Magiska bananböjar och osympatiska ormar

Igår kväll var vi hemma hos Grannen. Men strax innan vi skulle gå iväg blev jag lite orolig. Matte packade nämligen en väska med saker som hon ställde i hallen. ”Åhhhh nej!”, tänkte jag uppgivet. Det var säkert semesterdags igen. Och jag var inte ens i närheten av något hurtigt semesterhumör just då. Speciellt inte eftersom jag hade blivit extremt orättvist behandlad bara för att jag hade ätit upp en hel pinne som jag hade lyckats smuggla med mig från skogen. Jag hade tagit in den utan att Matte såg det och sen gömt den på mitt hemliga ställe. Bakom min bädd i hallen. När Matte själviskt lämnade mig ensam hemma tidigare på dagen… ja då åt jag upp det mesta av pinnen. I små smaskiga bitar. Jag liksom gnagde av flisor som jag spred ut som ett fint mönster i hela köket och sen åt jag upp det jag kunde. Ja en del blev ju kvar men jag måste säga att jag tyckte att det gav köket lite mer karaktär…. Det blev liksom olika bruna mönster på golvet. Det blev lite skog över det hela och jag var mycket nöjd med mitt verk.

Lite sticksigt var det förstås i gommen ibland men då tog jag bara en upphittad strumpa och sög på den en stund och sen kändes det genast bättre. Och vet ni vad som hände sen? När jag väl hade ätit upp flisorna alltså. Jo då kom de magiskt nog upp från magen igen! Ja det är säkert! Först killade det som typ tusen myror i halsen vilket gjorde att jag blev lite hostig. Lite småläskigt var det så jag försökte killa mig själv med tungan först men det gick inget vidare. Jag höll nästan på att svälja hela tungan istället och det var inget skönt alls. Sen gjorde jag, utan att jag själv kunde hejda mig, grymt fräcka ljud medan kroppen böjde sig som en stor hårig banan helt av sig själv och sen…. plopp (eller kanske mer urrrrräckschhh…) så kom träbitarna ut igen. Ja ut ur munnen! Fast nu i ännu mumsigare konsistens än innan. Jo det är säkert! Nu var de ju liksom lite geggiga och mjuka. Som sagt, helt magiskt. Jag säger bara: ”August Björnbus-den bästa och snyggaste återvinningvalpen i hela världen” Jag tyckte att det var otroligt häftigt med den där återvinningsmetoden medan Matte förstås blev sur (vem är förvånad?)

När hon kom hem så rände hon, surt suckandes, runt och hotade med den där eländiga mattjuvande ormen som låter som en vild lungsjuk tiger. Jag avskyr ormen och kommer aldrig att bli kompis med den, hur mycket än Matte försöker att tvinga ihop oss. Jag blir jättetjurig på Matte när hon låter ormen ligga kvar inne i köket eller mitt i hallen. Ja hon låter honom ligga där en hel dag ibland. Ormen låtsas patetiskt nog att den sover eller är död men mig lurar den verkligen inte. Jag vet nog att han bara spanar efter matbitar eller annat gott på golvet för att hinna först och äta upp allt. Eller väntar på att jag skall gå tillräckligt nära så att han kan anfalla. Ja inte för att jag är rädd….inte värst i alla fall…. eller inte alls menar jag….men han är ju så himla lång liksom….och sen så är ju jag…allergisk. Ja just det jag är allergisk mot just såna ormar! Det är därför jag inte vill gå nära. Ja förutom för att jag inte gillar hans uppenbart trista personlighet då förstås. . Igår lät Matte ormen sno praktiskt taget ALLA mina geggiga träbitar innan de knappt hade hunnit landa på golvet. Mina geggiga träbitar som jag hade återvunnit alldeles själv! Jag fick ju inte en endaste fair chans att smaka på dem igen! Så himla osjyst… Jag begriper inte varför den där ormen alltid skall få första tjing på allt som ligger på golvet. Men jag säger bara det, att den dagen Matte låter honom sova i sängen också….ja då flyttar jag. Helt klart!

I alla fall, efter en stunds moloket tjurande så kom jag på en brilliant ide. Kanske inte helt otippat eftersom jag, som ni säkert vet, vanligtvis är full av brillianta idéer. Dagens ide var att jag skulle gömma mig i soffan för att på så sätt få ha mina återvinningsbitar helt för mig själv. Konstigt nog har detta, av någon helskum anledning, börjat bli svårt. Matte lyckas nämligen alltid hitta mig! Jag begriper inte hur hon får till det! Jag gör mig verkligen extremt pytteliten. Och jag brukar, utan att skryta, vara jättevärldsbäst i hela universum på kurragömmalekar. Men nu tänkte jag iallafall trotsa Mattes uppstickarförsök i kurragömmatävlingen och med min vanliga framåtanda göra ett nytt försök med soffan. Jag är ju inte den som ger upp direkt. Men vad händer? Jo, Matte hittade mig direkt. Hon måste ha övat i smyg den illvilliga fuskaren!. Och den här gången freakade hon ur totalt bara för att jag försökte återvinna lite träbitar mellan dynorna. Jag tyckte att jag var jättediskret med mina bananböjar men den där skvallriga och osympatiska ormen dök upp som ett X2000 och jag åkte förstås brutalt ner som en skållad och…ja relativt stor råtta. ”Fyyyy August!” ”Vad gör du August!” ”Nej nej nej” och ”Åhhhhh vad du är jobbig” rabblade Matte med en extremt irriterad röst. Så himla orättvist!! Vad var hon så sur över?? Jag har ju faktiskt fått LOV att vara i soffan. Man kan ju inte helt plötsligt ändra på reglerna! Jag säger bara: LÄS HUNDBOKEN!!

Men i alla fall, efter den bryskt orättvisa avvisningen från soffan så kom Matte stickandes med en tidning under nosen på mig varenda gång jag påbörjade den magiska bananböjen. Antagligen under förespeglingen att jag borde läsa tidningen. Men jag visste nog vad det var som var på gång. Hon hade förstås en dold agenda. Trodde hon verkligen att jag var så lättlurad? Bah!! Jag visste ju att hon skulle sno mina träbitar direkt om de landade på tidningen. Hon var precis lika lumpen som ormen. Jag sprang undan bäst jag kunde och försökte gömma mig i hennes säng men då for hon in som en vettvilling och gapade ”Ner, neeeer, neeeeer!” Alltså, nu började det nästan gå för långt. Först soffan och sen sängen. Det började likna brottsrubriceringen FAVV (Förföljelse Av Värnlös Valp”. Jag fick inte vara ifred någonstans. Hon tryckte upp den där tidningen under nosen på mig precis hela tiden. När jag vid fjärde försöket började äta på tidningen så gav hon äntligen upp. Men då började hon istället glo ingående på mig hur länge som helst och frågade ”Är du bättre nu?” ”Har du fått upp hela den där dumma onödiga pinnen?” ”Där ser du hur det går när man äter en massa skräp?” Bla bla bla… Pekpinnar, pekpinnar, pekpinnar… Matte älskar pekpinnar! Det gör jag med…om jag bara kunde få äta dom utan inblandning från andra!!! Och vad menade hon egentligen med sin stupida fråga ” är-du-bättre-nu?” Jag kan ju bara tala om att jag hade mått alldeles utmärkt om jag bara hade fått ha mitt återvinningsprojekt ifred! Typiskt Matte…. och hennes muppiga ursäkt till orm….