Ett nytt liv

Jag tror att jag har fått ett nytt liv. Matte åker iväg VARJE dag. HELA dagarna är hon borta! Min Matte som skall var med MIG hela dagen… suck. Nu drar hon iväg som en stressad blixt på morgonen och kommer hem som en sur urkramad disktrasa när det har blivit mörkt. Jag fattar ingenting. Varför får inte jag följa med?? Jag är ju inget besvär. Det är jag ju aldrig…. Jag kan göra mig liten som en myra. Hon kan få ha mig i handväskan eller i fickan… ja om vi hjälps åt att trycka ner mig… nej okey, fickan kanske är lite överoptimistiskt men… Vad jag menar är att jag inte skulle vara till något som helst besvär. Ja att jag skulle vara precis som vanligt alltså. August Björnbus den snygga, pigga och väluppfostrade valpen. Jag bara måste försöka övertala henne att jag skall med henne på vad det nu är för hemliga saker som hon gör på dagarna. På något sätt måste jag bara det. Men hittills har det inte gått något vidare bra alls. Med övertalningen alltså.

Jag försöker så gott det går. Ihärdigt. Jag börjar med att förfölja henne så fort hon vaknar. Jag slinker direkt med in på toaletten och lägger mig på hennes fötter. Sen går vi ut och sätter på kaffet. Ja Matte balanserar med kannan medan jag står mellan henne knän och bara är gullig i största allmänhet. Sen går vi ut och kissar (jag kissar och hon går med alltså) Sen är det dags för påklädning och målning. Matte målar sig i ansiktet medan jag inte ens får prova. Lagom kul sällskapslek, eller hur? Häromdagen tappade hon ner en pensel på golvet som jag bra skulle smaka lite på. Den råkade gå sönder och då blev hon störtsur.Typiskt Matte att köpa skräp.  Iallfall, efter målningen så går vi ut i köket, tänder ljus och dricker kaffe. Ja Matte dricker kaffe medan jag tillgivet slickar på hennes fötter.  Sen när det börjar dra ihop sig för att leka hitta-nycklarna-leken då lägger jag mig i hallen och piper övergivet så att jag blir alldeles hes. Ja alltså så att hon skall få så  dåligt samvete att hon inte kan överge sin älskade valp. (det är jag) Men hon har gått varje dag ändå och jag har fått gå runt ensam med raspiga stämband alldeles i onödan.

Nej okey då, inte helt ensam, jag ha fått vara hos Grannen….. om man nu skall vara noga…Och ja det är väl bra… eller rättare sagt det är väl faktiskt väldigt bra eftersom man får vara ute i deras riktigt stora trädgård hur mycket man vill…och man får ganska mycket klappar och godis…och promenader… Så jo, okey det ÄR bra. Men Matte… hon är ju liksom inte med. Ja jag vet att det har hänt att jag klagar på henne någon enstaka gång…men…. det är ju ändå Matte. Och Matte hon skall ju vara med mig jämt och ständigt. Jag brukar bestämma mig för att sura hela kvällen när hon har kommit hem. För att hon liksom skall få känna på hur det känns. Ja jag brukar sitta vid grinden och planera att jag inte ens skall hälsa när hon dyker upp. Men….när det väl ringer på dörren hos grannen där på kvällen och Matte kliver in genom dörren …..ja då hoppar jag direkt på henne i hallen. Ja alltså hon ser ju så himla trött ut med sina bleka kinder och nedhissade ögonlock. Och hon verkar faktiskt ha saknat mig. ”Åhhh min lille Augustgubbe” säger hon med den där rösten som gör att man får sjögång i hela kroppen. ”Åhhhh min lilla gris vad Matte har saknat dig” Och vet ni vad, att det verkar inte spela någon roll vad hon har på sig för några kläder på kvällen  jag får gosa hur mycket som helst. På morgonen däremot är man pestsmittat så fort man försöker ge henne en kram. Men när hon kommer hem, ja då sjunker hon bara ihop där i hallen, med mig som en stor ståtlig lejonkung i knät. Det är härligt! Ja det är nästan värt att bli lämnad hela dagen. Men bara nästan.

En ny Matte med barbie-tendenser

 

Idag vaknade jag med en ny Matte. I alla fall så kändes det så. Hon gick för det första upp jättetidigt, vilket jag inte var helt förtjust i eftersom jag fortfarande var lite bakis efter besöket hos syrran Absolut i helgen. Men iallafall, Matte klev alltså upp, men istället för att sedvanligt komma och lägga sig hos mig på golvet i hallen så ångade hon direkt in i duschen som en badglad anka. ”Men hallå där”, grymtade jag förrytsamt där jag låg i killa-mig-på-magen-position, helt utfläkt och redo för morgonmyset. ”Jag då????” frågade jag. Det här är ju faktiskt oavkortat valptid. Vart tog morgonmyset vägen??? Och vad hände med morgonkissen? Jag skall ju gå ut först. Ja alltså innan något annat händer. Ja förutom morgonmyset då alltså…….som definitivt inte verkade infinna sig idag. Suck ,jag började få en ond aning om den här dagen.

Jag rullade runt på min okillade mage, reste mig, sträckte på min snygga kropp och gick fram emot badrumsdörren för att prata Matte tillrätta. Då kom nästa slag direkt i nosen. Hon hade stängt dörren. Det här var verkligen långt ifrån bra. Vi har ju faktiskt en rutin för när Matte duschar. Det är ju en sån där typisk Matte-August-grej. Så här gör vi varje dag:  Hon står inne i duschen och jag ligger precis utanför duschdörrarna. Hon skrubbar sig och pratar med mig om en massa ointressanta saker medan vattnet strilar där inne. Jag gillar när hon småpratar med mig så där även om samtalsämnena kanske inte alltid är alltför upphissande för en valpig kille som mig. När hon är färdig så öppnar hon dörrarna och gör en blek kopia av forna tiders dagar som gymnast när hon försöker nå handdukarna utan att snubbla över mig. Hon sveper om sig handduken medan jag påbörjar arbetet med att slicka rent hennes fötter från allt vatten. Hon skrattar och flyttar sig och jag flyttar efter tills vi har avverkat hela badrummet och hennes fötter är riktigt rena. Då biter jag i hörnan på handduken varvid vi påbörjar dagens dragkamp. Det brukar vara jättekul. Med betoning på just brukar för här låg jag alltså nu, utanför den stora dörren till själva badrummet. Helt utanför morgonrutinerna.

När Matte så äntligen kom ut från badrummet smällde hon upp dörren rätt i örat på mig. Aaaaj! ”Men August ligger du här?” sa hon hurtigt med uppspärrade ögon och verkade inte alls bry sig om att mitt öra blev massakrerat av hennes oförsiktiga dörrhantering.  Hon böjde sig ner mot mig varvid jag höll på att storkna av hennes lukt. Hade hon doppat sig i en hel hink med…ja vad var det? Citron, blommor och…. hallon? Usch och blääää. Nu var det jag som inte ville mysa. Jag reste mig och gick demonstrativt ut och la mig i hallen igen. Då kom hon efter, drog på sig jackan över morgonrocken, satte på mig kopplet och sa ”Kom nu då Augustgubben så går vi ut” Precis som om att allting var precis som vanligt! Nej så lätt skulle hon inte bli förlåten. Jag tänkte minsann inte alls gå ut…. Ja jag var verkligen väldigt bestämd och hon hade aldrig fått ut mig om inte min blåsa hade varit så infernaliskt överfull. Så vi gick ut och fick gjort vad vi skulle. Man har ju liksom vuxit ur kissa-inne-stadiet.

När vi kom in igen så väckte Matte Lillhusse och tvingade honom att direkt gå och kissa, tvätta ansiktet och ta på sig kläder. Hans rutiner hade tydligen också flugit all världens väg. Han brukar ju mysa en stund med Matte i soffan (efter mitt mys då förstås), sen ordnar Matte frukost och tjatar fem hundra gånger på att han skall skynda sig att äta upp och klä på sig. Idag fick han inte ens mat. (det fick åtminstone jag) Och det var inte utrymme för minsta lilla tjat. Matte slank in i badrummet igen och när hon kom ut ställde hon sig framför spegeln och granskade sig själv. Sen tittade hon ner på mig, log och sa” Ja vad säger du gubben, duger det så här. Är Matte kontorsfiiiiin nu?. Är hon lika fin som duuuuuu?” fnissade hon och snurrade runt som en övervintrad Barbie.

Normalt sett när hon använder så där otroligt långa vokaler i sina ord då är det fritt fram för kel, mys, huvudet-mellan-knäna-tricket eller att hoppa upp för en kram. Åhhh det var verkligen på tiden, tänkte jag lättad och såg genast en hel massa ljusare framtidsutsikter poppa upp för dagen. Ett försenad morgonmys är ju bättre än inget alls. Jag reste mig och körde lyckligt in huvudet mellan knäna på henne. Åhhh jag älskade verkligen att stå så där. Med huvudet inborrat så att man inte ser någonting medan Matte kliar störtskönt bakom öronen och ryggen. ”Nej August, nej nej nej” skrek Matte barbie-aktigt och tog ett stort kliv över mig för att komma undan. Vad nu? tänkte jag när jag överrumplat öppnade mitt ena avspända öga. Tappade hon balansen? Men hon ville ju mysa, det hörde jag ju tydligt så….jag tog beslutet att hoppa upp och kramas istället. Men det var tydligen inte heller bra en dag som denna. Nej det var en miss av stora mått för precis när jag nästan var uppe med tassarna på hennes axlar så slängde Matte upp händerna i försvarsställning precis som om att jag vore..ja typ Husse istället för August Björnbus, hennes söta älsklingsvalp. (jag alltså)

Sen sprang hon egotrippat iväg till spegeln för att frenetiskt borsta bort ett litet mikroskopiskt salivstänk från sina kläder. Vad hade hänt med Matte egentligen? Hon brukar ju ha de flesta fläckar och lukter på sina kläder. Det brukar finnas hundslem, lera, kaksmulor, chokladfragment, kaffe och lite annat smått och gott. Ett riktigt smörgåsbord brukar hon vara min Matte. Och vanligtvis så verkar det inte bekomma henne ett dugg. Något var definitivt annorlunda idag. Ja det var det verkligen för efter en stund så tog Matte och Lillhusse på sig sina ytterkläder och gick mot hallen…. vad jag fick var en klapp på huvudet innan de försvann ut genom dörren…..utan mig.

Jag väntade och väntade och väntade och till slut så hörde jag ntligen stegen utanför igen. Men det var inte Matte utan istället Grannen. Hon hämtade ut mig för en promenad och sen fick jag vara i deras trädgård hela dagen. Jag låg och spanade efter Matte. Ja man måste ju liksom ha något att göra… och spaning är ju faktiskt en bra hundaktivitet…. Så…… jag spanade mest hela dagen. Efter Matte…..som aldrig kom. Till slut gick jag in till Grannen och fick lite mys där. Jag undrade fortfarande var Matte var men jag började nästan ge upp hoppet… när det plötsligt ringde på dörren. Grannen öppnade och där stod hon. Matte. Äntligen!!!!!!”Mattemattemattematte…åhhhh vad jag har längtat…åhhhh Matte jag…..åhhhhh” Jag galopperade fram och körde in huvudet mellan knäna på henne …… ja alltså så att hon skulle känna sig välkommen…. Nu gick det tydlie bra igen och hon kliade mig jättelänge och ….. ja för att göra henne extra glad så lät jag hela min snygga kropp komma i en taktfast självgungning. Sen gick vi hem till vårt hus. Jag och min Matte.

.

Biologiska klockor på fyra ben

Åhhh vad jag är trött! Jag orkar igenting förutom att ligga mitt i hallen med nosen i Mattes ena sko. Vill inte gå ut, vill inte leka, vill inte äta…nåja okey en korv eller två kan väl slinka ner om någon trugar men…. nej förresten jag orkar nog inte ens tugga. Jag var nämligen på en sån där sleep-over igår Ni vet när man hälsar på någon men istället för att åka hem igen så får man bo kvar. Ett riktigt pyjamasparty fast utan pyjamas! Vi hälsade på Absolut som är min syrra, Baileys som är min halvsyrra och Hannibal som är…Hannibal. Fyra snygga bernersennen på pyjamasparty, det kan knappast bli så mycket bättre, eller hur? Fast det tog väldigt låg tid att åka dit. Mest för att jag var riktigt rejält infernaliskt nödig nästan hela vägen. Jag borde kanske ha talat om för Matte att jag hade råkat äta två missiler som jag hade smygsparat i snön dagen innan när jag fick vara ensam i grannens trädgård. Men eftersom jag vet hur känslig Matte är i just missilfrågan så… nej jag ville helt enkelt inte förstöra det harmoniska utflyktshumöret med den diskussionen. Nu blev ju Matte antagligen varse det ändå när vi hoppade ur bilen hemma hos Absoluts familj. Nej självklart så la jag den inte direkt utanför bilen, det hade ju verkligen inte Matte uppskattat. Jag är ju faktiskt en väluppfostrad valp. Nej jag sprang istället det fortaste jag kunde ut från bilen och fram till gårdsplanen framför deras dörr och la den där istället. Där var det upplyst och fint.

”Men herregud” sa Matte med grötig röst ”Vad i all världen har du ätit? Det ser ju ut som att en häst har gjort ifrån sig!!” Jo jo nu blev hon allt stolt över sin Björnbuse minsann. Jag menar vem skulle inte bli det? Det är ju inte alla som kan lägga en dubbelmissil bara så där utan ansträngning. Hon behövde TVÅ hela påsar för att plocka upp den. Det berättade hon när hon kom in sen. Det kändes skönt att göra Matte så stolt. Men jag tror att hon också hade ätit något missilaktigt för hon såg lite grön ut i ansiktet när hon kom in efter att hon hade sanerat ute på gårdsplanen. ”Usch, fy sjutton, det luktar helt vidrigt” sa hon med samma grötiga röst som innan medan hon smackade äcklat med munnen. Men alltså det kanske vore lämpligt att gå och borsta tänderna då, tänkte jag lite småironiskt för mig själv. Eller skölja munnen med lite snö. Hon kunde ju faktiskt ha frågat en expert…. som exempelvis mig. Jag har nämligen full koll på hur man hanterar missiler. Både före, under och efter. Men Matte hon skall ju alltid göra saker och ting på sitt eget sätt så hon gick rätt in där i huset och luktade illa utan att bry sig ett dugg.

Men det var i alla fall härligt att vara där igen med alla hundar och katter. Förutom det här med jobbiga syrror som man aldrig riktigt vet var man har då förstås. Ni vet ju att jag och Absolut alltid har kommit bra överens. Vi leker, biter varandra i öronen och berättar hemlisar som vilka kompisar som helst. Hon är verkligen en riktig pojkflicka.Ja en klart godkänd lekkompis. Baileys däremot är ju lite äldre och verkar mest tycka att det är jobbigt med halvbröder. I början så morrade hon mest åt mig trots att jag oftast är på mitt allra charmigaste vis. Och sist som vi träffade dom, kommer ni ihåg när jag berättade att Absolut då kastade en luktförbannelse på mig? Det var ju då som jag sprang runt som en lobotomerad oxe och luktade henne i rumpan i ett helt dygn utan att jag kunde göra ett endaste dugg åt det. Jag låg med nosen tryckt i springan mellan tröskeln och dörren in till rummet där dom sov hela natten och jag gjorde otroligt pinsamma ljud. Och Absolut hon retades förstås precis hela tiden! Så himla taskigt. Typiskt syrror. Jo verkligen typiskt syrror för den här gången så gjorde nämligen Baileys likadant.

Åhhhh fattar ni vad jobbigt det var! Nu sprang jag efter Baileys rumpa hela tiden istället. Men Absolut verkade inte alls vara invigd i leken den här gången för hon blev jättesur på mig bara för att jag inte hade tid att leka med henne. Så himla tjejigt! Och allvarligt talat, hur kunde hon bli sur när det inte ens var MITT fel??? Jag hade ju inget val! Jag var ju under en förbannelse! Åhhhh varför måste tjejer vara så himla jobbiga och svåra. Det är så orättvist. Och när vi var ute på promenad så blev livet ännu mer oförklarligt och orättvist. Jag gick alltså precis bredvid Baileys (alla hjärnceller var redan long gone) med nosen ungefär 5 mm från hennes rumpa. Jag trodde hela tiden att det var med risk för livet men…jag kunde ju inte hejda mig. Men vet ni vad hon gör då? Jo då viker hon plötsligt helt magskt undan svansen, vänder på huvudet mot mig, vippar på rumpan och säger raljerande ”Kom igen då grabb-grabben, visa vad du går för nu din stora välkroppade Björnbuse!!” Ja jag pratar om B A I L E Y S. Precis den Baileys som vid alla andra tillfällen som vi har träffats mest har tittat på mig som om att jag vore en liten fjantig krullig pudel utan nämnvärt existensberättigande. Men nu, ja NU var man plötsligt ansedd som en riktig loverboy utan like…. eller nåt. Jag fattade ingenting! Jag hade som sagt inga som helst hjärnceller kvar så det var ju i det här fallet inte så konstigt. Jag fattade inte heller riktigt vad hon menade med det där ”visa vad du går för” och vad var det för trick hon gjorde med svansen???? ”Åhhhh du är helt outhärdligt fjantig” sa Absolut plötslgt surt där hon gick på andra sidan vägen. ”Du har helt noll koll, eller hur?” frågade hon. ”Öhhhhh uhhh va?” blev mitt smarta bidrag till den aktuella konversationen. ”Hon vill ju göra barn med dig din dumma oxe” fräste Absolut irriterat och sprang med en knyck på nacken ner i en snödriva i diket. ”Uhhh bahh barnvaddå?” ljudade en liten liten del av min hjärna som faktiskt verkade ha kommit igång igen. Men den delen var verkligen väldigt liten för plötsligt gjorde den där förbannelsen att jag helt utan egen förskyllan glömde bort vad Absolut sa och istället hoppade på Baileys där mitt på vägen. Ja jag hoppde liksom upp på hennes rygg och….Bang! Aaaaaj!!! Jag fick direkt ett ilsket öronryck av Absoluts matte och en grov tackling i sidan från min Matte som gjorde att även jag hamnade i diket. ”Fyyyyy” och ”Neeeeej” skrek de båda mattarna argt och högröstat i kör. ”Ge upp, det slutar bara med att du får ligga med ispåse på örat hela natten” sa Absolut lojt från diket. ”Du kommer ändå inte att få göra något med Baileys. Hon skall göra det med en annan snubbe imorgon”. Vaddå? Vilken snubbe? Hallå!! Vaddå vaddå???? Kan någon berätta vad hon pratar om!! Jag fattade fortfarande ingenting. Vad menade dom egentligen? Enda fördelen med den där försmädliga tacklingen ner i diket var att jag fick kall snö på huvudet som väckte mina hjärnceller. Nej dom var tack och lov inte borta, dom hade helt enkel bara somnat. Puh för det!

”Men berätta nu då” bad jag enträget när vi låg där i diket jag och Absolut. ”Vad menade du med att hon skall göra det med en annan snubbe?” Absolut himlade irriterad med ögonen, reste sig och tog ett skutt upp från diket. Sen vände hon sig mot mig, ruskade av sig snön och sa med spydigt överlägsen ton ”Hon skall göra barn din idiot. Ja småvalpar alltså, om du nu vet vad det är. Det var ju det som du var på väg att göra när du hoppade på henne förut. Paaaaaappa Aaaaugust..” fnissade hon förtjust. Va!!!! Är du inte klok!!!! Jag slant nästan ännu längre ner i diket och alla mina hjärnceller fick plötsligt liv och verkade springa på varandra helt vilt där uppe. Jag reste mig blixtsnabbt och indignerat upp. ”Aldrig i livet!!” skrek jag uppbragt tillbaka till henne ” Näha jag var inte alls på väg att…. Nähä, fy vad äckligt…. Jag skulle ju bara…. skulle bara…. ” ”Skulle bara vaddå?” avbröt Absolut retsamt. ”Rida ranka eller kolla loppor på hennes rygg kanske??” Jag hoppade upp på vägen och gick demonstrativt surt förbi henne. Jag tänkte minsann inte prata med henne mer. Hon var dum. Och jag tänkte inte gå i närheten av den där biologiska klockan på fyra ben som vippade på rumpan där framme heller. Nej , jag skulle bara gå där helt för mig själv och vara ”August Björnbus-den snygga opappiga puppyn” Dumma syrror! Dumma förbannelser! Dumma Mattar! mumlade jag surt för mig själv där jag gick framåt vägen.

Efter en stunds trist ensamt och stoiskt gående med stel nacke så kom Absolut springandes och knuffade kamratligt till mig i sidan. ”Äh lägg av nu brorsan” sa hon. ”Tjura inte ihop för att du inte vet något om blommor och bin. Lek med mig istället. Vi springer i förväg så att du inte känner av förbannelsen. Jag hjälper dig” Blommor och bin? Det var ju för sjutton snö precis överallt! Vad menade hon nu då? Suck! Att hon alltid måste vara så kryptisk! Men jag gav upp försöken att vara sur och gjorde som hon sa istället. Livet är ju inte till för att sura. Så vi sprang och lekte nästan hela vägen hem…… så långt ifrån förbannelsens lukt som det bara gick. När vi kom hem så fick vi mat men jag var inte speciellt hungrig. Minskad aptit hör nämligen till förbannelsen. Så var det i alla fall förra gången. Men resten av vistelsen förflöt ganska så bra. Jag led fortfarande av förbannelsen och gjorde väl några enstaka pinsamma läten där mitt i natten men Mattarna hade nog insett att det inte bara var mitt fel för de försökte verkligen göra sitt bästa för att hålla lukten och Baileys så långt borta från mig som det bara gick.

Hela vägen hem i bilen så låg jag och funderade på hur det skulle gå för Baileys och vilken snubbe som hon skulle göra barn med idag. Framför allt funderade jag på hur de skulle göra, om han också var under en förbannelse och hur ont i öronen han skulle få efter det här…. stackars snubbe.

På promenad i puberteten

Igår gjorde jag tydligen fel vad jag än gjorde. Eller också var det bara så att Matte var på ett ovanligt stingsligt humör. Jag menar vaddå? Man måste ju tåla lite skoj, eller hur? Och jag är ju en skojig kille, det vet ju alla. Vi var alltså i skogen i går igen. Matte har fått för sig att mina olater, ja det är hennes benämning på när jag slänger mig i diket på våra promenader, beror på att jag är trött och att jag saknar att gå fritt i skogen. Ha! När skall det gå upp för henne att jag helt enkelt bara vill bestämma själv? Egoistisk? Nej inte alls, jag är ju född som…..ja typ ”August Björnbus-den snygga välkroppade bestämmaren” Så är det ju bara och det är ju inget som man kan göra åt. Om jag nu lägger mig i diket och vägrar resa mig så betyder det bara att jag just precis då bestämde mig för att det var så det skulle vara. Att det skulle vara på mitt sätt alltså. Och lite för att det är så roligt att se hur Matte anstränger sig för att lösa situationen. Hon lockar och pockar, sätter sig på huk erbjuder godis, hotar och drar. Ni kan tro vad grannarna i husen runt omkring tänker för de ser ju bara Matte när hon kryper runt mitt på vägen och pratar för sig själv. Jag syns ju inte där jag ligger i diket. Att bära hem mig är ju dessutom inte längre något alternativ. Det börjar ju tära på de små förslappade matte-musklerna. Man är ju för den delen liksom lite ståtlig numera… (jag alltså) om ni förstår vad jag menar…. Ja i alla fall…..

När vi kom till skogen igår och vi som vanligt började med att leka kull så blev Matte förstås i vanlig ordning ättikssur för att hon inte kunde ta mig. Hon har fortfarande inte kommit speciellt långt med att ta till sig det där med att ”om man ger sig in i leken får man leken tåla” Och vet ni vad hon gör då? Jo hon står där i en snödriva, slänger det hundlösa kopplet argt i marken som värsta dåliga förloraren och skriker ”Du är banne mig i puberteten din jobbiga hund!” ”Näha du” svarade jag spydigt från mitt, för Matte, onåbara ställe en bit bort. ”Jag vet nog att jag är i skogen och inte i puberteten. Mig lurar du inte!” Allvarligt talat! Vad är det för sätt?. Vem tror Matte att hon är egentligen? Döpa om skogen så där hur som helst. Det kan man ju inte göra heller! Då kanske andra roliga hundpolare inte ens hittar hit. Men okey, om Matte nu tror att hon kan ta sig såna friheter ….ja då tänkte ju inte jag ligga steget efter. Jag bestämde mig direkt för att köra ”du-finns-inte-tricket”. Det går till så här: Först ser man till att vara på ett för Matte onåbart avstånd, vilket brukar räcka med 30 cm för hon är inte direkt Blixt Gordon man säger så. När sen Matte börjar gå åt ett speciellt håll så förväntas man ju som hund att komma larvandes efter med tungan hängandes utanför och stjärnögonen klistrande på sin Matte som om att hon vore någon slags allsmäktig ledare. Bah! Men istället för att gå med så går man alltså åt andra hållet! Ja det gör man och sen ställer man sig och låtsas att man luktar på något som är jätteintressant. Och lyssna nu, här kommer själva kärnan i tricket. När Matte sen med sin bestämda men fortfarande vänligt pedagogiska röst ropar ”August, hit” ….då låtsas du som om att du inte hör henne eller ens vet vem August är! Ja du ignorerar henne med andra ord fullständigt! Jag lovar, det är jättekul! När hon sen andra gången ropar ditt namn så trycker du nosen ännu längre ner i marken och kanske t.o.m. vänder baken lite åt hennes håll. Nu kommer du att höra hur matte-rösten förändras i takt med att hon upprepar ditt namn. Hon blir argare och argare och mer frustrerad för varje gång. Den pedagogiska klangen är snart helt försvunnen. Men glöm bara inte att du inte under några omständigheter tittar upp för då kan hon tro att du lyssnar. Titta inte ens om hon erbjuder godis för jag lovar, du kommer att få det sen ändå när DU väl bestämmer dig för att leken är slut. Det gäller ju att vara konsekvent.

Ibland brukar jag spica till det lite med att låtsas som om att jag har hittat en missil (hundbajs för er som är oinvigda) att tugga på för då får Matte nästan spel och kommer ångandes som en ovig leonberger med gikt genom snön. Igår gjorde jag det och då stod jag kvar nästan ända tills hon var framme för att sedan göra en av mina berömda kickstarter varvid Matte nästan snubblade i den där gropen som jag hade grävt. Synd att det inte låg en missil där…..då hade vi fått riktigt kul. Men igår så var ju då Matte på ett känsligt humör redan när vi gick ut så hon agerade inte helt som vanligt. Ja inte bara det här med att hon enväldigt skulle döpa om skogen till puberteten ….hon var liksom mer ihärdig i sina arga försök till att förvandla mig till en lydig labrador. Mission impossible. I vanliga fall så blir hon nästan lite uppgiven men idag var hon verkligen arg riktigt länge. Hon skrynklade ihop hela ansiktet, knöt nävarna och stegade med höga knän som värsta friskis och svettis-furiren genom skogen. Hon stampade så hårt i marken att hon säkert skrämde bort varenda stackars övervintrad ekorre. Efter en stunds oavbrutet jagade, ja Matte jagade nästan musten ur mig idag, fast det visade jag förstås inte, så såg och hörde jag på hennes flämtande andhämtning att segern var nära…… Vilket var tur för jag var verkligen också jättetrött. Ja även en vältränad och sportig valp som jag kan bli trött ibland. Men istället för att landa i en snödriva och uppgivet säga ”Okey nu ger jag upp” så ställer sig Matte bara och tittar på mig och säger ”Din jobbiga pubertetshund! Nu är jag trött på dina upptåg!” och sen vänder hon plötsligt bara på klacken och går sin väg. Japp hon bara går! ”Ditt……. jobbiga Skogstroll!” försöker jag sturskt skrika tillbaka till henne men hon vänder sig inte ens och tittar på mig. Kan ni fatta?! Min egen Matte! Hon lyssnar inte ens på mig, hon säger ju alltid att jag är hennes lilla Augustgubbe… och nu bara går hon! Hur kan man göra så mot sin egen bebishund?!! Mot universums mitt! Sin egen älskling som man har valt ut bara för att just den valpen var gulligast i hela världen??? Jag blev verkligen jätteupprörd. Fattade hon inte att sånt här kunde ge men för livet? Att jag p.g.a detta kunde förvandlas till en olydig och socialt missanpassad hund. Ja det skulle vara enbart hennes fel för…. mitt fel är det iallfall aldrig….vad det än gäller….så det så!

Jag tänkte först att det kanske kunde vara ett av hennes trick. Ja att hon förväntade sig att jag skulle komma farandes som en lättlurad labrador för att hon sen bara brutalt skulle dyka på mig och fånga in mig. Jag väntade en stund och försökte göra om ”du-finns-inte-tricket” men efter att ha stått där med nosen i snön en stund så var jag bara tvungen att titta upp… ja ifall Matte kanske hade svimmat eller så alltså….man är ju ganska så omtänksam….innerst inne. Men det enda jag såg var Mattes arm som slängde med kopplet när hon försvann i kurvan ut mot ängen. Men hallå! Jag då?….. Alltså jag vill ju inte vara kvar här själv….jag gillar inte att vara ensam….hon skall ju tjata på mig…. jag….vänta…. Åhhh nej! Tänk om hon försvann! Bort från mig. Vad skulle ”August Björnbus-Mattes snyggaste gullegris i hela världen” göra då? Eller jag menar förstås: vad skulle Matte göra utan mig…. Det var nog bäst att jag sprang ikapp henne…. Ja jag menar ifall det kanske…kom nåt monster och tog henne eller så….. ja så att jag liksom kunde beskydda henne….. för hennes skull alltså….. Så jag sprang. Jag sprang fortare än jag någonsin hade sprungit förut. Träden svischade förbi och grenarna knäcktes…. och JA!!!! Där var hon …åhhhh vad skönt åhh Matte! Mattemattematte!….Åhhhh vad….bra att hon inte hade blivit uppäten av något monster….Hmm…. Jag saktade in så att jag hamnade precis bredvid henne och väntade på den obligatoriska godisen. ”Duktig vovve” sa Matte med en främmande och för mig helt oförståeligt iskall röst. Det kändes om att någon hällde is rätt ner i de ädlare delarna på mig. Blicken var lika iskall. Usch, hade hon trampat i en missil iallfall? Hon böjde sig ner , satte på mig kopplet och sa ”Skall vi går hem nu då utan tjafs?” Vaddå tjafs? Jag är verkligen inte den som tjafsar, det var ju faktiskt hon som var på stingsligt humör idag och använde en otrevlig ton mot allt och alla. Men nåja, jag lät det passera. Alla kan vi ju ha våra griniga dagar. Jag är ju varken ogin eller långsint. Vi gick lugnt och harmoniskt (tror jag…) över vägen jag och Matte. Vi passerade mina frestande diken men efter en blick på Matte så tänkte jag att….. ja det kanske var dumt att reta upp henne med fler lekar idag. Så vi gick vidare hemåt. Jag undrade om vi skulle gå tillbaka till puberteten i morgon också och vad vi skulle hitta på för nya tricks då.

Magiska bananböjar och osympatiska ormar

Igår kväll var vi hemma hos Grannen. Men strax innan vi skulle gå iväg blev jag lite orolig. Matte packade nämligen en väska med saker som hon ställde i hallen. ”Åhhhh nej!”, tänkte jag uppgivet. Det var säkert semesterdags igen. Och jag var inte ens i närheten av något hurtigt semesterhumör just då. Speciellt inte eftersom jag hade blivit extremt orättvist behandlad bara för att jag hade ätit upp en hel pinne som jag hade lyckats smuggla med mig från skogen. Jag hade tagit in den utan att Matte såg det och sen gömt den på mitt hemliga ställe. Bakom min bädd i hallen. När Matte själviskt lämnade mig ensam hemma tidigare på dagen… ja då åt jag upp det mesta av pinnen. I små smaskiga bitar. Jag liksom gnagde av flisor som jag spred ut som ett fint mönster i hela köket och sen åt jag upp det jag kunde. Ja en del blev ju kvar men jag måste säga att jag tyckte att det gav köket lite mer karaktär…. Det blev liksom olika bruna mönster på golvet. Det blev lite skog över det hela och jag var mycket nöjd med mitt verk.

Lite sticksigt var det förstås i gommen ibland men då tog jag bara en upphittad strumpa och sög på den en stund och sen kändes det genast bättre. Och vet ni vad som hände sen? När jag väl hade ätit upp flisorna alltså. Jo då kom de magiskt nog upp från magen igen! Ja det är säkert! Först killade det som typ tusen myror i halsen vilket gjorde att jag blev lite hostig. Lite småläskigt var det så jag försökte killa mig själv med tungan först men det gick inget vidare. Jag höll nästan på att svälja hela tungan istället och det var inget skönt alls. Sen gjorde jag, utan att jag själv kunde hejda mig, grymt fräcka ljud medan kroppen böjde sig som en stor hårig banan helt av sig själv och sen…. plopp (eller kanske mer urrrrräckschhh…) så kom träbitarna ut igen. Ja ut ur munnen! Fast nu i ännu mumsigare konsistens än innan. Jo det är säkert! Nu var de ju liksom lite geggiga och mjuka. Som sagt, helt magiskt. Jag säger bara: ”August Björnbus-den bästa och snyggaste återvinningvalpen i hela världen” Jag tyckte att det var otroligt häftigt med den där återvinningsmetoden medan Matte förstås blev sur (vem är förvånad?)

När hon kom hem så rände hon, surt suckandes, runt och hotade med den där eländiga mattjuvande ormen som låter som en vild lungsjuk tiger. Jag avskyr ormen och kommer aldrig att bli kompis med den, hur mycket än Matte försöker att tvinga ihop oss. Jag blir jättetjurig på Matte när hon låter ormen ligga kvar inne i köket eller mitt i hallen. Ja hon låter honom ligga där en hel dag ibland. Ormen låtsas patetiskt nog att den sover eller är död men mig lurar den verkligen inte. Jag vet nog att han bara spanar efter matbitar eller annat gott på golvet för att hinna först och äta upp allt. Eller väntar på att jag skall gå tillräckligt nära så att han kan anfalla. Ja inte för att jag är rädd….inte värst i alla fall…. eller inte alls menar jag….men han är ju så himla lång liksom….och sen så är ju jag…allergisk. Ja just det jag är allergisk mot just såna ormar! Det är därför jag inte vill gå nära. Ja förutom för att jag inte gillar hans uppenbart trista personlighet då förstås. . Igår lät Matte ormen sno praktiskt taget ALLA mina geggiga träbitar innan de knappt hade hunnit landa på golvet. Mina geggiga träbitar som jag hade återvunnit alldeles själv! Jag fick ju inte en endaste fair chans att smaka på dem igen! Så himla osjyst… Jag begriper inte varför den där ormen alltid skall få första tjing på allt som ligger på golvet. Men jag säger bara det, att den dagen Matte låter honom sova i sängen också….ja då flyttar jag. Helt klart!

I alla fall, efter en stunds moloket tjurande så kom jag på en brilliant ide. Kanske inte helt otippat eftersom jag, som ni säkert vet, vanligtvis är full av brillianta idéer. Dagens ide var att jag skulle gömma mig i soffan för att på så sätt få ha mina återvinningsbitar helt för mig själv. Konstigt nog har detta, av någon helskum anledning, börjat bli svårt. Matte lyckas nämligen alltid hitta mig! Jag begriper inte hur hon får till det! Jag gör mig verkligen extremt pytteliten. Och jag brukar, utan att skryta, vara jättevärldsbäst i hela universum på kurragömmalekar. Men nu tänkte jag iallafall trotsa Mattes uppstickarförsök i kurragömmatävlingen och med min vanliga framåtanda göra ett nytt försök med soffan. Jag är ju inte den som ger upp direkt. Men vad händer? Jo, Matte hittade mig direkt. Hon måste ha övat i smyg den illvilliga fuskaren!. Och den här gången freakade hon ur totalt bara för att jag försökte återvinna lite träbitar mellan dynorna. Jag tyckte att jag var jättediskret med mina bananböjar men den där skvallriga och osympatiska ormen dök upp som ett X2000 och jag åkte förstås brutalt ner som en skållad och…ja relativt stor råtta. ”Fyyyy August!” ”Vad gör du August!” ”Nej nej nej” och ”Åhhhhh vad du är jobbig” rabblade Matte med en extremt irriterad röst. Så himla orättvist!! Vad var hon så sur över?? Jag har ju faktiskt fått LOV att vara i soffan. Man kan ju inte helt plötsligt ändra på reglerna! Jag säger bara: LÄS HUNDBOKEN!!

Men i alla fall, efter den bryskt orättvisa avvisningen från soffan så kom Matte stickandes med en tidning under nosen på mig varenda gång jag påbörjade den magiska bananböjen. Antagligen under förespeglingen att jag borde läsa tidningen. Men jag visste nog vad det var som var på gång. Hon hade förstås en dold agenda. Trodde hon verkligen att jag var så lättlurad? Bah!! Jag visste ju att hon skulle sno mina träbitar direkt om de landade på tidningen. Hon var precis lika lumpen som ormen. Jag sprang undan bäst jag kunde och försökte gömma mig i hennes säng men då for hon in som en vettvilling och gapade ”Ner, neeeer, neeeeer!” Alltså, nu började det nästan gå för långt. Först soffan och sen sängen. Det började likna brottsrubriceringen FAVV (Förföljelse Av Värnlös Valp”. Jag fick inte vara ifred någonstans. Hon tryckte upp den där tidningen under nosen på mig precis hela tiden. När jag vid fjärde försöket började äta på tidningen så gav hon äntligen upp. Men då började hon istället glo ingående på mig hur länge som helst och frågade ”Är du bättre nu?” ”Har du fått upp hela den där dumma onödiga pinnen?” ”Där ser du hur det går när man äter en massa skräp?” Bla bla bla… Pekpinnar, pekpinnar, pekpinnar… Matte älskar pekpinnar! Det gör jag med…om jag bara kunde få äta dom utan inblandning från andra!!! Och vad menade hon egentligen med sin stupida fråga ” är-du-bättre-nu?” Jag kan ju bara tala om att jag hade mått alldeles utmärkt om jag bara hade fått ha mitt återvinningsprojekt ifred! Typiskt Matte…. och hennes muppiga ursäkt till orm….

Rutinernas inverkan på en valpig (men snygg) valp

Idag är det en sån där dag när Matte fullständigt har missat det där med rutinernas inverkan på en valpig (men snygg) valp. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat på henne om hur viktigt det är för mig att hon alltid gör saker på samma sätt…och vid samma tid. Ja speciellt när det gäller tider….som jag kanske inte alltid har exakt koll på……men jag känner liksom på mig om det blir fel….tror jag…eller kanske inte…jo det gör jag…verkligen………nåja strunt samma. Nu var det ju inte min tidsuppfattning vi skulle avhandla utan Mattes rutinmissar.

Idag blev alltså allting helt fel. Jag fick inte tillräckligt med gull på morgonen. Jag fick inte äta på Mattes tofflor. (hon t.o.m. gömde dom! Hur ogint som helst!) Jag fick inte följa med i bilen på morgonen. (ingen puppy-love där inte!) Matte hade inte på sig sina vanliga byxor med mitt slem på utan istället ett par slinkigt löjliga byxor som jag av någon outgrundlig anledning inte fick komma i närheten av. Hon betedde sig som om att jag hade fått loppor eller nåt så fort jag försökte slicka henne på knäna. Ja jag vet, helt idiotiskt. Och sen då? Jo jag fick ingen promenad på förmiddagen utan istället en på eftermiddagen! Allvarligt talat, man kan inte bara byta ut en promenad hur som helst och att tro att det inte blir kännbara konsekvenser. När Matte och Grannen mycket sent omsider åbäkade sig att äntligen gå på promenad med den extremt opromenerade och uttråkade valpen (det var jag då alltså) … ja då la jag mig demonstrativt i diket precis efter första svängen…. i ungefär en kvart….tror jag att det var…. Ja iallfall, jag vägrade att resa mig, jag tittade inte ens på dem när de stod där och såg villrådigt fåniga ut mitt på vägen. Jag vägrade t.o.m. stoiskt att ta de löjligt ynkepynka godisbitarna som de försökte muta mig med. Ja jag var förstås sugen men jag kan vara extremt envis också. Precis som Matte. En envis gottegris.

Det slutade med att Matte handgripligt fick lyfta mig från diket med en välförtjänst sträckning i någon gömd ryggmuskel som följd. Sen gick vi plötsligt mot skogen istället för på den sedvanliga promenaden. Matte pratade bekymrat om vad det kunde vara för fel på mig som bara la mig ner så där i diket. Hon undrade om jag var sjuk eller nåt. ”Han tycker kanske att det är jobbigt att gå långt på vägen” sa hon sen och lät väldigt bekymrad. Då la jag mig ner igen bara för att se vad de skulle hitta på för mer orsaker till mitt, i deras ögon, konstiga beteende. Alltså hur svårt var det att fatta att jag helt enkelt var sur och bara ville statuera exempel???? Tydligen ursvårt för när jag låg där i diket och mediterade så sa Matte ”Han vill nog helt enkelt springa lite utan koppel. Han ä nog deppig” Aha!! Just det! Nu låter det som om att ni har kommit på något riktigt bra, tänkte jag och sprang snabbt upp från diket… men jag lät smart nog svasen vara kvar mellan benen så att de inte skulle tappa bort den där braiga ide´n med att slippa kopplet. Det gjorde dom inte för så fort vi hade kommit in i skogen så släppte Matte mig…. och då rymde jag.

Japp, jag sprang iväg med snön skvättande runt mig som en ferrari på en plaskvåt Monza-bana. Vilket i sig resulterade i att jag fick både Matte och Grannen skrikandes efter mig som två ålderdementa skator . ”Aaaaaagust var eeeeee du!” ”Kom hiiiiiiiiiiiiiiit” och ”Neeeeeeeeej!” kraxade dom medan de flåsande försökte ta sig upp för branten som jag hade avverkat lätt som en plätt….och smidig som en panter…vilken man varken kunde anklaga Matte eller grannen för att vara. Smidiga pantrar alltså. Men alltså, man måste ju verkligen sätta dom lite på plats. Ja det måste man verkligen. Jag menar, hur svårt är det egentligen att vara Matte? Man lär ju knappast behöva några VG,n för det. Som Matte behöver man bara komma ihåg 13 löjligt enkla steg under en dag. Så här enkelt är det:

1. Gulla alltid med din valp det första du gör när du vaknar. Länge och hjärtligt…och ihärdig…och gärna på magen…och ibland bakom örat…
2. Gå ut med din valp direkt när du vaknar på morgonen, hur tidigt det än är. (Observera att du räknas som vaken så fort du rör dig eller har öppnat ett öga.)
3. Ge din valp mat 2-10 ggr per dag (okey…bara 2 då…om man nu skall vara så himla noga med dieten)
4. Låt alltid valpen åka med i bilen oavsett vart du skall åka
5. Gulla med din valp i soffan eller på golvet 10-60 ggr per dag
6. Gå 1 lång promenad plus 10 skogspromenader varje dag ( okey 2 gånger i skogen då…. Mattarna är ju oftast inte purunga...)
7. Låt din valp få vila ifred i sängen (ja i din säng så klart, var annars?)
   
8. Låt valpen följa med sin Matte precis överallt (i förebygggande syfte så att Matten inte gör nåt dumt alltså)
9. Låt valpen sitta i soffan och äta chips (okey då, jag får aldrig chips men jag tänker aldrig sluta hoppas)
   
10. Ge din valp en stor osnål skål med fil på exakt klockan strax innan kvällskissen
11. Låt valpen aktivt delta i matlagningen och snåla inte med att belöna uppmärksamma elever (inte med meningslösa klappar på huvudet utan med mat alltså!)
12. Banna aldrig valpen om den äter missiler (man skall inte säga att nåt är äckligt om man inte själv har smakat!)
13. Diskriminera inte din hund genom att inte dela med dig av tuggvänliga saker såsom tofflor, vantar och kuddar

Så hur svårt låter det? Inte speciellt svårt, eller hur? Matte har, som jag skrev igår, en bit kvar till sin Matte-examen. Men hon kanske lär sig med tiden….
Hur det gick där i skogen? Jo jag lät de där två flåsande jaga mig en stund upp och ner för slnterna och sen ner i ravinen men när jag blev sugen på lite godis så lät jag Grannen fånga in mig. Jag var lite trött på att höra dem kraxa och skrika och dessutom så längtade jag helt enkelt hem till tuppluren i sängen. Ja i Matte säng ….såklart. Jag kan ju den där Bli-en-Duktig-Matte-listan utantill.

Fejkade Pitbulls och trampade kaniner

Idag mötte vi en psykotisk vansinnes-labrador i skogen. För att inte tala om hans labila matte som helt klart var med i samma mentala lag som sin hund. Vi var alltså ute på vår sedvanliga förmiddagsrunda, jag Matte och grannen. Det var alldeles vitt ute. Matte är sjyst nog att låta snön vara kvar den här gången…hon verkar ta sig som hundägare… Ja hon är ju inte i mål än men alla förbättringar är bättre än inga alls. Det kändes helt otroligt superfantastiskt att få leka mullvad i vartenda dike som jag kunde hitta längst med vägen. Dessutom så är den här snön så himla smart för den låter kisset från andra hundar SYNAS! Jo det är sant! Man SER faktiskt kisset utan att nosen ens har behövt anstränga sig. Självklart använder jag nosen sen ändå men när man ser kisset med blotta ögat så kan man ju så att säga dyka rätt på rödbetan. Sånt gillar vi hundar…. också.

Men iallafall, vi gick där i godan ro, på en smal stig mitt i skogen. Jag först (såklart) därefter Matte och sist grannen. Jag gick och filurade över om jag skulle hitta något ätbart, om jag kanske skulle göra ett björnryck och dra ner Matte i någon sticksig buske eller kanske helt enkelt bara leka farligaste tigern i skogen. Just när jag hade bestämt att jag skulle vara den där tigern, vilket för övrigt alltid känns lika naturligt, ja då ser jag den. Den psykotiska vansinnes-labradoren. Ja först så visste jag ju inte att det var just en sån . Jag trodde ju att det var en vanlig labrador. Ni vet, en sån som är både loj och smörigt lojal, som älskar hela världen och slickar på allt som rör sig. Kanske ingen medlem i club mensa direkt (alltså mer än 131 i IQ) utan kanske snarare hedersmedlem i PWB (Puppies Without Brains) Men alltså, inget ont i det. Jag tycker nog att det där med intelligens är lite överskattat ändå. Det är bättre att älska hela världen och slicka på allt (det mesta är ju faktiskt slickvärt) än att bli störd över att hjärnan jämt är överfull. Jag har ju fått lite av båda dessa egenskaper. Ja alltså både ett extremt stort hjärta och dessutom mycket intelligens samlat i knoppen. Det är ju inte alltid lätt att vara ”August Björnbus – den snygga och smarta hunden med stort hjärta”.

Men tillbaka till just den HÄR labradoren. Den som vi mötte på stigen i skogen. Jag trodde ju alltså att det var en sån där flamsig loverboy som är med på alla lekar och låter alla andra bestämma utan att det gör honom något. Med andra ord en klart potentiell kompis för en stor, stark valp med mycket idéer som jag. Så självklart blev jag jätteglad. Jag viftade sedvanlig vänligt och välkomnande på svansen och precis när jag skulle säga ” tjenamittbena skall vi rulla snöboll med varandra?” Ja då gör den mentalt instabila matten ett oförståeligt jätteryck i hans koppel och skriker till min Matte ” Vad är det ni har? Är det en hanne?” Öhhh hallå där om jag får be, skulle JAG se ut som en tjej eller?!! Och vaddå DET?? Jag är en berner sennen valp av bästa kvalité om jag får be. Att kalla mig för DET -vilken förolämpning! Matte svarade” Ja men han är bara en valp än så det är nog ingen fara” Nä nu började förolämpningarna hagla värre än vad de gör i värsta orkanen! Jag tyckte att det började gå för långt. Jag var och är ju faktiskt ”August Björnbus- den stora, välkroppade manliga undomshunden” Bara en valp.. bäh! Hur nedrigt sagt som helst. Och dessutom mitt framför dessa nya bekantskaper.… och alla andra som bor i skogen och tjyvlyssnar.

”Han kan vara lite stöddig och ganska elak mot andra hannar” fortsatte den mentalt instabila matten”. Men alltså hallå! Visste hon inte att hon hade köpt en labrador!!?? L A B R A D O R. Hade hon inte läst innehållsförteckningen?Vad trodde hon egentligen? Att det var en förklädd Pitbull from hell? Eller var det så att hon i hemlighet önskade att hon hade en förvildad kamphund med sig i skogen istället för den fredligaste hundrasen i världshistorien? Men ärligt talat, en Pitbull hade nog inte passat ihop med kaninerna som hon hade på fötterna. Ja det är sant, hon hade två döda kaniner på fötterna. Fast det är klart, hmm….det var kanske en Pitbull som hade gjort slut på kaninerna och sen tvingat henne att ha dem på fötterna… Hmmm… inte konstigt att hon var mentalt instabil. Nåja, jag suckade och skrattade lite manligt i mjugg åt dessa tvåbenta varelser som aldrig upphör att förvåna mig. Sedan drog jag fram Matte i kopplet för att hälsa på den där stackars missförstådda labradoren som var tvungen att låtsas vara en Pitbull…

Precis när jag hade lyckats dra fram min motvilligt stretande Matte några meter närmare våra nya bekantskaper så får den psykotiska labradoren ett fullständigt spel! Ja han kastar sig fram mot mig som värsta galenpannan! Jag trodde först att han bara var extremt glad över att en sån här vacker dag få träffa en sån kul kille som mig mitt i skogen. Men när han förde upp läpparna som en överopererad sångerska och sen monsteraktigt blottade huggtänderna gjorde han ganska klart för alla invånarna i skogen att han helt fräckt och hänsynslöst tänkte ge sig på en fredlig liten vovve som mig. Han tänkte ge sig på ”August Björnbus – den snygga fredsbevarande valpen” Ja ja ja, men om vi nu skall gå enligt regelböcker och hundstandarder, som Matte alltid envisas med, så ÄR jag tekniskt sett ännu en valp… även om de flesta förstås ser mig som en manligt snygg och välkroppad unghund….. ja så är det…. för det mesta…faktiskt….

Men i alla fall, den här bestialiska besten i skogen. Han hade tydligen blivit helt hjärntvättad av sin matte för han tycktes faktiskt TRO att han verkligen var en Pitbull from hell. Det här var ju fllständigt livsfarliga vaneföreställningar för en labrador…. och för alla som han möter i sitt psykotiska tillstånd. Precis när jag elegant och…öhh… orädd skulle dra mig tillbaka från dödens käftar så måste förstås Matte lägga sig i. Jag skall kanske döp om henne till Mitti istället för hon skall alltid vara mitt i allting. Hon gör alltså ett överumplade multiryck i mitt koppel precis som att hon imbecillt nog trodde att jag frivilligt skulle gå fram och bli styckad labradormiddag. Alltså allvarligt talat….. jag var ju på väg till min skyttegrav… men på MITT sätt. Mattes ryck resulterade i ytterligare en multipel whiplash (den tredje i mitt liv) och att jag hamnade med baken rätt in i en nedvält gran och blev liggande fastklämt mellan två anfallande grenar. Den där tidigare så rosade promenaden började härmed definitivt att falera.

När jag äntligen kom loss så stod den psykotiska labradoren kvar och skällde som en Pitbull med galna-kosjukan medan fradgan skvätte runt honom. Jag skakade av mig snön och försökte värja mig från en överbeskyddande Matte som med sin pinsamma babyröst rabblade ”Men oj oj oj min lille Augus-bubbe, lillegubbenbubben, hur gick det ojojojdå…gubbelbubbengubben min” Sluta, sluta, sluta! Tyst! Åhhhh! Jag HAR faktiskt en IMAGE att upprätthålla även i skogen. Och dessutom så tyckte jag nog att det skulle ha varit mer lämpligt att ägna uppmärksamheten mot den psykotiska labradoren med dödskäftarna istället för att skämma ut mig genom att kalla mig för Gubbelibubbengubben! Jag ÄR döpt och har ett fullt gångbart namn som bör användas!!! Så trött jag blir på henne ibland…

Mitt i mitt inre gräl med Matte så löpte den psykotiska labradorens Matte plötsligt fullständigt amok. Jodå, hon tog nämligen det hårda handtaget till kopplet och började slå honom! Japp, rätt över rumpan fick han först ett hårt slag, sen ett till och sen ytterligare ett. Hon var helt vild och galen…på ett mindre positivt sätt alltså. Jag trodde att min Matte och min granne skulle få var sin hjärtattack. För min del så tyckte jag först att den där hunden kanske var värd ett kok stryk eftersom han….. ja typ störde den idylliska stämningen i skogen. Men efter hand som slagen föll så blev även jag lite illa berörd. Det här var ju läskigt. Jag insåg också att detta antagligen skulle leda till ännu en av Mattes jobbiga ute-rättegångar med henne som envåldig domare. Hon har ju tendensen att ständigt påpeka andras, i hennes ögon, ofördelaktiga ageranden. Som exempelvis dödssynden att inte plocka upp sina hundars missiler, eller som när någon i området råkar köra 1 km för fort. Då ligger dom riktigt illa till.. Om bilen har hunnit passera så jagar hon den tills de stannar och om den inte har hunnit förbi så ställer hon sig med dödsförakt mitt i vägen som värsta självutnämnda polisen. Hon kliver sedan fram till föraren, knackar uppfordrande på rutan och frågar med ett bedrägligt leende ”Brinner ditt hus också?” Personen i bilen blir ibland förskräckt och ibland ser de bara helt oförstående ut. ”Vaddå, hur då? När då?” brukar de stamma. Då lutar sig Matte riktigt nära rutan, varvid jag som då sitter i kopplet blir upptryckt mot bilen och samtidigt nästan blir strypt. och vem bryr sig om en halvstrypt hund i detta läge tror ni? Ingen. Nej Matte är helt inne i sitt psykologiska spel med världens trafik- eller missilsyndare. Hon säger med en iskall röst som till och med jag blir lite rädd för ”Ja det måste väl brinna hemma hos dig eftersom du är villig att riskera andras oviktiga liv genom att köra så jäv… fort!” Man ser nästan spottfläckar på förarens näsa när hon är färdig. Ibland säger de förlåt och ibland åker de bara iväg med jätteröda kinder samtidigt som de mumlar en massa, för mig, helt nya och spännande ord. Men de kör alltid riktigt riktigt långsamt iväg. Och Matte släpper äntligen på kopplet så att jag får luft.

Ja det var alltså en sådan typ av rättegång jag trodde att jag hade att ”se fram” emot där i skogen med den spykotiska labradoren. Men vet ni vad? När den mentalt instabila matten hade lagt sig på sin hund så att vi kunde gå förbi, ja då tar Matte helt enkelt tag i mitt koppel och nästan springer fram på stigen. Ja hon bara springer förbi. Utan ett ord. Utan att skälla ett enda ord på hundmisshandlaren. Ingen rättegång. Inga moralpredikningar. Vad VAR det här egentligen? Vi gick tysta jättelänge jag Matte och grannen. Jag var så förvånad så jag bara gick jag också. Utan att ens försöka gå först, dra i kopplet eller putta ner Matte i diket. Till slut stannade Matte och grannen och de där båda sa nästan i munnen på varandra ”Vilken människa, hon borde inte få ha hund”  Sen skakade de på huvudena och fortsatte att gå.

”Nä just det,” tänkte jag. ”Hon borde inte få ha kaniner heller.”

Riktiga hundpromenader med matte-panik

Har varit lite kass i kistan så det har blivit dåligt med skrivandet. Matte gillar nämligen  inte att jag hulkar direkt över hennes dator. Snacka om att vara pedant. Det kanske hade gjort datorn gott, ja alltså om jag smörjde upp tangenterna lite så hade den kanske speedats upp. Hon gnäller ju jämt över att den är så långsam. Nåja, häromdagen så var vi på en riktigt kul hundpromenad. Ja faktiskt. Och då var ju Matte med andra ord inte helt nöjd. Våra åsikter om perfekta hundpromenader går nämligen ganska vitt isär. Hon begriper sig helt enkelt inte på bra hundpromenader. I hennes ögon består givande promenader av lugnt och mördande trist gående utan snabba fräcka panterhopp, utan plasksprång i vattenpölar, dopp i lämpliga lersjöar eller fräna dikesrullningar.

Nej istället skall det vara en massa ”fot”, ”hit”, ”stanna” och ”vänta”.  Man får helst inte gå för fort för då försöker hon att strypa mig med kopplet och man får ogint nog absolut inte äta hund- eller hästmissiler. Hur kul tror ni det är för en snygg och leklysten snart 8-månaders badvalp? Inte ett dugg, det kan jag tala om…. Jag är nämligen just en sån där leklysten och snygg snart 8-månaders badvalp. Men häromdagen så blev det alltså en, ur hundars synvinkel, riktig hundpromenad. En promenad helt i min anda. Jag och Matte gick ut tillsammans med vår granne. Vi började gå den vanliga vägen. Ner för huset, förbi lådan som Matte alltid nyfiket tittar in i varje dag och sen fortsatte vi längst med vägen som har alla de där häftiga dikena som numera är magiskt överfyllda med vatten. Strypförsöken påbörjades förstås direkt. Numera stannar jag inte utan jag går bara på. Jag har nämligen märkt att om jag går på fortare och fortare så låter det jättekonstigt när jag andas , och när det låter så säger Matte ”Men gubben, lugna dig snälla, det låter ju hemskt” och så lättar hon på kopplet så att jag kan springa ner i diket, vilket alltid är målet med mina promenader. Så blev det idag också. Men den här gången blev jag inte brutalt uppryckt gång efter annan. Nej jag fick gå, springa och hoppa där nere. Med ett helt löst koppel!

Jag kände mig fri, spännande, snabb och superfrän. Jag plaskade järnet och sprang upp och ner upp och ner upp och ner… tills det tog abrupt stopp rätt i en mur av lera, gräs och en läskigt hemlig öppning som verkade leda rätt in i underjorden. Eftersom jag var ”August Björnbus- den fräna snygga valpen på spaning efter hemliga saker i underjorden” så tog jag förstås ett snabbt beslut att genast utforska det hemliga hålet. Jag stoppade orädd in huvudet i mörkrets gap och skulle precis ta ett skutt in med resten av min välkroppade kropp…när furir Matte orättvist avbröt min SSM (special secret mission) genom att dra riktigt elakt hårt i kopplet. ”Men August, är du knäpp? Det är ju ett avrinnigsrör och du får inte ens plats med tassen! Kom hit. Åhhh nej du är ju lerig i hela ansiktet!!!.”” Vaddå? Först och främst så har jag ju den smidigaste och mest elastiska kroppen i hela… ja i hela det här diket. Jag skulle lätt ha kunnat smyga in i det där hemliga röret. Och vaddå lerig i hela ansiktet? Har hon aldrig hört talat om kamouflage? Hon är verkligen en kass furir. Inte ett dugg påläst i underrättelsetjänstens konster.  Suck, ibland är hon verkligen pinsamt obildad när det gäller livets väsentligheter.

Vi fortsatte alltså promenaden. In på helt nya vägar. På riktiga hundvägar. Ja såna med bara skog, lera, stenar, pinnar, gräs……. och inga koppel. Åhhh vad härligt! Jag sprang iväg som en smidig lejonhanne, sladdade och gjorde riktiga krumpsprång så att jag nästan fick ljumskbråck. Ibland ropade Matte ”hit” och …..ähh vad sjutton, jag är ju en generös kille så jag gjorde henne till viljes, sprang dit och fick mina välförtjänta godisar och sen for jag iväg igen som en supertorped igen.  Jag tittade bakåt ibland och såg Matte och grannen halka ner för slänten som två ostadiga tanter på finlandsbåten. ”Ihhhh, åhhh, neeeejj, håll i dig” hördes det där bakom. Men jag såg mig inte om så många gånger, jag var ett med fartvinden. Det skvätte en kaskad av vatten och lera varje gång som tassarna landade på marken. Väl nere gjorde jag en skarp sväng åt vänster varvid jag for pladask på sidan och kanade som en hal banan på en lerig motorcrossbana. Jihaaaaa! Det här var livet!!! Trodde jag…ja alltså  jag trodde nämligen att det inte kunde bli bättre. Men det blev det! För efter den där svängen så såg jag den. Sjön. En hel fantastisk sjö låg där och bara väntade på ”August Björnbus- den snygga vattentäta valpen” Matte kallade sjön för en Tjärn av lera…vad det nu är. Nåja jag tänkte inte lägga ner någon mental möda på att lista ut det.

Jag hörde hennes ”Neeeeeeeeej, stoooopp” eka över nejden när jag tog sats för att kasta mig i. Men det var precis som om att det inte gick att hejda sig. Det var som om att en stor hundgud tog tag i mig och sa ”Kom nu August , hoppa i, helga vattnet…..och glöm inte att stänga öronen”  Så jag stängde öronen och hoppade i. Åhhhh vad härligt! Vilket fantastikt plask! Matte ylande oförtrutet sitt hysteriska ”neeeeeeeej” någonstans i periferin men jag kände att det nog var bäst att lyssna på hundguden. Man ville ju inte hamna i onåd direkt. Man vet ju aldrig när man behöver ses för ett snack nästa gång.  Men mitt i en lerig kallsup långt ute i sjön  så hörde jag plötsligt att något i Mattes röst hade förändrat sig. Hon skrek fortfarande ”Neeeeeej” och hon lät fortfarande hysterisk men nu var det på något sätt ett stänk av panik som hade smugit sig i rösten. Som om att hon var riktigt rädd. ”Åhhh nej” tänkte jag.. det var en sån där mattekänsla igen. En sån där som jag automatiskt känner när hon känner den. Som kryper in i huvudet och kroppen på mig. Åhhh vad jobbigt! Jag stannade och stod blixtstilla med vattnet upp till halsen och leran rinnande som en kittlig orm in i öronen. Hundguden stod på ena sidan och Matte långt där borta på den andra. ”Kom snälla” hörde jag Matte säga med uppgiven röst. ”Försvinn inte” Jag vet att det är något särskilt det här med vatten och Matte. Iallafall när det handlar om riktigt mycket vatten. Ibland när vi har gått i sanden nere vid stranden så kommer de där konstiga känslorna farandes hos Matte. Speciellt om Lillhusse går ut på bryggan. Det är lite konstigt för Lillhusse, som vanligtvis är en stentuff kille, går heller aldrig speciellt långt ut på den där spännande bryggan. Han håller sig alltid precis i mitten precis som om att han förväntar sig att vattnet skall anfalla….. eller om det kanske är för att han också känner såna där matte-känslor. . Jag har iallafall förstått att de inte är några direkta vattendjur i den här familjen. Fast ibland hör jag Matte kryptiskt säga till Lillhusse ”Vi kommer nog att bli sams med havet igen någon dag skall du se”  Hmmm, jag undrar vad det där havet har gjort för dumt egentligen. Var det bara ett litet gräl som gick för långt eller har havet kanske ätit upp Mattes tofflor? Sånt gillar hon som bekant inte. Men alltså, jag har flera gånger försökt att be Matte tala om för mig vad problemet är för då kan kanske jag ta mig ett snack med vattnet för vi är verkligen jättebästisar.  Vatten är ju bland det bästa som finns! Men hon verkar inte vilja prata om det och jag är ju inte den som är påstridig… (nej faktiskt inte!)

Det slutade med att jag sprang-simmade-hoppade tillbaka till Matte med vattnet skvättandes bakom mig. Och vet ni vad? Hon bannade mig inte! Det var verkligen dagens högoddsare. Hon bara klappade mig på huvudet och sa ”Tack vännen” Tack vännen! Vännen, det var jag det minsann. Den lydiga vän-liga vattenhunden. Jag passade på att ruska av mig det värsta av allt det blöta i pälsen….. och DÅ, ja då fick jag plötsligt otippat värsta utskällningen. Ja vaddå att Matte blev blöt och fick bruna fläckar över hela sig? Hon var ju inte så himla ren från början. Hon hade inte ens duschat på morgonen. Och hur farligt är det med lite lera på jackan… och byxorna…och i ansiktet? Jag anmälde mig direkt som frivillig att slicka rent henne …men det uppskattades inte det heller. Så går det när man försöker vara hjälpsam… Så vi gick hem igen och istället för att gå in och mysa i hallen så fick jag ligga i nån fånig karantän ute på farstun i …ja hur länge som helst. Bara för att Matte råkade vara lite smutsig. Så himla orättvist!

Rymdäventyr och glesa paradisbuskar

Alltid när vi har varit på en sån där hundfest så blir det nästa dag en trist hundskola istället för fri lek med gropgrävning i trädgården. Sådana dagar är Matte alltid övernitisk med att öva på saker som ”hit”, ”stanna” och ”vänta”. Jag fattar fortfarande inte vad det är för skillnad på ”stanna” och ”vänta”. Jag gör ju precis samma sak. Ropar hon ”stanna” så stannar jag….om jag inte har annat för mig alltså. Ropar hon ”vänta” så stannar jag ju också. Ja kanske inte varje gång men nästan alltid när jag är godissugen och om det inte finns något roligare att kolla på.  För jag får nämligen godis vid båda kommandona. Snurrigt värre. Men när hon börjar tjata om den där tröttsamma foten så blir jag alltid så himla less. Det är nästan så att man kan tro att hon väntar sig att JAG skall göra något åt hennes trista gamla fot. Jag menar, vad skall JAG göra åt det? Jag vet inte så mycket mer om fötter förutom att vissa luktar godare än andras. Hon är ju inte direkt utförlig i sitt budskap heller för hon utvecklar inte ämnet det minsta. ”Fot, fot fot”, säger hon och låter som en peppig papegoja. Hon har inte fattat att det enda intresse som en valp hyser för en fot är att eventuellt tugga lite på den eller kanske slicka den mellan tårna om det inte luktar äckligt nytvättat.

När hon pratar om foten så vill hon dessutom alltid vara så där löjligt förtrogen. Ja ni vet när man skall prata riktigt näääära, gå precis bredvid henne så att man hör varje ord men med stor risk för att bli trampad på tassen av de gröna stövlarna. Och man skall allra helst se abnormt jätteintresserad ut. Som en 45 kilos stor, klok och hårig uggla.  Det känns verkligen jättelöjligt men ibland låtsas jag vara extremt intresserad i alla fall. Ja några enstaka gånger, om ingen annan ser mig,  så stirrar jag intensivt på henne när hon börjar prata om foten och då blir hon lycklig som ett barn på julafton. Hon lyser upp som en sol och hela ansiktet skrynklar ihop sig i små rynkor och hon får små lustiga gropar i kinderna. Antagligen för att någon orkar lyssna på det där gamla fot-tjatet. Jag kan tänka mig att Husse har tröttnat efter alla år och att det är därför hon ger sig på mig som är nyast i familjen. Nåja man får väl härda ut. Det finns ju värre saker här i livet. Ja som att bli rensad i öronen eller bli duschad med jordgubbsschampo. Eller som att vara ute i hundfängelset som Matte har byggt i trädgården och få skäll bara för att man är innovativ nog att sysselsätta sig själv.

Ja det är säkert, jag försöker nämligen att verkligen att göra något av tiden där ute. Inte bara sitta av min tid. Jag ligger inte på latsidan och har det trist inte. Nej jag tar tag i mitt eget liv och förväntar mig inte att bli underhållen jämt. Jag är ju ”August Björnbus- den snygga innovativa valpen med hög sysselsättningsgrad”. Jag pysslar med växterna, som i och för sig är lite tristare att tugga på så här års,  men det går om man är riktigt ihärdig. Mattes paradisbuske (ja den i trädgården alltså) börjar se riktigt gles och spretigt fin ut nu. ( ja jag pratar fortfarande om den i trädgården!) Och sen har jag gjort värsta snyggaste gropen mitt i gräset där man kan ligga och rulla som en snurrig nyckelpiga eller också, om man känner för det, kan man gräva ännu djupare i gropen. Man kan dessutom gömma saker i gropen, som exempelvis Mattes ena vante som hon desperat har letat efter i flera veckor eller någon av Lillhusses söndertuggade fotbollar. Dessutom kan man med fördel leka titt-ut med sig själv där. Jättekul tycker jag! Man liksom dyker ner med huvudet så långt man kan och sen låtsas man att man blir anfallen av en tiger bakifrån varvid man kastar sig upp med ett fränt bakåtsprång och jagar tigern runt fängelsegården som värsta snabbaste 100-meters löparen. Det är speciellt roligt om det är lite blött ute för då blir man liksom som en riktigt farlig grå-brun björn i ansiktet och sen skvätter leran som små mikroskopiska missilstänk i fartvinden när man springer. Ja missiler är ju såna man själv fyrar av när man är nödig alltså. (Bajs för er som är nya här i min blog ) Jag försöker alltid hålla mig så länge som möjligt för att Matte skall låta mig fyra av inne i fängelsegården… ja så att jag liksom kan få ta hand om missilerna själv sen. Men hon har kommit på den strategin för hon går alltid runt med mig på promenad tills det är helt omöjligt att hålla sig. Typiskt mattar, eller hur? Så himla känsliga för att deras hundar skall råka få i sig lite missiler. Jag begriper inte hur man kan ha en sån missilfobi. Det är ju helt naturligt och dessutom jättegott!

Men i alla fall, det här med egna aktiviteter. Tror ni att Matte uppskattar mina försök att låta henne slippa hitta på lekar åt mig? Nu är ju inte hennes lekar de allra roligaste på planeten, det skall gudarna veta! Men det verkar ju hon tro, så hon borde ju bli lite glad över att jag är en självständig valp och avlastar henne. Men nej, istället för att berömma min innovativa ådra så BANNAR hon mig alltid så fort jag exempelvis har gjort gropen lite djupare. ”Men August, du är ju hopplös” säger hon. ”Sluta gräv för guds skull!” Trädgården ser snart ut som det gör på månen! (hmmm som på månen? Dit skulle jag nog vilja åka)  Första gångerna som bannorna haglade när jag satt av min tid bakom gallret så tänkte jag att ”Okey jag slutar väl att gräva och rullar mig bara i leran och leker titt-ut då” Men det passade ju förstås inte det heller….Hon är ju inte helt lätt att tillfredställa den här matten.  Så nu gör jag alltihop igen. Gräver gropar, leker titt-ut och nyckelpigsrullar mig i leran. Lika bra det om man ändå skall få  bannor, eller hur? Man skall ju leva livet. Don´t worry -Be Happy! Kör hårt Herbie!… eller nåt… Fast idag var det ingen grävar-dag för idag var det nämligen VITT ute. Matte hade gjort snö igen! Äntligen! Kanske var det en belöning för att jag kom fyra på partyleken i den där ringen här om dagen. Nåja, strunt samma, vad jag än blev belönad för så var det i alla fall en riktigt bra belöning. En av de allra bästa belöningarna faktiskt. För jag gillar verkligen snö. Och Matte verkar också bli på gott humör av det. Hon strålar åt sina hundhanddukar i hallen som hon frenetiskt brukar skrubba mig med när vi har varit på promenad. De är helt plötsligt ganska vita istället för bruna och det verkar hon tycka om. Jag för min del tycker nog att brunt och svart är snyggare men smaken är ju som baken. När vi kommer in från promenaderna säger Matte  ”Åhhhh vad du är fiiiin min lille Augustgubbe” istället för det vanliga ”Fy sjutton vilken gris du är” Men om Matte nu blir så glad och harmonisk av snö så tycker jag nog att hon kan åbäka sig att fixa det lite oftare. Jag skall ta upp det med henne vid något lämpligt tillfälle. Eller också kanske vi kan prata om det där med att åka till månen och alla de där groparna som finns där. Hmmmm, jo det vore väl ett bra tips inför nästa semestertripp. Så släng dig i väggen Christer Fuglesang för här kommer ”August Björnbus- den  snygga  raketsnabba rymdvalpen med ingenjörshjärna” Hmmmm, det skall jag nog fundera mer över när jag sover…jag kan liksom se mig själv där uppe på månen…..undras om jag behöver rymddräkt… och hur avfyrar man i så fall en missil i en rymddräkt? Tänk om den ramlar ner i huvudet på någon med missilfobi. …som Matte….Gäsp….Är det kanske luckor på? Rymddräkten alltså…. och hur gör man med köttbullarna, måste man dela med sig till eventuella aliens?… hmmm isåfall vet jag inte om jag åker…. gäsp…zzzzzzzz

August Björnbus-den snygga men partytrötta valpen

Jag och syrran Absolut har varit på ännu ett sånt där hundkalas. Miljoner hundar, stressade mattar och hussar samt många välförtjänta köttbullar. Där fanns några kända fejs och några okända helt nya nosar bland gästerna. Jag tror faktiskt att jag börjar bli lite partyblasé. ”August Björnbus-den snygga men partytrötta valpen”. Visst är det sjyst av Matte att ordna lite fester för sin favoritvalp men alltså… ja alltså om man nu skall vara helt ärlig, vilket jag oftast är, så händer det ju inte direkt något nytt på de här kalasen. Man blir duschad, piffad, åker bil dit, blir tvångspiffad igen och sen skall man leka tafatt i den där fåniga ringleken innan de är dags att träffa tandläkaren som skall kolla tänderna och känna på ryggen och benen. Matte verkar inte ha fattat att det är mer vanligt och dessutom roligare att ha en clown eller trollerigubbe på kalas. Undras varför hon har fått för sig att tandläkare skall vara nån stämningshöjdare? Otroligt konstigt, till och med för att vara Matte

Och jag har verkligen försökt att få Matte att förstå att det faktiskt finns lekar som är roligare än att springa runt i ring som ett gäng Shetlandponnys utan meningsfulla fritidsintressen. Men hon framhärdar. Fest efter fest. Suck. Den här gången hade jag dessutom lite svårt att koncentrera mig på att komma först när vi väl kom fram till det där tävlingsmomentet som alltid infinner sig på slutet av ringleken. Jag hade nämligen två distraktioner. Den ena var min syrra Absolut och varför hon var det, det skall jag berätta om en stund. Det andra var att jag liksom hade en dejt med en tjej som jag har träffat på nätet. Ja internet alltså. Vilket jag vill påpeka är helt vanligt och naturligt i dessa dagar. Den här tjejen  var med på mitt förra party i Göteborg. Och ja, ni vet hur det brukar vara, hon hade sett mig…bland alla övriga 9400 hundar och tyckt att jag var en stilig kille…förstås. Hon gick kanske… ja antagligen och tänkte på mig där ett tag men eftersom jag hade fullt upp med alla andra brudar som hängde över mig så…(ja jag vet att det var mina syrror men det kunde ju inte HON veta) så valde hon att ta kontakt över nätet istället.

Hon skickade alltså ett inlägg i min gästbok.  Prisma skrev ett inlägg. Prissssssma. Ja bara namnet är ju helt underb….  ja jag menar alltså att det var ett trevligt tiknamn. Och att hon verkade vara en superläck… kul tjej liksom. Ser grymt …. rasenlig ut på sina foton på sin hemsida. En välkroppad hund måste jag säga… hmmm…jo väldigt välkroppad…. precis som mig och hon bor faktiskt en bit ifrån där jag föddes. Så ja… på det hela taget var det en dejt som jag såg fram emot. Jag spanade som värsta pantern när vi kom in i den stora festsalen…fick nästan ont i nacken. Ja samma nacke som alla tandläkare klagar på är för kort. Men alltså , jag spande efter henne för jag ville ju inte göra henne besviken genom att inte hälsa. Men så fort vi kom fram till vår picnic-plats så lägger sig Absolut ner på rygg med rumpan åt mitt håll. Hur nedrigt gjort som helst!!!! Ja det är nämligen så här att syrran har lagt en förbannelse över mig. Ja hon har alltså plötsligt blivit en sån där hokuspokus-hund. Ett hund-medium. Jo jag lovar. Vänta så skall jag berätta:

Hon, hennes matte och halvsyrran Baileys kom till oss redan kvällen innan för att sova över i vårt hus eftersom vi skulle åka gemensamt på festen dagen efter. När de kom så tänkte jag hälsa lika coolt som vanligt på dem. Men när de klev in genom dörren så… ja jag vet inte riktigt vad som hände. Det kändes som att jag fick en klubba i huvudet. Pang! Absolut hade slängt ut en luktförbannelse som fick mig att bete mig som en…. ja som en krökryggad lobotomerad hårig oxe hela kvällen… och natten. Ja jag vet inte varför men jag var helt enkelt bara tvungen att lukta och lukta och lukta…och sen ville jag liksom hoppa på henne. Ja jag VET att det är min syrra! Men det var precis som om att min hjärna helt och hållet glömde av det. Det var ju inte MITT fel, det var ju hennes! Jag minns inte så mycket mer av kvällen förutom att jag sprang runt efter hennes rumpa, att min näsa höll på att vibrera söder och att alla skrek ”Fyyyy!!” i högan sky så fort jag krökte det minsta på ryggen. Herre gud, hur kunde de veta om jag kanske bara skulle… räta ut en kota eller nåt? Man behöver ju inte alltid tro det värsta….vad det nu var. Jag fick ju aldrig någon som helst möjlighet att komma på det själv. Jag vet fortfarande inte. 

Iallafall så fick Absolut, Baileys och hennes matte sova i Lillhusses rum hela natten. Med stängd dörr. Snacka om mobbing! Och eftersom jag var belagd med luktförbannelsen så blev jag liggandes utanför med nosen nesligt nedtryckt i glipan mellan dörren och tröskeln och gjorde pinsamma ljud hela natten.  Åhhhh vad jobbigt det var. Ingen verkade bry sig om mina känslor ett dugg. Det var bara ”Fyyy August” ”Sluta nu August!” och ”Lägg av August vad du är pinsam” för hela slanten. Otroligt orättvist! På morgonen fortsatte det i samma jobbiga anda. Jag såg och luktade bara hennes eländiga rumpa. Jag kunde inte äta, inte dricka och knappt ens kissa ute. Och när vi alltså äntligen hade kommit in på festen och jag trodde att förbannelsen var över … ja då lägger Absolut sig ner så där på rygg, kollar retsamt på mig och säger  ”Jaha du casanovan, ska du charma lilla internetkexet nu då?”  Öhhhh… vaddå? Inter-vaddå? Ahhhhhh vad det luktade gott! Det var nåt jag skulle göra. Men dofterna som spred sig in genom nosen… ahhhh heaven! Jag visste ju det NÅGONTING jag skulle koncentrera mig på. Men vad? VAD?!!! Jag kunde inte för mitt liv komma på vad det var för hjärnan var plötsligt lika tom som en uräten skål med köttbullar. Det var superkört igen. Jag glömde helt bort det där med dejten, att vi var på party och att det faktiskt fanns andra gäster.

Jag hoppade över Mattes uppställda väska med termosar, muggar, smörgåspaket och annat oväsentligt, fastnade med ena benet i vattenskålen och landade på Absolut som for upp och uppbragt skrek ”Ta bort honom, ta bort honom, han är galen!!!” Men fy vad taskigt! Det var ju hon som gjorde att jag blev sån här. Och det värsta av allt, precis när jag hoppade på Absolut så ser jag henne. Prisma. Hon stod där med sin matte, med en avundsvärd lång snygg hals slängde hon en blick tvärs över salen och sen…. tittade hon snabbt bort igen. Åhhh nej! Hade hon sett när jag förvandlades till den där lobotomerade oxen??? Jäklars. Vad skulle hon tro om mig? Hon kunde ju få helt fel uppfattning.  ”Jaha vad skall du göra nu då din lättpåverkade pellejöns. Skall du hoppa på henne också” sa Absolut och verkade kikna av skratt där hon låg och tröstande blev omhuldad av mattarna efter mitt så kallade brutala påhopp. Åhhh jag skulle kunna…. hoppa på henne igen. Ja det var ju den sorgliga sanningen. Jag var fortfarande förfärande fast under den där eländiga luktförbannelsen. Vad skulle jag ta mig till?

Men sen var det plötsligt min tur att leka ringleken. Jag sprang lättad iväg ut på golvet  med Absoluts matte. Jag ville bara ruska av mig mitt pinsamma beteende. Jag försökte göra mitt bästa för att manligt spänna musklerna varje gång som jag sprang förbi Prisma och hennes sällskap. Jodå hon hade herrsällskap med sig. En riktig Dumbo. Ja okey Jumbo hette han tydligen om man nu skall var noga…. men det var nog bara en vän. Ja, hon stämde ju träff med MIG så hon hade ju god smak annars. Tandläkaren där emot, henne som Matte hade bjudit in som partyentertainer, hade definitivt vaknat på fel sida dagen till ära. Ingen partyspirit så långt ögat nådde. En ren festkatastrof om jag skall vara helt ärlig. Hon kallade mig både kohasig och rödögd. Allvarligt talat, försök själv att se stjärnögd ut när du har legat med nosen mellan en dörr och en tröskel hela natten!  Sen klagade hon på att jag hade för kort hals (hon var inte så himla girafflik själv tanten) och att jag inte sprang så sammansatt eller vad det nu var. Gnällspik! Hade jag inte varit under förbannelsens vingar så hade hon nog fått sparken som underhållare. Nåja strunt samma, jag ville bara att leken skulle ta slut så att jag kunde gå tillbaka till min plats med åtminstone lite av min fräna image i behåll. Absoluts matte framhärdade dock med att dra och streta i mina ben men jag var verkligen inte på humör för stretching idag så jag satte eller la mig ner hela tiden. Efter en stund fick jag tack och lov äntligen gå tillbaka till vår plats igen. ”Fyra” sa matte och tog det gröna bandet som Absoluts matte lämnade till henne. Jag hade inte tid att fundera över vad det betydde för jag var fullt upptagen med att spana.

Nu var det nämligen dags för Absolut att leka… och hon var i samma lag som Prisma. Typiskt! Syrran har alltid sån himla tur. Jag fick minsann springa runt med löjliga  Jumbo-dumbo… som dessutom sprang om mig på sista varvet bara för att jag var upptagen med att spana efter Pris… brudar. Ja, en kille som jag måste ju få spana på brudar, eller hur? Prisma kom i alla fall trea och Absolut fyra i deras lek. Sen packade plötsligt Matte stressat ihop alla våra saker och sa att det var dags att åka hem.” Men hallå! Man kan inte ordna ett party och sen bara gå!! Och min dejt…vi måste…” försökte jag uppbragt säga. Men jag drogs som vanligt brutalt iväg rätt igenom massan av festdeltagare. När vi hade kommit till andra sidan av salen så såg jag henne i en glipa mellan en massa människoben. Prisma. Mitt internet-kex. Matte stannade och sa ”Undras om vi skall gå och hälsa” och jag tänkte lättad ”Ja självklart skall vi hälsa, kom nu så går vi fram” Jag drog mig beslutsamt fram över några kassar och väskor som stod i vägen men då drog Matte i kopplet och sa äcklat ”Nej det är någon som har bajsat på golvet där så det går inte att komma fram, vi går ut istället, det får bli en annan gång” Nej! Nej nej, jag har ju en dejt! En internetdejt! ”Jag kan slicka upp det. Ja titta jag tar bort bajset lätt som en plätt”  sa jag snabbt och gentlemannamässigt. Ajjjjjjj!!! Nähä, här får man i vanlig ordning bara spott och spe när man försöker att vara hjälpsam. ”Nu åker vi hem”  sa matte surt. ”Kom nu” Men hallå! Alltså hallå, man kan inte bara gå iväg om man har….. Ahhhhhhh, doften! Åhhhhh, jo man kunde ju gå, vilken väg som helst… för nu gick Absolut där framför mig och viftade retsamt på rumpan och nu var jag helt i förbannelsens våld igen. Min nos och… resten av min kropp levde sitt eget liv Och så var det hela vägen hem i bilen också. Väl hemma så föll jag utmattad i en långvarig koma. Fullständigt mentalt urvriden, med tom mage, utan date och med befläckad image. Vilken skitdag!