På promenad i puberteten

Igår gjorde jag tydligen fel vad jag än gjorde. Eller också var det bara så att Matte var på ett ovanligt stingsligt humör. Jag menar vaddå? Man måste ju tåla lite skoj, eller hur? Och jag är ju en skojig kille, det vet ju alla. Vi var alltså i skogen i går igen. Matte har fått för sig att mina olater, ja det är hennes benämning på när jag slänger mig i diket på våra promenader, beror på att jag är trött och att jag saknar att gå fritt i skogen. Ha! När skall det gå upp för henne att jag helt enkelt bara vill bestämma själv? Egoistisk? Nej inte alls, jag är ju född som…..ja typ ”August Björnbus-den snygga välkroppade bestämmaren” Så är det ju bara och det är ju inget som man kan göra åt. Om jag nu lägger mig i diket och vägrar resa mig så betyder det bara att jag just precis då bestämde mig för att det var så det skulle vara. Att det skulle vara på mitt sätt alltså. Och lite för att det är så roligt att se hur Matte anstränger sig för att lösa situationen. Hon lockar och pockar, sätter sig på huk erbjuder godis, hotar och drar. Ni kan tro vad grannarna i husen runt omkring tänker för de ser ju bara Matte när hon kryper runt mitt på vägen och pratar för sig själv. Jag syns ju inte där jag ligger i diket. Att bära hem mig är ju dessutom inte längre något alternativ. Det börjar ju tära på de små förslappade matte-musklerna. Man är ju för den delen liksom lite ståtlig numera… (jag alltså) om ni förstår vad jag menar…. Ja i alla fall…..

När vi kom till skogen igår och vi som vanligt började med att leka kull så blev Matte förstås i vanlig ordning ättikssur för att hon inte kunde ta mig. Hon har fortfarande inte kommit speciellt långt med att ta till sig det där med att ”om man ger sig in i leken får man leken tåla” Och vet ni vad hon gör då? Jo hon står där i en snödriva, slänger det hundlösa kopplet argt i marken som värsta dåliga förloraren och skriker ”Du är banne mig i puberteten din jobbiga hund!” ”Näha du” svarade jag spydigt från mitt, för Matte, onåbara ställe en bit bort. ”Jag vet nog att jag är i skogen och inte i puberteten. Mig lurar du inte!” Allvarligt talat! Vad är det för sätt?. Vem tror Matte att hon är egentligen? Döpa om skogen så där hur som helst. Det kan man ju inte göra heller! Då kanske andra roliga hundpolare inte ens hittar hit. Men okey, om Matte nu tror att hon kan ta sig såna friheter ….ja då tänkte ju inte jag ligga steget efter. Jag bestämde mig direkt för att köra ”du-finns-inte-tricket”. Det går till så här: Först ser man till att vara på ett för Matte onåbart avstånd, vilket brukar räcka med 30 cm för hon är inte direkt Blixt Gordon man säger så. När sen Matte börjar gå åt ett speciellt håll så förväntas man ju som hund att komma larvandes efter med tungan hängandes utanför och stjärnögonen klistrande på sin Matte som om att hon vore någon slags allsmäktig ledare. Bah! Men istället för att gå med så går man alltså åt andra hållet! Ja det gör man och sen ställer man sig och låtsas att man luktar på något som är jätteintressant. Och lyssna nu, här kommer själva kärnan i tricket. När Matte sen med sin bestämda men fortfarande vänligt pedagogiska röst ropar ”August, hit” ….då låtsas du som om att du inte hör henne eller ens vet vem August är! Ja du ignorerar henne med andra ord fullständigt! Jag lovar, det är jättekul! När hon sen andra gången ropar ditt namn så trycker du nosen ännu längre ner i marken och kanske t.o.m. vänder baken lite åt hennes håll. Nu kommer du att höra hur matte-rösten förändras i takt med att hon upprepar ditt namn. Hon blir argare och argare och mer frustrerad för varje gång. Den pedagogiska klangen är snart helt försvunnen. Men glöm bara inte att du inte under några omständigheter tittar upp för då kan hon tro att du lyssnar. Titta inte ens om hon erbjuder godis för jag lovar, du kommer att få det sen ändå när DU väl bestämmer dig för att leken är slut. Det gäller ju att vara konsekvent.

Ibland brukar jag spica till det lite med att låtsas som om att jag har hittat en missil (hundbajs för er som är oinvigda) att tugga på för då får Matte nästan spel och kommer ångandes som en ovig leonberger med gikt genom snön. Igår gjorde jag det och då stod jag kvar nästan ända tills hon var framme för att sedan göra en av mina berömda kickstarter varvid Matte nästan snubblade i den där gropen som jag hade grävt. Synd att det inte låg en missil där…..då hade vi fått riktigt kul. Men igår så var ju då Matte på ett känsligt humör redan när vi gick ut så hon agerade inte helt som vanligt. Ja inte bara det här med att hon enväldigt skulle döpa om skogen till puberteten ….hon var liksom mer ihärdig i sina arga försök till att förvandla mig till en lydig labrador. Mission impossible. I vanliga fall så blir hon nästan lite uppgiven men idag var hon verkligen arg riktigt länge. Hon skrynklade ihop hela ansiktet, knöt nävarna och stegade med höga knän som värsta friskis och svettis-furiren genom skogen. Hon stampade så hårt i marken att hon säkert skrämde bort varenda stackars övervintrad ekorre. Efter en stunds oavbrutet jagade, ja Matte jagade nästan musten ur mig idag, fast det visade jag förstås inte, så såg och hörde jag på hennes flämtande andhämtning att segern var nära…… Vilket var tur för jag var verkligen också jättetrött. Ja även en vältränad och sportig valp som jag kan bli trött ibland. Men istället för att landa i en snödriva och uppgivet säga ”Okey nu ger jag upp” så ställer sig Matte bara och tittar på mig och säger ”Din jobbiga pubertetshund! Nu är jag trött på dina upptåg!” och sen vänder hon plötsligt bara på klacken och går sin väg. Japp hon bara går! ”Ditt……. jobbiga Skogstroll!” försöker jag sturskt skrika tillbaka till henne men hon vänder sig inte ens och tittar på mig. Kan ni fatta?! Min egen Matte! Hon lyssnar inte ens på mig, hon säger ju alltid att jag är hennes lilla Augustgubbe… och nu bara går hon! Hur kan man göra så mot sin egen bebishund?!! Mot universums mitt! Sin egen älskling som man har valt ut bara för att just den valpen var gulligast i hela världen??? Jag blev verkligen jätteupprörd. Fattade hon inte att sånt här kunde ge men för livet? Att jag p.g.a detta kunde förvandlas till en olydig och socialt missanpassad hund. Ja det skulle vara enbart hennes fel för…. mitt fel är det iallfall aldrig….vad det än gäller….så det så!

Jag tänkte först att det kanske kunde vara ett av hennes trick. Ja att hon förväntade sig att jag skulle komma farandes som en lättlurad labrador för att hon sen bara brutalt skulle dyka på mig och fånga in mig. Jag väntade en stund och försökte göra om ”du-finns-inte-tricket” men efter att ha stått där med nosen i snön en stund så var jag bara tvungen att titta upp… ja ifall Matte kanske hade svimmat eller så alltså….man är ju ganska så omtänksam….innerst inne. Men det enda jag såg var Mattes arm som slängde med kopplet när hon försvann i kurvan ut mot ängen. Men hallå! Jag då?….. Alltså jag vill ju inte vara kvar här själv….jag gillar inte att vara ensam….hon skall ju tjata på mig…. jag….vänta…. Åhhh nej! Tänk om hon försvann! Bort från mig. Vad skulle ”August Björnbus-Mattes snyggaste gullegris i hela världen” göra då? Eller jag menar förstås: vad skulle Matte göra utan mig…. Det var nog bäst att jag sprang ikapp henne…. Ja jag menar ifall det kanske…kom nåt monster och tog henne eller så….. ja så att jag liksom kunde beskydda henne….. för hennes skull alltså….. Så jag sprang. Jag sprang fortare än jag någonsin hade sprungit förut. Träden svischade förbi och grenarna knäcktes…. och JA!!!! Där var hon …åhhhh vad skönt åhh Matte! Mattemattematte!….Åhhhh vad….bra att hon inte hade blivit uppäten av något monster….Hmm…. Jag saktade in så att jag hamnade precis bredvid henne och väntade på den obligatoriska godisen. ”Duktig vovve” sa Matte med en främmande och för mig helt oförståeligt iskall röst. Det kändes om att någon hällde is rätt ner i de ädlare delarna på mig. Blicken var lika iskall. Usch, hade hon trampat i en missil iallfall? Hon böjde sig ner , satte på mig kopplet och sa ”Skall vi går hem nu då utan tjafs?” Vaddå tjafs? Jag är verkligen inte den som tjafsar, det var ju faktiskt hon som var på stingsligt humör idag och använde en otrevlig ton mot allt och alla. Men nåja, jag lät det passera. Alla kan vi ju ha våra griniga dagar. Jag är ju varken ogin eller långsint. Vi gick lugnt och harmoniskt (tror jag…) över vägen jag och Matte. Vi passerade mina frestande diken men efter en blick på Matte så tänkte jag att….. ja det kanske var dumt att reta upp henne med fler lekar idag. Så vi gick vidare hemåt. Jag undrade om vi skulle gå tillbaka till puberteten i morgon också och vad vi skulle hitta på för nya tricks då.