Konsten att göra lilla U

Den här veckan har varit rena rama öknen. Inte nog med att jag av någon obegriplig anledning har fått maten indragen, jag kissar också missiler. Ja ni läste rätt. Jag KISSAR missiler, vilket är både omanligt stridsodugligt och förstås  JÄTTEPINSAMT. Det började en dag då jag och Matte tog bilen ner till några bekanta. HON skulle fika och jag … skulle INTE fika. Nej jag skulle förstås sitta i bilen och ha det trevligt för mig själv. Varför tror alla Hussar och Mattar att vi tycker att det är okey att sitta och ha jättetråkigt i en bil? Har ni provat själva någon gång kanske? Visst är det kul och inspirerande att sitta där medan rutorna blir alldeles immiga och man bara ser…ingenting…. i flera …minuter… eller timmar! Och har ni provat det när ni har varit jättenödiga? Det har JAG och det är inte ALLS kul!. Men eftersom jag är August Björnbus – den snygga och behärskade hunden som kan hålla sig, så knep jag ihop och led tills Matte äntligen kom ut igen, mätt och belåten med kopplet i handen.

Jag var verkligen jättenödig. Magen liksom morrade och jag kände att det verkligen var dags direkt. Det var ingen vits med att vara kräsen gällande platsen för själva nedsläppet. Jag brukar ju ha en viss standard på mina nedsläpp. Jag menar, det här är ju viktiga saker för en stilig hund med koll. Så jag sprang runt hörnet med Matte släpandes i kopplet, satte mig snabbt i position och då… pbrrrrruffffff….. ja det lät liksom som en… snedtändning och sen RANN missilerna ut. Ja de rann, de var helt förstörda och odugliga! Vad  hade hänt!!? Det var jätteläskigt. Jag hade ingen tanke på att leka detektiv utan sprang helt enkelt snabbt därifrån men blev, i vanlig ordning, brutalt stoppad av Matte som ryckte hårt i kopplet. Min whiplash kommer aldrig att bli bättre om hon fortsätter så här! Jag vände mig surt om och tittade på henne.

Matte tittade på mig, rynkade pannan, tittade på den svarta medhavda påsen och sedan tittade hon äcklat ner i min detonerade missilhög samtidigt som hennes näsa också skrynkaldes ihop som en härsken potatis. Ja jag förstår henne nästan, det var ingen kul syn. Hela laddningen var totalförstörd. Matte tog ett steg tillbaka och spanade sedan runt precis som om hon undrade om det kanske fanns fler missilpoliser i området. Ja det skulle ju bli pinsamt för Matte som är en sån plockförespråkare att plötsligt bli haffad smitandes från brottsplatsen. Jag kunde självklart ha hjälp till att slicka upp det som var mest rinnigt men efter incidenten med koppelrycket så kände jag inte direkt för att visa någon speciell vänlighet från min sida heller. Dessutom så var jag ytterst misstänksam mot den där missilen. Den var ju inte helt som vanligt om man säger så. Jag väntade en stund tills Matte stoppade ner dens svarta påsen i fickan och sa ”Stackars dig som är dålig. Kom nu gubben så går vi” Alltså hallå, först sliter hon nästan av min nacke och sen förolämpar hon mig helt omotiverat genoma tt säga att man är dålig. Hon måste snart lära sig att man UPPMUNTRAR hundar, inte tvärt om. Men eftersom hon sa att vi skulle gå…. så gick vi……ungefär två kvarter och sen kände jag det igen. Morret i magen.

Jag tänkte först, med ett vaket och lite nedlåtande smil i fejset, att ”Okey jag hajar, den där första var ett misstag och nu rättar vi till det” Man är ju inte lättlurad heller.” Jajemensan, här kommer den riktiga bomben! Pass på Matte har du med dig sopsäcken??” sa jag lite smått kaxigt medan jag satte mig ned igen. Jag kutade värdigt på ryggen tills jag nästan fick ihop den obligatoriska bokstaven U…..men ….åhhh neeeeej! Jag hörde det nästan innan det började..! Det var ju förfärligt! Ännu en missil som redan var detonerad var helt fräckt på väg! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, …Jag var knappt ens ett U…kanske mera ett upp och nedvänt J.  Det här var inte alls bra…..så jag följde mina nedärvda instinkter …..och sprang. Varvid missilen helt otippat började jaga mig! Ja jag kände hur den exploderade bakom mig så jag slängde mig snabbt och intelligent ner i närmaste buske för att få skydd. Matte for efter som en förrvirrad furir utan tillstymmelsen till balans och höll klumpigt på att trampa på mig där i skyttegraven. Alltså hallå där, tänkte jag. I strid måste man faktiskt se om sitt eget hus och den här busken är MIN!  Men Matte hade förstås inga tankar på det här med hur man beter sig i strid och fram för allt inte hur man behandlar sina medsoldater

”Åhhhh nej, usch” kved Matte förfärad och åter igen äcklat när hon lätt tushade till min bakdel med sin hand i fallet. Alltså jag bara undrar, vad hade HON egentligen att vara deppig över? Det var ju JAG som släppte detonerade missiler vind för våg. Hon blev inte jagad av dem ens. Suck, att hon alltid skall försöka stjäla rampljuset. Hon borde skapa sig sina egna stunder istället för att alltid försöka ta över mina. Med Matte halvt liggande över mig och fullt synlig för omvärden så låg jag helt enligt regelboken med huvudet dolt bakom en jättestor gren och gjorde mig så osynlig som det bara gick. Matte är verklgien ingen tillgång i såna här kritiska skeden, det måste sägas. Helt korkat ställer hon sig upp och börjar dra i mitt koppel. Vem som helst kunde ha sett henne… och självklart så skulle de också undra vad som kan finnas i andra änden av kopplet. Suck, jag vägrade ens att titta på henne. Och resa mig upp?? Det dummaste jag har hört! Jag KÄNDE ju hur resterna av missilen klibbade sig kvar där bak. Ett bakhåll var vad det var! Och Matte borde åtminstone känna röken av dem! Men hon verkade helt ovetande där hon, märkligt nog, stod och försökte skaka av sig sin hand. Men alltså de här missilerna, man kunde ju aldrig veta vad som skulle hända om jag ställde mig upp… så jag låg kvar. Dessutom hade jag hittat en använd gammal vante som smakade ganska gott där nere i diket. Jag tänkte med andra ord  INTE resa mig upp.

Men som vanligt så hade Matte en helt annan agenda. Hon böjde sig fram med sin vita näsa och rynkade panna och slet helt bryskt ut vanten ur munnen på mig. Aaaj min tunga!!! Jag hade ju just lindat den ulliga tummen runt tungan för att suga ur lite grus och rester av något annat välluktande där. Det sved verkligen jättemycket. Men inte fick man någon medkänsla för det. Nej Matte tog istället ett dödsgrepp om halsbandet och praktiskt taget DROG mig upp på vägen. Som om att det var JAG som var fienden! Sen följde den ena skymfen efter den andra. Hon ställde sig först ett ben på var sida om mig och sen drog hon upp min svans i ett mycket motsträvigt C. Hon har definitivt inte fattat att svansar faktiskt lever sitt eget liv och att de dessutom är extremt noga med sin integritet! Men Matte var helt skoningslös. Snacka om dubbelmoral. Det räcker ju att Husse bara snuddar på hennes rumpa när vi är på promenad så slår hon blixtsnabbt till honom på handen och fräser ”Sluta upp med det där!” samtidigt som hon levererar den berömda is-blicken. Jag skulle vilja se den som vågar titta henne i rumpan och samtidigt tro att han ska överleva. Så otroligt orättvist!

Efter den påtvingade rump-titten så ställde hon sig bredvid mig där på vägen, blundade hårt, suckade och sa beslutsamt ”Okey vi får låna en slang” Slang? Vad menade hon tro? Kunde det vara en belöning eller kanske mer troligt något som skulle väga upp för den usla behandlingen av hennes så kallade älsklingshund. (ja ibland undrar man ju) Jag började skönja ett ljus i mörkret medan vi gick tillbaka samma väg som vi hade kommit från och till slut stannade vid huset där Matte hade varit och fikat tidigare. Skulle kanske JAG äntligen bli inbjuden på fika nu. Det var verkligen på tiden, tänkte jag med en tanke-röst som dröp av ironi.  ”Får jag låna slangen till honom” frågade Matte och nickade trött mot mig. Ja! Jippie! Jag visste det, jag skulle få en välbehövlig kompensation! Slang, det är nog korv det! Den andra kvinnan, som i vanliga fall verkar tycka att jag är en toppenkille, hade nog ingen bra dag hon heller för hon såg också omåttligt äcklad ut och tog ett steg bakåt så fort jag försökte hoppa upp för att få mig en kram. Dåliga ägg på fikat förut kanske, tänkte jag (åter igen ironiskt, jag börjar bli bra på det) och tyckte att det var lite välförtjänt. ”Ställ er där borta ” sa kvinnan och pekade mot gräsmattan. ”Va vaddå, skulle vi inte äta korven inne?” tänkte jag oförstående men ännu inte speciellt oroligt. Jag kände verkligen för att fika inne. Att få ligga under bordet och äta smulor, kanske få en och annan extra bonus-korv och lite gull bakom örat.

Just när jag skulle påpeka det här med att jag hellre skulle föredra innefikat för Matte så ser jag i ögonvrån vad den där lömska andra kvinnan kommer med. Jag blir lika stel som en av stolparna i grannens staket. Tassarna fryser fast på stället och munnen känns som en förtorkad maräng som legat för länge bakom Mattes soffa. Kvinnan kommer släpandes på den gula lavemang-ormen!!!! Åhhh nej inte ormen! Jag skulle ju ha korv! S¨ån korv som man äter! Jag VET precis vad den gula lavemang-ormen skall användas till. Prova själva att bli besprutade med iskallt vatten rätt i kulorna av en gul orm. Skräck, förnedring och tortyr, det är vad det är och det är precis vad det blev även denna gång! Nej jag skall inte gå in på någon utförligare beskrivning av behandlingen, det räcker med att säga att mina ädlare tillgångar var mindre än en myras när vi var klara. Och jag var, med all rätt, riktigt ordentligt JÄTTE-sur! Det enda positiva med det hela var att lavemang-ormen tydligen, tack och lov, hade flyttat ut från vårt hus och ned hit till det andra huset som låg på vedebörligt avstånd. Jag beslutade mig snabbt för att aldrig någonsin mer stanna till här för en fika.

Efter att ha blivit vederbörligen torkad i baken som en nyfödd pekineser-baby så blev jag direkt beordrad in i bilen igen. Fy sjutton vilken tråkig promenad, tänkte jag surt medan Matte satte sig bakom ratten och började köra. Bilen skumpade på den gamla vanliga vägen. Först raksträckan förbi Bison som vaktade sitt hus, sen förbi den galna Shäfern i gula huset som tror att staketet är till för att ätas på, sen svängen ner till nästa raksträcka där stackars Elvis sitter och tror att att världen inte är större än hans trädgård. Jag skall ta mig ett snack med honom nån dag. Sen fortsatte vi upp för den långa långa backen upp mot vårt hus och det var då jag hörde det igen. Morret från magen. Jävlars anamma i missilträsket! Det var dags igen… och jag var instängd i en plåtburk på hjul! Hur skulle jag kunna göra ett U här? Tänk om jag slog ryggen i taket!  Jag försökte ropa på Matte men hon sa bara ” Såja gubben, vi är snart hemma nu, ta det lugnt du” Lugnt! Alltså hon hade noll koll på vibbar den kvinnan! Hörde hon inte på missil-paniken i min röst? Det var ju på väg! I bilen! I Husses bil…. Hmmm…var det kanske därför hon inte låtsades som någonting? Det var alltså inte lika viktigt om taket i Husses bil fick en buckla från min starka och välkroppade rygg. Så själviskt (men inte oväntat) av Matte. Jag försökte så gott det gick att stoppa naturkatastrofen som omisskännligt var på väg men vid sista svängen precis innan vi var framme så kom jag i gungning och då hände det. Och det gick otroligt fort.

Matte stängde av bilen i samma sekund och det var knappt så att jag hann med att själv inse att det faktiskt hände. Jag satt helt knäpptyst uppe i ena hörnet längst in i bagageutrymmet när Matte klev ur. Jag såg när hon gled förbi fönstret i sin smutsiga vita jacka och löjliga mössa av ull som jag genom ett snyggt litet hål där bak har gjort lite mer moderiktig. Matte såg avslappnad ut och näsan var inte längre lika vit… ända tills hon öppnade bagageluckan där jag satt. ”Kolla” sa jag direkt för att förekomma eventuella misstankar om bucklor i taket. ”Jag har inte trampat i det ens” ”Jag prickade rätt på mattan! Och taket är intakt – jag gjorde ett litet U bara” tillade jag med en glättig ton samtidigt som jag la huvudet så där oemotståndligt på sned. Men som ni vet är Matte inte alltid speciellt rationell i sitt agerande. Istället för att se att glaset faktiskt var halvfullt och inte halvtomt så vänder hon hela situationen till någon negativt. Alltså jag fattar inte, allt hade ju, bokstavligt talat, löst sig. Men inte för henne förstås. Först så skrämmer hon vettet ur mig med sitt gutturala ”Neeeeeeej!” som säkert hördes ända ner till stranden. Ja jag blev så rädd att jag helt ofrivilligt gjorde en, ganska så snygg, helskruv där inne varvid jag förstås slant där i röran innan jag gjorde ett vigt språng ut på backen. Det gjorde ont i rumpan när jag slog i golvet i bagaget och efter min viga landning så vände jag mig till Matte för att få lite välförtjänt öronkli som plåster på såren. Men Matte stod framåt böjd bredvid bilen och liksom hulkade, nu med ÄNNU vitare näsa. Ojdå, det måste ha varit en riktigt dålig fika där nere i det andra huset, tänkte jag innan jag gick bort för att dricka lite vatten i min skål och sedan påminna Matte om att stänga bagage luckan så att inte Husses bil skulle bli förstörd. Man är ju trots allt en ordningsam unghund i sina bästa år. Men just när jag var på väg att släcka törsten vände sig Matte mot mig och sa utan att ens öppna munnen (ja tänderna satt liksom ihop) ”Sitt-still-där!!”  Hon använde en jätteotrevlig röst som jag verkligen inte hade gjort mig förtjänt av. Jag som till och med hade anträngt mig för att göra ett litet U istället för ett stort U bara för att inte göra en buckla i taket på Husses bil. Och att missilen skvätte på rutan var faktiskt hennes fel för hon skrämde mig.  ”Men hallå”, sa jag, ganska upprört men fortfarande, till skillnad från vissa andra, ganska kontrollerad  ”Jag är faktiskt törstig, jag har inte fått NÅGON fika alls, jag har bara fått mina juveler besprutade och fått sitta i en tråkig bil. Det är liksom inte rättvist”. ”Ursäkta hallå, det är liksom inte RÄTTVIST!” fortsatte jag med en aning högre och mer irriterad röst. Äh hon lyssnade ju inte ens  så jag knyckte lite argt på min ståtliga nacke och fortsatte helt egensinnigt min promenad mot skålen som stod på altanen.

Då skrek Matte i en ÄNNU otrevligare ton ”Stopp-stanna-du-stannar-där!!!! Hon gjorde inte ens några pausar mellan orden, det lät som ett enda långt ord, stoppstannanustannardudär, helt obegripligt. ”Ja ja ja” muttrade jag. ”Behandla mig bara helt okänsligt som en törstig kamel du” Jag satte mig surt men värdigt ner på gräsmattan medan Matte helt plötsligt mitt uppe i allting skulle börja städa Husses bil. Medan jag bara helt onödigt skulle sitta där och titta på! Undras förresten varför hon helt plötsligt skulle visa sig så duktig. Att städa Husses bil, det är ju knappast något händer speciellt ofta, tänkte jag så sarkastiskt som det bara gick. Åhh det är så jobbigt att inte bara tänka rätt upp och ner. Jag kanske skall sluta lägga ner så mycket känsla i det jag säger? Ironi, sarkasm… och förstås drypande sarkasm… den sista har jag faktiskt lärt mig av Matte. Vissa saker ÄR hon faktiskt odiskutabelt bra på. Men för att återgå till min gräsliga dag. När Matte äntligen var klar med den stackars bilen och jag trodde att jag äntligen skulle få dricka så… trodde jag helt fel.  Nej hon trotsade helt frankt allt som Världsnaturfonden står för och beslutade sig för att runda av min ”toppendag” med att ännu en gång ta fram laveang-ormen! Japp, han hade helt lömskt flyttat hem till oss igen. Och jag vet att han måste vara hur snabb listig som helst för han hann ju före oss som till och med åkte bil. Ja det här tilltaget var verkligen extra grymt, till och med för att komma från Matte. Alltså seriöst, lavemang-ormen TVÅ gånger på en dag!  Mina ädlare delar, som äntligen hade återfått åtminstone 50% av sin forna glans och spänst efter det första förkrossande anfallet, skulle nu antagligen försvinna för gott! Jag kunde lika gärna slänga in tassen direkt. Döp om mig till Augusta bara så är det klart sen. Alla på skogs-promenaden kommer att skratta åt mig. ”August med pingpongkulorna”.. ”Med Augusta kan ingen sig förlusta”.  August Björnbus- man eller mus”. Ja jag vet ju hur jargongen går.  Jag tänker aldrg mer gå ut. Fy sjutton för såna här orättvisa dagar.

Dobbade hundar och berusade frisörer

En dag när jag vaknade så hände något märkligt. Det kändes som om att det var något som killade mig. Ja det LÅTER ju inte så ovanligt men det här var liksom inifrån! Extremt skumt. Först så tyckte jag att det var lite kul. Som en lek. Jag låg på där golvet och hade allmänt tråkigt och plötsligt så anföll en miljoner osynliga minimonster mig… från insidan! Ja alltså inifrån skinnet. Värsta alien action!  Jag var genast med på noterna och for runt och attackerade tillbaka, gjorde en halvvolt, slant in i trappan och krockade med grinden som for ner med ett lömskt brak. När minimonstren plötsligt attackerade min bakdel gjorde jag mitt berömda O och fick därmed också syn på min ovanligt stiliga svans som retsamt nog också sprang runt i en cirkel. Det är en riktig snabb svans. Jag kämpade hårt, blev lite yr men fick till slut tag på svanstippen och bet till. Lite för hårt. Aj jäklar, det var inte helt smart… men det var i allafall roligt en stund. Tills Matte kom och ställde sig bredvid.

”Han kliar sig” deklarerade hon bestämt. Jaha?? Och vaddå? Skulle hon demonstrera att hon har läst kapitel 12 i hundboken??” Det är väl inte konstigt att man kliar sig? Åtminstone inte när man är under attack av inre utomjodringar!( =Inomjordingar.) Men där stod hon, bredbent med händerna i sidorna och upprepade ”Ser ni, titta, han kliar sig igen!” Jamen alltså, lägg av! Än sen! Även om jag är en hund så har jag väl rätt att klia mig när jag vill utan att bli påhoppad! Tänk om jag skulle kommentera henne varje gång som hon borstade sina mustascher ovanför ögonen!  Det kändes som om att jag plötsligt var huvudpersonen i  en sån där reality såpa. Big Dogher eller Doginson eller nåt. Det blev ett himla liv över mitt kliande. Jag kände mig riktigt förföljd. Allting hemma avstannade så fort jag kliade mig det minsta lilla. Mattes militärställning var där direkt! Fötterna isär, mustascherna sammanpressade och munnen som ett rakt  streck.  Jag gillar INTE den minen. Det brukar alltid leda till något mindre hund-bra. I det här fallet blev det kammen. Flera gånger om dagen! Hon var helt vild med kammen! Matte kammade och kammade och sa varje gång ”Jag hittar ingenting! Inte en enda!” Men herregud, tänkte jag irriterat. Vad letade hon efter? Bilnycklarna igen? Eller något av sina kort?. Det här höll på i flera dagar. Matte kammade och letade, kammade och letade…. utan resultat. Inga bilnycklar så långt ögan kunde se. Sen gav hon plötsligt upp och tog mig till doktorn istället som OCKSÅ letade och letade, vad nu HON hade tappat! Jag blir så trött på dessa slarviga människor.

Sedan när vi kom hem från sjukan så slutade plötsligt tvångskamningen och det infann sig istället en konstant ”jag är äcklad” min så fort jag ville hoppa upp i knät på någon. Nej-ordet blev mer poppis än någonsin och begreppet ”håll din hund glad genom att klia honom bakom örat” försvann helt från repertoaren..  Ofattbart oförtjänt tycker jag! Men det var inte det värsta. Nej Matte gjorde faktiskt något riktigt riktigt elakt. Istället för att erkänna sig besegrad, ja för att hon inte kunde hitta det där hon letade efter, så började hon helt fräckt skylla på någon helt annan. Nej faktiskt inte mig den här gången utan på en helt annan hund. Ja där ser man hur hon egentligen är. Hon som alltid tjatar om att man skall vara rättvis och ärlig och stå för vad man gör. Behandla andra som man vill bli behandlad själv. Jo jag tackar jag! Så egentligen så började den här historien för flera…ja flera…ja längesen..tror jag iallfall att det var.  Det var när jag träffade en okänd hund i vår trädgård och fick lära mig vad Dobbing är. (= Dog-mobbing).

Så här var det: En dag låg jag, som vanligt, ensam och utlämnad till mitt eget eminenta sällskap medan de andra familjemedlemmarna satt inne i köket och åt mumsiga köttben. Då såg jag plötsligt en hund som kom insmygande mellan stolparna på vårt staket! Han bara slank in, hur fräckt som helst. Som en upp-hottad variant av Lassie. ”Kanske nästan lika tuff som jag”, tänkte jag upphetsat. Nåja det var väl att överdriva men det var nog ingen mes iallafall. Jag låg hemligt och listigt kvar i mina buskar en tag för att se vad han hade tänkt att göra där i mitt revir. Inte för att jag var feg eller så men alla  vet ju  vad Matte säger om att gå fram till främlingar. Så jag kollade alltså in honom en stund. Han var en mager stackare, han hade det antagligen ÄNNU värre än mig på matfronten hemma, hur det nu är möjligt. Finns det verkligen ännu äckligare torra små fyrkanter än dom jag får varje dag? Otroligt isåfall. Nåväl, tillbaka till inkräktaren. Han var rödbrun…eller nästan grå med en smal nos och han verkade ha gått till en ganska berusad frisör för han såg ut som en föråldrad Bishon Frisé vars permanent hade gått förfärligt fel. Pälsen var alldeles ruggigt tovig och varje gång som han la sig någonstans så tappade han päls på marken. Han hade en löjligt stor och trött svans som släpade i marken som en sur bäver och lika löjligt spetsiga öron som brukar sitta på en sån där fånigt uppmärksam schäfer. Och nu vill jag vara tydlig med att JAG minsann inte dömer andra för utseendet, trots att jag har begåvats med en ovanligt snygg uppenbarelse själv. Nej jag tycker att alla förtjänar en vänskaplig sniff i rumpan oavsett päls och kroppsform. Jag ville bara föra det till protokollet.

Iallafall, hunden strosade runt en stund i vår trädgård, han sniffade intresserat på min kissbuske (han hade tydligen god smak) och la sig sedan på MIN plats vid staketet innan han sprang ut på gräsmattan igen. Han hade en ganska tjejig löpstil. Nästan lite löjlig, som en kissenödig pekineser med tajts. Men eftersom jag är en sån överseende hund med öppet sinne så var det inget som jag brydde mig om. En hund är ju en hund. (ja förutom tveksamma pekinesrar då) och jag skulle precis gå fram och presentera mig när den röda hunden gjorde ett stort misstag. Han gick upp på vår altan. Ahhh nej. det var ett klart gigantiskt misstag från hans sida. Jag skulle precis säga det men hann inte innan dörren flög upp och Matte kom utrusande barfota mitt i vintern med en stor städkäpp i handen. Hon såg lite smått galen ut med runda uppspärrade ögon och skrek med sin olidliga falsettröst ”Försviiiin!!!” ”Usch!!” ”Din skabbiga räv!!!” Hon kände tydligen hunden! Men varför var hon så arg på honom? Han hade väl inte gjort något förutom att gå på hennes altan…  och förstås att INTE ha koppel på sig. DET var förstås problemet.  Att inte ha koppel är enligt Matte lika förfärligt som att lägga en härligt manlig missil på någons uppfart. Hon är så himla känslig för vissa saker min matte. Nej den här vovven fanns tydligen inte med på Mattes Dogs of Fame-lista.. Det märktes tydligt. Matte brukar i och för sig skrika på mig också men hon brukar definitivt inte använda städkäppen.

Lillhusse kom också upphetsat utspringande genom dörren och undrade vad som stod på. ”Skabbräv” deklarerade Matte uppbragt och pekade med den anorektiska prinskorven mot Skabbräv, precis som om att det var den värsta gäst man kunde tänka sig till middagen. ”Skabbräv”, tänkte jag och smakade på namnet några gånger. Ja så kan man ju också heta  även om jag tycker att August Björnbus är ett mer ståtligt namn på en hund. Skabbräv försvann förstås blixtsnabbt upp för kullen och ut på baksidan efter städkäppsattacken. Sen tvingade Matte av någon konstig  anledning barskt in mig i huset. Men hallå! Varför kunde inte JAG få vara ute och leka? Klockan var ju knappt kvällsmat. Bara för att HON inte gillar MINA lekkompisar!!! Så himla typiskt Matte och hennes kontroll behov. Hela kvällen gick hon runt och muttrade om den där hunden och att det var äckligt att den sprang i trädgården. Vaddå äckligt? Jag fattade ingenting. Vad var det som var äckligt med att en hund springer runt i en trädgård?? Det är ju bilder på såna i varenda tidning! Och nästan varje dag springer det runt nytvättade cocker spaniels i trädgårdar inuti den där lådan i vardagsrummet. Då säger ingen att det är äckligt minsann! Är det för att cocker spaniels är finare än andra hundar kanske?

Nåja, nästa dag när jag gick ut så kollade jag direkt på alla mina hemliga ställen i trädgården för att se om Skabbräv kanske var där. Det var han förstås inte inte. Han hade säkert tagit första bästa tåg till Kina efter Mattes charmiga välkomst-hälsning kvällen innan. Men jag kände lukten av honom! På min favoritplats där hans frisyr låg kvar luktade det otroligt jättegott! Jag kunde inte motstå lusten att rulla mig. Åhhh det var härligt! Jag rullade så att jag nästan blev yr i min snygga boll. Ja och efter det så vet ni ju historien utvecklade sig. De där inomjordingarna började att husera och kittlas och Matte kopplade helt ologiskt ihop dessa händelser och fick för sig att det var Skabbrävs fel att hon inte hittade sina nycklar.  En sån himla orättvis beskyllning.. Och inte nog med det.

Ryktet om Skabbräv spred sig, med Mattes hjälp,  snabbt och det verkade som att plötsligt varenda hundägare kände till honom.  ALLA rynkade på pannan och gjorde en sån där min som om de just skulle plocka upp hundbajs när de pratade om honom. Trots att de antagligen inte ens hade pratat med honom på tu man hand. Snacka om förutfattade meningar!  Och det var inte bara HAN som blev dobbad och orättvist behandlad. Som straff fördom försvunna nycklarna så fick jag en massa gigantiskt  jätteorättvisa restriktioner. Inte vara i sängen, kammas varje dag, inte ligga ute i trädgården själv, inte träffa kompisar! Jo det är sant, jag fick inte ens hälsa när vi mötte någon på promenaden. Jag har inte sniffat i en enda rumpa på hur länge som helst. Fy sjutton alltså vilket opriviligierat hundliv. Bara för att Matte är så slarvig.