Dobbade hundar och berusade frisörer

En dag när jag vaknade så hände något märkligt. Det kändes som om att det var något som killade mig. Ja det LÅTER ju inte så ovanligt men det här var liksom inifrån! Extremt skumt. Först så tyckte jag att det var lite kul. Som en lek. Jag låg på där golvet och hade allmänt tråkigt och plötsligt så anföll en miljoner osynliga minimonster mig… från insidan! Ja alltså inifrån skinnet. Värsta alien action!  Jag var genast med på noterna och for runt och attackerade tillbaka, gjorde en halvvolt, slant in i trappan och krockade med grinden som for ner med ett lömskt brak. När minimonstren plötsligt attackerade min bakdel gjorde jag mitt berömda O och fick därmed också syn på min ovanligt stiliga svans som retsamt nog också sprang runt i en cirkel. Det är en riktig snabb svans. Jag kämpade hårt, blev lite yr men fick till slut tag på svanstippen och bet till. Lite för hårt. Aj jäklar, det var inte helt smart… men det var i allafall roligt en stund. Tills Matte kom och ställde sig bredvid.

”Han kliar sig” deklarerade hon bestämt. Jaha?? Och vaddå? Skulle hon demonstrera att hon har läst kapitel 12 i hundboken??” Det är väl inte konstigt att man kliar sig? Åtminstone inte när man är under attack av inre utomjodringar!( =Inomjordingar.) Men där stod hon, bredbent med händerna i sidorna och upprepade ”Ser ni, titta, han kliar sig igen!” Jamen alltså, lägg av! Än sen! Även om jag är en hund så har jag väl rätt att klia mig när jag vill utan att bli påhoppad! Tänk om jag skulle kommentera henne varje gång som hon borstade sina mustascher ovanför ögonen!  Det kändes som om att jag plötsligt var huvudpersonen i  en sån där reality såpa. Big Dogher eller Doginson eller nåt. Det blev ett himla liv över mitt kliande. Jag kände mig riktigt förföljd. Allting hemma avstannade så fort jag kliade mig det minsta lilla. Mattes militärställning var där direkt! Fötterna isär, mustascherna sammanpressade och munnen som ett rakt  streck.  Jag gillar INTE den minen. Det brukar alltid leda till något mindre hund-bra. I det här fallet blev det kammen. Flera gånger om dagen! Hon var helt vild med kammen! Matte kammade och kammade och sa varje gång ”Jag hittar ingenting! Inte en enda!” Men herregud, tänkte jag irriterat. Vad letade hon efter? Bilnycklarna igen? Eller något av sina kort?. Det här höll på i flera dagar. Matte kammade och letade, kammade och letade…. utan resultat. Inga bilnycklar så långt ögan kunde se. Sen gav hon plötsligt upp och tog mig till doktorn istället som OCKSÅ letade och letade, vad nu HON hade tappat! Jag blir så trött på dessa slarviga människor.

Sedan när vi kom hem från sjukan så slutade plötsligt tvångskamningen och det infann sig istället en konstant ”jag är äcklad” min så fort jag ville hoppa upp i knät på någon. Nej-ordet blev mer poppis än någonsin och begreppet ”håll din hund glad genom att klia honom bakom örat” försvann helt från repertoaren..  Ofattbart oförtjänt tycker jag! Men det var inte det värsta. Nej Matte gjorde faktiskt något riktigt riktigt elakt. Istället för att erkänna sig besegrad, ja för att hon inte kunde hitta det där hon letade efter, så började hon helt fräckt skylla på någon helt annan. Nej faktiskt inte mig den här gången utan på en helt annan hund. Ja där ser man hur hon egentligen är. Hon som alltid tjatar om att man skall vara rättvis och ärlig och stå för vad man gör. Behandla andra som man vill bli behandlad själv. Jo jag tackar jag! Så egentligen så började den här historien för flera…ja flera…ja längesen..tror jag iallfall att det var.  Det var när jag träffade en okänd hund i vår trädgård och fick lära mig vad Dobbing är. (= Dog-mobbing).

Så här var det: En dag låg jag, som vanligt, ensam och utlämnad till mitt eget eminenta sällskap medan de andra familjemedlemmarna satt inne i köket och åt mumsiga köttben. Då såg jag plötsligt en hund som kom insmygande mellan stolparna på vårt staket! Han bara slank in, hur fräckt som helst. Som en upp-hottad variant av Lassie. ”Kanske nästan lika tuff som jag”, tänkte jag upphetsat. Nåja det var väl att överdriva men det var nog ingen mes iallafall. Jag låg hemligt och listigt kvar i mina buskar en tag för att se vad han hade tänkt att göra där i mitt revir. Inte för att jag var feg eller så men alla  vet ju  vad Matte säger om att gå fram till främlingar. Så jag kollade alltså in honom en stund. Han var en mager stackare, han hade det antagligen ÄNNU värre än mig på matfronten hemma, hur det nu är möjligt. Finns det verkligen ännu äckligare torra små fyrkanter än dom jag får varje dag? Otroligt isåfall. Nåväl, tillbaka till inkräktaren. Han var rödbrun…eller nästan grå med en smal nos och han verkade ha gått till en ganska berusad frisör för han såg ut som en föråldrad Bishon Frisé vars permanent hade gått förfärligt fel. Pälsen var alldeles ruggigt tovig och varje gång som han la sig någonstans så tappade han päls på marken. Han hade en löjligt stor och trött svans som släpade i marken som en sur bäver och lika löjligt spetsiga öron som brukar sitta på en sån där fånigt uppmärksam schäfer. Och nu vill jag vara tydlig med att JAG minsann inte dömer andra för utseendet, trots att jag har begåvats med en ovanligt snygg uppenbarelse själv. Nej jag tycker att alla förtjänar en vänskaplig sniff i rumpan oavsett päls och kroppsform. Jag ville bara föra det till protokollet.

Iallafall, hunden strosade runt en stund i vår trädgård, han sniffade intresserat på min kissbuske (han hade tydligen god smak) och la sig sedan på MIN plats vid staketet innan han sprang ut på gräsmattan igen. Han hade en ganska tjejig löpstil. Nästan lite löjlig, som en kissenödig pekineser med tajts. Men eftersom jag är en sån överseende hund med öppet sinne så var det inget som jag brydde mig om. En hund är ju en hund. (ja förutom tveksamma pekinesrar då) och jag skulle precis gå fram och presentera mig när den röda hunden gjorde ett stort misstag. Han gick upp på vår altan. Ahhh nej. det var ett klart gigantiskt misstag från hans sida. Jag skulle precis säga det men hann inte innan dörren flög upp och Matte kom utrusande barfota mitt i vintern med en stor städkäpp i handen. Hon såg lite smått galen ut med runda uppspärrade ögon och skrek med sin olidliga falsettröst ”Försviiiin!!!” ”Usch!!” ”Din skabbiga räv!!!” Hon kände tydligen hunden! Men varför var hon så arg på honom? Han hade väl inte gjort något förutom att gå på hennes altan…  och förstås att INTE ha koppel på sig. DET var förstås problemet.  Att inte ha koppel är enligt Matte lika förfärligt som att lägga en härligt manlig missil på någons uppfart. Hon är så himla känslig för vissa saker min matte. Nej den här vovven fanns tydligen inte med på Mattes Dogs of Fame-lista.. Det märktes tydligt. Matte brukar i och för sig skrika på mig också men hon brukar definitivt inte använda städkäppen.

Lillhusse kom också upphetsat utspringande genom dörren och undrade vad som stod på. ”Skabbräv” deklarerade Matte uppbragt och pekade med den anorektiska prinskorven mot Skabbräv, precis som om att det var den värsta gäst man kunde tänka sig till middagen. ”Skabbräv”, tänkte jag och smakade på namnet några gånger. Ja så kan man ju också heta  även om jag tycker att August Björnbus är ett mer ståtligt namn på en hund. Skabbräv försvann förstås blixtsnabbt upp för kullen och ut på baksidan efter städkäppsattacken. Sen tvingade Matte av någon konstig  anledning barskt in mig i huset. Men hallå! Varför kunde inte JAG få vara ute och leka? Klockan var ju knappt kvällsmat. Bara för att HON inte gillar MINA lekkompisar!!! Så himla typiskt Matte och hennes kontroll behov. Hela kvällen gick hon runt och muttrade om den där hunden och att det var äckligt att den sprang i trädgården. Vaddå äckligt? Jag fattade ingenting. Vad var det som var äckligt med att en hund springer runt i en trädgård?? Det är ju bilder på såna i varenda tidning! Och nästan varje dag springer det runt nytvättade cocker spaniels i trädgårdar inuti den där lådan i vardagsrummet. Då säger ingen att det är äckligt minsann! Är det för att cocker spaniels är finare än andra hundar kanske?

Nåja, nästa dag när jag gick ut så kollade jag direkt på alla mina hemliga ställen i trädgården för att se om Skabbräv kanske var där. Det var han förstås inte inte. Han hade säkert tagit första bästa tåg till Kina efter Mattes charmiga välkomst-hälsning kvällen innan. Men jag kände lukten av honom! På min favoritplats där hans frisyr låg kvar luktade det otroligt jättegott! Jag kunde inte motstå lusten att rulla mig. Åhhh det var härligt! Jag rullade så att jag nästan blev yr i min snygga boll. Ja och efter det så vet ni ju historien utvecklade sig. De där inomjordingarna började att husera och kittlas och Matte kopplade helt ologiskt ihop dessa händelser och fick för sig att det var Skabbrävs fel att hon inte hittade sina nycklar.  En sån himla orättvis beskyllning.. Och inte nog med det.

Ryktet om Skabbräv spred sig, med Mattes hjälp,  snabbt och det verkade som att plötsligt varenda hundägare kände till honom.  ALLA rynkade på pannan och gjorde en sån där min som om de just skulle plocka upp hundbajs när de pratade om honom. Trots att de antagligen inte ens hade pratat med honom på tu man hand. Snacka om förutfattade meningar!  Och det var inte bara HAN som blev dobbad och orättvist behandlad. Som straff fördom försvunna nycklarna så fick jag en massa gigantiskt  jätteorättvisa restriktioner. Inte vara i sängen, kammas varje dag, inte ligga ute i trädgården själv, inte träffa kompisar! Jo det är sant, jag fick inte ens hälsa när vi mötte någon på promenaden. Jag har inte sniffat i en enda rumpa på hur länge som helst. Fy sjutton alltså vilket opriviligierat hundliv. Bara för att Matte är så slarvig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s