August Björnbus- den börsnoterade valpen

Tur för Matte att det finns något som heter ”öppet köp”. För inte behöll hon mig speciellt länge efter att ha ångrat den första försäljningen. Nej efter endast två dagar och nätter hemma i mitt eget hus så sålde hon mig… igen! Som om att jag vore en aktie som man kan lantra med hur som helst. ”August Björnbus-den snygga börsnoterade valpen” Nu är det inte Hausse på börsen längre… nej nu är det August på börsen. Jag börjar verkligen tröttna på att vara en hårig handelsvara. Vi valpar skall ju enligt kapitel två i hundboken ha en lugn och trygg uppväxt.

Valpar förresten. Hur gammal är jag egentligen? Jag kanske inte är en valp längre… Jag vet att jag måste ha gjort åtminstone EN vuxengrej häromdagen. Det var när jag och Matte var ute på promenad. Jag skulle slå en nödvändig drill i diket. Inget konstigt med det, jag vet men… ja alltså… jag gick ner, böjde mig i en aristokratisk snygg pose och…ja på något magiskt sätt så åkte ena benet upp, drillen kom farandes ut åt vänster och jag höll på att tappa balansen och trilla ännu längre ner i diket. För min del så tror jag att det var en muskelryckning eller en hund-spasm och jag blev lite rädd… eller nej oroad snarare. Men Matte hon blev inte ett dugg oroad av tanken på hundspasmer eller att hennes favorithund skulle drunkna i diket. Nej hon slog istället ihop händerna med en smäll och skrek förtjust Åhhh Augustbubben! Du kissar som en hel karl!” Öhhh, vaddå som en hel karl? Vingligt? Åt vänster? Jag fattade noll… Vänstervridna karlar kissar obalanserat?

Jag fick aldrig någon klarhet i det där för precis när jag skulle lägga mig ner för att fundera en stund så drog Matte iväg med mig längst med vägen igen. Kanske är det så att jag faktiskt har gått över från snygg valp till… stilig unghund helt plötsligt? Ja inte för det där löjliga misstaget med västerkissen då men helt enkelt för att jag har blivit ännu större och ännu stiligare. Ja så är det nog. Men iallafall, tillbaka till det här med att jag blir forslad fram och tillbaka mellan hemmet och syrran Absolut. På söndagseftermiddagen så packades alltså väskan igen. Jag fattade direkt att det var dags så jag stack snabbare än en grymt snabb vessla in i Mattes och husses rum och hoppade upp i deras säng.

Jag körde in huvudet under det blå täcket och var helt säker på att ingen skulle hitta mig.. men som vanligt så överträffade Matte sig i sin ofattbara förmåga att alltid spåra upp mig. Hur gör människan??? Jag begriper inte. Kanske har hon satt fast en GPS-sändare någonstans på min snygga vältränade kropp?…. jo det bara måste vara så för annars finns det ingen möjlighet att alltid hitta en sån bra gömmare som mig. Jag vet att jag är stor men jag är ju faktiskt också elastisk som tusan. Men nu hittade hon mig alltså. Jag förstod det när jag kände hur sängen tyngdes ner av hennes ena knä och sen när det blev alldeles ljust när hon lyfte undan täcket från mitt huvud förstod jag att loppet var kört.. ”Lille gubben” sa hon, log med hela ansiktet och la kinden mot mitt huvud. ”Min lille Augustgubbe, vad jag kommer att sakna dig i veckan” ”Ja men sluta upp med att sälja mig hela tiden då”, tänkte jag surt. Hon klappade mig på min vältränade mage, killade mig lite på sidan och jag kände hur hundlyckan kom smygandes igen. Det är så himla svårt att sura då, hur gärna man än vill. Vi låg där en stund utsträckta på sängen och bara mös. Jag försökte verkligen att göra mig så gullig som det bara gick……vilket inte är speciellt svårt för en så gullig… eller jag menar förstås en så STILIG kille som jag…. Ja jag försökte att få henne att inse omöjligheten att sälja en sån valpig och tillgiven uppenbarelse som mig. Men det hjälpte inte ett endaste dugg för hon verkade ha bestämt sig.

Hon reste sig plötsligt från sängen, avbröt abrupt myset, klappade mig på huvudet och sa så där jobbigt hurtfriskt som bra hon kan ”Okey grisen nu åker vi” Åhhhh….Jag hatar verkligen när hon kallar mig grisen! I början tyckte jag att det lät ganska fint men sen när jag fick syn på en grisbild i en av lillhusses böcker…. Ja då blev jag riktigt sur. Vem kan på allvar jämföra mig med en hårlös rosa gris med platt nos? Obegripligt! Men gris eller inte, det var dags att åka. Ut på köttmarknaden bara.

Tydligen gäller bara det här med öppet köp om man lämnar tillbaka hunden till samma personer som köpte förra gången. Tack och lov för jag ville ju inte hamna i en ny familj igen. Då skulle jag bli ”August Björnbus-den snygga valpen i social-svängen” Nej nu hamnade jag hos syrran Absolut igen. Hos Absolut, Baileys och Hannibal och deras människofamilj. Ja jag har slutat kalla Hannibal för Kannibal för han förklarade det där med att jag skulle veta min plats och när vi väl var överens så lovade han att inte äta upp mig varken till lunch eller middag. Så den här gången har det bara varit frid och fröjd i fosterfamiljen.

Jag har, som vanligt, haft kökstjänst med min fosterhusse, gått promenader med min fostermatte, lekt med katterna och busat på gården med Absolut och Baileys. Ganska så härligt måste jag säga. Hannibal är inte så himla mycket för det här med ystra lekar. Han är cool på ett… mera pensionerat sätt. Lugnt och nertaggat liksom. Sån vill jag också bli sen när jag blir lika urgammal. Han är liksom som Sean Connery medan jag är mer som …ja en yngre och smidigare James Bond. Så, som sagt, jag trivdes och anpassade mig än en gång till mitt nya liv. Jag saknade förstås Matte ibland men… det var bara att bita ihop och gilla läget. Jag kände på mig att Matte antagligen skulle ångra sig igen och komma sättandes med återköpsklausulen i högsta hugg. Och jag fick rätt!

Matte kom igår och fick ett rejält välkomnande av fyra stora snygga bernersennen hundar i hallen. Jag fick nästan slå mig fram för att få plats där mellan hennes knän. Hon stod upptryckt med ryggen mot ytterdörren i en brun kppa med en massa fluffig päls på som vi alla ville smaka på. Baileys hoppade upp på henne från högra sidan, jag och Hannibal slogs om utrymmet mellan knäna och Absolut gjorde sina märkiga kroppsböjningar från det andra hållet.

Men sen beordrade Absoluts Matte de andra att gå därifrån så att jag, bara jag fick stå där en stund. Åhhhh Matte….. det var härligt men jag blev helt yr i huvudet av att inte få någon luft där mellan knäna så till slut var jag tvungen att ge upp och lägga mig en stund innan Matte tog på mig kopplet och vi åkte hem igen, till vårt hus på Värmdö… jag undrar just hur länge det varar den här gången.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s