”August Björnbus-den snygga och vältränade kanintämjaren utan fruktan”

Matte är på benen igen. Hon har äntligen övergivit sängen där inne i sovrummet. Jag blev så glad imorse när hon klev upp och dessutom hade tagit på sig de bruna kaninerna på fötterna. Ja vissa kanske kan tycka att det är lite olämpligt att ha döda kaniner på fötterna men jag tycker att det är en jätterolig och hund-uppmuntrande idé av Matte. Dels så utvecklar det mina jaktinstinkter och dels så… får jag helt enkelt lite kul i den här trista hålan.

 

Jag jagar de där små brunlockiga kaninerna så fort jag får syn på dem. Imorse snubblade Matte nästan rätt in i kaffekokaren när jag gjorde ett tredje utfall mot den vänstra kaninen i köket. Men även om Matte grymtar lite över mina kaninattacker så vet jag att hon innerst inne gillar det för hon kan oftast inte låta bli att skratta. Och eftersom Matte också tycker att det är en kul lek så fortsätter jag förstås oförtrutet. Ibland försöker Matte gömma kaninerna under filten när hon lägger sig i soffan men eftersom jag varken är dum eller lättlurad så brukar jag ligga en stund så att de tror att allt är lugnt och sen tar jag ett jätteskutt och anfaller. Duns och uhhhh brukar det låta men det konstiga är att kaninerna själva nästan aldrig säger någonting. Jag tror faktiskt att de är både döda och stumma. Vilket öde.

 

På nätterna får kaninerna bo uppe i trappan som leder upp till den hemliga övervåningen. När de precis hade flyttat in i vårt hus så sov de nedanför Mattes säng men tydligen så upptäckte Matte att ”någon” ibland kidnappade dem mitt i natten så då fick de sin nya sovplats där uppe i trappan. Dit jag…. eller någon illvillig kidnappare orättvist nog inte har tillträde. Fast en gång så försökte jag faktiskt ge mig upp för den där trappan ändå.

 

Det var mitt i natten och alldeles mörkt i hela huset. Jag låg i min säng i hallen och hade verkligen super-jättetråkigt. Alla utom jag låg och sov och jag tror att de döda kaninerna sov också. Så jag tog mod till mig och gick fram till trappan… som jag kan lova är en riktigt läskig trappa. Den är liksom jättehög och böjd som en stor brun djungelorm. Om någon går på den så knakar den nästan alltid varnande. Den brukar konstigt nog knaka mer åt Husse än åt Matte. Och som om att inte det vore nog att den gör läskiga ljud så är den också väldigt hal och rent ut sagt livsfarlig att gå på.

 

Matte och Husse har dessutom, för att försvåra en eventuell kaninkidnappning, ställt en massa hinder i vägen i trappan. Det brukar vara hinder av olika slag. Ja de byter antagligen ut dem för att försvåra för eventuella kidnappare och snygga attackhundar…. som exempelvis mig. Den här aktuella natten stod det två stora kartonger, en blå väska med läskiga skor som hade vassa metallskenor på sig (jag förstod att de skulle upp i trapphålet för ingen människa kunde ju gå i dem utan att ramla!) och ett antal påsar med okänt innehåll. När jag tittade upp mot trappan som tornade upp sig som ett stort svart monster där i hallen så funderade jag faktiskt en millisekund på att kanske somna om istället men…. jag såg ju dem där i trappan… kaninerna…. Åhhh vad jag skulle vilja få tag på de där kaninerna!

 

Key question var bara om trappan skulle äta upp mig eller inte. Jag vet ju att Matte brukar försvinna där uppe ibland…fast å andra sidan hade hon hittills alltid kommit tillbaka helskinnad. Då slog mig nästa hemska tanke. Trappan kanske inte gillade människokött… den kanske var en gourmet som gillade unghundskött! Jag kände mig lite yr och nästan illamående vid tanken på att bli trappmat men eftersom jag verkligen inte är någon räddhågsen liten tax med för korta ben utan ”August Björnbus-den snygga och vältränade kanintämjaren utan fruktan” så skakade jag bestämt av mig trappans ödesdigra middagsplaner och skred till verket.

 

Jag närmade mig första trappavsatsen med smygande försiktiga steg värdiga en panter på jakt. En tass upp. Inte ett ljud hördes. Allt var lugnt, mörkt och stilla. Jag tittade på de döda kaninerna. Nej de verkade sova gott. Jag bestämde mig för att inte titta upp för att kolla om trappan hade vaknat…det kändes lite onödigt liksom.. Jag satte istället modigt upp tass nummer två på samma trappavsats. Fortfarande alldeles tyst. Hmmm…. Jag tittade ner mellan frambenen och insåg att jag nu stod inför ett väldigt svårt dilemma. Två tassar på trappavsatsen och de andra två på golvet nedanför. Hur sjutton skulle jag få plats med nästa tass??? Långt bort i bakhuvudet så fick jag en snabb minnesglimt om att det var något speciellt med det här att gå i trappor. Ja förutom att de var så läskiga då alltså. Men det var någonting med tekniken. Hmmm…. Jag provade att ta upp den tredje tassen, alltså min vänstra baktass som jag placerade snett bakom min vänstra framtass. Detta resulterade i att jag plötsligt kände mig som ett stort upp och nedvänt och slarvigt skrivet U med klara balanssvårigheter. Jag satte snabbt ner tassen i golvet igen. Jag provade med den högra baktassen också men det resulterade bara i samma slarviga bokstav. Skit också!! Mitt namn BÖRJAR ju inte ens på U!

 

Tänk tänk tänk… Jag ansträngde min hjärna till max för att komma ihåg den där invecklade trapptekniken. Hur var det nu man gjorde??? Först en framtass på första trappsteget..check. Sen nästa framtass på samma trappsteg….check. Så långt hade jag allting fullständigt klart för mig. Det var vid det tredje kritiska momentet som det… fullständigt gick åt pipan. Hur i all sin dar skulle man få plats med tre och för att inte tala om FYRA stora stiliga tassar på samma trappsteg utan att ramla framlänges?? Det verkade helt omöjligt. Jag tittade upp mot den mörka hotfulla trappan igen. De döda kaninerna verkade fortfarande sova tryggt och den läskiga trappan gjorde inte ett enda ljud ifrån sig. Jag insåg att detta var världens chans för mig. Jag kunde få jaga kanin hela natten helt för mig själv. Jag kunde få jonglera kanin, tugga kanin och ja…göra alla möjliga kaninaktiviteter!

 

Åhhh jag fick nästan huvudvärk av att behöva vara så lösnings-fokuserad! Men mitt i alla dessa försök att komma ihåg trapptekniken så fick jag plötsligt ett sånt där blixtrande svid i rumptrakten. Ni vet, ett sånt som brukar komma när det har blivit lite… söligt i pälsen och någon oskyldig missilrest har fastnat där och klibbat ihop några pälsstrån. Aaaaj! skrek jag….. tyst och kontrollerat inombords och ryckte till med hela min smidiga kropp. Döm om min förvåning när jag plötsligt utan att ha gjort något (som jag kom ihåg iallafall) stod tre trappsteg upp i trappormen! Hur sjutton gick det till?? Jag tittade ner på min stiliga kropp igen. Inte ett U så långt ögat nådde. Jag stod med två bakben på nedersta trappsteget och två framben på trappsteg nummer…. hmmmm nummer tre tror jag att det var. Jag lyfte upp öronen, i vad för många kan tyckas se ut som en förvånad pose, och lyssnade uppmärksamt. Ingen verkade ha vaknat. Jag suckade lättad och tittade uppåt igen.

 

De döda kaninerna som sov så sött var verkligen snart inom räckhåll. Jag kanske till och med skulle nå dem från den position som jag så magiskt just hade hamnat i. Om jag bara sträckte lite på min elastiska unghundskropp. Jag försökte först göra min hals riktigt jättelång, ungefär som en extralång giraff som legat i sträckbänk. Jag nådde retligt nära men inte tillräckligt. Attans också! Hur skulle jag ta mig upp ännu ett trappsteg utan att jag fick hjälp av ytterligare ett rump-svid? Men allvarligt talat, hur svårt kunde det egentligen vara?

 

Jag lyfte försiktigt men bestämt på min ena framtass för att ställa den på trappsteget ovanför. Men åhhh det var verkligen svårt! I samma sekund som framtassen nådde nästa trappsteg så kände jag hur kroppen liksom gled framåt och när ena bakbenet oundvikligt stötte emot trappsteg nummer två så….. tappade jag fullständigt, men helt utan egen förskyllan, balansen. Eller om det var trappan som gav mig en tackling.. Jo det var det nog. Pang! Duns! Ajjjjjj min haka! Jag blev jätterädd! Ja det VAR verkligen läskigt! Sen hände allt på en gång. När jag tappade balansen så råkade jag nog stöta till en av kartongerna som i sin tur for mot kaninerna som förstås genast vaknade och fegt hoppade ner i säkerhet UNDER trappan.

 

Dörren till Mattes och Husses sovrum öppnades samtidigt med ett ilsket svisch, lampan tändes abrupt och Mattes röst väste argt ”Men vad i herrans namn gööööööör du!!!” ”Du får inte vara i trappan! Kom genast ner därifrån” Alltså, hallå där, försökte jag förtrytsamt påpeka. Hur kunde hon komma ut och själviskt gasta om en massa regler? Såg hon inte att jag låg på mage fångad i en dödstrappa!!? Och jag hade inte ens fått gå kursen ”backa på mage i trappa” ännu! Jag försökte verkligen förtvivlat att ställa mig upp igen men…. det gick liksom inte för trappan hade nämligen svalt min ena framtass och jag kom inte loss. Jag skrek, med all rätt, det högsta jag kunde, varvid samtliga i familjen plötsligt stod i hallen. ”Gå och lägg er” väste Matte ur ena mungipan samtidigt som hon resolut klev upp ett trappsteg, la en arm under min manliga bringa och sen lyfte upp mig så att jag stod upp på två ben som en fånigt behårad människa med framtassarna på hennes bara axlar.

 

Det killade våldsamt i ena näsborren av en dammtuss som hade blåst upp och in i min ena näsborre när kaninerna hoppade ner. Jag frustade till och ett fint regn av snor spred sig över Mattes förvånade ansikte. Hon tittade mig rätt i ögonen…riktigt jobbigt nära. Ja ni vet, ett sånt där ingående stirrande som jag anser är ett intrång i den personliga integriteten… eller sfären eller nåt. Lite fel timing för en dominansövning, tänkte jag trött och suckade. Jag kände att ryggen, som verkligen inte var gjort för den här sortens övningar mitt i natten, snart skulle gå av. Jag ville bara ner och få lägga mig i min säng. Så för att avbryta den annalkande övningen så slickade jag Matte raskt och bestämt i ansiktet. Från hakan och upp till pannan. Matte flämtade till, gjorde någon obestämt äcklat(?) ljud och svängde runt mig som om att vi utövade någon slags förlegad tango för hundar. Sen var jag plötsligt i säkerhet på golvet igen. Matte tittade onödigt lömskt på mig, slog med en smäll ner kidnappningsgrinden framför trappan och gick sen in i badrummet för att demonstrativt tvätta ansiktet. Onödigt om ni frågar mig för det hade ju jag redan ombesörjt. När hon kom ut hade hon klätt på sig en stor morgonrock och gick ut i köket och slog upp något att dricka och stoppade två brusiga karameller i. Sen skulle hon plötsligt in i vardagsrummet för att se på TV. Mitt i natten! Tänk att man aldrig kan få sova i lugn och ro i den här familjen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s