”August Björnbus-den snygga och vältränade kanintämjaren utan fruktan”

Matte är på benen igen. Hon har äntligen övergivit sängen där inne i sovrummet. Jag blev så glad imorse när hon klev upp och dessutom hade tagit på sig de bruna kaninerna på fötterna. Ja vissa kanske kan tycka att det är lite olämpligt att ha döda kaniner på fötterna men jag tycker att det är en jätterolig och hund-uppmuntrande idé av Matte. Dels så utvecklar det mina jaktinstinkter och dels så… får jag helt enkelt lite kul i den här trista hålan.

 

Jag jagar de där små brunlockiga kaninerna så fort jag får syn på dem. Imorse snubblade Matte nästan rätt in i kaffekokaren när jag gjorde ett tredje utfall mot den vänstra kaninen i köket. Men även om Matte grymtar lite över mina kaninattacker så vet jag att hon innerst inne gillar det för hon kan oftast inte låta bli att skratta. Och eftersom Matte också tycker att det är en kul lek så fortsätter jag förstås oförtrutet. Ibland försöker Matte gömma kaninerna under filten när hon lägger sig i soffan men eftersom jag varken är dum eller lättlurad så brukar jag ligga en stund så att de tror att allt är lugnt och sen tar jag ett jätteskutt och anfaller. Duns och uhhhh brukar det låta men det konstiga är att kaninerna själva nästan aldrig säger någonting. Jag tror faktiskt att de är både döda och stumma. Vilket öde.

 

På nätterna får kaninerna bo uppe i trappan som leder upp till den hemliga övervåningen. När de precis hade flyttat in i vårt hus så sov de nedanför Mattes säng men tydligen så upptäckte Matte att ”någon” ibland kidnappade dem mitt i natten så då fick de sin nya sovplats där uppe i trappan. Dit jag…. eller någon illvillig kidnappare orättvist nog inte har tillträde. Fast en gång så försökte jag faktiskt ge mig upp för den där trappan ändå.

 

Det var mitt i natten och alldeles mörkt i hela huset. Jag låg i min säng i hallen och hade verkligen super-jättetråkigt. Alla utom jag låg och sov och jag tror att de döda kaninerna sov också. Så jag tog mod till mig och gick fram till trappan… som jag kan lova är en riktigt läskig trappa. Den är liksom jättehög och böjd som en stor brun djungelorm. Om någon går på den så knakar den nästan alltid varnande. Den brukar konstigt nog knaka mer åt Husse än åt Matte. Och som om att inte det vore nog att den gör läskiga ljud så är den också väldigt hal och rent ut sagt livsfarlig att gå på.

 

Matte och Husse har dessutom, för att försvåra en eventuell kaninkidnappning, ställt en massa hinder i vägen i trappan. Det brukar vara hinder av olika slag. Ja de byter antagligen ut dem för att försvåra för eventuella kidnappare och snygga attackhundar…. som exempelvis mig. Den här aktuella natten stod det två stora kartonger, en blå väska med läskiga skor som hade vassa metallskenor på sig (jag förstod att de skulle upp i trapphålet för ingen människa kunde ju gå i dem utan att ramla!) och ett antal påsar med okänt innehåll. När jag tittade upp mot trappan som tornade upp sig som ett stort svart monster där i hallen så funderade jag faktiskt en millisekund på att kanske somna om istället men…. jag såg ju dem där i trappan… kaninerna…. Åhhh vad jag skulle vilja få tag på de där kaninerna!

 

Key question var bara om trappan skulle äta upp mig eller inte. Jag vet ju att Matte brukar försvinna där uppe ibland…fast å andra sidan hade hon hittills alltid kommit tillbaka helskinnad. Då slog mig nästa hemska tanke. Trappan kanske inte gillade människokött… den kanske var en gourmet som gillade unghundskött! Jag kände mig lite yr och nästan illamående vid tanken på att bli trappmat men eftersom jag verkligen inte är någon räddhågsen liten tax med för korta ben utan ”August Björnbus-den snygga och vältränade kanintämjaren utan fruktan” så skakade jag bestämt av mig trappans ödesdigra middagsplaner och skred till verket.

 

Jag närmade mig första trappavsatsen med smygande försiktiga steg värdiga en panter på jakt. En tass upp. Inte ett ljud hördes. Allt var lugnt, mörkt och stilla. Jag tittade på de döda kaninerna. Nej de verkade sova gott. Jag bestämde mig för att inte titta upp för att kolla om trappan hade vaknat…det kändes lite onödigt liksom.. Jag satte istället modigt upp tass nummer två på samma trappavsats. Fortfarande alldeles tyst. Hmmm…. Jag tittade ner mellan frambenen och insåg att jag nu stod inför ett väldigt svårt dilemma. Två tassar på trappavsatsen och de andra två på golvet nedanför. Hur sjutton skulle jag få plats med nästa tass??? Långt bort i bakhuvudet så fick jag en snabb minnesglimt om att det var något speciellt med det här att gå i trappor. Ja förutom att de var så läskiga då alltså. Men det var någonting med tekniken. Hmmm…. Jag provade att ta upp den tredje tassen, alltså min vänstra baktass som jag placerade snett bakom min vänstra framtass. Detta resulterade i att jag plötsligt kände mig som ett stort upp och nedvänt och slarvigt skrivet U med klara balanssvårigheter. Jag satte snabbt ner tassen i golvet igen. Jag provade med den högra baktassen också men det resulterade bara i samma slarviga bokstav. Skit också!! Mitt namn BÖRJAR ju inte ens på U!

 

Tänk tänk tänk… Jag ansträngde min hjärna till max för att komma ihåg den där invecklade trapptekniken. Hur var det nu man gjorde??? Först en framtass på första trappsteget..check. Sen nästa framtass på samma trappsteg….check. Så långt hade jag allting fullständigt klart för mig. Det var vid det tredje kritiska momentet som det… fullständigt gick åt pipan. Hur i all sin dar skulle man få plats med tre och för att inte tala om FYRA stora stiliga tassar på samma trappsteg utan att ramla framlänges?? Det verkade helt omöjligt. Jag tittade upp mot den mörka hotfulla trappan igen. De döda kaninerna verkade fortfarande sova tryggt och den läskiga trappan gjorde inte ett enda ljud ifrån sig. Jag insåg att detta var världens chans för mig. Jag kunde få jaga kanin hela natten helt för mig själv. Jag kunde få jonglera kanin, tugga kanin och ja…göra alla möjliga kaninaktiviteter!

 

Åhhh jag fick nästan huvudvärk av att behöva vara så lösnings-fokuserad! Men mitt i alla dessa försök att komma ihåg trapptekniken så fick jag plötsligt ett sånt där blixtrande svid i rumptrakten. Ni vet, ett sånt som brukar komma när det har blivit lite… söligt i pälsen och någon oskyldig missilrest har fastnat där och klibbat ihop några pälsstrån. Aaaaj! skrek jag….. tyst och kontrollerat inombords och ryckte till med hela min smidiga kropp. Döm om min förvåning när jag plötsligt utan att ha gjort något (som jag kom ihåg iallafall) stod tre trappsteg upp i trappormen! Hur sjutton gick det till?? Jag tittade ner på min stiliga kropp igen. Inte ett U så långt ögat nådde. Jag stod med två bakben på nedersta trappsteget och två framben på trappsteg nummer…. hmmmm nummer tre tror jag att det var. Jag lyfte upp öronen, i vad för många kan tyckas se ut som en förvånad pose, och lyssnade uppmärksamt. Ingen verkade ha vaknat. Jag suckade lättad och tittade uppåt igen.

 

De döda kaninerna som sov så sött var verkligen snart inom räckhåll. Jag kanske till och med skulle nå dem från den position som jag så magiskt just hade hamnat i. Om jag bara sträckte lite på min elastiska unghundskropp. Jag försökte först göra min hals riktigt jättelång, ungefär som en extralång giraff som legat i sträckbänk. Jag nådde retligt nära men inte tillräckligt. Attans också! Hur skulle jag ta mig upp ännu ett trappsteg utan att jag fick hjälp av ytterligare ett rump-svid? Men allvarligt talat, hur svårt kunde det egentligen vara?

 

Jag lyfte försiktigt men bestämt på min ena framtass för att ställa den på trappsteget ovanför. Men åhhh det var verkligen svårt! I samma sekund som framtassen nådde nästa trappsteg så kände jag hur kroppen liksom gled framåt och när ena bakbenet oundvikligt stötte emot trappsteg nummer två så….. tappade jag fullständigt, men helt utan egen förskyllan, balansen. Eller om det var trappan som gav mig en tackling.. Jo det var det nog. Pang! Duns! Ajjjjjj min haka! Jag blev jätterädd! Ja det VAR verkligen läskigt! Sen hände allt på en gång. När jag tappade balansen så råkade jag nog stöta till en av kartongerna som i sin tur for mot kaninerna som förstås genast vaknade och fegt hoppade ner i säkerhet UNDER trappan.

 

Dörren till Mattes och Husses sovrum öppnades samtidigt med ett ilsket svisch, lampan tändes abrupt och Mattes röst väste argt ”Men vad i herrans namn gööööööör du!!!” ”Du får inte vara i trappan! Kom genast ner därifrån” Alltså, hallå där, försökte jag förtrytsamt påpeka. Hur kunde hon komma ut och själviskt gasta om en massa regler? Såg hon inte att jag låg på mage fångad i en dödstrappa!!? Och jag hade inte ens fått gå kursen ”backa på mage i trappa” ännu! Jag försökte verkligen förtvivlat att ställa mig upp igen men…. det gick liksom inte för trappan hade nämligen svalt min ena framtass och jag kom inte loss. Jag skrek, med all rätt, det högsta jag kunde, varvid samtliga i familjen plötsligt stod i hallen. ”Gå och lägg er” väste Matte ur ena mungipan samtidigt som hon resolut klev upp ett trappsteg, la en arm under min manliga bringa och sen lyfte upp mig så att jag stod upp på två ben som en fånigt behårad människa med framtassarna på hennes bara axlar.

 

Det killade våldsamt i ena näsborren av en dammtuss som hade blåst upp och in i min ena näsborre när kaninerna hoppade ner. Jag frustade till och ett fint regn av snor spred sig över Mattes förvånade ansikte. Hon tittade mig rätt i ögonen…riktigt jobbigt nära. Ja ni vet, ett sånt där ingående stirrande som jag anser är ett intrång i den personliga integriteten… eller sfären eller nåt. Lite fel timing för en dominansövning, tänkte jag trött och suckade. Jag kände att ryggen, som verkligen inte var gjort för den här sortens övningar mitt i natten, snart skulle gå av. Jag ville bara ner och få lägga mig i min säng. Så för att avbryta den annalkande övningen så slickade jag Matte raskt och bestämt i ansiktet. Från hakan och upp till pannan. Matte flämtade till, gjorde någon obestämt äcklat(?) ljud och svängde runt mig som om att vi utövade någon slags förlegad tango för hundar. Sen var jag plötsligt i säkerhet på golvet igen. Matte tittade onödigt lömskt på mig, slog med en smäll ner kidnappningsgrinden framför trappan och gick sen in i badrummet för att demonstrativt tvätta ansiktet. Onödigt om ni frågar mig för det hade ju jag redan ombesörjt. När hon kom ut hade hon klätt på sig en stor morgonrock och gick ut i köket och slog upp något att dricka och stoppade två brusiga karameller i. Sen skulle hon plötsligt in i vardagsrummet för att se på TV. Mitt i natten! Tänk att man aldrig kan få sova i lugn och ro i den här familjen!

August Björnbus och den förvånade indianen

Trist trist trist …. Så hundtrist det bara kan vara! Nu har även Matte sällat sig till de andra två i familjen och lagt sig i sängen för att slöa dagarna i ända. Ja ligger hon inte i sovrummet så ligger hon inne i badrummet. Och i badrummet, där får inte jag vara med! Hur orättvist som helst! Jag får ju alltid vara med där annars. Det är ju lite MIN plats liksom. Bara för att jag försökte slicka rent Lillhusse om munnen när han körde det där återvinningstricket med maten häromdagen så är man plötsligt badrums-diskvalificerad.

Matte borde uppskatta min hjälp istället för att bli sur. Ja det borde de göra allihop. Men samtliga i familjen (utom jag) verkar vara extremt ogina dessa dagar. Griniga som sjutton och värsta otacksamma typerna. Som till exempel igår. Då låg Matte och kved inne i sovrummet när jag kom in dit. Jag tänkte förstås genast att hon, förutom lite makeup och en hårborste, antagligen behövde lite uppmuntran. Lillhusse hade tänkt samma sak för han var där inne också. Vi tänker ofta ganska så lika han och jag. Han stod med en jätteblöt handduk som han torkade Matte i ansiktet med. Ja hon var ju inte helt fläckfri om man säger så. Jag tyckte att det var en väldigt fin gest av Lillhusse.

Jag stod en stund bredvid och tittade på. Det var verkligen jättemycket vatten i den där handduken. Det droppade ner i ansiktet på Matte, nästan som när hon duschar och hela kudden blev alldeles blöt. Matte vaknade plötsligt, vred sig åt sidan och sa ”Nej nej nej, allt blir alldeles blött, sluta. Jag får vatten i ögonen” Ja just det, otacksam igen…. Men eftersom jag är en hund med ett glatt och förlåtande sinnelag så tänkte jag att jag i alla fall skulle dra mitt strå till stacken. Matte verkade ju trots allt lite låg och deppig och då måste man ju hjälpa till. Hmmm vad skulle jag hitta på? Jag spolade tillbaka bandet lite och hörde ”….nej nej nej allt blir alldeles blött” Självklart! Matte ville inte ligga på en blöt kudde.

Så jag tog med munnen tag i kanten på den blöta kudden för att byta den mot en som var torr. Och nu vill jag bara till mitt försvar säga att jag faktiskt inte kan hjälpa att jag är skapt som en stor och stark hund. Framför allt stark då… och snygg….som ni säkert vet. Men alltså, jag skulle bara jätteförsiktigt dra bort kudden som Matte låg på men tydligen så gick det aningen för fort. När jag drog kudden ner mot golvet så hade någon (förmodligen Husse) ställt en massa glas och annat på det, i mina ögon helt felplacerade, bordet bredvid sängen. Och eftersom någon borde ha tänkt på att det inte är helt smart att ställa en massa saker i vägen för ett kuddbyte så.. ja det mesta åkte ju förstås i golvet. Oj vad det small till! Glasen studsade mot dörren, yoghurten mot tapeten och Mattes telefon for in under sängen.

Jag blev jätterädd… eller nåja lite lätt småskärrad i alla fall, så jag tog instinktivt ett smidigt skutt rätt upp i sängen. Och återigen, det var verkligen inte mitt fel att Matte låg i vägen med sin mage uppfläkt som värsta trapetsen. Jag for med en imponerande duns först på trapetsen och därefter rätt in i väggen som vetter mot vardagsrummet. Vilket tumult det blev! För nästan ingenting! Ingen verkade bry sig ett dugg om att jag faktiskt fick lite ont i ryggen av väggkrocken. Matte gjorde ett konstigt ljud som lätt som ”Uhhhhrrrghh!” Det lät lite som en förvånad indian. Hennes kropp for därefter ihop som en effektiv råttfälla, ja hon slog nästan näsan i knäna… Fascinerande måste jag säga för jag hade aldrig kunnat tro att hon kunde vara så vig. I nästa sekund så förvånade hon mig igen genom att kasta sig upp ur sängen som en otippat smidig men skräckinjagande gasell (ja inte ens Husse kan trovärdigt komma och påstå att hon ser charmig ut i dessa dagar). Hon stapplade snabbt in i badrummet, dängde igen dörren med ett brak och sen vet jag inte riktigt vad som hände mer där inne.

Nej för då kom Husse ångandes som värsta lokomotivet och röt ”Men för helvet…” han avbröt sig mitt i meningen när Lillhusse förtjust skrek ”10 kronor i burken, 10 kronor i burken, du svor, 10 kronor i burken!” allt medan han hoppade upp och ner i sängen som en duracellkanin. Husse blev alldeles svart i ögonen och sa med en extremt mörk och i mina ögon opassande hotfull röst ”Vad håller ni på med, gå ner omedelbart. Mamma mår ju dåligt! Herregud alltså!!! Är ni helt från vettet!!!” Lillhusse slutade abrupt med sitt hoppande (skönt för jag höll på att bli aningen sjösjuk) hans ansikte skrumpnade magiskt ihop som ett övervintrat russin och även hans ögon blev nu helt svarta. De är ganska lika Husse och Lillhusse, hann jag tänka innan Lillhusse med en genomskärande hög röst tjöt ”Det var inte mitt fel! Ni skyller alltid på MIG!! Ni är så dumma!!!!!” Men hallå där, försökte jag tillägga i den pågående heta debatten. Nu är det ju faktiskt så att det är jag som brukar få skulden för det mesta här i huset. Men ingen lyssnade, som vanligt, på mig. Lillhusse störtade förnärmat med ljudligt stampande elefantkliv in i sitt rum och slängde igen dörren hårdare än vad Matte hade slängt igen badrumsdörren. Jag undrade vilken dörr som JAG skulle drämma igen? Fanns det någon kvar tro??

Hmmmm… nej jag behövde nog förresten inte demonstrera alls, jag hade ju verkligen inte gjort något den här gången…heller. Men den självklara slutsatsen delades tydligen inte av alla. Husse spände plötsligt ögonen i mig som helt oskyldigt satt kvar där på sängen. För säkerhets skull längst in i hörnet. ”Jaha” tänkte jag surt ”Nu när alla andra har flytt fältet så skall väl förstås JAG få skulden …igen” Och precis så blev det. ”Ner!” röt Husse och pekade med ett darrigt vitt finger åt mitt håll, precis som om att jag skulle ha gjort något alldeles förfärligt. Hade han inte verkat så instabil i humöret så skulle jag påpekat att det är ofint att peka finger.

Hans mun var som ett argt streck och pannan var om möjligt mer rynkad än vanligt. ”Hörru du, det var faktiskt inte mitt fel heller” försökte jag överslätande och resonabelt säga men Husse verkade inte vara ett dugg mottaglig för förklaringar. Han bara avkunnade domen ”skyldig” utan några som helst vittnesutsagor. Värsta diktaturen är vad det här hemmet är! Jag hoppade oskyldigt dömd men med min vanliga värdighet intakt ner från sängen. Jag var precis med högt och stiligt buret huvud på väg ut från sovrummet då jag i ena näsborren kände lukten från den förföriska yoghurten som rann ner från tapeten.

”Mmmmm…” tänkte min ständigt hungriga hjärna. ”Jag gillar ju faktiskt yoghurt ganska så mycket….ja riktigt riktigt mycket faktiskt”. Och även om ingenting av hela det här ståhejet var mitt fel och att jag hade blivit orättvist beskylld så kunde jag för all del tänka mig att hjälpa till med att slicka rent tapeten. Jag är ju, som ni vet , ”August Björnbus- den snygga smidiga och förlåtande unghunden”. Och om Husse nu tyckte att jag var så himla skyldig så kunde ju detta bli min samhällstjänst. Så jag stannade självklart upp och började…ja alltså….städa tapeten. Mmmmm…! Det VAR verkligen lika gott som det hade luktat. Fantastiskt gott! Min tunga gjorde härligt smaskigt slafsande ljud när den gled upp och ner för tapeten och fångade in den vita rinnande yoghurten. ”Men herregud!” hördes plötsligt Husses arga röst från under sängen där han letade efter glas och mattes mobiltelefon. Han for ut därifrån, också han plötsligt smidig, (hade de tränat i smyg tro?) med håret på ända och en stor dammtuss spöklikt hängandes från ena örat. Sen puttade han från knästående ställning bryskt till mig i sidan så att min tunga slant ner och slog i hörnet på det lilla bordet. ”Aaaajjjj!” Det där gjorde faktiskt ont! Men trots den orättvisa smärtan så passade jag dock snabbt på att slicka upp de droppar med yoghurt som hade hamnat på bordet innan Husse skulle hinna ta sig upp i attackställning.

Men hmmmm… jag kände plötsligt något strävt runt tungan. Aha! Den hade fastnat i en av Mattes såna där grejer som hon brukar ha i håret. En blå den här gången….som också hade spår av yoghurtrester! Jag brukar gilla att tugga på dom. Ja det är ju inte lika gott som enbart yoghurt men… man kan ju inte alltid få precis vad man vill ha. Så medan Husse bestämt och onödigt hårdhänt motande ut mig genom dörren så gömde jag den där hårgrejen i munnen. Jag la mig sedan i min säng ute i hallen och tuggade på den medan jag lyssnade på Lillhusses ylande från sitt rum, Husses dova mässande med sig själv medan han städade upp inne i sovrummet och den förvånade indianen i badrummet. De skulle verkligen behöva åka på kurs i att slappna av den här familjen, tänkte jag medan jag åt upp de sista håriga resterna av hårgrejen.

Törnrosa och vinter-slö-sjukan

Jag tror att mina hussar (den stora och den lille) har fått nån lags vinter-slö-sjuka. Eller också leker de en sån där disney-saga-lek. Typ Törnrosa på slottet. Ja det är Matte som är Törnrosa då förstås…. Jag har lite svårt att se Husse som en hunsad prinsessa… eller…jo…kanske….varför inte… men i alla fall….. Husse har legat och slappat i sin säng ända sen han kom hem från sin jättelånga resa för jättemånga dagar sedan.. Hela bordet bredvid sängen är fullt med koppar, glas, små tuber och skålar med halväten youghurt…. Jag ligger där inne ganska ofta för att beräkna hur snabbt jag skulle kunna tillskansa… eller jag menar hjälpa Törnrosa att diska ur någon av skålarna….. men så fort jag tror att Husse sover (ja jag vill ju liksom inte störa honom, jag är ju en omtänksam unghund) så öppnar han det ena rödsprängda ögat och säger ”Nej du August det där låter du bli” med en jättekonstig röst från outer space som inte alls låter som Husse. Samtidigt gör han konstiga hostiga läten, antagligen för att skrämmas ännu mer. Men vaddå??? Jag försöker ju bara vara snäll och dra mitt strå till stacken! Alla skall ju hjälpas åt. Det är ju ett av Mattes favorit-tjat. Det borde väl Husse om någon veta. Typiskt otacksamt.

Sen började då Lillhusse apa efter Husse. Ja alla gossar vill väl vara som sina fäder. Han skulle plötsligt också ligga och lata sig i sängen hela dagarna, ropa på Törnrosa och få en massa goda saker på bordet bredvid sängen (som jag inte fick smaka på) (i alla fall så länge Törnrosa var i faggorna) Dessutom skrämdes han också med att göra en massa konstiga läten. Han hade samma konstiga röst som Husse.

Igår kväll stod Törnrosa ute i köket och gjorde en massa olika sorters mat. ”För att alla skall få i sig åtminstone någonting” sa hon konspiratoriskt till mig som satt precis under spisen i hopp om att få vara med på kökstjänsten. Åhhh, tänkte jag uppmuntrad. Alla! Så att alla skulle få i sig någonting. Alla det är ju samtliga och jag är en del av samtliga, det visste jag bestämt. Jag kände hur saliven blev som en sån där bubblig sjö inne i munnen ”Nemas problemas” sa jag glatt till Matte, ”Jag ställer självklart upp på det.! Jag skall verkligen se till att inget blir över” Matte gjorde något vitt kött som doftade ljuvligt, hon stekte små platta saker i smör som också luktade…. ljuvligt, sen skar hon melonbitar, gjorde en kall sås och några ointressanta grönsaker i en kastrull. Efter det satte hon fram olika sorters flaskor med dricka på bordet. En röd, en grön och en gul plus en tillbringare med vatten och ett grön-vitt paket med kossor på. ”Något för alla” sa hon nöjt igen och smågnolade lite trivsamt. Hmmm, nu hade hon nog missat någon sida i hundboken igen, tänkte jag. Hundar är ju inte precis gjorda varken för att dricka ur flaska eller karaff, vi vill helst ha en skål. Men jag var beredd att förlåta henne den missen. Törnrosa hade ju haft en del att stå i det sista så… ähh jag kunde dricka i min skål i tvättstugan efter att jag hade ätit det där vita goda köttet och de där platta sakerna som luktade smör. Jag var ju ingen oäven typ. Jag var ju ”August Björnbus- den snygga okrångliga unghunden”

Matte tog fram de där stickorna som magiskt gör eld (sånt man skall akta svansen för) och tände en massa ljus på bordet. Sen plingade det till i det där vita skåpet med fönster som står uppe på bänken. Matte tog snabbt på sig årets modekatastrof, ett par fula blå vantar med löjliga blommor på som säkert var sju nummer för stora. Jo hon tar på sig vantar ibland trots att hon är inne. Precis som att matlagning gör henne kall om händerna. Konstigt. Men i alla fall, behandskad sträckte hon sig mot skåpet, öppnade dörren och tog ut det vita köttet. Ahhhhh, jag höll nästan på att svimma så gott luktade det! Det till och med droppade ner på golvet från min mun. Ja jag får helt magiskt som en glipa i munnen fast den nästan är stängd. Ur glipan så rinner det helt enkelt över och saliven blir till en lång seg sträng som till slut landar med ett smaskande ljud på golvet. Husse brukar inte uppskatta när han trampar i en sån sträng vilket jag tycker är konstigt för vad kan vara mer trivsamt än lite saliv mellan tårna? De är verkligen känsliga för konstiga saker de här människorna.

Men tillbaka till kökstjänsten. Matte gick in i Lillhusses rum och kom tillbaka med en fyrkantig låda med lite saker i. ”Ett litet spel så att vi kan distrahera honom så att han äter lite” sa Matte. ”Vaddå?” tänkte jag, och skakade förundrad på mitt ståtliga huvud. ”Vem på denna jord skulle behöva distraheras för att äta????” Ibland var de verkligen inte riktigt kloka de här människorna. Otroligt underliga, det måste sägas. Efter att Matte hade tagit ut det vita köttet och ställt det på bordet så släckte hon ner de övriga lamporna så att det blev så där härligt lördagstrivsamt i köket. Ni vet så att man bara kan använda nosen för att ta in alla underbara dofter, inga andra sinnen behövs. Matte ställde sig en stund helt stilla där i köket med händerna i sidorna. Hon log nöjt, klappade sedan mig på huvudet och sa ”Sådär, det här blir väl bra gubben min”.

Sen ropade hon på de andra två. ”Nu grabbarna” sa hon med glad och uppmuntrande röst. ”Nu kan ni komma och sätta er, det finns lite smått och gott som ni säkert kan få i er” Inget hände. Det var dödstyst i huset. Matte ropade igen ”Men kom nu då” fortfarande uppmuntrande men med ett lite högre tonläge. Först kom Husse ut från sovrummet, med håret på ända som värsta övervintrade punkrockaren, rutiga kalsonger och en stor röd oknäppt fleecejacka. Kanske inte helt enligt etiketten för en trisam lördagsmiddag men Matte verkade inte bry sig nämnvärt om just detta igår. Husse ställde sig i Lillhusses rum och sa med sin läskiga rymdröst ”Kom nu grabben så äter vi lite” ”Vill inte” hördes det kraxandes där inifrån. ”Jag mår illa” ”Nej då”, la sig Matte, allvetaren, hurtfriskt i från köket. ”Det är bara för att du har fått i dig så lite näring de sista dagarna. Kom nu så spelar vi lite medan vi äter”. ”Ja fast jag mår också lite illa så han kanske…” började Husse solidariskt säga men tystnade snabbt när han fick en av Mattes laserblickar med en fullträff rätt i pannan. ”Alla behöver mat” sa hon bestämt. ”Kom nu grabben så gör vi ett försök” sa Husse igen vänd in mot Lillhusses rum. Trumpet kom så Lillhusse ut från rummet, även han såg ut som en övervintrad men vinglig punkare, alldeles vit i ansiktet med munnen snörpt i en äcklad min. ”Det luktar blä, jag vill spy, sa han med pipigt kraxig röst när han närmade sig matbordet. Oj oj oj, tänkte jag. Matte gillar verkligen inte när man säger blä om mat… jag kan delvis hålla med henne för mat är väl det sista man kan kalla för blä. Och allvarligt talat, vad i allsindar var det med de här ogina typerna? Här luktar ju inte ens i närheten av blä, det luktar ju jättegott! Vi har värsta lördagsmiddagen preparerad och klar. Vi har jobbat och slitit jättehårt (ja jag också) och min mun kan snart inte klara av mer saliv! Dags att hugga i grabbar, kom igen! Kom igen! Nu kör vi! Jag försökte påkalla uppmärksamheten genom att placera min nos så nära den där kött-tallriken om det bara gick. Tyvärr hade Matte, sin vana trogen, ställt tallriken nästan i mitten av bordet viket gjorde att den var praktiskt taget omöjlig att nå, även för min stora och ståtliga nos.

Matte tittade på mig, smällde okänsligt och otippat till min känsliga nos med fingrarna och sa argt ”Men August lägg av, du sölar ju ner bordet med saliv, usch!!!” Vaddå usch??? Det blir ju som sås, vilket är jättegott! Varför kunde dom aldrig uppskatta mina små bidrag ? Sås förhöjer ju bara allt det andra. Jag trodde att Matte var bra på det här med mat, att hon var en sorts gourmet, men jag hade tydligen misstagit mig, tänkte jag surt. Efter att ha givit mig den där orättvisa tillrättavisningen så lägger sig plötsligt Husse återigen dumdristigt nog i matdebatten geom att säga ”Det är nog de där grönsakerna som luktar äckligt, jag kände dom redan i hallen” Matte stenade märkbart till och det glättade tonfallet var nu helt och hållet förvunnet. Med en ilsken rörelse slet hon till sig skålen och nästan slängde den på sin sida av bordet varvid hon med isigt rapp röst sa ”Men håll för näsan då så äter jag upp dem snabbt!” Jag försökte vänligt säga att JAG kunde tänka mig att smaka, ja även på grönsakerna alltså men jag fick bara en stor hand rätt i ansiktet som snabbt tystade mitt inlägg. Sen vände sig Matte mot Lillhusses bleka uppenbarelse och sa bestämt ”Gubben min du behöver mat nu. Om du äter så mår du bättre” Lillhusse såg ut att ställa sig extremt tvivlande till detta påstående. Husse såg inte heller alltför hugad ut men han försökte åtminstone, vis av sin tidigare grönsaksfadäs, att göra en anstränging till ett uppmuntrande leende. Han lär inte få en oscar för den föreställningen kan jag meddela. Matte drog resolut ut Lilhusses stol, sköt tallriken närmare kanten och höll upp det andra fatet med de där platta smöriga sakerna… som jag redan hade paxat (!)… varvid Lillhusse genast antog en hulken-liknande färg i ansiktet, tog sig med båda händerna för munnen, vände på klacken och rusade in i badrummet fort som en gasell på prärien. Husse rusade efter (mer som en bisonoxe) och det gjorde jag också…. (som en snygg panter) för att se vad som var på gång liksom. Ja Matte stod ju ändå kvar som värsta dörrvakten på SPY Bar och höll koll på matbordet så att ingen skulle göra mer sås det var ingen vits med att vara kvar där.

Inne i badrummet stod Lillhusse med ryggen åt dörren och gjorde det där återvinnings-trixet. Ni vet när maten magiskt nog kommer upp från magen(eller var den nu har varit)! Husse stod bredvid honom, strök honom på ryggen och såg ganska grön ut han också. De gillade verkligen att förvandla sig till olika figurer. Fast åter igen, dessa knasiga människor, jag blir så trött på dem! Här återvinner dom maten men vad gör dom av den? Jo dom spolar ner den i toaletten!!! Vilket otroligt slöseri! Även inne i badrummet luktade det dock underbart gott. Jag bestämde mig snabbt för att även här bidra med det lilla jag kunde i vår solidariska lilla klan. Jag trängde mig försiktigt men handfast fram mellan Husses ben (ja han stod lite i vägen) för att tvätta av Lillhusse om munnen. Men vad händer? Jo Husse blir jättesur, tacklar mig i osjyst sidan och säger ”Gå härifrån, gååå!” Han nästan morrade även om det i mina ögon var ett ganska så tamt morr. Jag gick surt men med rak rygg (nåja i alla fall horisontell) tillbaka till köket för att istället på påbörja den där goda lördagsmiddagen som vi hade slitit så med. Vill dom inte ha min hjälp så tänkte jag minsann inte truga, tänkte jag.

Men döm om min förvåning när Matte alias Törnrosa alias elaka dörrvakten hade börjat duka av bordet! Jo hon tog bort varenda grej! Det vita köttet, dom platta smöriga sakerna… allting som jag skulle äta. ”Hallå! Hallå där!” skrek jag upprörd. ”Jag kommer nu, jag skulle bara kolla där inne…. Men jag VILL ha, jag äter jättegärna, jag tycker inte att någonting är blä!!!” Jag hämtade andan och såg hur tallrik efter tallrik försvann in i det stora vita skåpet som brukar låta lite hotfullt. ”Kom igen nu” försökte jag… Ja jag försökte med allt. Jag satte mig fint, la mig fint, la mig i vägen för det vita skåpet men blev bryskt bortkörd, jag gnydde ynkligt, slickade Matte på knät men….nej det hjälpte inte. Matte bara fortsatte. Hon blåste ut ljusen och tömde bordet på allt. Jag trodde knappt att det var sant. Bara för att jag hade smitit iväg i typ två sekunder för att kolla återvinningsprocessen. Alla borde väl åtminstone få komma med i andra chansen? Men nej….Jag suckade uppgivet och la mig ner där i köket. Jag insåg att loppet var kört. Matte stökade runt utan att gnola det minsta och sen gick hon in i tvättstugan och fyllde min skål med de där torra trista gamla kulorna. ”Kom nu då gubben så får du lite mat åtminstone” Nu var det nästan så att jag ville säga blä… om det inte hade varit för att jag var så infernaliskt hungrig. Så jag högg in på den gamla vanliga förtäringen medan min festliga lördagskväll for all världens väg som en skock med flyttfågar. Typiskt.

August Björnbus- den börsnoterade valpen

Tur för Matte att det finns något som heter ”öppet köp”. För inte behöll hon mig speciellt länge efter att ha ångrat den första försäljningen. Nej efter endast två dagar och nätter hemma i mitt eget hus så sålde hon mig… igen! Som om att jag vore en aktie som man kan lantra med hur som helst. ”August Björnbus-den snygga börsnoterade valpen” Nu är det inte Hausse på börsen längre… nej nu är det August på börsen. Jag börjar verkligen tröttna på att vara en hårig handelsvara. Vi valpar skall ju enligt kapitel två i hundboken ha en lugn och trygg uppväxt.

Valpar förresten. Hur gammal är jag egentligen? Jag kanske inte är en valp längre… Jag vet att jag måste ha gjort åtminstone EN vuxengrej häromdagen. Det var när jag och Matte var ute på promenad. Jag skulle slå en nödvändig drill i diket. Inget konstigt med det, jag vet men… ja alltså… jag gick ner, böjde mig i en aristokratisk snygg pose och…ja på något magiskt sätt så åkte ena benet upp, drillen kom farandes ut åt vänster och jag höll på att tappa balansen och trilla ännu längre ner i diket. För min del så tror jag att det var en muskelryckning eller en hund-spasm och jag blev lite rädd… eller nej oroad snarare. Men Matte hon blev inte ett dugg oroad av tanken på hundspasmer eller att hennes favorithund skulle drunkna i diket. Nej hon slog istället ihop händerna med en smäll och skrek förtjust ”Åhhh Augustbubben! Du kissar som en hel karl!” Öhhh, vaddå som en hel karl? Vingligt? Åt vänster? Jag fattade noll… Vänstervridna karlar kissar obalanserat?

Jag fick aldrig någon klarhet i det där för precis när jag skulle lägga mig ner för att fundera en stund så drog Matte iväg med mig längst med vägen igen. Kanske är det så att jag faktiskt har gått över från snygg valp till… stilig unghund helt plötsligt? Ja inte för det där löjliga misstaget med västerkissen då men helt enkelt för att jag har blivit ännu större och ännu stiligare. Ja så är det nog. Men iallafall, tillbaka till det här med att jag blir forslad fram och tillbaka mellan hemmet och syrran Absolut. På söndagseftermiddagen så packades alltså väskan igen. Jag fattade direkt att det var dags så jag stack snabbare än en grymt snabb vessla in i Mattes och husses rum och hoppade upp i deras säng.

Jag körde in huvudet under det blå täcket och var helt säker på att ingen skulle hitta mig.. men som vanligt så överträffade Matte sig i sin ofattbara förmåga att alltid spåra upp mig. Hur gör människan??? Jag begriper inte. Kanske har hon satt fast en GPS-sändare någonstans på min snygga vältränade kropp?…. jo det bara måste vara så för annars finns det ingen möjlighet att alltid hitta en sån bra gömmare som mig. Jag vet att jag är stor men jag är ju faktiskt också elastisk som tusan. Men nu hittade hon mig alltså. Jag förstod det när jag kände hur sängen tyngdes ner av hennes ena knä och sen när det blev alldeles ljust när hon lyfte undan täcket från mitt huvud förstod jag att loppet var kört.. ”Lille gubben” sa hon, log med hela ansiktet och la kinden mot mitt huvud. ”Min lille Augustgubbe, vad jag kommer att sakna dig i veckan” ”Ja men sluta upp med att sälja mig hela tiden då”, tänkte jag surt. Hon klappade mig på min vältränade mage, killade mig lite på sidan och jag kände hur hundlyckan kom smygandes igen. Det är så himla svårt att sura då, hur gärna man än vill. Vi låg där en stund utsträckta på sängen och bara mös. Jag försökte verkligen att göra mig så gullig som det bara gick……vilket inte är speciellt svårt för en så gullig… eller jag menar förstås en så STILIG kille som jag…. Ja jag försökte att få henne att inse omöjligheten att sälja en sån valpig och tillgiven uppenbarelse som mig. Men det hjälpte inte ett endaste dugg för hon verkade ha bestämt sig.

Hon reste sig plötsligt från sängen, avbröt abrupt myset, klappade mig på huvudet och sa så där jobbigt hurtfriskt som bra hon kan ”Okey grisen nu åker vi” Åhhhh….Jag hatar verkligen när hon kallar mig grisen! I början tyckte jag att det lät ganska fint men sen när jag fick syn på en grisbild i en av lillhusses böcker…. Ja då blev jag riktigt sur. Vem kan på allvar jämföra mig med en hårlös rosa gris med platt nos? Obegripligt! Men gris eller inte, det var dags att åka. Ut på köttmarknaden bara.

Tydligen gäller bara det här med öppet köp om man lämnar tillbaka hunden till samma personer som köpte förra gången. Tack och lov för jag ville ju inte hamna i en ny familj igen. Då skulle jag bli ”August Björnbus-den snygga valpen i social-svängen” Nej nu hamnade jag hos syrran Absolut igen. Hos Absolut, Baileys och Hannibal och deras människofamilj. Ja jag har slutat kalla Hannibal för Kannibal för han förklarade det där med att jag skulle veta min plats och när vi väl var överens så lovade han att inte äta upp mig varken till lunch eller middag. Så den här gången har det bara varit frid och fröjd i fosterfamiljen.

Jag har, som vanligt, haft kökstjänst med min fosterhusse, gått promenader med min fostermatte, lekt med katterna och busat på gården med Absolut och Baileys. Ganska så härligt måste jag säga. Hannibal är inte så himla mycket för det här med ystra lekar. Han är cool på ett… mera pensionerat sätt. Lugnt och nertaggat liksom. Sån vill jag också bli sen när jag blir lika urgammal. Han är liksom som Sean Connery medan jag är mer som …ja en yngre och smidigare James Bond. Så, som sagt, jag trivdes och anpassade mig än en gång till mitt nya liv. Jag saknade förstås Matte ibland men… det var bara att bita ihop och gilla läget. Jag kände på mig att Matte antagligen skulle ångra sig igen och komma sättandes med återköpsklausulen i högsta hugg. Och jag fick rätt!

Matte kom igår och fick ett rejält välkomnande av fyra stora snygga bernersennen hundar i hallen. Jag fick nästan slå mig fram för att få plats där mellan hennes knän. Hon stod upptryckt med ryggen mot ytterdörren i en brun kppa med en massa fluffig päls på som vi alla ville smaka på. Baileys hoppade upp på henne från högra sidan, jag och Hannibal slogs om utrymmet mellan knäna och Absolut gjorde sina märkiga kroppsböjningar från det andra hållet.

Men sen beordrade Absoluts Matte de andra att gå därifrån så att jag, bara jag fick stå där en stund. Åhhhh Matte….. det var härligt men jag blev helt yr i huvudet av att inte få någon luft där mellan knäna så till slut var jag tvungen att ge upp och lägga mig en stund innan Matte tog på mig kopplet och vi åkte hem igen, till vårt hus på Värmdö… jag undrar just hur länge det varar den här gången.

Främlingsfientlighet och godismän

Matte är inte speciellt bra på att följa sina egna regler. Ända sedan jag flyttade in i det här huset så har jag hört henne föreläsa om än det ena och än det andra. Hon är väldigt principfast när det gäller vissa saker. Som exempelvis det här tjatet om att man inte skall tala med främmande. Nej man skall inte prata med främmande, man skall inte hoppa in i främmandes bilar, man skall inte svara främmande och man skall helst springa om någon erbjuder en godis… Ja det är sant! Matte tycker att man skall springa och ropa efter hjälp om någon erbjuder godis! Efter hjälp??? Men alltså då kan ju den där evenuella hjälparen sno godiset istället. Ibland är hon helt förryckt!! Godis är ju dessutom det bästa som finns. Godis utan ansträngning är om möjligt ÄNNU bättre!

Senast som i helgen så låg jag i Lillhusses knä i köket när hon kom och orerade om sina bestämmelser och främlingsfientliga lagar igen. Åhhhh vad trist. Jag suckade, la mig mer tillrätta i Lillhusses knä, bet i hans fransiga byxa och fick lite skönt bonus-kli på magen. Matte pratade på medan Lillhusse kliade mig samtidigt som han försökte rita på ett papper på golvet med en penna som han hade klämt fast mellan två av sina tår. ”Nååå” sa Matte när hon äntligen hämtade andan efter en jättelång utläggning om det här med ”främmande” igen…. eller vad hon nu hade sagt. Jag måste erkänna att jag inte hade hängt med på allt. ”Nååå förstår du nu vad jag menar?? Man går inte med dom. Absolut inte, Varesig de erbjuder dig att se på hundvalpar eller att få godis” Lillhusse tittade på mig och jag på honom. Vem pratade hon egentligen med? Lillhusse svarade ”Jadå mamma jag VET” samtidigt som han fnissande stack fram pennan under sitt knä och viftade med den. Jag fattade direkt att det var lekdags. Jippie! Jag kastade mig efter pennan, bet tag och drog det värsta jag kunde varvid jag slog huvudet i Mattes ben och hon for upp som en ilsken oxe. ”Men herregud, jag pratar ju” sa Matte med en ovänligt vass ton. Lek-sabotör!! ”Titta på mig när jag pratar” fortsatte hon sen. ”Titta mig i ögonen” Vi visste fortfarande inte exakt vem av oss hon menade så vi stirrade på henne båda två. Lika bra det för hon är lite manisk med det där att man måste titta uppmärksamt jämt och ständigt. ”Nååå, vad är det man skall tänka på? Vad är det som gäller” frågade hon igen. Jag funderade skarpt… men fick bara ont i vänstra sidan av huvudet så jag började tugga på den där pennan istället. Lillhusse tog pennan ifrån mig, blinkade åt mig och jag förstod att han skulle säga vad hon ville höra så att vi kunde fortsätta att leka så fort som möjligt.

”Mamma” började han ”Jag vet att jag inte skall prata med någon jag inte känner, inte chatta med någon och absolut inte hoppa in i någons bil eller gå med någon oavsett vad dom vill ge mig..” Matte slappnade av, nickade, log och hela ansiktet slätades ut i en lugnande mask.. tills Lillhusse tillade”….såvida dom inte vill ge mig ett nytt playstationspel eller något som jag VERKLIGEN vill ha” Åhhh nej, så onödigt! Jag förstår självklart Lillhusses resonemang men ibland måste man ju bara säga eller göra precis det Matte vill höra för då kan man ju få börja leka igen. Nu blev det förstås en ÄNNU längre föreläsning medan jag och Lillhusse fick sitta som två fånigt stirrande undulater nedanför på golvet. Vi fick inte ens ha kvar pennan. Jättetrist.

Men i alla fall, efter föreläsningen så skulle jag och Matte gå ut på en promenad. Vi gick den vanliga rundan, ner för vägen, förbi den blå lådan och sen ner för den långa backen. Vi strosade förbi huset med den skällande hunden i fönstret, förbi golden retrievern bakom det vita staketet som aldrig verkar få gå ut på promenad (jag har i alla fall bara träffat honom genom spjälorna), sen gick vi förbi den livsfarliga schäfern som alltid skrämmer oss halvt från vettet genom att att kasta sig handlöst mot staketet när vi går förbi. Ingen kul typ alls. Därefter är det dags att passera rottweilern som jag lekte med när jag bara var en liten pys. Ja den gången släppte Matte in mig i deras trädgård och vi fick leka järnet. Det slutade med att Matte stod och bad om ursäkt för att alla pinnar som tidigare stod i rabatterna hade ryckts upp och farit iväg. Nåja den här aktuella dagen gick vi inte in dit utan vi fortsatte upp för den långa backen och sneddade därefter genom skogen. När vi kommit ut från skogen och korsat bilvägen så hör vi plötsligt någon som ropar ”Hallå! Hallå ni där” Vi vände oss båda om.

Jag såg direkt att det var en främmande. Jag ville egentligen hälsa men med tanke på diskussionen vi hade haft i köket precis innan vi hade gått ut så tänkte jag att det kanske inte var så lämpligt. Jag stod avvaktande kvar bredvid Matte. ”Menar du oss” sa Matte frågande när mannen närmade sig. Jo det var definitivt en man, en främmande man. Han hade på sig en ullig grå-vit tröja och han hade långt hår i en hästsvans. Han såg bekymrad ut. ”Hej” sa han andfådd när han kom ikapp oss. ”Jag letar efter en brun hund som springer lös här, vet du vems den är” Öhhh alltså, hallå, kunde han inte kommit på något bättre än så? Brun hund… Bah! Vilken vissen replik att använda för att röva bort nån. Han kände inte min Matte han! Min Matte är nämligen vassare än så. Henne lurar man inte med några fabricerat bortsprungna hundar. Jag förväntade mig självklart att Matte skulle vända på klacken och gå…. eller skrika på hjälp. Man skall ju helst inte ens svara såna man inte känner….enligt Matte. Speciellt då inte främmande män. Det visste ju jag. Jag vände mig och började gå men döm om min förvåning när det blev direkt tvärstopp när Matte bestämt ryckte i kopplet.

”Nej det vet jag inte” hörde jag Matte bekymrat svara med en vänlig ton. Jag stirrade förvånat. Vad var det här? Trodde Matte att hon kände den här typen? Jag hade definitivt aldrig sett honom förut, det visste jag helt säkert. Jag kände inte ens igen lukten. Jag var klart misstänksam mot den här godismannen. Matte och godismannen stod en stund och pratade och sen nickade mannen plötsligt mot mig och frågade ”Får jag hälsa?” Nä nu….nu skall han få sig! ”:::Jag älskar berner sennen. Det är de finaste hundar som finns. Jag har själv haft en” fortsatte han sen. Och då förstod jag ju att det här faktiskt var en trevlig främmande man. En trevlig främmande man med hundkoll. Jag lät mig förstås klappas en stund. Jag menar, stackarn träffade väl inte på en sån här kille så ofta. ”Jag skall skaffa mig en till sån här” sa mannen efter en stund. Sån här? Menade han en sån som jag? Som August Björnbus- den snygga intelligenta valpen med koll på främlingar? Tja då lär han få leta, tänkte jag i samma stund som Matte entusiastiskt sa ”Jag kanske kan tipsa dig om lite kontakter” ”Ja gärna” svarade mannen och reste sig upp. ”Har du tid att följa med hem till mig en stund, vi har en valp till där som du kan få träffa” Mina öron for upp och adrenalinet strömmade till som svärmande laxar om våren. Stopp och belägg! Varning varning varning. Blåljusen på, tillkalla förstärkning, hämta hjälp!!!!! En främmande man erbjöd Matte att se på en hundvalp hemma hos honom!

Nu jäklar skulle han få känna på Mattes temperament. Jag inväntade den inledande ilskna fanfaren… eller skulle det bli en kratespark? Men det kom varken sparkar eller fanfarer. Istället hörde jag en löjligt vän röst säga ”Åhhhh haaaar ni??!” Jag vände mig mot Matte. Jo det var Matte som sa åhhhh så där otroligt fjantigt. Hon stod där med ett stort fånigt leende och sa ”Åhhh jättegärna!” Sen började hon gå bredvid mannen uppför en backen mot ett blått hus. Que!!! Alltså dubbel-que! Hade hon fullständigt glömt bort vad hon själv hade predikat om bara för en stund sen. Hade hon blivit helt galen?? Man går helt enkelt inte med män som erbjuder en att titta på hundvalpar! Det var ju HON som sa det så hon om någon borde ju verkligen vet bättre! Men Matte hon verkade ha tappat hela lagboken för hon gick med glad min bredvid godismannen med en svärm av hundvalpar som for i hennes tanke aria ovanför huvudet. Hon gick med struttande steg utan att ens bevärdiga sin vakthund (det är jag alltså) en enda blick. Ja hon nästan släpade mig i kopplet efter sig uppför backen mot de blå huset.

Oj oj oj hur skulle detta sluta, tänkte jag modsulet. Skulle jag behöva göra ett påhopp? Skulle jag behöva försvara Matte nu när hon skulle bli bortrövad. Ja självklart skulle jag klara det lätt som en plätt men… ja alltså… då kanske jag skulle bli tvungen att bada efteråt…och det var jag inte ett dugg sugen på… så hmmmm… åhhh vad besvärligt det här verkade bli. Skit också. Hur kunde Matte vara så här lättlurad? Vi har en hundvalp, herregud det var ju med på grundkursen i främlingsfienlighet”, tänkte jag medan vi rundade husknuten och jag höll på att krocka med den lilla pyttelilla hundvalpen som kom skuttandes emot oss. ”Åhh en lekkompis”, tänkte jag uppmuntrad. Mina dystra och olycksbådande tankar skingrades för en stund. ”En valp som mig..” tänkte jag ”Nån att ha lite latttjolajbans med, en valp som jag kunde…. en……Valp”. En VALP. Godismannen HADE en valp…. Alltså var han ingen främmande godisman. Han var inte ens en godisman. Hur kunde Matte ha vetat det? Kände hon honom i alla fall? Nej det kan hon inte ha gjort för hon fick en lapp med hans adress eller nåt på innan vi gick därifrån. Så han var alltså en främmande. Men ingen farlig främmande. Hur vet man om de är det eller inte??? Undras om det var hästsvansen? Ja det var det enda ovanliga som jag kunde komma på. Hmmm…. man lärsig verkligen något nytt varje dag. idag var lärdomen glasklar: man får ta emot godis av främlingar i hästsvans som säger att han har valpar hemma.

August Björnbus-en snygg handelsvara

Jag har blivit en handelsvara. Matte köper och säljer mig helt vilt och utan minsta tanke på mina känsliga hundkänslor. Ja ni har väl förstått att det har varit något på gång med tanke på det klena utbudet av mina eminenta tankar här i bloggen. För en vecka sedan så åkte jag och Matte för att hälsa på min syrra Absolut Björnbus, halvsyrran Baileys och den store killen Kannibal. Ja han heter egentligen Hannibal men eftersom han alltid morrar åt mig och verkar vilja äta upp mig så kallar jag honom Kannibal istället. Alla vi fyra, jag, Absolut, Baileys och Kannibal är ståtliga bernersennen hundar av bästa kvalité. Vissa är riktigt stiligt snygga. (inga namn nämnda…jag vill inte peka ut någon…men det är jag ifall någon undrar…)

Så vi åkte alltså dit, vilket jag alltid tycker är superjätteroligt. Så länge man håller sig en bit ifrån Kannibal alltså. Jag och Absolut lekte och röjde och hade som vanligt vansinnigt jättekul. Men sen skulle Matte plötsligt gå ut på promenad. Helt själv. Jag trodde först att hon skulle leta efter någon mobiltelefon som hon hade tappat (hon brukar göra det) eller kanske plocka missiler. Missiler det är egentligen hundgodis… eller hundbajs som Matte äcklat kallar det. Matte är nämligen, för er som är nya här på sidan, maniskt med sina svarta påsar. Hon fullständigt brinner för att plocka missiler. Och ve dom hon kommer på med att INTE plocka upp efter sina hundar. Det är ingen rolig historia det… Hon har skämt ut mig många gånger. Men hon gick alltså ut där genom dörren i det röda huset och jag fortsatte utan onda aningar att leka ystert under bordet med Absolut och katterna. Katterna i det där huset är förresten verkligen hyvens katter. Riktiga lekkompisar. Ja till och med för en stor och ståtligt snygg kille som mig. Efter en stund började jag fundera över hur många missiler som vi egentligen kunde ha lagt där ute. Jag spottade fundersamt ut den grå katten och smög ut i hallen för att försöka lukta mig till var Matte kunde ha tagit vägen. Hon dröjde verkligen jättelänge.

Jag tittade på Absoluts matte och husse men dom verkade inte ett dugg oroliga. Dom kanske hade sparat missilhögar i flera veckor eftersom de visste att Matte skulle komma och hälsa på. Ja de här människorna är verkligen gästvänliga till tusen så det var ju inte en helt omöjlig tanke. Jag bestämde mig för att inte grubbla mer på det. Vi lekte lite till jag och Absolut men sen när vi hade hunnit med att både äta och tupplura så började jag bli lite orolig. Ja inte som en barnslig valp som grinar efter Matte förstås… nej då jag blev bara lite…..ja bara lite coolt undrande. Vart hade Matte egentligen tagit vägen?? undrade jag…på ett coolt sätt. När det hade gått ytterligare en jättelång stund så tog Absoluts Matte på sig kläderna för att gå ut hon också. Äntligen, tänkte jag lättad. Nu skulle vi hjälpa Matte där ute. Nu slapp vi hitta henne som ett missil-infryst paket på gårdsplanen morgonen efter.

Vi tog på oss koppel och de där krångliga och pinsamma gula och orange västarna och sen bar det av ut i iskylan. Men Matte fanns ingenstans. Nej hon var verkligen helt borta. Vi gick jättelänge och letade. Tills slut gav Absoluts matte upp och vi gick tillbaka hem igen. Jag ville fortsätta leta men blev efter en stunds jagande på gårdsplanen intvingad i huset. När vi kom in genom dörren så gav Absoluts matte mig en klapp på huvudet och sa käckt ”Ja du August, nu får du bo här hos oss” sen försvann hon helt egotrippat in i köket och lämnade mig kvar där med en släppta bomben. VA!!! Vad då bo här??? Hallå vad menar du? ”Vad menade hon”, frågade jag desperat Absolut som stod i hallen och tittade lugnt på mig. Hon gjorde en av sina tjejigt irriterande nack-knyckar, himlade med ögonen och sa ”Ja, du har ju flyttat in hit till oss nu. Din matte har sålt dig. Vad trodde du att vi skulle ha din väska med alla dina saker till?. Leka loppmarknad eller?” Såld? Jag trodde inte mina öron. Skulle jag vara såld? Jag tittade på min väska med alla mina saker som faktiskt stod där i hallen. Var hade Absoluts matte fått alla dom pengarna ifrån. Jag menar, jag måste ju vara jättedyr! Verkligt jättejätte dyr! ”August Björnbus-den snygga svindyra men sålda valpen” Jag stod helt still och kände hur svansen försvann i raketfart in mellan bakbenen. Huvudet tycktes ha fått ett tungt ankare som gjorde att nosen nästan hamnade nere i mattan. Såld. Ordet ekade i huvudet på mig och det kändes plötsligt som om att jag tittade på ett extra dystert avsnitt ur Lassie.

”Var inte taskig mot honom Absolut” hörde jag plötsligt Baileys säga. Jag tittade förvånad upp. Baileys var vanligtvis ingen hängiven medlem i min fanclub. Hon brukade på sin höjd tycka att jag var en barnslig odåga. Nej jag vet, jag kan inte heller begripa hur hon kunde uppfatta mig som en barnslig odåga. Möjligtvis som en stilig och snygg odåga men… Nåja i alla fall så kom hon nu där och liksom försvarade mig lite. Baileys försvarade mig!! ”Fattar du inte att han är ledsen” sa hon till Absolut som plötsligt stod där med öronen hängandes som en skamsen Dumbo på äventyr. ”Hans Matte har ju övergivit honom. Tänk om vår Matte skulle överge dig?” fortsatte Baileys med en sträng lärarinne-min. Jag anlade i min tur blixtnabbt en mycket sårad och förtrytsam min. Det gäller ju att utnyttja såna här tillfällen till eventuella favörer. ”F´låt då…” kom det mumlandes från en moloken Absolut. Hon tittade på mig och sa sen efter ytterligare ett strängt ögonkast från min nya bundsförvant ”Men du August, det blir väl kul att bo här, vi kan ju leka hela dagarna du och jag…. Vi är ju din familj.” Hon knuffade mig kamratligt i sidan med nosen. ”Och din Matte kommer säkert och hälsar på. Det kommer att bli jättekul.” sa hon sedan ivrigt och uppriktigt.

Matte. Jag hade för en sekund eller två nästan glömt bort det där nesliga med att jag hade blivit såld som ett uttjänt fårskinn. Suck. Jag tittade på Absolut och Baileys, mina syrror… och sen på Kannibal som hade kommit ut i hallen för att se vad som stod på. Baileys vände sig mot Kannibal och sa nu med ännu strängare röst ”Och du håller dig också i skinnet” Kannibal tittade surt på henne, suckade sedan och vände sig mot mig. ”Åhh nej” tänkte jag bedrövat. ”Han kommer att äta upp mig”. Jag försökte gömma mig bakom min väska men …. han såg mig. Kannibal spände blicken i mig och sa med en dundrande men samtidigt dov röst ”Har du beklagat dig för brudarna din håriga vekling” Jag sträckte på min taxliknande kropp som av någon konstig anledning (kanske blodtrycksfall?) skakade lite. Jag sträckte på huvudeet och svarade självsäkert ”Öhh näää, jag ..alltså nää….min väska…matte …och jag …liksom…” Ja ett mycket uttömmande och bestämt svar alltså.

Nu vände sig Baileys mot Kannibal, likt en uppretad men samlad lejonhona. Hon sa lugnt och förunderligt Mattelikt ”du-skärper-dig-och-låter-bli-August-annars…” Hon lät nästan som det låter när Mattes fingrar smattrar mot tangenterna på datorn hemma. Kannibal stirrade tillbaka på Baileys och mumlade i mungipan ”Värst vad du har blivit mammig bara för att du har fått rumla runt i höstacken då” Men han tystnade tvärt när han såg Baileys blick och fortsatte snabbt ”Ja ja ja, jag skall inte ge mig på honom så länge han vet sin plats” Jag suckade lättad trots att jag inte hade en aning om var den där platsen fanns någonstans. Hur skulle jag kunna veta något om en plats som ingen hade berättat för mig om? Hur skulle jag hinna leta upp den innan det hände något hemskt? Och vilken höstack hade Baileys varit i? Det hade ingen berättat för mig om. Så många obesvarade frågor. Men det skulle få vänta till morgondagen för jag var jättetrött och behövde verkligen sova. Så vi gick och lade oss allihop och jag sov faktiskt gott hela natten.

Där började alltså mitt nya liv i min nya familj. Dagarna gick och jag måste säga att det på var mycket trivsamt. Vi lekte jättemycket på dagarna. Speciellt jag och min helt otippade nya bästis Baileys. Absolut tyckte inte att det var speciellt kul, ja hon blev liksom lite avis och surade förstås ihop lite då och då men på det hela taget så var vi ganska så sams allihop. Så allt kändes ganska så okey, om det inte hade varit för två saker. För det första var det den där mystiska platsen som jag inte hade lyckats hitta än. Den som jag skulle hålla mig på för att undslippa att bli uppäten av Kannibal. Och sen var det Matte. Att hon hade övergivit mig. Men jag försökte att undvika de tankarna så mycket som det bara gick. Jag hade fullt upp hela dagarna. Som jag berättade så var det mycket lek, både ute och inne. Sen hade jag min dagliga kökstjänst med min nye Husse. Han var en toppenchef i köket. Jo det är säkert. Han har bl.a. den svåra förmågan att delegera på ett bra sätt, vilket är en av de viktigaste egenskaperna hos en bra chef. Han lagade med andra ord maten och jag ansvarade för testavdelningen. Att proväta alltså….. så att ingen skulle bli besviken på smaken. Sen var han bra på att ge uppmuntrande klappar till sin adept. Ja vi var ett perfekt team. Min nya Matte är också en toppen matte, jag gillar henne verkligen men hon tjatar lika mycket på mig när vi är ute och går som min matte gör. ”Dra inte, Aaaaugust hit, hit ,hit , hit….” Suck, det där kommer man nog aldrig ifrån.

Men i alla fall, jag trivdes verkligen med allihop i familjen och hade precis börjat anpassa mig…… när Matte helt oinbjuden kom in genom dörren för att köpa tillbaka mig. Hur fräckt som helst. Att bara komma så där och tro att det skall passa. Ja jag vet att borde ha varit lite mer sofistikerat avog mot henne. Låtit henne får lida lite. Men alltså…. När jag hörde hennes röst där ute i hallen så…. ja då blev det så där igen. Ni vet, när man liksom inte kan behärska sig. Kroppen krumbuktar sig utan att man kan göra något åt det. Dopaminet i kroppen löper amok från hjärnan och endorfinerna får fullständigt fritt spelrum i värsta kroppspartyt vilket i sin tur gör att man känner den där oförfalskade rena och helt oförlikneliga hundlyckan. Det finns ingen bättre känsla än hundlyckan. Får man ens bara känna den en gång i livet så är man en lyckligt lottad hund…. eller människa Och när man då väl har utfört dessa, i efterhand sett kanske aningen skämsiga krumbuktsprång, ja då är det lite väl sent att vara avog. Så jag förlät Matte för hennes förhastade beslut att sälja mig. Hon verkade väldigt glad att se mig, det skall erkännas. Hon packade ihop mina saker i min väska och sen åkte vi hem hon och jag. Jag låg skönt på mitt fårskinn bak i bilen. Mattes hand kom farandes bakåt ibland för att ge mig en varm klapp på huvudet. Det var en skön känsla. Jag funderade om jag någonsin skulle få reda på var Kannibals hemliga plats var och på mysteriet med Baileys höstack…. och sen somnade jag och sov hela vägen hem.

Ett nytt liv

Jag tror att jag har fått ett nytt liv. Matte åker iväg VARJE dag. HELA dagarna är hon borta! Min Matte som skall var med MIG hela dagen… suck. Nu drar hon iväg som en stressad blixt på morgonen och kommer hem som en sur urkramad disktrasa när det har blivit mörkt. Jag fattar ingenting. Varför får inte jag följa med?? Jag är ju inget besvär. Det är jag ju aldrig…. Jag kan göra mig liten som en myra. Hon kan få ha mig i handväskan eller i fickan… ja om vi hjälps åt att trycka ner mig… nej okey, fickan kanske är lite överoptimistiskt men… Vad jag menar är att jag inte skulle vara till något som helst besvär. Ja att jag skulle vara precis som vanligt alltså. August Björnbus den snygga, pigga och väluppfostrade valpen. Jag bara måste försöka övertala henne att jag skall med henne på vad det nu är för hemliga saker som hon gör på dagarna. På något sätt måste jag bara det. Men hittills har det inte gått något vidare bra alls. Med övertalningen alltså.

Jag försöker så gott det går. Ihärdigt. Jag börjar med att förfölja henne så fort hon vaknar. Jag slinker direkt med in på toaletten och lägger mig på hennes fötter. Sen går vi ut och sätter på kaffet. Ja Matte balanserar med kannan medan jag står mellan henne knän och bara är gullig i största allmänhet. Sen går vi ut och kissar (jag kissar och hon går med alltså) Sen är det dags för påklädning och målning. Matte målar sig i ansiktet medan jag inte ens får prova. Lagom kul sällskapslek, eller hur? Häromdagen tappade hon ner en pensel på golvet som jag bra skulle smaka lite på. Den råkade gå sönder och då blev hon störtsur.Typiskt Matte att köpa skräp.  Iallfall, efter målningen så går vi ut i köket, tänder ljus och dricker kaffe. Ja Matte dricker kaffe medan jag tillgivet slickar på hennes fötter.  Sen när det börjar dra ihop sig för att leka hitta-nycklarna-leken då lägger jag mig i hallen och piper övergivet så att jag blir alldeles hes. Ja alltså så att hon skall få så  dåligt samvete att hon inte kan överge sin älskade valp. (det är jag) Men hon har gått varje dag ändå och jag har fått gå runt ensam med raspiga stämband alldeles i onödan.

Nej okey då, inte helt ensam, jag ha fått vara hos Grannen….. om man nu skall vara noga…Och ja det är väl bra… eller rättare sagt det är väl faktiskt väldigt bra eftersom man får vara ute i deras riktigt stora trädgård hur mycket man vill…och man får ganska mycket klappar och godis…och promenader… Så jo, okey det ÄR bra. Men Matte… hon är ju liksom inte med. Ja jag vet att det har hänt att jag klagar på henne någon enstaka gång…men…. det är ju ändå Matte. Och Matte hon skall ju vara med mig jämt och ständigt. Jag brukar bestämma mig för att sura hela kvällen när hon har kommit hem. För att hon liksom skall få känna på hur det känns. Ja jag brukar sitta vid grinden och planera att jag inte ens skall hälsa när hon dyker upp. Men….när det väl ringer på dörren hos grannen där på kvällen och Matte kliver in genom dörren …..ja då hoppar jag direkt på henne i hallen. Ja alltså hon ser ju så himla trött ut med sina bleka kinder och nedhissade ögonlock. Och hon verkar faktiskt ha saknat mig. ”Åhhh min lille Augustgubbe” säger hon med den där rösten som gör att man får sjögång i hela kroppen. ”Åhhhh min lilla gris vad Matte har saknat dig” Och vet ni vad, att det verkar inte spela någon roll vad hon har på sig för några kläder på kvällen  jag får gosa hur mycket som helst. På morgonen däremot är man pestsmittat så fort man försöker ge henne en kram. Men när hon kommer hem, ja då sjunker hon bara ihop där i hallen, med mig som en stor ståtlig lejonkung i knät. Det är härligt! Ja det är nästan värt att bli lämnad hela dagen. Men bara nästan.