Dagsarkiv: november 26, 2006

Inkräktare, mystiska knackningar och detonerade bomber

Det var en otäck kväll igår. Speciellt för mig. Ja jag är ju den som, utan att be om det, får en släng av allt som Matte känner, och tro mig, det är inte alltid så himla kul. Det började med att någon knackade på dörren. Trodde jag…och det trodde Matte också. Klockan var strax innan filen så det ganska sent. Regnet piskade utanför och det var mörkare än i ett kaninbo mitt i vintern. ”Vem sjutton kommer så här sent?” sa Matte som höll på att äntligen få lillhusse i säng. Lillhusse verkade vara som en duracellkanin med helt makalöst bra batterier idag för han blev aldrig trött. Men nu var det alltså verkligen dags. Men Matte fick ju avbryta nattandet för det där med dörren.

Hon gick ut i köket och kikade ut genom fönstret för att se så att det inte var någon försenad häxa med en pumpa i handen från den där kvällen för några veckor sedan. Men det var ingen där. Det var bara regn, mörker och tystnad. Då kände jag Oron komma krypande i Matte. Usch, jag avskyr verkligen Oron. Den är jättejobbig. Jag mår alltid illa och tappar matlusten när den kommer. Och nu var det ju helt fel läge eftersom det snart var dags för kvällsfilen. Matte öppnade ytterdörren och kikade ut. Men nej, det var helt tomt. ”Ja ja” sa Matte med en sån där låtsaslättad röst. ”Det var ingenting, nu fixar vi klart här så att vi kommer i säng

På väg in mot sovrummet så tvärstannar vi alla tre, jag, Matte och lillhusse. Nu brakade det till något och det kom ute ifrån pool-sidan. Dunk, dunk, dunk. Matte gick långsamt in mot vardagsrummet för att kika ut genom altandörren. Lillhusse gick tätt bakom henne och jag gick sist…. Ja för att hålla kollen bakåt då förståss. Halvvägs fram till dörren och den upplysta baksidan….. så slocknar lampan där ute. Matte tvärstannar, lillhusse tar ett steg tillbaka och trampar mig på foten. Jag skriker förstås helt rättvist till varvid alla hoppar till, skrämmer varandra och springer i panik in i sovrummet. Då känner jag en människokänsla som jag aldrig har känt förut. Jag känner Rädslan. Matte var rädd. Och med automatik, helt utan egen förskyllan, så blir ju jag OCKSÅ rädd då. Jag kan ju inte hjälpa att jag känner hennes känslor. Lillhusse frågar ”Vad är det mamma?? Är det någon där? Är det något farligt? Är du rädd” Ja han har en förmåga att ställa tusen frågor i en och samma mening. Man kommer knappt ihåg hälften. Matte ljuger och säger ”Nej då, det är inget farligt. Jag är inte rädd men….jag skall nog ringa grannen bara för säkerhets skull. Men först skall jag gå och kolla där ute igen. Kom August!”. Vaddå! varför skall just JAG gå med för? Jag är ju yngst, bara en VALP och dessutom så borde väl jag …vara kvar och passa lillhusse i sovrummet! Ja just det barn och valpar skall inte hålla på att jaga monster och inkräktare på nätterna.

Det slutade att gick allihop. Som ett långsamt tåg skred vi fram genom huset. Matte först, sen lillhussse tätt bakom henne som en fästing och sist jag, tuff och orädd. Och åter igen hade jag ansvaret för kollen bakåt. Ut i hallen med tysta smygande steg och sen in i vardagsrummet. Matte släckte lamporna. ”För att se bättre” , sa hon. Det blev jättemörkt men samtidigt lite kul för fransarna på filten som lillhusse hade svept om sig såg plötsligt ut som små ormar på golvet. Det var helt omöjligt att ignorera. För såna kan man jaga! Jag föreställde mig att jag var tillbaka i djungeln, hukade mig, tog ett skutt framåt….. och glömde att det är så förbaskat halt på golvet. Samtidigt som jag fick tag i ormarna så sladdade rätt in i fåtöljen varvid hela filten åkte av från lillhusse och han ramlade rätt på mig. Alla tokskrek som vilda siameskatter och eftersom alla skrek så skällde jag och …ja det blev rent ut sagt ett väldigt liv. Vi lekte plötsligt jaga och var tillbaka i sovrummet på tre röda sekunder. Men jag var lite stolt för jag hade ju fått alla att tänka på annat än inkräktaren ute vid poolen för en stund. Ja jag vet, jag är en omtänksam valp. Men vem tror ni fick skäll??? Jo självklart den omtänksamma valpen. Men alltså, nu kände jag ju bara Ilskan från Matte så hon borde ju vara tacksam. Det är bra så mycket bättre än både Oron och Rädslan. Jag tänkte att ”Nåja jag kan ta det. Nu är alla lugna så nu går vi och fixar min fil så att vi får NÅGOT vettigt gjort ikväll”

Men nej, det skulle göras ännu en pilgrimsfärd mot altandörren. Suck. Den därfilen verkade bli mer och mer avlägsen. Sagt och gjort, vi ställde upp oss på ledet och gick. Den här gången väste Matte i hallen ”Och DU håller dig lugn och biter inte på NÅT, hör du det!” Vaddå?? Jag?? Hon fick det att låta som om att jag alltid brukade ställa till en massa rackartyg. Orättvis beskyllning! Nåja, den här gången nådde vi ända fram till altandörren. Matte la händerna mot rutan och försökte titta ut…. Men man såg knappt någonting. Det var verkligen bäckmörkt. Då tog hon en filt och hände upp för dörren så att man varken kunde se in eller ut och sen drog hon för gardinerna för de andra fönstren. ”Sådär” sa hon ”Nu är det lugnt, nu går vi och lägger oss” ”Hallå, ursäkta hallå men min fil??? Det är nog läge att ordna med min fil INNAN ni lägger er.” Även om hundar är bra på många saker så har dom ingen stor talang i det där med att plocka fram skålar och fixa med tetrapackar. Matte tittade på mig och sa sen till min stora lättnad ”Jag skall bara fixa filen och gå ut med August först” Puh! Alltså vilken gigantisk lättnad! Det var då som smällen kom. Pang! Hela huset liksom rörde sig. Som om att en jätte stod utan för och skakade oss som en tärning. Rutorna i fönstren nästan bågnade och det kändes som ett slags tryck från något som man inte kunde se. Och nu kom Rädslan tillbaka som en vild galopperande häst. Jag såg de mest konstiga tankar i huvudet på Matte. Jordbävning, ras, eld, vågor…. Hon kastade sig på telefonen och ringde till grannarna. Ingen hemma. Hon stod blickstilla en stund och vi andra två var nog lite paralyserade av den där smällen också för vi bara glodde och väntade på någon slags action from the commander. Då ringde hon nästa granne…och de var hemma. Äntligen skulle någon komma till undsättning. Matte förklarade stapplande och, i mina ögon, ganska osammanhängande om inkräktaren vid poolen, den söndriga lampan och om jätten som skakade huset. Sen hör jag att hon säger ”Så ni kände det OCKSÅ? Ja precis, nästan som en jordbävning. Vad kan det ha varit?” Sen la hon på och var plötsligt lugn igen. Men alltså, jag fattar inte. Om det nu hade varit jättar och inkräktare hos grannen också så kanske det är en hel fientlig armé som är här. Och då tycker hon att det är OKEY!!! Nu hade det VERKLIGEN slagit slint. Det var väl NU som vi verkligen borde börja bli oroliga. Nej då åkte filen fram och jag skulle plötsligt äta med god aptit precis som om att INGENTING hade hänt. Tur att jag är en sån duktig ….och hungrig valp. Allt gick ner precis som vanligt.

Sen skulle vi då gå ut. Till spök och jätte-armén. Ja jag vet, hur oansvarligt som helst att ta med en stackars liten valp ut i ett sånt prekärt och känsligt världsklimat. Men ut skulle vi. Lillhusse uppfattade ju allvaret i situationen för han satte sig på en pall precis utanför dörren med en ficklampa som han lyste på oss med. Matte däremot, hon ville riskera båda våra liv genom att gå mot gaveln av huset för att kolla om trupperna närmade sig. Men den här gången totalvägrade jag så hon fick ge sig. För nu la jag mig ner i gruset och inte ens HON kunde, med gott samvete, släpa en hund på mage hela vägen runt huset. Efter kissen gick vi och la oss allihopa. I sängen. Imorse läste Matte i tidningen att det hade varit en bomb som hade smällt i närheten. Och då blev hon ännu lugnare. Men alltså hur kan hon bli det? En armé nöjer sig väl inte med EN bomb! Man undrar ju om hela flygflottan kommer i natt. Då är vi ju rökta. Jag tycker verkligen att Matte borde skaffa en vakthund. Ja jag menar inte att JAG inte är någon bra vakthund men om hon tänker använda mig till utställningar så måste hon ju vara lite rädd om mig. Eller hur?

Annonser