August Björnbus och den förvånade indianen

Trist trist trist …. Så hundtrist det bara kan vara! Nu har även Matte sällat sig till de andra två i familjen och lagt sig i sängen för att slöa dagarna i ända. Ja ligger hon inte i sovrummet så ligger hon inne i badrummet. Och i badrummet, där får inte jag vara med! Hur orättvist som helst! Jag får ju alltid vara med där annars. Det är ju lite MIN plats liksom. Bara för att jag försökte slicka rent Lillhusse om munnen när han körde det där återvinningstricket med maten häromdagen så är man plötsligt badrums-diskvalificerad.

Matte borde uppskatta min hjälp istället för att bli sur. Ja det borde de göra allihop. Men samtliga i familjen (utom jag) verkar vara extremt ogina dessa dagar. Griniga som sjutton och värsta otacksamma typerna. Som till exempel igår. Då låg Matte och kved inne i sovrummet när jag kom in dit. Jag tänkte förstås genast att hon, förutom lite makeup och en hårborste, antagligen behövde lite uppmuntran. Lillhusse hade tänkt samma sak för han var där inne också. Vi tänker ofta ganska så lika han och jag. Han stod med en jätteblöt handduk som han torkade Matte i ansiktet med. Ja hon var ju inte helt fläckfri om man säger så. Jag tyckte att det var en väldigt fin gest av Lillhusse.

Jag stod en stund bredvid och tittade på. Det var verkligen jättemycket vatten i den där handduken. Det droppade ner i ansiktet på Matte, nästan som när hon duschar och hela kudden blev alldeles blöt. Matte vaknade plötsligt, vred sig åt sidan och sa ”Nej nej nej, allt blir alldeles blött, sluta. Jag får vatten i ögonen” Ja just det, otacksam igen…. Men eftersom jag är en hund med ett glatt och förlåtande sinnelag så tänkte jag att jag i alla fall skulle dra mitt strå till stacken. Matte verkade ju trots allt lite låg och deppig och då måste man ju hjälpa till. Hmmm vad skulle jag hitta på? Jag spolade tillbaka bandet lite och hörde ”….nej nej nej allt blir alldeles blött” Självklart! Matte ville inte ligga på en blöt kudde.

Så jag tog med munnen tag i kanten på den blöta kudden för att byta den mot en som var torr. Och nu vill jag bara till mitt försvar säga att jag faktiskt inte kan hjälpa att jag är skapt som en stor och stark hund. Framför allt stark då… och snygg….som ni säkert vet. Men alltså, jag skulle bara jätteförsiktigt dra bort kudden som Matte låg på men tydligen så gick det aningen för fort. När jag drog kudden ner mot golvet så hade någon (förmodligen Husse) ställt en massa glas och annat på det, i mina ögon helt felplacerade, bordet bredvid sängen. Och eftersom någon borde ha tänkt på att det inte är helt smart att ställa en massa saker i vägen för ett kuddbyte så.. ja det mesta åkte ju förstås i golvet. Oj vad det small till! Glasen studsade mot dörren, yoghurten mot tapeten och Mattes telefon for in under sängen.

Jag blev jätterädd… eller nåja lite lätt småskärrad i alla fall, så jag tog instinktivt ett smidigt skutt rätt upp i sängen. Och återigen, det var verkligen inte mitt fel att Matte låg i vägen med sin mage uppfläkt som värsta trapetsen. Jag for med en imponerande duns först på trapetsen och därefter rätt in i väggen som vetter mot vardagsrummet. Vilket tumult det blev! För nästan ingenting! Ingen verkade bry sig ett dugg om att jag faktiskt fick lite ont i ryggen av väggkrocken. Matte gjorde ett konstigt ljud som lätt som ”Uhhhhrrrghh!” Det lät lite som en förvånad indian. Hennes kropp for därefter ihop som en effektiv råttfälla, ja hon slog nästan näsan i knäna… Fascinerande måste jag säga för jag hade aldrig kunnat tro att hon kunde vara så vig. I nästa sekund så förvånade hon mig igen genom att kasta sig upp ur sängen som en otippat smidig men skräckinjagande gasell (ja inte ens Husse kan trovärdigt komma och påstå att hon ser charmig ut i dessa dagar). Hon stapplade snabbt in i badrummet, dängde igen dörren med ett brak och sen vet jag inte riktigt vad som hände mer där inne.

Nej för då kom Husse ångandes som värsta lokomotivet och röt ”Men för helvet…” han avbröt sig mitt i meningen när Lillhusse förtjust skrek ”10 kronor i burken, 10 kronor i burken, du svor, 10 kronor i burken!” allt medan han hoppade upp och ner i sängen som en duracellkanin. Husse blev alldeles svart i ögonen och sa med en extremt mörk och i mina ögon opassande hotfull röst ”Vad håller ni på med, gå ner omedelbart. Mamma mår ju dåligt! Herregud alltså!!! Är ni helt från vettet!!! Lillhusse slutade abrupt med sitt hoppande (skönt för jag höll på att bli aningen sjösjuk) hans ansikte skrumpnade magiskt ihop som ett övervintrat russin och även hans ögon blev nu helt svarta. De är ganska lika Husse och Lillhusse, hann jag tänka innan Lillhusse med en genomskärande hög röst tjöt ”Det var inte mitt fel! Ni skyller alltid på MIG!! Ni är så dumma!!!!!” Men hallå där, försökte jag tillägga i den pågående heta debatten. Nu är det ju faktiskt så att det är jag som brukar få skulden för det mesta här i huset. Men ingen lyssnade, som vanligt, på mig. Lillhusse störtade förnärmat med ljudligt stampande elefantkliv in i sitt rum och slängde igen dörren hårdare än vad Matte hade slängt igen badrumsdörren. Jag undrade vilken dörr som JAG skulle drämma igen? Fanns det någon kvar tro??

Hmmmm… nej jag behövde nog förresten inte demonstrera alls, jag hade ju verkligen inte gjort något den här gången…heller. Men den självklara slutsatsen delades tydligen inte av alla. Husse spände plötsligt ögonen i mig som helt oskyldigt satt kvar där på sängen. För säkerhets skull längst in i hörnet. ”Jaha” tänkte jag surt ”Nu när alla andra har flytt fältet så skall väl förstås JAG få skulden …igen” Och precis så blev det. ”Ner!” röt Husse och pekade med ett darrigt vitt finger åt mitt håll, precis som om att jag skulle ha gjort något alldeles förfärligt. Hade han inte verkat så instabil i humöret så skulle jag påpekat att det är ofint att peka finger.

Hans mun var som ett argt streck och pannan var om möjligt mer rynkad än vanligt. ”Hörru du, det var faktiskt inte mitt fel heller” försökte jag överslätande och resonabelt säga men Husse verkade inte vara ett dugg mottaglig för förklaringar. Han bara avkunnade domen ”skyldig” utan några som helst vittnesutsagor. Värsta diktaturen är vad det här hemmet är! Jag hoppade oskyldigt dömd men med min vanliga värdighet intakt ner från sängen. Jag var precis med högt och stiligt buret huvud på väg ut från sovrummet då jag i ena näsborren kände lukten från den förföriska yoghurten som rann ner från tapeten.

Mmmmm…” tänkte min ständigt hungriga hjärna. ”Jag gillar ju faktiskt yoghurt ganska så mycket….ja riktigt riktigt mycket faktiskt”. Och även om ingenting av hela det här ståhejet var mitt fel och att jag hade blivit orättvist beskylld så kunde jag för all del tänka mig att hjälpa till med att slicka rent tapeten. Jag är ju, som ni vet , ”August Björnbus- den snygga smidiga och förlåtande unghunden”. Och om Husse nu tyckte att jag var så himla skyldig så kunde ju detta bli min samhällstjänst. Så jag stannade självklart upp och började…ja alltså….städa tapeten. Mmmmm…! Det VAR verkligen lika gott som det hade luktat. Fantastiskt gott! Min tunga gjorde härligt smaskigt slafsande ljud när den gled upp och ner för tapeten och fångade in den vita rinnande yoghurten. ”Men herregud!” hördes plötsligt Husses arga röst från under sängen där han letade efter glas och mattes mobiltelefon. Han for ut därifrån, också han plötsligt smidig, (hade de tränat i smyg tro?) med håret på ända och en stor dammtuss spöklikt hängandes från ena örat. Sen puttade han från knästående ställning bryskt till mig i sidan så att min tunga slant ner och slog i hörnet på det lilla bordet. ”Aaaajjjj!” Det där gjorde faktiskt ont! Men trots den orättvisa smärtan så passade jag dock snabbt på att slicka upp de droppar med yoghurt som hade hamnat på bordet innan Husse skulle hinna ta sig upp i attackställning.

Men hmmmm… jag kände plötsligt något strävt runt tungan. Aha! Den hade fastnat i en av Mattes såna där grejer som hon brukar ha i håret. En blå den här gången….som också hade spår av yoghurtrester! Jag brukar gilla att tugga på dom. Ja det är ju inte lika gott som enbart yoghurt men… man kan ju inte alltid få precis vad man vill ha. Så medan Husse bestämt och onödigt hårdhänt motande ut mig genom dörren så gömde jag den där hårgrejen i munnen. Jag la mig sedan i min säng ute i hallen och tuggade på den medan jag lyssnade på Lillhusses ylande från sitt rum, Husses dova mässande med sig själv medan han städade upp inne i sovrummet och den förvånade indianen i badrummet. De skulle verkligen behöva åka på kurs i att slappna av den här familjen, tänkte jag medan jag åt upp de sista håriga resterna av hårgrejen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s