Främlingsfientlighet och godismän

Matte är inte speciellt bra på att följa sina egna regler. Ända sedan jag flyttade in i det här huset så har jag hört henne föreläsa om än det ena och än det andra. Hon är väldigt principfast när det gäller vissa saker. Som exempelvis det här tjatet om att man inte skall tala med främmande. Nej man skall inte prata med främmande, man skall inte hoppa in i främmandes bilar, man skall inte svara främmande och man skall helst springa om någon erbjuder en godis… Ja det är sant! Matte tycker att man skall springa och ropa efter hjälp om någon erbjuder godis! Efter hjälp??? Men alltså då kan ju den där evenuella hjälparen sno godiset istället. Ibland är hon helt förryckt!! Godis är ju dessutom det bästa som finns. Godis utan ansträngning är om möjligt ÄNNU bättre!

Senast som i helgen så låg jag i Lillhusses knä i köket när hon kom och orerade om sina bestämmelser och främlingsfientliga lagar igen. Åhhhh vad trist. Jag suckade, la mig mer tillrätta i Lillhusses knä, bet i hans fransiga byxa och fick lite skönt bonus-kli på magen. Matte pratade på medan Lillhusse kliade mig samtidigt som han försökte rita på ett papper på golvet med en penna som han hade klämt fast mellan två av sina tår. Nååå” sa Matte när hon äntligen hämtade andan efter en jättelång utläggning om det här med ”främmande” igen…. eller vad hon nu hade sagt. Jag måste erkänna att jag inte hade hängt med på allt. Nååå förstår du nu vad jag menar?? Man går inte med dom. Absolut inte, Varesig de erbjuder dig att se på hundvalpar eller att få godis” Lillhusse tittade på mig och jag på honom. Vem pratade hon egentligen med? Lillhusse svarade ”Jadå mamma jag VET” samtidigt som han fnissande stack fram pennan under sitt knä och viftade med den. Jag fattade direkt att det var lekdags. Jippie! Jag kastade mig efter pennan, bet tag och drog det värsta jag kunde varvid jag slog huvudet i Mattes ben och hon for upp som en ilsken oxe. ”Men herregud, jag pratar ju” sa Matte med en ovänligt vass ton. Lek-sabotör!! ”Titta på mig när jag pratar” fortsatte hon sen. ”Titta mig i ögonen” Vi visste fortfarande inte exakt vem av oss hon menade så vi stirrade på henne båda två. Lika bra det för hon är lite manisk med det där att man måste titta uppmärksamt jämt och ständigt. ”Nååå, vad är det man skall tänka på? Vad är det som gäller” frågade hon igen. Jag funderade skarpt… men fick bara ont i vänstra sidan av huvudet så jag började tugga på den där pennan istället. Lillhusse tog pennan ifrån mig, blinkade åt mig och jag förstod att han skulle säga vad hon ville höra så att vi kunde fortsätta att leka så fort som möjligt.

Mamma” började han ”Jag vet att jag inte skall prata med någon jag inte känner, inte chatta med någon och absolut inte hoppa in i någons bil eller gå med någon oavsett vad dom vill ge mig..” Matte slappnade av, nickade, log och hela ansiktet slätades ut i en lugnande mask.. tills Lillhusse tillade”….såvida dom inte vill ge mig ett nytt playstationspel eller något som jag VERKLIGEN vill ha Åhhh nej, så onödigt! Jag förstår självklart Lillhusses resonemang men ibland måste man ju bara säga eller göra precis det Matte vill höra för då kan man ju få börja leka igen. Nu blev det förstås en ÄNNU längre föreläsning medan jag och Lillhusse fick sitta som två fånigt stirrande undulater nedanför på golvet. Vi fick inte ens ha kvar pennan. Jättetrist.

Men i alla fall, efter föreläsningen så skulle jag och Matte gå ut på en promenad. Vi gick den vanliga rundan, ner för vägen, förbi den blå lådan och sen ner för den långa backen. Vi strosade förbi huset med den skällande hunden i fönstret, förbi golden retrievern bakom det vita staketet som aldrig verkar få gå ut på promenad (jag har i alla fall bara träffat honom genom spjälorna), sen gick vi förbi den livsfarliga schäfern som alltid skrämmer oss halvt från vettet genom att att kasta sig handlöst mot staketet när vi går förbi. Ingen kul typ alls. Därefter är det dags att passera rottweilern som jag lekte med när jag bara var en liten pys. Ja den gången släppte Matte in mig i deras trädgård och vi fick leka järnet. Det slutade med att Matte stod och bad om ursäkt för att alla pinnar som tidigare stod i rabatterna hade ryckts upp och farit iväg. Nåja den här aktuella dagen gick vi inte in dit utan vi fortsatte upp för den långa backen och sneddade därefter genom skogen. När vi kommit ut från skogen och korsat bilvägen så hör vi plötsligt någon som ropar ”Hallå! Hallå ni där” Vi vände oss båda om.

Jag såg direkt att det var en främmande. Jag ville egentligen hälsa men med tanke på diskussionen vi hade haft i köket precis innan vi hade gått ut så tänkte jag att det kanske inte var så lämpligt. Jag stod avvaktande kvar bredvid Matte. ”Menar du oss” sa Matte frågande när mannen närmade sig. Jo det var definitivt en man, en främmande man. Han hade på sig en ullig grå-vit tröja och han hade långt hår i en hästsvans. Han såg bekymrad ut. Hej” sa han andfådd när han kom ikapp oss. ”Jag letar efter en brun hund som springer lös här, vet du vems den är” Öhhh alltså, hallå, kunde han inte kommit på något bättre än så? Brun hund… Bah! Vilken vissen replik att använda för att röva bort nån. Han kände inte min Matte han! Min Matte är nämligen vassare än så. Henne lurar man inte med några fabricerat bortsprungna hundar. Jag förväntade mig självklart att Matte skulle vända på klacken och gå…. eller skrika på hjälp. Man skall ju helst inte ens svara såna man inte känner….enligt Matte. Speciellt då inte främmande män. Det visste ju jag. Jag vände mig och började gå men döm om min förvåning när det blev direkt tvärstopp när Matte bestämt ryckte i kopplet.

Nej det vet jag inte” hörde jag Matte bekymrat svara med en vänlig ton. Jag stirrade förvånat. Vad var det här? Trodde Matte att hon kände den här typen? Jag hade definitivt aldrig sett honom förut, det visste jag helt säkert. Jag kände inte ens igen lukten. Jag var klart misstänksam mot den här godismannen. Matte och godismannen stod en stund och pratade och sen nickade mannen plötsligt mot mig och frågade ”Får jag hälsa?” Nä nu….nu skall han få sig! ”:::Jag älskar berner sennen. Det är de finaste hundar som finns. Jag har själv haft en” fortsatte han sen. Och då förstod jag ju att det här faktiskt var en trevlig främmande man. En trevlig främmande man med hundkoll. Jag lät mig förstås klappas en stund. Jag menar, stackarn träffade väl inte på en sån här kille så ofta. Jag skall skaffa mig en till sån här” sa mannen efter en stund. Sån här? Menade han en sån som jag? Som August Björnbus- den snygga intelligenta valpen med koll på främlingar? Tja då lär han få leta, tänkte jag i samma stund som Matte entusiastiskt sa ”Jag kanske kan tipsa dig om lite kontakter” ”Ja gärna” svarade mannen och reste sig upp. ”Har du tid att följa med hem till mig en stund, vi har en valp till där som du kan få träffa” Mina öron for upp och adrenalinet strömmade till som svärmande laxar om våren. Stopp och belägg! Varning varning varning. Blåljusen på, tillkalla förstärkning, hämta hjälp!!!!! En främmande man erbjöd Matte att se på en hundvalp hemma hos honom!

Nu jäklar skulle han få känna på Mattes temperament. Jag inväntade den inledande ilskna fanfaren… eller skulle det bli en kratespark? Men det kom varken sparkar eller fanfarer. Istället hörde jag en löjligt vän röst säga ”Åhhhh haaaar ni??!” Jag vände mig mot Matte. Jo det var Matte som sa åhhhh så där otroligt fjantigt. Hon stod där med ett stort fånigt leende och sa ”Åhhh jättegärna!” Sen började hon gå bredvid mannen uppför en backen mot ett blått hus. Que!!! Alltså dubbel-que! Hade hon fullständigt glömt bort vad hon själv hade predikat om bara för en stund sen. Hade hon blivit helt galen?? Man går helt enkelt inte med män som erbjuder en att titta på hundvalpar! Det var ju HON som sa det så hon om någon borde ju verkligen vet bättre! Men Matte hon verkade ha tappat hela lagboken för hon gick med glad min bredvid godismannen med en svärm av hundvalpar som for i hennes tanke aria ovanför huvudet. Hon gick med struttande steg utan att ens bevärdiga sin vakthund (det är jag alltså) en enda blick. Ja hon nästan släpade mig i kopplet efter sig uppför backen mot de blå huset.

Oj oj oj hur skulle detta sluta, tänkte jag modsulet. Skulle jag behöva göra ett påhopp? Skulle jag behöva försvara Matte nu när hon skulle bli bortrövad. Ja självklart skulle jag klara det lätt som en plätt men… ja alltså… då kanske jag skulle bli tvungen att bada efteråt…och det var jag inte ett dugg sugen på… så hmmmm… åhhh vad besvärligt det här verkade bli. Skit också. Hur kunde Matte vara så här lättlurad? Vi har en hundvalp, herregud det var ju med på grundkursen i främlingsfienlighet”, tänkte jag medan vi rundade husknuten och jag höll på att krocka med den lilla pyttelilla hundvalpen som kom skuttandes emot oss. ”Åhh en lekkompis”, tänkte jag uppmuntrad. Mina dystra och olycksbådande tankar skingrades för en stund. ”En valp som mig..” tänkte jag ”Nån att ha lite latttjolajbans med, en valp som jag kunde…. en……Valp”. En VALP. Godismannen HADE en valp…. Alltså var han ingen främmande godisman. Han var inte ens en godisman. Hur kunde Matte ha vetat det? Kände hon honom i alla fall? Nej det kan hon inte ha gjort för hon fick en lapp med hans adress eller nåt på innan vi gick därifrån. Så han var alltså en främmande. Men ingen farlig främmande. Hur vet man om de är det eller inte??? Undras om det var hästsvansen? Ja det var det enda ovanliga som jag kunde komma på. Hmmm…. man lärsig verkligen något nytt varje dag. idag var lärdomen glasklar: man får ta emot godis av främlingar i hästsvans som säger att han har valpar hemma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s