Monster i matskålen och anfallande strykbrädor

Okey dags att berätta om mina skålar. Matskålar alltså…. Och om monstret som flyttade in där. Jag har alltså i flera….månader…eller nåt…. ätit med god aptit ur mina fina silvriga skålar. Skålarna fick jag av den där ganska så läskiga röda gubben med skägg som kom och skrämdes en dag för längesen. Ja inte för att jag var direkt rädd alltså men…. ja man skall ju ha respekt för …. röda gubbar… det säger i alla fall alltid Matte till lillhusse när vi är ute och går. Men hon säger att man skall stå STILL när man ser dom vilket i mina öron låter idiotiskt. Är något så pass farligt så föredrar jag faktiskt att springa.

 Men i alla fall, skålarna…. En morgon när vi kom in efter promenaden så skulle Matte som vanligt hälla upp mat till sin älskade unghund (det är jag ifall ni undrar) Jag tror att vi måste ha tagit promenaden senare än vanligt för det var väldigt ljust ute, nästan som mitt på dagen och solen sken rätt in genom fönstret och gjorde så att det blev jättevarmt där inne i mitt matrum. Ja i hundköket alltså, som Matte för övrigt envisas med att använda som tillhåll för alla hennes smutsiga kläder också. Matte orerade om att ”åhhhh så härligt med ljus, äntligen vänder det ordentligt” Jag bara skakade på huvudet och beklagade Mattes intelligens, till och med jag vet ju var knappen till lampan är om man behöver ljus. Och vad det var som vände… ja det var jag inte ens intresserad av för jag var som vanlig väldigt hungrig. Min ståtliga växande kropp krävde sitt dagliga intag av trista bruna kuddliknande torra klumpar. Men även om jag förstås föredrar korv och köttbullar så gick jag glad i hågen fram för att påbörja frukosten. Det för dagen nya ljuset som Matte var så hispigt glättig över gjorde att skålen nästan lystes upp som väktar-ljuset på baksidan av huset som magiskt tänds varje gång man går förbi. Jag böjde alltså ner mitt ståtliga huvud, öronen föll sedvanligt framåt och doppades lätt i kanten av skålen och jag började äta. Jag gjorde precis som vanligt. Stoppade kuddarna i munnen flyttade mig lite bakåt och tuggade upp det som blev kvar i munnen. Det som ramlade ner på golvet sparade jag åt vårt andra husdjur. Den där ormen som låter så förskräckligt och som orättvist nog får alla rester jämt och ständigt. Jag tycker liksom att även han borde straffas med att få äta samma torra mat som mig ibland också.

Men i alla fall, jag åt och åt och det var när jag kom till slutet av alla kuddarna som jag såg det. Ja det VAR verkligen en fruktansvärd syn! Ett monster. Ett hårigt förvridet monster med två stora svarta ögon som lömskt stirrade på mig från skålens botten. Dess kinder liksom hängde framåt som två stora pannkakor som är på väg att ramla ur stekpannan och jag såg att det kom slem droppandes ur den hemska munnen.  Monstret fyllde upp hela skålen och jag såg att det stora gapet med de monstruösa tänderna i vilken sekund som helst skulle anfalla. Jag behövde inte tänka. (vilket jag normalt kan tycka är en onödig talang) Här gällde det att enbart agera…. vilket är en av mina bästa grenar. Jag gjorde ett snabbt vigt jamesbond-skutt bakåt varvid monstret i skålen fick hela den där brädan som sitter uppmonterad på vägen att komma ner med en väldig fart för att helt rått slå mig i huvudet. Jag fattade direkt. De var i maskopi! Monstret i skålen och mattes strykbräda var i maskopi! Jäklar! Jag gjorde ännu ett bakåtskutt och hamnade nu i hallen…. på Mattes skenben och hon ylade argt ”men aaaaaaaAugust aaaaj” ”Vad i herrans namn håller du på med!!!” Ja ni ser, det är som vanligt i det här huset. Hon står i vägen – jag får skulden. Jag får skulden för precis allting! Här blir man brutalt överfallen av ett monster och en strykbräda men istället för att ta hand om offret så klemar man med förövarna. Tänk om det hade varit så för människor också. Då hade de nog minsann inrättat en kommitté för att undersöka orättvisorna direkt. Men för oss hundar är det inte lika viktigt.

Matte klev in och tog upp skålen från golvet, sköljde ur den, vilket jag direkt förstod var urdumt för monstret hade förstås redan gömt sig. Sen strök Matte med handen över styrkbrädan,precis som om att det var synd om DEN! Hon  kollade sedan upphängningsanordningen och satte den tillrätta på väggen igen. Alltså hallå, borde inte den brädan sättas i förvar någonstans??? Typ i fängelse… men inte då. Jag blev bryskt utvisad i trädgården istället med en fånig babyklapp i baken och ett ”Åhh du med dina exter” ringande i öronen. Vaddå exter? Det lät som om att jag hade någon slags utslag. Jag skulle vilja se vad Matte hade gjort om monstret hoppade i hennes skål med chokladpudding och om strykbrädan hade börjat jaga henne. Då hade det förstås blivit andra bullar. Men när det gällde mig… ja då blev jag utvisad. Fy sjutton vad orättvist. Jag bestämde mig direkt för att aldrig mer äta ur den där skålen. Och så blev det.

Dagarna gick. Matte fyllde på skålen men jag vägrade bestämt att äta. Hon suckade och kallade mig för en massa onämnbara tilltalsnamn men hur hungrig jag än var så tänkte jag inte utsätta mig för det där monstret igen. Jag livnärde mig tills vidare på diverse pinnar, jord och förstås på mina egna missiler. Men det där med missilerna blev ett problem efter ett tag. Eller två problem rättare sagt. Det ena var att Matte förstås kom på min strategi. Hon började vänta ut nedsläppen viket gjorde att hon plockade upp dem i de där svarta påsarna innan jag ens hann tänka på att äta  upp dom. Och det andra var att missilerna helt osolidariskt nästan slutade komma. Ja det är sant. Hur mycket jag än försökte att bli nödig så …hände ingenting. Jättekonstigt. Jag hade ju alltid varit helt klart bäst i hela kvarteret på att släppa missiler men plötsligt var jag en svenssonlik medelmåtta. Men Matte gav inte upp sina försök att locka mig till att konfrontera monstret.

Hon försökte med allting. Hon försökte lura mig till monstret genom att hälla fil i skålen. Löjligt försök. Jag älskar verkligen fil men allvarligt talat, är det värt att bli dödad för. Knappast, eller hur?. Så jag vägrade envist. Vid ett tillfälle puttade hon till och med in mig i hundköket genom att hålla två händer på min rumpa och helt enkelt skjuta på. Vilken hundförnedring! Jag gjorde motstånd så gott jag kunde men det är extremt halt på golvet i det här huset så jag insåg snabbt att jag faktiskt med stor hastighet var på väg rätt mot skålen med monstret. Då tog överlevnadsinstinkten över, adrenalinet strömmade till i kroppen och jag gjorde en helt magisk karaterullning som till och med gjorde Matte helt perplex. Jag liksom gled med min stora stiliga kropp ner på sidan, benen flög upp i luften och jag lyckades på något vis hamna på fötter men nu vänd med mitt ståtliga huvud mot Matte som förvånad stod och försökte blockera vägen. Jag tog ingen som helst hänsyn till hindret, det vill säga Matte,  utan kastade mig med oförtruten iver framåt mot hennes knän som förskräckt gled åt sidan och tacksamt släppte igenom mig. Jag tog kurvan mot hallen utan att träffa varesig spegeln eller trappan. Det enda jag hörde bakom mig var ett antal skor som flög in i väggen och Matte som med en förvånad duns landade på sin, numera mer vadderade, rumpa. Som tur var stod dörren öppen och jag sprang med elegant tuffa steg ner för altanen och ut mot den monster-fria friheten.  Puh, vilken lättnad!

Men Matte gav sig inte. Samma kväll invaggade hon mig i en förfalskad säkerhet genom att skålarna helt hade tagits bort i hundköket. Ja jag kikade dit flera gånger men inte en endaste skål fanns i sikte. Jag började slappna av igen. Men vet ni vad hon gjorde då? Jo då ställer hon helt utmanande skålarna i hallen! Ja hon ställer monsterskålarna i hallen med ytterdörren stängd! Fattade hon inte att vi inte kunde fly!? IQ daggmask! Vi var fast därinne med ett vildsint monster som kunde anfalla i vilken sekund som helst. ”Sådär, kom nu August gubben, ät din mat i hallen istället om det är bättre” sa hon med en förrädiskt lockande röst. Alltså allvarligt talat, var hon i maskopi med monstret och strykbrädan eller hade hon helt enkelt fattat noll. Hon hade ingen monsterkoll alls. Inte som mig. Jag sprang direkt in i Mattes och Husses sovrum, kastade mig upp på sängen och vägrade att gå ner på hela kvällen. Jag vägrade till och med att gå ut och kissa på kvällen. På morgonen var min blåsa ungefär lika stor som krockkudden i Husses amerikanska bil och jag var yr av hunger. Mattes nya rabatt smakade av naturliga själ därför himmelskt. Men det var först på kvällen som polletten äntligen trillade ner hos Matte. När jag kom in så stod det två nya fina blå skålar i hallen. Den ena fylld med mat och den andra med vatten. Inga monster så långt ögat nådde och de, vanligtvis så trista kuddarna, smakade som värsta gourmetmåltiden. Äntligen var ordningen åtställd.

Cybervärlden är återställd- August Björnbus bloggar igen

Jag tänker döpa om sidan till  doggarsomintebloggar.se. Ja just det,…. som INTE bloggar. Det är fullständigt omöjligt att få skott på datorn i det här huset. Matte har plötsligt helt egoistiskt börjat ha den i en ryggsäck som hon tar med sig när hon, mycket unghundsovänligt, ger sig av på egna upptåg varje morgon. Ja UTAN mig. Utan August Björnbus-den snygga obloggade unghunden. Fy sjutton för såna mattar. Fast ja ja jag vet, jag borde vara tacksam….jag får vara hos grannen hela dagen. Och visst det ÄR verkligen helt okey. Dom är jättesnälla… och har massor med hundgodis… och inte full koll på mina missilgömmor. Jag får långa promenader och … jag får gräva hål i deras trädgård också….tror jag iallafall….för det kan ju inte vara DEN lilla petitessen som Matte skriker om varje dag när hon behagar komma hem från sina hemliga missioner på fältet. Nej det kan jag inte tänka mig. Jag gör verkligen jättefräcka hål. Bättre än värsta arbetarsorken.

Jag gjorde en stor lerig grop i vår egen trädgård i helgen också. Tänkte förbereda lite inför planteringen av vårblommorna. Ja jag vet, jag ÄR verkligen en omtänksam hund. Men när Matte kom ut för att inspektera så blev hon alldeles röd i ansiktet, ungefär som en inte alltför charmig sprängfärdig tomat. Hon skrek upprört ”Men herregud August, man kan ju plantera en 20 årig ek i det där hålet” Sen vet jag inte vad som hände för plötsligt böt hon abrupt samtalsämne och sa med jämrande röst ”Åhhh alla  mina stackars lökar”. Öhhh hallå där? Vaddå lökar? Ja jag vet ju att hennes lökar inte direkt ser ut som förr… men varför klaga när det finns så mycket byglar och kuddar och annat uppstoppande material numera. Jag hittade en hel del tuggvänliga lök-saker när jag insåg att jag faktiskt nådde upp till den där lådan  i hallen… men nåja det är en helt annan historia som får förtäljas en annan gång.

Men alltså, hon är så fåfäng Matte…. för att inte tala om att vara osammanhängande. Ena sekunden pratar vi om plantering och sen är det dags för kroppsfixering och ältande om hennes lökar. Herregud det är väl bara att inse att lökarna har givit upp kampen mot tiden och tagit hissen ner till nästa våning….. och att knappen för UPP har gått sönder för gott. Men tror ni att Matte kan gilla läget? Nej hon började istället att tjata om att hon skulle sätta NYA lökar! Alltså någon måtta får det väl vara ändå. Dessa fördummande totalmakeover program som går på TV jämt och ständigt.  Nåja tur att man är en självsäker hund som vet sitt värde och inte en osäker människa. Jovisst, jag vet…en SNYGG hund dessutom, men jag behöver ju inte direkt anstränga mig….. som vissa andra.

Jag tror förresten att det är bra för Matte. Ja att jag gräver de där hålen alltså. Matte har nämligen varit lite blek och … ja oss emellan… så börjar faktiskt tyngdkraften göra sitt även på andra ställen än lökarna…. Tidigare har man knappt fått något tag alls när man har velat bita lite vänskapligt i exempelvis underarmen men nu kommer skinnet där i självgung som ett uttjänt fårskinn på tork ute i eftermiddagsbrisen och man får tag mellan framtänderna hur lätt som helst. Så ja… hon BEHÖVER verkligen lite workout och frisk luft när hon kommer hem från vad hon nu gör hela dagarna. Vilket jag självklart ställer upp och hjälper till med. Jag är ju August Björnbus-den naturligt snygga, fasta och stöttande unghunden. Så det är bara att plocka fram spaden och krattan!

Det är ungefär samma visa varje dag. Jag väntar och väntar och väntar vid grinden. Sen kommer till slut bilen ångandes och tvärnitar framför grinden. Känner mig som en ensam Lassie efter 5 dagar helt själv ute på stäppen. Matte flåsar ut ur bilen, tittar på mig genom staketspjälorna med  en blick som blir alltmer fylld med dåligt samvete ju längre ner som jag låter öronen hänga. Ibland fyller jag dom med våt jord för att dom skall hänga nästan nere vid marken. Då blir det många korvar inne sen. Ja än sen, detär jag ju värd efter att ha blivit lämnad ensam med två hundälskare och ensstor trädgård full med missilgömmor…… hmmm…

Men iallfall, Matte kliver alltså ur bilen med två kassar i ena handen, en ryggsäck (med datorn) på axeln, nyckelknippan i munnen och Lillhusses rygga i andra handen. När hon väl kommit ur bilen så väser hon mellan nyckelknippan och läppen ”Snälla släpp inte ut honom nu så att han sticker iväg, jag orkar inte jaga”. Jag undrade verkligen jättelänge vem det var som Matte alltid pratade om innan jag en dag plötsligt kom på det. Som en blixt från klar himmel så bara kom den, rätt i det stiliga huvudet. (mitt alltså) Insikten. Insikten om att Matte har en låtsaskompis. Ja så måste det ju vara. Fast jag måste ju säga att fantasin tryter rejält för min annars ganska så påhittiga Matte. För varför skapar man en låtsaskompis som bara gör en massa hyss och som inte verkar lyda alls? En som man bara blir arg på hela tiden… Det är ju bättre att ha nån som hittar på en massa KUL saker som man gillar. Såna har jag massor av! Jag har bland annat en pinne som är en , nästan, lika snygg unghund som jag, en boll som  är en kopia av grannens katt, vilken jag snart har ätit upp och mattes tofflor som är dom där kaninerna som jag alltid jagar så fort dom dyker upp. Ja där är jag faktiskt lite osäker på om de inte egentligen ÄR kaniner på riktigt. Det skall erkännas.

Men Mattes låtsaskompis verkar vara en sån som alltid smiter iväg. Alltså allvarligt talat, en låtsaskompis om inte vill vara tilsammans med en! Hur kul är det?? Han/hon har inte ens något bordsskick för det är en herrans massa tjat om smulor och annat på golvet och i soffan…. och i sängen. (vilken typ alltså!) Han/hon verkar faktiskt stöka ner i största allmänhet. Stoppar till exempel  toalettpapper i munnen som han/hon sen spottar ut i något hörn…. i små små blöta bitar……inte för att jag tycker att det är speciellt ofint. Jag gillar när det ligger lite saker i hörnen. Ja jag är nog mer en bohemberner än en fengshuiad fransk bulldogg. Men för att återgå till det här urusla valet av låtsaskompis då. Det kanske helt enkelt är så att Matte har behov av att ha någon att liksom skälla på. Ja alltså, jag menar att det kan ju inte vara lätt att ha den skällande läggningen (som Matte har alltså) när man har tre såna praktkillar som mig, husse och lillhusse i huset! Nej stackars Matte, det är nog egentligen lite synd om henne. Det är nog bara att stötta och hjälpa till bäst man kan. Jag drar, som jag berättade, mitt strå till stacken genom att gräva grymt snygga hål och massakrera pinnar som måste krattas upp i molekyler. (bra för de där hängen på armarna) (för lökarna är det bara en skylift som gäller och den biten får nog Husse ta tag i om han orkar)

Ja jag har till och med ordnat så att Matte skall få lite mer grundläggande kunskaper i trädgårdshantering. Jajemensan, jag har grävt upp en hel rabatt hos grannen som Matte skall få göra om helt från scratch!. Helt gratis! Hon fattade det direkt när hon såg gropen. ”Åhhhh nu får jag göra en alldeles egen grann-rabatt” skrek hon …förtjust… ja jag tror iallfall att detvar förtjust för rösten gick upp i en sån där falsett. Och allvarligt talat, tänk vad det skulle kostat att gå den planteringskursen på konvux! Ja Matte behöver nog lite nya utmaningar för att bli sitt gamla vanliga hurtiga (jobbiga) jag igen.

Nej hörni, nu är det dags för lite seriösa hunduppdrag. Potatislandet skall få sin dagliga hundrullning, missilpatrullen (jag och mina låtsaskompisar) skall ut och spana efter kvällssnacks och sen måste jag hinna klämma in en tupplur innan Matte tvingar in mig i huset igen för en lååång trist kväll liggande på golvet utan chans till korvbitar. Jag lyckades inget vidare med örontricket idag. Men det känns skönt att vara online igen. Lite back in business som vi säger i hundvärlden. Imorgon skall jag kanske berätta om monstret som flyttade in i min matskål. Det kan jag lova är en riktigt läskig historia. Hej så länge.