet med mina promenader. Så blev det idag också. Men den här gången blev jag inte brutalt uppryckt gång efter annan. Nej jag fick gå, springa och hoppa där nere. Med ett helt löst koppel!

Jag kände mig fri, spännande, snabb och superfrän. Jag plaskade järnet och sprang upp och ner upp och ner upp och ner… tills det tog abrupt stopp rätt i en mur av lera, gräs och en läskigt hemlig öppning som verkade leda rätt in i underjorden. Eftersom jag var ”August Björnbus- den fräna snygga valpen på spaning efter hemliga saker i underjorden” så tog jag förstås ett snabbt beslut att genast utforska det hemliga hålet. Jag stoppade orädd in huvudet i mörkrets gap och skulle precis ta ett skutt in med resten av min välkroppade kropp…när furir Matte orättvist avbröt min SSM (special secret mission) genom att dra riktigt elakt hårt i kopplet. ”Men August, är du knäpp? Det är ju ett avrinnigsrör och du får inte ens plats med tassen! Kom hit. Åhhh nej du är ju lerig i hela ansiktet!!!.”” Vaddå? Först och främst så har jag ju den smidigaste och mest elastiska kroppen i hela… ja i hela det här diket. Jag skulle lätt ha kunnat smyga in i det där hemliga röret. Och vaddå lerig i hela ansiktet? Har hon aldrig hört talat om kamouflage? Hon är verkligen en kass furir. Inte ett dugg påläst i underrättelsetjänstens konster.  Suck, ibland är hon verkligen pinsamt obildad när det gäller livets väsentligheter.

Vi fortsatte alltså promenaden. In på helt nya vägar. På riktiga hundvägar. Ja såna med bara skog, lera, stenar, pinnar, gräs……. och inga koppel. Åhhh vad härligt! Jag sprang iväg som en smidig lejonhanne, sladdade och gjorde riktiga krumpsprång så att jag nästan fick ljumskbråck. Ibland ropade Matte ”hit” och …..ähh vad sjutton, jag är ju en generös kille så jag gjorde henne till viljes, sprang dit och fick mina välförtjänta godisar och sen for jag iväg igen som en supertorped igen.  Jag tittade bakåt ibland och såg Matte och grannen halka ner för slänten som två ostadiga tanter på finlandsbåten. ”Ihhhh, åhhh, neeeejj, håll i dig” hördes det där bakom. Men jag såg mig inte om så många gånger, jag var ett med fartvinden. Det skvätte en kaskad av vatten och lera varje gång som tassarna landade på marken. Väl nere gjorde jag en skarp sväng åt vänster varvid jag for pladask på sidan och kanade som en hal banan på en lerig motorcrossbana. Jihaaaaa! Det här var livet!!! Trodde jag…ja alltså  jag trodde nämligen att det inte kunde bli bättre. Men det blev det! För efter den där svängen så såg jag den. Sjön. En hel fantastisk sjö låg där och bara väntade på ”August Björnbus- den snygga vattentäta valpen” Matte kallade sjön för en Tjärn av lera…vad det nu är. Nåja jag tänkte inte lägga ner någon mental möda på att lista ut det.

Jag hörde hennes ”Neeeeeeeeej, stoooopp” eka över nejden när jag tog sats för att kasta mig i. Men det var precis som om att det inte gick att hejda sig. Det var som om att en stor hundgud tog tag i mig och sa ”Kom nu August , hoppa i, helga vattnet…..och glöm inte att stänga öronen”  Så jag stängde öronen och hoppade i. Åhhhh vad härligt! Vilket fantastikt plask! Matte ylande oförtrutet sitt hysteriska ”neeeeeeeej” någonstans i periferin men jag kände att det nog var bäst att lyssna på hundguden. Man ville ju inte hamna i onåd direkt. Man vet ju aldrig när man behöver ses för ett snack nästa gång.  Men mitt i en lerig kallsup långt ute i sjön  så hörde jag plötsligt att något i Mattes röst hade förändrat sig. Hon skrek fortfarande ”Neeeeeej” och hon lät fortfarande hysterisk men nu var det på något sätt ett stänk av panik som hade smugit sig i rösten. Som om att hon var riktigt rädd. ”Åhhh nej” tänkte jag.. det var en sån där mattekänsla igen. En sån där som jag automatiskt känner när hon känner den. Som kryper in i huvudet och kroppen på mig. Åhhh vad jobbigt! Jag stannade och stod blixtstilla med vattnet upp till halsen och leran rinnande som en kittlig orm in i öronen. Hundguden stod på ena sidan och Matte långt där borta på den andra. ”Kom snälla” hörde jag Matte säga med uppgiven röst. ”Försvinn inte” Jag vet att det är något särskilt det här med vatten och Matte. Iallafall när det handlar om riktigt mycket vatten. Ibland när vi har gått i sanden nere vid stranden så kommer de där konstiga känslorna farandes hos Matte. Speciellt om Lillhusse går ut på bryggan. Det är lite konstigt för Lillhusse, som vanligtvis är en stentuff kille, går heller aldrig speciellt långt ut på den där spännande bryggan. Han håller sig alltid precis i mitten precis som om att han förväntar sig att vattnet skall anfalla….. eller om det kanske är för att han också känner såna där matte-känslor. . Jag har iallafall förstått att de inte är några direkta vattendjur i den här familjen. Fast ibland hör jag Matte kryptiskt säga till Lillhusse ”Vi kommer nog att bli sams med havet igen någon dag skall du se”  Hmmm, jag undrar vad det där havet har gjort för dumt egentligen. Var det bara ett litet gräl som gick för långt eller har havet kanske ätit upp Mattes tofflor? Sånt gillar hon som bekant inte. Men alltså, jag har flera gånger försökt att be Matte tala om för mig vad problemet är för då kan kanske jag ta mig ett snack med vattnet för vi är verkligen jättebästisar.  Vatten är ju bland det bästa som finns! Men hon verkar inte vilja prata om det och jag är ju inte den som är påstridig… (nej faktiskt inte!)

Det slutade med att jag sprang-simmade-hoppade tillbaka till Matte med vattnet skvättandes bakom mig. Och vet ni vad? Hon bannade mig inte! Det var verkligen dagens högoddsare. Hon bara klappade mig på huvudet och sa ”Tack vännen” Tack vännen! Vännen, det var jag det minsann. Den lydiga vän-liga vattenhunden. Jag passade på att ruska av mig det värsta av allt det blöta i pälsen….. och DÅ, ja då fick jag plötsligt otippat värsta utskällningen. Ja vaddå att Matte blev blöt och fick bruna fläckar över hela sig? Hon var ju inte så himla ren från början. Hon hade inte ens duschat på morgonen. Och hur farligt är det med lite lera på jackan… och byxorna…och i ansiktet? Jag anmälde mig direkt som frivillig att slicka rent henne …men det uppskattades inte det heller. Så går det när man försöker vara hjälpsam… Så vi gick hem igen och istället för att gå in och mysa i hallen så fick jag ligga i nån fånig karantän ute på farstun i …ja hur länge som helst. Bara för att Matte råkade vara lite smutsig. Så himla orättvist!