Monster i matskålen och anfallande strykbrädor

Okey dags att berätta om mina skålar. Matskålar alltså…. Och om monstret som flyttade in där. Jag har alltså i flera….månader…eller nåt…. ätit med god aptit ur mina fina silvriga skålar. Skålarna fick jag av den där ganska så läskiga röda gubben med skägg som kom och skrämdes en dag för längesen. Ja inte för att jag var direkt rädd alltså men…. ja man skall ju ha respekt för …. röda gubbar… det säger i alla fall alltid Matte till lillhusse när vi är ute och går. Men hon säger att man skall stå STILL när man ser dom vilket i mina öron låter idiotiskt. Är något så pass farligt så föredrar jag faktiskt att springa.

 Men i alla fall, skålarna…. En morgon när vi kom in efter promenaden så skulle Matte som vanligt hälla upp mat till sin älskade unghund (det är jag ifall ni undrar) Jag tror att vi måste ha tagit promenaden senare än vanligt för det var väldigt ljust ute, nästan som mitt på dagen och solen sken rätt in genom fönstret och gjorde så att det blev jättevarmt där inne i mitt matrum. Ja i hundköket alltså, som Matte för övrigt envisas med att använda som tillhåll för alla hennes smutsiga kläder också. Matte orerade om att ”åhhhh så härligt med ljus, äntligen vänder det ordentligt” Jag bara skakade på huvudet och beklagade Mattes intelligens, till och med jag vet ju var knappen till lampan är om man behöver ljus. Och vad det var som vände… ja det var jag inte ens intresserad av för jag var som vanlig väldigt hungrig. Min ståtliga växande kropp krävde sitt dagliga intag av trista bruna kuddliknande torra klumpar. Men även om jag förstås föredrar korv och köttbullar så gick jag glad i hågen fram för att påbörja frukosten. Det för dagen nya ljuset som Matte var så hispigt glättig över gjorde att skålen nästan lystes upp som väktar-ljuset på baksidan av huset som magiskt tänds varje gång man går förbi. Jag böjde alltså ner mitt ståtliga huvud, öronen föll sedvanligt framåt och doppades lätt i kanten av skålen och jag började äta. Jag gjorde precis som vanligt. Stoppade kuddarna i munnen flyttade mig lite bakåt och tuggade upp det som blev kvar i munnen. Det som ramlade ner på golvet sparade jag åt vårt andra husdjur. Den där ormen som låter så förskräckligt och som orättvist nog får alla rester jämt och ständigt. Jag tycker liksom att även han borde straffas med att få äta samma torra mat som mig ibland också.

Men i alla fall, jag åt och åt och det var när jag kom till slutet av alla kuddarna som jag såg det. Ja det VAR verkligen en fruktansvärd syn! Ett monster. Ett hårigt förvridet monster med två stora svarta ögon som lömskt stirrade på mig från skålens botten. Dess kinder liksom hängde framåt som två stora pannkakor som är på väg att ramla ur stekpannan och jag såg att det kom slem droppandes ur den hemska munnen.  Monstret fyllde upp hela skålen och jag såg att det stora gapet med de monstruösa tänderna i vilken sekund som helst skulle anfalla. Jag behövde inte tänka. (vilket jag normalt kan tycka är en onödig talang) Här gällde det att enbart agera…. vilket är en av mina bästa grenar. Jag gjorde ett snabbt vigt jamesbond-skutt bakåt varvid monstret i skålen fick hela den där brädan som sitter uppmonterad på vägen att komma ner med en väldig fart för att helt rått slå mig i huvudet. Jag fattade direkt. De var i maskopi! Monstret i skålen och mattes strykbräda var i maskopi! Jäklar! Jag gjorde ännu ett bakåtskutt och hamnade nu i hallen…. på Mattes skenben och hon ylade argt ”men aaaaaaaAugust aaaaj” ”Vad i herrans namn håller du på med!!!” Ja ni ser, det är som vanligt i det här huset. Hon står i vägen – jag får skulden. Jag får skulden för precis allting! Här blir man brutalt överfallen av ett monster och en strykbräda men istället för att ta hand om offret så klemar man med förövarna. Tänk om det hade varit så för människor också. Då hade de nog minsann inrättat en kommitté för att undersöka orättvisorna direkt. Men för oss hundar är det inte lika viktigt.

Matte klev in och tog upp skålen från golvet, sköljde ur den, vilket jag direkt förstod var urdumt för monstret hade förstås redan gömt sig. Sen strök Matte med handen över styrkbrädan,precis som om att det var synd om DEN! Hon  kollade sedan upphängningsanordningen och satte den tillrätta på väggen igen. Alltså hallå, borde inte den brädan sättas i förvar någonstans??? Typ i fängelse… men inte då. Jag blev bryskt utvisad i trädgården istället med en fånig babyklapp i baken och ett ”Åhh du med dina exter” ringande i öronen. Vaddå exter? Det lät som om att jag hade någon slags utslag. Jag skulle vilja se vad Matte hade gjort om monstret hoppade i hennes skål med chokladpudding och om strykbrädan hade börjat jaga henne. Då hade det förstås blivit andra bullar. Men när det gällde mig… ja då blev jag utvisad. Fy sjutton vad orättvist. Jag bestämde mig direkt för att aldrig mer äta ur den där skålen. Och så blev det.

Dagarna gick. Matte fyllde på skålen men jag vägrade bestämt att äta. Hon suckade och kallade mig för en massa onämnbara tilltalsnamn men hur hungrig jag än var så tänkte jag inte utsätta mig för det där monstret igen. Jag livnärde mig tills vidare på diverse pinnar, jord och förstås på mina egna missiler. Men det där med missilerna blev ett problem efter ett tag. Eller två problem rättare sagt. Det ena var att Matte förstås kom på min strategi. Hon började vänta ut nedsläppen viket gjorde att hon plockade upp dem i de där svarta påsarna innan jag ens hann tänka på att äta  upp dom. Och det andra var att missilerna helt osolidariskt nästan slutade komma. Ja det är sant. Hur mycket jag än försökte att bli nödig så …hände ingenting. Jättekonstigt. Jag hade ju alltid varit helt klart bäst i hela kvarteret på att släppa missiler men plötsligt var jag en svenssonlik medelmåtta. Men Matte gav inte upp sina försök att locka mig till att konfrontera monstret.

Hon försökte med allting. Hon försökte lura mig till monstret genom att hälla fil i skålen. Löjligt försök. Jag älskar verkligen fil men allvarligt talat, är det värt att bli dödad för. Knappast, eller hur?. Så jag vägrade envist. Vid ett tillfälle puttade hon till och med in mig i hundköket genom att hålla två händer på min rumpa och helt enkelt skjuta på. Vilken hundförnedring! Jag gjorde motstånd så gott jag kunde men det är extremt halt på golvet i det här huset så jag insåg snabbt att jag faktiskt med stor hastighet var på väg rätt mot skålen med monstret. Då tog överlevnadsinstinkten över, adrenalinet strömmade till i kroppen och jag gjorde en helt magisk karaterullning som till och med gjorde Matte helt perplex. Jag liksom gled med min stora stiliga kropp ner på sidan, benen flög upp i luften och jag lyckades på något vis hamna på fötter men nu vänd med mitt ståtliga huvud mot Matte som förvånad stod och försökte blockera vägen. Jag tog ingen som helst hänsyn till hindret, det vill säga Matte,  utan kastade mig med oförtruten iver framåt mot hennes knän som förskräckt gled åt sidan och tacksamt släppte igenom mig. Jag tog kurvan mot hallen utan att träffa varesig spegeln eller trappan. Det enda jag hörde bakom mig var ett antal skor som flög in i väggen och Matte som med en förvånad duns landade på sin, numera mer vadderade, rumpa. Som tur var stod dörren öppen och jag sprang med elegant tuffa steg ner för altanen och ut mot den monster-fria friheten.  Puh, vilken lättnad!

Men Matte gav sig inte. Samma kväll invaggade hon mig i en förfalskad säkerhet genom att skålarna helt hade tagits bort i hundköket. Ja jag kikade dit flera gånger men inte en endaste skål fanns i sikte. Jag började slappna av igen. Men vet ni vad hon gjorde då? Jo då ställer hon helt utmanande skålarna i hallen! Ja hon ställer monsterskålarna i hallen med ytterdörren stängd! Fattade hon inte att vi inte kunde fly!? IQ daggmask! Vi var fast därinne med ett vildsint monster som kunde anfalla i vilken sekund som helst. ”Sådär, kom nu August gubben, ät din mat i hallen istället om det är bättre” sa hon med en förrädiskt lockande röst. Alltså allvarligt talat, var hon i maskopi med monstret och strykbrädan eller hade hon helt enkelt fattat noll. Hon hade ingen monsterkoll alls. Inte som mig. Jag sprang direkt in i Mattes och Husses sovrum, kastade mig upp på sängen och vägrade att gå ner på hela kvällen. Jag vägrade till och med att gå ut och kissa på kvällen. På morgonen var min blåsa ungefär lika stor som krockkudden i Husses amerikanska bil och jag var yr av hunger. Mattes nya rabatt smakade av naturliga själ därför himmelskt. Men det var först på kvällen som polletten äntligen trillade ner hos Matte. När jag kom in så stod det två nya fina blå skålar i hallen. Den ena fylld med mat och den andra med vatten. Inga monster så långt ögat nådde och de, vanligtvis så trista kuddarna, smakade som värsta gourmetmåltiden. Äntligen var ordningen åtställd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s