Kategoriarkiv: Uncategorized

Konsten att göra lilla U

Den här veckan har varit rena rama öknen. Inte nog med att jag av någon obegriplig anledning har fått maten indragen, jag kissar också missiler. Ja ni läste rätt. Jag KISSAR missiler, vilket är både omanligt stridsodugligt och förstås  JÄTTEPINSAMT. Det började en dag då jag och Matte tog bilen ner till några bekanta. HON skulle fika och jag … skulle INTE fika. Nej jag skulle förstås sitta i bilen och ha det trevligt för mig själv. Varför tror alla Hussar och Mattar att vi tycker att det är okey att sitta och ha jättetråkigt i en bil? Har ni provat själva någon gång kanske? Visst är det kul och inspirerande att sitta där medan rutorna blir alldeles immiga och man bara ser…ingenting…. i flera …minuter… eller timmar! Och har ni provat det när ni har varit jättenödiga? Det har JAG och det är inte ALLS kul!. Men eftersom jag är August Björnbus – den snygga och behärskade hunden som kan hålla sig, så knep jag ihop och led tills Matte äntligen kom ut igen, mätt och belåten med kopplet i handen.

Jag var verkligen jättenödig. Magen liksom morrade och jag kände att det verkligen var dags direkt. Det var ingen vits med att vara kräsen gällande platsen för själva nedsläppet. Jag brukar ju ha en viss standard på mina nedsläpp. Jag menar, det här är ju viktiga saker för en stilig hund med koll. Så jag sprang runt hörnet med Matte släpandes i kopplet, satte mig snabbt i position och då… pbrrrrruffffff….. ja det lät liksom som en… snedtändning och sen RANN missilerna ut. Ja de rann, de var helt förstörda och odugliga! Vad  hade hänt!!? Det var jätteläskigt. Jag hade ingen tanke på att leka detektiv utan sprang helt enkelt snabbt därifrån men blev, i vanlig ordning, brutalt stoppad av Matte som ryckte hårt i kopplet. Min whiplash kommer aldrig att bli bättre om hon fortsätter så här! Jag vände mig surt om och tittade på henne.

Matte tittade på mig, rynkade pannan, tittade på den svarta medhavda påsen och sedan tittade hon äcklat ner i min detonerade missilhög samtidigt som hennes näsa också skrynkaldes ihop som en härsken potatis. Ja jag förstår henne nästan, det var ingen kul syn. Hela laddningen var totalförstörd. Matte tog ett steg tillbaka och spanade sedan runt precis som om hon undrade om det kanske fanns fler missilpoliser i området. Ja det skulle ju bli pinsamt för Matte som är en sån plockförespråkare att plötsligt bli haffad smitandes från brottsplatsen. Jag kunde självklart ha hjälp till att slicka upp det som var mest rinnigt men efter incidenten med koppelrycket så kände jag inte direkt för att visa någon speciell vänlighet från min sida heller. Dessutom så var jag ytterst misstänksam mot den där missilen. Den var ju inte helt som vanligt om man säger så. Jag väntade en stund tills Matte stoppade ner dens svarta påsen i fickan och sa ”Stackars dig som är dålig. Kom nu gubben så går vi” Alltså hallå, först sliter hon nästan av min nacke och sen förolämpar hon mig helt omotiverat genoma tt säga att man är dålig. Hon måste snart lära sig att man UPPMUNTRAR hundar, inte tvärt om. Men eftersom hon sa att vi skulle gå…. så gick vi……ungefär två kvarter och sen kände jag det igen. Morret i magen.

Jag tänkte först, med ett vaket och lite nedlåtande smil i fejset, att ”Okey jag hajar, den där första var ett misstag och nu rättar vi till det” Man är ju inte lättlurad heller.” Jajemensan, här kommer den riktiga bomben! Pass på Matte har du med dig sopsäcken??” sa jag lite smått kaxigt medan jag satte mig ned igen. Jag kutade värdigt på ryggen tills jag nästan fick ihop den obligatoriska bokstaven U…..men ….åhhh neeeeej! Jag hörde det nästan innan det började..! Det var ju förfärligt! Ännu en missil som redan var detonerad var helt fräckt på väg! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, …Jag var knappt ens ett U…kanske mera ett upp och nedvänt J.  Det här var inte alls bra…..så jag följde mina nedärvda instinkter …..och sprang. Varvid missilen helt otippat började jaga mig! Ja jag kände hur den exploderade bakom mig så jag slängde mig snabbt och intelligent ner i närmaste buske för att få skydd. Matte for efter som en förrvirrad furir utan tillstymmelsen till balans och höll klumpigt på att trampa på mig där i skyttegraven. Alltså hallå där, tänkte jag. I strid måste man faktiskt se om sitt eget hus och den här busken är MIN!  Men Matte hade förstås inga tankar på det här med hur man beter sig i strid och fram för allt inte hur man behandlar sina medsoldater

”Åhhhh nej, usch” kved Matte förfärad och åter igen äcklat när hon lätt tushade till min bakdel med sin hand i fallet. Alltså jag bara undrar, vad hade HON egentligen att vara deppig över? Det var ju JAG som släppte detonerade missiler vind för våg. Hon blev inte jagad av dem ens. Suck, att hon alltid skall försöka stjäla rampljuset. Hon borde skapa sig sina egna stunder istället för att alltid försöka ta över mina. Med Matte halvt liggande över mig och fullt synlig för omvärden så låg jag helt enligt regelboken med huvudet dolt bakom en jättestor gren och gjorde mig så osynlig som det bara gick. Matte är verklgien ingen tillgång i såna här kritiska skeden, det måste sägas. Helt korkat ställer hon sig upp och börjar dra i mitt koppel. Vem som helst kunde ha sett henne… och självklart så skulle de också undra vad som kan finnas i andra änden av kopplet. Suck, jag vägrade ens att titta på henne. Och resa mig upp?? Det dummaste jag har hört! Jag KÄNDE ju hur resterna av missilen klibbade sig kvar där bak. Ett bakhåll var vad det var! Och Matte borde åtminstone känna röken av dem! Men hon verkade helt ovetande där hon, märkligt nog, stod och försökte skaka av sig sin hand. Men alltså de här missilerna, man kunde ju aldrig veta vad som skulle hända om jag ställde mig upp… så jag låg kvar. Dessutom hade jag hittat en använd gammal vante som smakade ganska gott där nere i diket. Jag tänkte med andra ord  INTE resa mig upp.

Men som vanligt så hade Matte en helt annan agenda. Hon böjde sig fram med sin vita näsa och rynkade panna och slet helt bryskt ut vanten ur munnen på mig. Aaaj min tunga!!! Jag hade ju just lindat den ulliga tummen runt tungan för att suga ur lite grus och rester av något annat välluktande där. Det sved verkligen jättemycket. Men inte fick man någon medkänsla för det. Nej Matte tog istället ett dödsgrepp om halsbandet och praktiskt taget DROG mig upp på vägen. Som om att det var JAG som var fienden! Sen följde den ena skymfen efter den andra. Hon ställde sig först ett ben på var sida om mig och sen drog hon upp min svans i ett mycket motsträvigt C. Hon har definitivt inte fattat att svansar faktiskt lever sitt eget liv och att de dessutom är extremt noga med sin integritet! Men Matte var helt skoningslös. Snacka om dubbelmoral. Det räcker ju att Husse bara snuddar på hennes rumpa när vi är på promenad så slår hon blixtsnabbt till honom på handen och fräser ”Sluta upp med det där!” samtidigt som hon levererar den berömda is-blicken. Jag skulle vilja se den som vågar titta henne i rumpan och samtidigt tro att han ska överleva. Så otroligt orättvist!

Efter den påtvingade rump-titten så ställde hon sig bredvid mig där på vägen, blundade hårt, suckade och sa beslutsamt ”Okey vi får låna en slang” Slang? Vad menade hon tro? Kunde det vara en belöning eller kanske mer troligt något som skulle väga upp för den usla behandlingen av hennes så kallade älsklingshund. (ja ibland undrar man ju) Jag började skönja ett ljus i mörkret medan vi gick tillbaka samma väg som vi hade kommit från och till slut stannade vid huset där Matte hade varit och fikat tidigare. Skulle kanske JAG äntligen bli inbjuden på fika nu. Det var verkligen på tiden, tänkte jag med en tanke-röst som dröp av ironi.  ”Får jag låna slangen till honom” frågade Matte och nickade trött mot mig. Ja! Jippie! Jag visste det, jag skulle få en välbehövlig kompensation! Slang, det är nog korv det! Den andra kvinnan, som i vanliga fall verkar tycka att jag är en toppenkille, hade nog ingen bra dag hon heller för hon såg också omåttligt äcklad ut och tog ett steg bakåt så fort jag försökte hoppa upp för att få mig en kram. Dåliga ägg på fikat förut kanske, tänkte jag (åter igen ironiskt, jag börjar bli bra på det) och tyckte att det var lite välförtjänt. ”Ställ er där borta ” sa kvinnan och pekade mot gräsmattan. ”Va vaddå, skulle vi inte äta korven inne?” tänkte jag oförstående men ännu inte speciellt oroligt. Jag kände verkligen för att fika inne. Att få ligga under bordet och äta smulor, kanske få en och annan extra bonus-korv och lite gull bakom örat.

Just när jag skulle påpeka det här med att jag hellre skulle föredra innefikat för Matte så ser jag i ögonvrån vad den där lömska andra kvinnan kommer med. Jag blir lika stel som en av stolparna i grannens staket. Tassarna fryser fast på stället och munnen känns som en förtorkad maräng som legat för länge bakom Mattes soffa. Kvinnan kommer släpandes på den gula lavemang-ormen!!!! Åhhh nej inte ormen! Jag skulle ju ha korv! S¨ån korv som man äter! Jag VET precis vad den gula lavemang-ormen skall användas till. Prova själva att bli besprutade med iskallt vatten rätt i kulorna av en gul orm. Skräck, förnedring och tortyr, det är vad det är och det är precis vad det blev även denna gång! Nej jag skall inte gå in på någon utförligare beskrivning av behandlingen, det räcker med att säga att mina ädlare tillgångar var mindre än en myras när vi var klara. Och jag var, med all rätt, riktigt ordentligt JÄTTE-sur! Det enda positiva med det hela var att lavemang-ormen tydligen, tack och lov, hade flyttat ut från vårt hus och ned hit till det andra huset som låg på vedebörligt avstånd. Jag beslutade mig snabbt för att aldrig någonsin mer stanna till här för en fika.

Efter att ha blivit vederbörligen torkad i baken som en nyfödd pekineser-baby så blev jag direkt beordrad in i bilen igen. Fy sjutton vilken tråkig promenad, tänkte jag surt medan Matte satte sig bakom ratten och började köra. Bilen skumpade på den gamla vanliga vägen. Först raksträckan förbi Bison som vaktade sitt hus, sen förbi den galna Shäfern i gula huset som tror att staketet är till för att ätas på, sen svängen ner till nästa raksträcka där stackars Elvis sitter och tror att att världen inte är större än hans trädgård. Jag skall ta mig ett snack med honom nån dag. Sen fortsatte vi upp för den långa långa backen upp mot vårt hus och det var då jag hörde det igen. Morret från magen. Jävlars anamma i missilträsket! Det var dags igen… och jag var instängd i en plåtburk på hjul! Hur skulle jag kunna göra ett U här? Tänk om jag slog ryggen i taket!  Jag försökte ropa på Matte men hon sa bara ” Såja gubben, vi är snart hemma nu, ta det lugnt du” Lugnt! Alltså hon hade noll koll på vibbar den kvinnan! Hörde hon inte på missil-paniken i min röst? Det var ju på väg! I bilen! I Husses bil…. Hmmm…var det kanske därför hon inte låtsades som någonting? Det var alltså inte lika viktigt om taket i Husses bil fick en buckla från min starka och välkroppade rygg. Så själviskt (men inte oväntat) av Matte. Jag försökte så gott det gick att stoppa naturkatastrofen som omisskännligt var på väg men vid sista svängen precis innan vi var framme så kom jag i gungning och då hände det. Och det gick otroligt fort.

Matte stängde av bilen i samma sekund och det var knappt så att jag hann med att själv inse att det faktiskt hände. Jag satt helt knäpptyst uppe i ena hörnet längst in i bagageutrymmet när Matte klev ur. Jag såg när hon gled förbi fönstret i sin smutsiga vita jacka och löjliga mössa av ull som jag genom ett snyggt litet hål där bak har gjort lite mer moderiktig. Matte såg avslappnad ut och näsan var inte längre lika vit… ända tills hon öppnade bagageluckan där jag satt. ”Kolla” sa jag direkt för att förekomma eventuella misstankar om bucklor i taket. ”Jag har inte trampat i det ens” ”Jag prickade rätt på mattan! Och taket är intakt – jag gjorde ett litet U bara” tillade jag med en glättig ton samtidigt som jag la huvudet så där oemotståndligt på sned. Men som ni vet är Matte inte alltid speciellt rationell i sitt agerande. Istället för att se att glaset faktiskt var halvfullt och inte halvtomt så vänder hon hela situationen till någon negativt. Alltså jag fattar inte, allt hade ju, bokstavligt talat, löst sig. Men inte för henne förstås. Först så skrämmer hon vettet ur mig med sitt gutturala ”Neeeeeeej!” som säkert hördes ända ner till stranden. Ja jag blev så rädd att jag helt ofrivilligt gjorde en, ganska så snygg, helskruv där inne varvid jag förstås slant där i röran innan jag gjorde ett vigt språng ut på backen. Det gjorde ont i rumpan när jag slog i golvet i bagaget och efter min viga landning så vände jag mig till Matte för att få lite välförtjänt öronkli som plåster på såren. Men Matte stod framåt böjd bredvid bilen och liksom hulkade, nu med ÄNNU vitare näsa. Ojdå, det måste ha varit en riktigt dålig fika där nere i det andra huset, tänkte jag innan jag gick bort för att dricka lite vatten i min skål och sedan påminna Matte om att stänga bagage luckan så att inte Husses bil skulle bli förstörd. Man är ju trots allt en ordningsam unghund i sina bästa år. Men just när jag var på väg att släcka törsten vände sig Matte mot mig och sa utan att ens öppna munnen (ja tänderna satt liksom ihop) ”Sitt-still-där!!”  Hon använde en jätteotrevlig röst som jag verkligen inte hade gjort mig förtjänt av. Jag som till och med hade anträngt mig för att göra ett litet U istället för ett stort U bara för att inte göra en buckla i taket på Husses bil. Och att missilen skvätte på rutan var faktiskt hennes fel för hon skrämde mig.  ”Men hallå”, sa jag, ganska upprört men fortfarande, till skillnad från vissa andra, ganska kontrollerad  ”Jag är faktiskt törstig, jag har inte fått NÅGON fika alls, jag har bara fått mina juveler besprutade och fått sitta i en tråkig bil. Det är liksom inte rättvist”. ”Ursäkta hallå, det är liksom inte RÄTTVIST!” fortsatte jag med en aning högre och mer irriterad röst. Äh hon lyssnade ju inte ens  så jag knyckte lite argt på min ståtliga nacke och fortsatte helt egensinnigt min promenad mot skålen som stod på altanen.

Då skrek Matte i en ÄNNU otrevligare ton ”Stopp-stanna-du-stannar-där!!!! Hon gjorde inte ens några pausar mellan orden, det lät som ett enda långt ord, stoppstannanustannardudär, helt obegripligt. ”Ja ja ja” muttrade jag. ”Behandla mig bara helt okänsligt som en törstig kamel du” Jag satte mig surt men värdigt ner på gräsmattan medan Matte helt plötsligt mitt uppe i allting skulle börja städa Husses bil. Medan jag bara helt onödigt skulle sitta där och titta på! Undras förresten varför hon helt plötsligt skulle visa sig så duktig. Att städa Husses bil, det är ju knappast något händer speciellt ofta, tänkte jag så sarkastiskt som det bara gick. Åhh det är så jobbigt att inte bara tänka rätt upp och ner. Jag kanske skall sluta lägga ner så mycket känsla i det jag säger? Ironi, sarkasm… och förstås drypande sarkasm… den sista har jag faktiskt lärt mig av Matte. Vissa saker ÄR hon faktiskt odiskutabelt bra på. Men för att återgå till min gräsliga dag. När Matte äntligen var klar med den stackars bilen och jag trodde att jag äntligen skulle få dricka så… trodde jag helt fel.  Nej hon trotsade helt frankt allt som Världsnaturfonden står för och beslutade sig för att runda av min ”toppendag” med att ännu en gång ta fram laveang-ormen! Japp, han hade helt lömskt flyttat hem till oss igen. Och jag vet att han måste vara hur snabb listig som helst för han hann ju före oss som till och med åkte bil. Ja det här tilltaget var verkligen extra grymt, till och med för att komma från Matte. Alltså seriöst, lavemang-ormen TVÅ gånger på en dag!  Mina ädlare delar, som äntligen hade återfått åtminstone 50% av sin forna glans och spänst efter det första förkrossande anfallet, skulle nu antagligen försvinna för gott! Jag kunde lika gärna slänga in tassen direkt. Döp om mig till Augusta bara så är det klart sen. Alla på skogs-promenaden kommer att skratta åt mig. ”August med pingpongkulorna”.. ”Med Augusta kan ingen sig förlusta”.  August Björnbus- man eller mus”. Ja jag vet ju hur jargongen går.  Jag tänker aldrg mer gå ut. Fy sjutton för såna här orättvisa dagar.

Dobbade hundar och berusade frisörer

En dag när jag vaknade så hände något märkligt. Det kändes som om att det var något som killade mig. Ja det LÅTER ju inte så ovanligt men det här var liksom inifrån! Extremt skumt. Först så tyckte jag att det var lite kul. Som en lek. Jag låg på där golvet och hade allmänt tråkigt och plötsligt så anföll en miljoner osynliga minimonster mig… från insidan! Ja alltså inifrån skinnet. Värsta alien action!  Jag var genast med på noterna och for runt och attackerade tillbaka, gjorde en halvvolt, slant in i trappan och krockade med grinden som for ner med ett lömskt brak. När minimonstren plötsligt attackerade min bakdel gjorde jag mitt berömda O och fick därmed också syn på min ovanligt stiliga svans som retsamt nog också sprang runt i en cirkel. Det är en riktig snabb svans. Jag kämpade hårt, blev lite yr men fick till slut tag på svanstippen och bet till. Lite för hårt. Aj jäklar, det var inte helt smart… men det var i allafall roligt en stund. Tills Matte kom och ställde sig bredvid.

”Han kliar sig” deklarerade hon bestämt. Jaha?? Och vaddå? Skulle hon demonstrera att hon har läst kapitel 12 i hundboken??” Det är väl inte konstigt att man kliar sig? Åtminstone inte när man är under attack av inre utomjodringar!( =Inomjordingar.) Men där stod hon, bredbent med händerna i sidorna och upprepade ”Ser ni, titta, han kliar sig igen!” Jamen alltså, lägg av! Än sen! Även om jag är en hund så har jag väl rätt att klia mig när jag vill utan att bli påhoppad! Tänk om jag skulle kommentera henne varje gång som hon borstade sina mustascher ovanför ögonen!  Det kändes som om att jag plötsligt var huvudpersonen i  en sån där reality såpa. Big Dogher eller Doginson eller nåt. Det blev ett himla liv över mitt kliande. Jag kände mig riktigt förföljd. Allting hemma avstannade så fort jag kliade mig det minsta lilla. Mattes militärställning var där direkt! Fötterna isär, mustascherna sammanpressade och munnen som ett rakt  streck.  Jag gillar INTE den minen. Det brukar alltid leda till något mindre hund-bra. I det här fallet blev det kammen. Flera gånger om dagen! Hon var helt vild med kammen! Matte kammade och kammade och sa varje gång ”Jag hittar ingenting! Inte en enda!” Men herregud, tänkte jag irriterat. Vad letade hon efter? Bilnycklarna igen? Eller något av sina kort?. Det här höll på i flera dagar. Matte kammade och letade, kammade och letade…. utan resultat. Inga bilnycklar så långt ögan kunde se. Sen gav hon plötsligt upp och tog mig till doktorn istället som OCKSÅ letade och letade, vad nu HON hade tappat! Jag blir så trött på dessa slarviga människor.

Sedan när vi kom hem från sjukan så slutade plötsligt tvångskamningen och det infann sig istället en konstant ”jag är äcklad” min så fort jag ville hoppa upp i knät på någon. Nej-ordet blev mer poppis än någonsin och begreppet ”håll din hund glad genom att klia honom bakom örat” försvann helt från repertoaren..  Ofattbart oförtjänt tycker jag! Men det var inte det värsta. Nej Matte gjorde faktiskt något riktigt riktigt elakt. Istället för att erkänna sig besegrad, ja för att hon inte kunde hitta det där hon letade efter, så började hon helt fräckt skylla på någon helt annan. Nej faktiskt inte mig den här gången utan på en helt annan hund. Ja där ser man hur hon egentligen är. Hon som alltid tjatar om att man skall vara rättvis och ärlig och stå för vad man gör. Behandla andra som man vill bli behandlad själv. Jo jag tackar jag! Så egentligen så började den här historien för flera…ja flera…ja längesen..tror jag iallfall att det var.  Det var när jag träffade en okänd hund i vår trädgård och fick lära mig vad Dobbing är. (= Dog-mobbing).

Så här var det: En dag låg jag, som vanligt, ensam och utlämnad till mitt eget eminenta sällskap medan de andra familjemedlemmarna satt inne i köket och åt mumsiga köttben. Då såg jag plötsligt en hund som kom insmygande mellan stolparna på vårt staket! Han bara slank in, hur fräckt som helst. Som en upp-hottad variant av Lassie. ”Kanske nästan lika tuff som jag”, tänkte jag upphetsat. Nåja det var väl att överdriva men det var nog ingen mes iallafall. Jag låg hemligt och listigt kvar i mina buskar en tag för att se vad han hade tänkt att göra där i mitt revir. Inte för att jag var feg eller så men alla  vet ju  vad Matte säger om att gå fram till främlingar. Så jag kollade alltså in honom en stund. Han var en mager stackare, han hade det antagligen ÄNNU värre än mig på matfronten hemma, hur det nu är möjligt. Finns det verkligen ännu äckligare torra små fyrkanter än dom jag får varje dag? Otroligt isåfall. Nåväl, tillbaka till inkräktaren. Han var rödbrun…eller nästan grå med en smal nos och han verkade ha gått till en ganska berusad frisör för han såg ut som en föråldrad Bishon Frisé vars permanent hade gått förfärligt fel. Pälsen var alldeles ruggigt tovig och varje gång som han la sig någonstans så tappade han päls på marken. Han hade en löjligt stor och trött svans som släpade i marken som en sur bäver och lika löjligt spetsiga öron som brukar sitta på en sån där fånigt uppmärksam schäfer. Och nu vill jag vara tydlig med att JAG minsann inte dömer andra för utseendet, trots att jag har begåvats med en ovanligt snygg uppenbarelse själv. Nej jag tycker att alla förtjänar en vänskaplig sniff i rumpan oavsett päls och kroppsform. Jag ville bara föra det till protokollet.

Iallafall, hunden strosade runt en stund i vår trädgård, han sniffade intresserat på min kissbuske (han hade tydligen god smak) och la sig sedan på MIN plats vid staketet innan han sprang ut på gräsmattan igen. Han hade en ganska tjejig löpstil. Nästan lite löjlig, som en kissenödig pekineser med tajts. Men eftersom jag är en sån överseende hund med öppet sinne så var det inget som jag brydde mig om. En hund är ju en hund. (ja förutom tveksamma pekinesrar då) och jag skulle precis gå fram och presentera mig när den röda hunden gjorde ett stort misstag. Han gick upp på vår altan. Ahhh nej. det var ett klart gigantiskt misstag från hans sida. Jag skulle precis säga det men hann inte innan dörren flög upp och Matte kom utrusande barfota mitt i vintern med en stor städkäpp i handen. Hon såg lite smått galen ut med runda uppspärrade ögon och skrek med sin olidliga falsettröst ”Försviiiin!!!” ”Usch!!” ”Din skabbiga räv!!!” Hon kände tydligen hunden! Men varför var hon så arg på honom? Han hade väl inte gjort något förutom att gå på hennes altan…  och förstås att INTE ha koppel på sig. DET var förstås problemet.  Att inte ha koppel är enligt Matte lika förfärligt som att lägga en härligt manlig missil på någons uppfart. Hon är så himla känslig för vissa saker min matte. Nej den här vovven fanns tydligen inte med på Mattes Dogs of Fame-lista.. Det märktes tydligt. Matte brukar i och för sig skrika på mig också men hon brukar definitivt inte använda städkäppen.

Lillhusse kom också upphetsat utspringande genom dörren och undrade vad som stod på. ”Skabbräv” deklarerade Matte uppbragt och pekade med den anorektiska prinskorven mot Skabbräv, precis som om att det var den värsta gäst man kunde tänka sig till middagen. ”Skabbräv”, tänkte jag och smakade på namnet några gånger. Ja så kan man ju också heta  även om jag tycker att August Björnbus är ett mer ståtligt namn på en hund. Skabbräv försvann förstås blixtsnabbt upp för kullen och ut på baksidan efter städkäppsattacken. Sen tvingade Matte av någon konstig  anledning barskt in mig i huset. Men hallå! Varför kunde inte JAG få vara ute och leka? Klockan var ju knappt kvällsmat. Bara för att HON inte gillar MINA lekkompisar!!! Så himla typiskt Matte och hennes kontroll behov. Hela kvällen gick hon runt och muttrade om den där hunden och att det var äckligt att den sprang i trädgården. Vaddå äckligt? Jag fattade ingenting. Vad var det som var äckligt med att en hund springer runt i en trädgård?? Det är ju bilder på såna i varenda tidning! Och nästan varje dag springer det runt nytvättade cocker spaniels i trädgårdar inuti den där lådan i vardagsrummet. Då säger ingen att det är äckligt minsann! Är det för att cocker spaniels är finare än andra hundar kanske?

Nåja, nästa dag när jag gick ut så kollade jag direkt på alla mina hemliga ställen i trädgården för att se om Skabbräv kanske var där. Det var han förstås inte inte. Han hade säkert tagit första bästa tåg till Kina efter Mattes charmiga välkomst-hälsning kvällen innan. Men jag kände lukten av honom! På min favoritplats där hans frisyr låg kvar luktade det otroligt jättegott! Jag kunde inte motstå lusten att rulla mig. Åhhh det var härligt! Jag rullade så att jag nästan blev yr i min snygga boll. Ja och efter det så vet ni ju historien utvecklade sig. De där inomjordingarna började att husera och kittlas och Matte kopplade helt ologiskt ihop dessa händelser och fick för sig att det var Skabbrävs fel att hon inte hittade sina nycklar.  En sån himla orättvis beskyllning.. Och inte nog med det.

Ryktet om Skabbräv spred sig, med Mattes hjälp,  snabbt och det verkade som att plötsligt varenda hundägare kände till honom.  ALLA rynkade på pannan och gjorde en sån där min som om de just skulle plocka upp hundbajs när de pratade om honom. Trots att de antagligen inte ens hade pratat med honom på tu man hand. Snacka om förutfattade meningar!  Och det var inte bara HAN som blev dobbad och orättvist behandlad. Som straff fördom försvunna nycklarna så fick jag en massa gigantiskt  jätteorättvisa restriktioner. Inte vara i sängen, kammas varje dag, inte ligga ute i trädgården själv, inte träffa kompisar! Jo det är sant, jag fick inte ens hälsa när vi mötte någon på promenaden. Jag har inte sniffat i en enda rumpa på hur länge som helst. Fy sjutton alltså vilket opriviligierat hundliv. Bara för att Matte är så slarvig.

Monster i matskålen och anfallande strykbrädor

Okey dags att berätta om mina skålar. Matskålar alltså…. Och om monstret som flyttade in där. Jag har alltså i flera….månader…eller nåt…. ätit med god aptit ur mina fina silvriga skålar. Skålarna fick jag av den där ganska så läskiga röda gubben med skägg som kom och skrämdes en dag för längesen. Ja inte för att jag var direkt rädd alltså men…. ja man skall ju ha respekt för …. röda gubbar… det säger i alla fall alltid Matte till lillhusse när vi är ute och går. Men hon säger att man skall stå STILL när man ser dom vilket i mina öron låter idiotiskt. Är något så pass farligt så föredrar jag faktiskt att springa.

 Men i alla fall, skålarna…. En morgon när vi kom in efter promenaden så skulle Matte som vanligt hälla upp mat till sin älskade unghund (det är jag ifall ni undrar) Jag tror att vi måste ha tagit promenaden senare än vanligt för det var väldigt ljust ute, nästan som mitt på dagen och solen sken rätt in genom fönstret och gjorde så att det blev jättevarmt där inne i mitt matrum. Ja i hundköket alltså, som Matte för övrigt envisas med att använda som tillhåll för alla hennes smutsiga kläder också. Matte orerade om att ”åhhhh så härligt med ljus, äntligen vänder det ordentligt” Jag bara skakade på huvudet och beklagade Mattes intelligens, till och med jag vet ju var knappen till lampan är om man behöver ljus. Och vad det var som vände… ja det var jag inte ens intresserad av för jag var som vanlig väldigt hungrig. Min ståtliga växande kropp krävde sitt dagliga intag av trista bruna kuddliknande torra klumpar. Men även om jag förstås föredrar korv och köttbullar så gick jag glad i hågen fram för att påbörja frukosten. Det för dagen nya ljuset som Matte var så hispigt glättig över gjorde att skålen nästan lystes upp som väktar-ljuset på baksidan av huset som magiskt tänds varje gång man går förbi. Jag böjde alltså ner mitt ståtliga huvud, öronen föll sedvanligt framåt och doppades lätt i kanten av skålen och jag började äta. Jag gjorde precis som vanligt. Stoppade kuddarna i munnen flyttade mig lite bakåt och tuggade upp det som blev kvar i munnen. Det som ramlade ner på golvet sparade jag åt vårt andra husdjur. Den där ormen som låter så förskräckligt och som orättvist nog får alla rester jämt och ständigt. Jag tycker liksom att även han borde straffas med att få äta samma torra mat som mig ibland också.

Men i alla fall, jag åt och åt och det var när jag kom till slutet av alla kuddarna som jag såg det. Ja det VAR verkligen en fruktansvärd syn! Ett monster. Ett hårigt förvridet monster med två stora svarta ögon som lömskt stirrade på mig från skålens botten. Dess kinder liksom hängde framåt som två stora pannkakor som är på väg att ramla ur stekpannan och jag såg att det kom slem droppandes ur den hemska munnen.  Monstret fyllde upp hela skålen och jag såg att det stora gapet med de monstruösa tänderna i vilken sekund som helst skulle anfalla. Jag behövde inte tänka. (vilket jag normalt kan tycka är en onödig talang) Här gällde det att enbart agera…. vilket är en av mina bästa grenar. Jag gjorde ett snabbt vigt jamesbond-skutt bakåt varvid monstret i skålen fick hela den där brädan som sitter uppmonterad på vägen att komma ner med en väldig fart för att helt rått slå mig i huvudet. Jag fattade direkt. De var i maskopi! Monstret i skålen och mattes strykbräda var i maskopi! Jäklar! Jag gjorde ännu ett bakåtskutt och hamnade nu i hallen…. på Mattes skenben och hon ylade argt ”men aaaaaaaAugust aaaaj” ”Vad i herrans namn håller du på med!!!” Ja ni ser, det är som vanligt i det här huset. Hon står i vägen – jag får skulden. Jag får skulden för precis allting! Här blir man brutalt överfallen av ett monster och en strykbräda men istället för att ta hand om offret så klemar man med förövarna. Tänk om det hade varit så för människor också. Då hade de nog minsann inrättat en kommitté för att undersöka orättvisorna direkt. Men för oss hundar är det inte lika viktigt.

Matte klev in och tog upp skålen från golvet, sköljde ur den, vilket jag direkt förstod var urdumt för monstret hade förstås redan gömt sig. Sen strök Matte med handen över styrkbrädan,precis som om att det var synd om DEN! Hon  kollade sedan upphängningsanordningen och satte den tillrätta på väggen igen. Alltså hallå, borde inte den brädan sättas i förvar någonstans??? Typ i fängelse… men inte då. Jag blev bryskt utvisad i trädgården istället med en fånig babyklapp i baken och ett ”Åhh du med dina exter” ringande i öronen. Vaddå exter? Det lät som om att jag hade någon slags utslag. Jag skulle vilja se vad Matte hade gjort om monstret hoppade i hennes skål med chokladpudding och om strykbrädan hade börjat jaga henne. Då hade det förstås blivit andra bullar. Men när det gällde mig… ja då blev jag utvisad. Fy sjutton vad orättvist. Jag bestämde mig direkt för att aldrig mer äta ur den där skålen. Och så blev det.

Dagarna gick. Matte fyllde på skålen men jag vägrade bestämt att äta. Hon suckade och kallade mig för en massa onämnbara tilltalsnamn men hur hungrig jag än var så tänkte jag inte utsätta mig för det där monstret igen. Jag livnärde mig tills vidare på diverse pinnar, jord och förstås på mina egna missiler. Men det där med missilerna blev ett problem efter ett tag. Eller två problem rättare sagt. Det ena var att Matte förstås kom på min strategi. Hon började vänta ut nedsläppen viket gjorde att hon plockade upp dem i de där svarta påsarna innan jag ens hann tänka på att äta  upp dom. Och det andra var att missilerna helt osolidariskt nästan slutade komma. Ja det är sant. Hur mycket jag än försökte att bli nödig så …hände ingenting. Jättekonstigt. Jag hade ju alltid varit helt klart bäst i hela kvarteret på att släppa missiler men plötsligt var jag en svenssonlik medelmåtta. Men Matte gav inte upp sina försök att locka mig till att konfrontera monstret.

Hon försökte med allting. Hon försökte lura mig till monstret genom att hälla fil i skålen. Löjligt försök. Jag älskar verkligen fil men allvarligt talat, är det värt att bli dödad för. Knappast, eller hur?. Så jag vägrade envist. Vid ett tillfälle puttade hon till och med in mig i hundköket genom att hålla två händer på min rumpa och helt enkelt skjuta på. Vilken hundförnedring! Jag gjorde motstånd så gott jag kunde men det är extremt halt på golvet i det här huset så jag insåg snabbt att jag faktiskt med stor hastighet var på väg rätt mot skålen med monstret. Då tog överlevnadsinstinkten över, adrenalinet strömmade till i kroppen och jag gjorde en helt magisk karaterullning som till och med gjorde Matte helt perplex. Jag liksom gled med min stora stiliga kropp ner på sidan, benen flög upp i luften och jag lyckades på något vis hamna på fötter men nu vänd med mitt ståtliga huvud mot Matte som förvånad stod och försökte blockera vägen. Jag tog ingen som helst hänsyn till hindret, det vill säga Matte,  utan kastade mig med oförtruten iver framåt mot hennes knän som förskräckt gled åt sidan och tacksamt släppte igenom mig. Jag tog kurvan mot hallen utan att träffa varesig spegeln eller trappan. Det enda jag hörde bakom mig var ett antal skor som flög in i väggen och Matte som med en förvånad duns landade på sin, numera mer vadderade, rumpa. Som tur var stod dörren öppen och jag sprang med elegant tuffa steg ner för altanen och ut mot den monster-fria friheten.  Puh, vilken lättnad!

Men Matte gav sig inte. Samma kväll invaggade hon mig i en förfalskad säkerhet genom att skålarna helt hade tagits bort i hundköket. Ja jag kikade dit flera gånger men inte en endaste skål fanns i sikte. Jag började slappna av igen. Men vet ni vad hon gjorde då? Jo då ställer hon helt utmanande skålarna i hallen! Ja hon ställer monsterskålarna i hallen med ytterdörren stängd! Fattade hon inte att vi inte kunde fly!? IQ daggmask! Vi var fast därinne med ett vildsint monster som kunde anfalla i vilken sekund som helst. ”Sådär, kom nu August gubben, ät din mat i hallen istället om det är bättre” sa hon med en förrädiskt lockande röst. Alltså allvarligt talat, var hon i maskopi med monstret och strykbrädan eller hade hon helt enkelt fattat noll. Hon hade ingen monsterkoll alls. Inte som mig. Jag sprang direkt in i Mattes och Husses sovrum, kastade mig upp på sängen och vägrade att gå ner på hela kvällen. Jag vägrade till och med att gå ut och kissa på kvällen. På morgonen var min blåsa ungefär lika stor som krockkudden i Husses amerikanska bil och jag var yr av hunger. Mattes nya rabatt smakade av naturliga själ därför himmelskt. Men det var först på kvällen som polletten äntligen trillade ner hos Matte. När jag kom in så stod det två nya fina blå skålar i hallen. Den ena fylld med mat och den andra med vatten. Inga monster så långt ögat nådde och de, vanligtvis så trista kuddarna, smakade som värsta gourmetmåltiden. Äntligen var ordningen åtställd.

Cybervärlden är återställd- August Björnbus bloggar igen

Jag tänker döpa om sidan till  doggarsomintebloggar.se. Ja just det,…. som INTE bloggar. Det är fullständigt omöjligt att få skott på datorn i det här huset. Matte har plötsligt helt egoistiskt börjat ha den i en ryggsäck som hon tar med sig när hon, mycket unghundsovänligt, ger sig av på egna upptåg varje morgon. Ja UTAN mig. Utan August Björnbus-den snygga obloggade unghunden. Fy sjutton för såna mattar. Fast ja ja jag vet, jag borde vara tacksam….jag får vara hos grannen hela dagen. Och visst det ÄR verkligen helt okey. Dom är jättesnälla… och har massor med hundgodis… och inte full koll på mina missilgömmor. Jag får långa promenader och … jag får gräva hål i deras trädgård också….tror jag iallafall….för det kan ju inte vara DEN lilla petitessen som Matte skriker om varje dag när hon behagar komma hem från sina hemliga missioner på fältet. Nej det kan jag inte tänka mig. Jag gör verkligen jättefräcka hål. Bättre än värsta arbetarsorken.

Jag gjorde en stor lerig grop i vår egen trädgård i helgen också. Tänkte förbereda lite inför planteringen av vårblommorna. Ja jag vet, jag ÄR verkligen en omtänksam hund. Men när Matte kom ut för att inspektera så blev hon alldeles röd i ansiktet, ungefär som en inte alltför charmig sprängfärdig tomat. Hon skrek upprört ”Men herregud August, man kan ju plantera en 20 årig ek i det där hålet” Sen vet jag inte vad som hände för plötsligt böt hon abrupt samtalsämne och sa med jämrande röst ”Åhhh alla  mina stackars lökar”. Öhhh hallå där? Vaddå lökar? Ja jag vet ju att hennes lökar inte direkt ser ut som förr… men varför klaga när det finns så mycket byglar och kuddar och annat uppstoppande material numera. Jag hittade en hel del tuggvänliga lök-saker när jag insåg att jag faktiskt nådde upp till den där lådan  i hallen… men nåja det är en helt annan historia som får förtäljas en annan gång.

Men alltså, hon är så fåfäng Matte…. för att inte tala om att vara osammanhängande. Ena sekunden pratar vi om plantering och sen är det dags för kroppsfixering och ältande om hennes lökar. Herregud det är väl bara att inse att lökarna har givit upp kampen mot tiden och tagit hissen ner till nästa våning….. och att knappen för UPP har gått sönder för gott. Men tror ni att Matte kan gilla läget? Nej hon började istället att tjata om att hon skulle sätta NYA lökar! Alltså någon måtta får det väl vara ändå. Dessa fördummande totalmakeover program som går på TV jämt och ständigt.  Nåja tur att man är en självsäker hund som vet sitt värde och inte en osäker människa. Jovisst, jag vet…en SNYGG hund dessutom, men jag behöver ju inte direkt anstränga mig….. som vissa andra.

Jag tror förresten att det är bra för Matte. Ja att jag gräver de där hålen alltså. Matte har nämligen varit lite blek och … ja oss emellan… så börjar faktiskt tyngdkraften göra sitt även på andra ställen än lökarna…. Tidigare har man knappt fått något tag alls när man har velat bita lite vänskapligt i exempelvis underarmen men nu kommer skinnet där i självgung som ett uttjänt fårskinn på tork ute i eftermiddagsbrisen och man får tag mellan framtänderna hur lätt som helst. Så ja… hon BEHÖVER verkligen lite workout och frisk luft när hon kommer hem från vad hon nu gör hela dagarna. Vilket jag självklart ställer upp och hjälper till med. Jag är ju August Björnbus-den naturligt snygga, fasta och stöttande unghunden. Så det är bara att plocka fram spaden och krattan!

Det är ungefär samma visa varje dag. Jag väntar och väntar och väntar vid grinden. Sen kommer till slut bilen ångandes och tvärnitar framför grinden. Känner mig som en ensam Lassie efter 5 dagar helt själv ute på stäppen. Matte flåsar ut ur bilen, tittar på mig genom staketspjälorna med  en blick som blir alltmer fylld med dåligt samvete ju längre ner som jag låter öronen hänga. Ibland fyller jag dom med våt jord för att dom skall hänga nästan nere vid marken. Då blir det många korvar inne sen. Ja än sen, detär jag ju värd efter att ha blivit lämnad ensam med två hundälskare och ensstor trädgård full med missilgömmor…… hmmm…

Men iallfall, Matte kliver alltså ur bilen med två kassar i ena handen, en ryggsäck (med datorn) på axeln, nyckelknippan i munnen och Lillhusses rygga i andra handen. När hon väl kommit ur bilen så väser hon mellan nyckelknippan och läppen ”Snälla släpp inte ut honom nu så att han sticker iväg, jag orkar inte jaga”. Jag undrade verkligen jättelänge vem det var som Matte alltid pratade om innan jag en dag plötsligt kom på det. Som en blixt från klar himmel så bara kom den, rätt i det stiliga huvudet. (mitt alltså) Insikten. Insikten om att Matte har en låtsaskompis. Ja så måste det ju vara. Fast jag måste ju säga att fantasin tryter rejält för min annars ganska så påhittiga Matte. För varför skapar man en låtsaskompis som bara gör en massa hyss och som inte verkar lyda alls? En som man bara blir arg på hela tiden… Det är ju bättre att ha nån som hittar på en massa KUL saker som man gillar. Såna har jag massor av! Jag har bland annat en pinne som är en , nästan, lika snygg unghund som jag, en boll som  är en kopia av grannens katt, vilken jag snart har ätit upp och mattes tofflor som är dom där kaninerna som jag alltid jagar så fort dom dyker upp. Ja där är jag faktiskt lite osäker på om de inte egentligen ÄR kaniner på riktigt. Det skall erkännas.

Men Mattes låtsaskompis verkar vara en sån som alltid smiter iväg. Alltså allvarligt talat, en låtsaskompis om inte vill vara tilsammans med en! Hur kul är det?? Han/hon har inte ens något bordsskick för det är en herrans massa tjat om smulor och annat på golvet och i soffan…. och i sängen. (vilken typ alltså!) Han/hon verkar faktiskt stöka ner i största allmänhet. Stoppar till exempel  toalettpapper i munnen som han/hon sen spottar ut i något hörn…. i små små blöta bitar……inte för att jag tycker att det är speciellt ofint. Jag gillar när det ligger lite saker i hörnen. Ja jag är nog mer en bohemberner än en fengshuiad fransk bulldogg. Men för att återgå till det här urusla valet av låtsaskompis då. Det kanske helt enkelt är så att Matte har behov av att ha någon att liksom skälla på. Ja alltså, jag menar att det kan ju inte vara lätt att ha den skällande läggningen (som Matte har alltså) när man har tre såna praktkillar som mig, husse och lillhusse i huset! Nej stackars Matte, det är nog egentligen lite synd om henne. Det är nog bara att stötta och hjälpa till bäst man kan. Jag drar, som jag berättade, mitt strå till stacken genom att gräva grymt snygga hål och massakrera pinnar som måste krattas upp i molekyler. (bra för de där hängen på armarna) (för lökarna är det bara en skylift som gäller och den biten får nog Husse ta tag i om han orkar)

Ja jag har till och med ordnat så att Matte skall få lite mer grundläggande kunskaper i trädgårdshantering. Jajemensan, jag har grävt upp en hel rabatt hos grannen som Matte skall få göra om helt från scratch!. Helt gratis! Hon fattade det direkt när hon såg gropen. ”Åhhhh nu får jag göra en alldeles egen grann-rabatt” skrek hon …förtjust… ja jag tror iallfall att detvar förtjust för rösten gick upp i en sån där falsett. Och allvarligt talat, tänk vad det skulle kostat att gå den planteringskursen på konvux! Ja Matte behöver nog lite nya utmaningar för att bli sitt gamla vanliga hurtiga (jobbiga) jag igen.

Nej hörni, nu är det dags för lite seriösa hunduppdrag. Potatislandet skall få sin dagliga hundrullning, missilpatrullen (jag och mina låtsaskompisar) skall ut och spana efter kvällssnacks och sen måste jag hinna klämma in en tupplur innan Matte tvingar in mig i huset igen för en lååång trist kväll liggande på golvet utan chans till korvbitar. Jag lyckades inget vidare med örontricket idag. Men det känns skönt att vara online igen. Lite back in business som vi säger i hundvärlden. Imorgon skall jag kanske berätta om monstret som flyttade in i min matskål. Det kan jag lova är en riktigt läskig historia. Hej så länge.

”August Björnbus-den snygga och vältränade kanintämjaren utan fruktan”

Matte är på benen igen. Hon har äntligen övergivit sängen där inne i sovrummet. Jag blev så glad imorse när hon klev upp och dessutom hade tagit på sig de bruna kaninerna på fötterna. Ja vissa kanske kan tycka att det är lite olämpligt att ha döda kaniner på fötterna men jag tycker att det är en jätterolig och hund-uppmuntrande idé av Matte. Dels så utvecklar det mina jaktinstinkter och dels så… får jag helt enkelt lite kul i den här trista hålan.

 

Jag jagar de där små brunlockiga kaninerna så fort jag får syn på dem. Imorse snubblade Matte nästan rätt in i kaffekokaren när jag gjorde ett tredje utfall mot den vänstra kaninen i köket. Men även om Matte grymtar lite över mina kaninattacker så vet jag att hon innerst inne gillar det för hon kan oftast inte låta bli att skratta. Och eftersom Matte också tycker att det är en kul lek så fortsätter jag förstås oförtrutet. Ibland försöker Matte gömma kaninerna under filten när hon lägger sig i soffan men eftersom jag varken är dum eller lättlurad så brukar jag ligga en stund så att de tror att allt är lugnt och sen tar jag ett jätteskutt och anfaller. Duns och uhhhh brukar det låta men det konstiga är att kaninerna själva nästan aldrig säger någonting. Jag tror faktiskt att de är både döda och stumma. Vilket öde.

 

På nätterna får kaninerna bo uppe i trappan som leder upp till den hemliga övervåningen. När de precis hade flyttat in i vårt hus så sov de nedanför Mattes säng men tydligen så upptäckte Matte att ”någon” ibland kidnappade dem mitt i natten så då fick de sin nya sovplats där uppe i trappan. Dit jag…. eller någon illvillig kidnappare orättvist nog inte har tillträde. Fast en gång så försökte jag faktiskt ge mig upp för den där trappan ändå.

 

Det var mitt i natten och alldeles mörkt i hela huset. Jag låg i min säng i hallen och hade verkligen super-jättetråkigt. Alla utom jag låg och sov och jag tror att de döda kaninerna sov också. Så jag tog mod till mig och gick fram till trappan… som jag kan lova är en riktigt läskig trappa. Den är liksom jättehög och böjd som en stor brun djungelorm. Om någon går på den så knakar den nästan alltid varnande. Den brukar konstigt nog knaka mer åt Husse än åt Matte. Och som om att inte det vore nog att den gör läskiga ljud så är den också väldigt hal och rent ut sagt livsfarlig att gå på.

 

Matte och Husse har dessutom, för att försvåra en eventuell kaninkidnappning, ställt en massa hinder i vägen i trappan. Det brukar vara hinder av olika slag. Ja de byter antagligen ut dem för att försvåra för eventuella kidnappare och snygga attackhundar…. som exempelvis mig. Den här aktuella natten stod det två stora kartonger, en blå väska med läskiga skor som hade vassa metallskenor på sig (jag förstod att de skulle upp i trapphålet för ingen människa kunde ju gå i dem utan att ramla!) och ett antal påsar med okänt innehåll. När jag tittade upp mot trappan som tornade upp sig som ett stort svart monster där i hallen så funderade jag faktiskt en millisekund på att kanske somna om istället men…. jag såg ju dem där i trappan… kaninerna…. Åhhh vad jag skulle vilja få tag på de där kaninerna!

 

Key question var bara om trappan skulle äta upp mig eller inte. Jag vet ju att Matte brukar försvinna där uppe ibland…fast å andra sidan hade hon hittills alltid kommit tillbaka helskinnad. Då slog mig nästa hemska tanke. Trappan kanske inte gillade människokött… den kanske var en gourmet som gillade unghundskött! Jag kände mig lite yr och nästan illamående vid tanken på att bli trappmat men eftersom jag verkligen inte är någon räddhågsen liten tax med för korta ben utan ”August Björnbus-den snygga och vältränade kanintämjaren utan fruktan” så skakade jag bestämt av mig trappans ödesdigra middagsplaner och skred till verket.

 

Jag närmade mig första trappavsatsen med smygande försiktiga steg värdiga en panter på jakt. En tass upp. Inte ett ljud hördes. Allt var lugnt, mörkt och stilla. Jag tittade på de döda kaninerna. Nej de verkade sova gott. Jag bestämde mig för att inte titta upp för att kolla om trappan hade vaknat…det kändes lite onödigt liksom.. Jag satte istället modigt upp tass nummer två på samma trappavsats. Fortfarande alldeles tyst. Hmmm…. Jag tittade ner mellan frambenen och insåg att jag nu stod inför ett väldigt svårt dilemma. Två tassar på trappavsatsen och de andra två på golvet nedanför. Hur sjutton skulle jag få plats med nästa tass??? Långt bort i bakhuvudet så fick jag en snabb minnesglimt om att det var något speciellt med det här att gå i trappor. Ja förutom att de var så läskiga då alltså. Men det var någonting med tekniken. Hmmm…. Jag provade att ta upp den tredje tassen, alltså min vänstra baktass som jag placerade snett bakom min vänstra framtass. Detta resulterade i att jag plötsligt kände mig som ett stort upp och nedvänt och slarvigt skrivet U med klara balanssvårigheter. Jag satte snabbt ner tassen i golvet igen. Jag provade med den högra baktassen också men det resulterade bara i samma slarviga bokstav. Skit också!! Mitt namn BÖRJAR ju inte ens på U!

 

Tänk tänk tänk… Jag ansträngde min hjärna till max för att komma ihåg den där invecklade trapptekniken. Hur var det nu man gjorde??? Först en framtass på första trappsteget..check. Sen nästa framtass på samma trappsteg….check. Så långt hade jag allting fullständigt klart för mig. Det var vid det tredje kritiska momentet som det… fullständigt gick åt pipan. Hur i all sin dar skulle man få plats med tre och för att inte tala om FYRA stora stiliga tassar på samma trappsteg utan att ramla framlänges?? Det verkade helt omöjligt. Jag tittade upp mot den mörka hotfulla trappan igen. De döda kaninerna verkade fortfarande sova tryggt och den läskiga trappan gjorde inte ett enda ljud ifrån sig. Jag insåg att detta var världens chans för mig. Jag kunde få jaga kanin hela natten helt för mig själv. Jag kunde få jonglera kanin, tugga kanin och ja…göra alla möjliga kaninaktiviteter!

 

Åhhh jag fick nästan huvudvärk av att behöva vara så lösnings-fokuserad! Men mitt i alla dessa försök att komma ihåg trapptekniken så fick jag plötsligt ett sånt där blixtrande svid i rumptrakten. Ni vet, ett sånt som brukar komma när det har blivit lite… söligt i pälsen och någon oskyldig missilrest har fastnat där och klibbat ihop några pälsstrån. Aaaaj! skrek jag….. tyst och kontrollerat inombords och ryckte till med hela min smidiga kropp. Döm om min förvåning när jag plötsligt utan att ha gjort något (som jag kom ihåg iallafall) stod tre trappsteg upp i trappormen! Hur sjutton gick det till?? Jag tittade ner på min stiliga kropp igen. Inte ett U så långt ögat nådde. Jag stod med två bakben på nedersta trappsteget och två framben på trappsteg nummer…. hmmmm nummer tre tror jag att det var. Jag lyfte upp öronen, i vad för många kan tyckas se ut som en förvånad pose, och lyssnade uppmärksamt. Ingen verkade ha vaknat. Jag suckade lättad och tittade uppåt igen.

 

De döda kaninerna som sov så sött var verkligen snart inom räckhåll. Jag kanske till och med skulle nå dem från den position som jag så magiskt just hade hamnat i. Om jag bara sträckte lite på min elastiska unghundskropp. Jag försökte först göra min hals riktigt jättelång, ungefär som en extralång giraff som legat i sträckbänk. Jag nådde retligt nära men inte tillräckligt. Attans också! Hur skulle jag ta mig upp ännu ett trappsteg utan att jag fick hjälp av ytterligare ett rump-svid? Men allvarligt talat, hur svårt kunde det egentligen vara?

 

Jag lyfte försiktigt men bestämt på min ena framtass för att ställa den på trappsteget ovanför. Men åhhh det var verkligen svårt! I samma sekund som framtassen nådde nästa trappsteg så kände jag hur kroppen liksom gled framåt och när ena bakbenet oundvikligt stötte emot trappsteg nummer två så….. tappade jag fullständigt, men helt utan egen förskyllan, balansen. Eller om det var trappan som gav mig en tackling.. Jo det var det nog. Pang! Duns! Ajjjjjj min haka! Jag blev jätterädd! Ja det VAR verkligen läskigt! Sen hände allt på en gång. När jag tappade balansen så råkade jag nog stöta till en av kartongerna som i sin tur for mot kaninerna som förstås genast vaknade och fegt hoppade ner i säkerhet UNDER trappan.

 

Dörren till Mattes och Husses sovrum öppnades samtidigt med ett ilsket svisch, lampan tändes abrupt och Mattes röst väste argt ”Men vad i herrans namn gööööööör du!!!” ”Du får inte vara i trappan! Kom genast ner därifrån” Alltså, hallå där, försökte jag förtrytsamt påpeka. Hur kunde hon komma ut och själviskt gasta om en massa regler? Såg hon inte att jag låg på mage fångad i en dödstrappa!!? Och jag hade inte ens fått gå kursen ”backa på mage i trappa” ännu! Jag försökte verkligen förtvivlat att ställa mig upp igen men…. det gick liksom inte för trappan hade nämligen svalt min ena framtass och jag kom inte loss. Jag skrek, med all rätt, det högsta jag kunde, varvid samtliga i familjen plötsligt stod i hallen. ”Gå och lägg er” väste Matte ur ena mungipan samtidigt som hon resolut klev upp ett trappsteg, la en arm under min manliga bringa och sen lyfte upp mig så att jag stod upp på två ben som en fånigt behårad människa med framtassarna på hennes bara axlar.

 

Det killade våldsamt i ena näsborren av en dammtuss som hade blåst upp och in i min ena näsborre när kaninerna hoppade ner. Jag frustade till och ett fint regn av snor spred sig över Mattes förvånade ansikte. Hon tittade mig rätt i ögonen…riktigt jobbigt nära. Ja ni vet, ett sånt där ingående stirrande som jag anser är ett intrång i den personliga integriteten… eller sfären eller nåt. Lite fel timing för en dominansövning, tänkte jag trött och suckade. Jag kände att ryggen, som verkligen inte var gjort för den här sortens övningar mitt i natten, snart skulle gå av. Jag ville bara ner och få lägga mig i min säng. Så för att avbryta den annalkande övningen så slickade jag Matte raskt och bestämt i ansiktet. Från hakan och upp till pannan. Matte flämtade till, gjorde någon obestämt äcklat(?) ljud och svängde runt mig som om att vi utövade någon slags förlegad tango för hundar. Sen var jag plötsligt i säkerhet på golvet igen. Matte tittade onödigt lömskt på mig, slog med en smäll ner kidnappningsgrinden framför trappan och gick sen in i badrummet för att demonstrativt tvätta ansiktet. Onödigt om ni frågar mig för det hade ju jag redan ombesörjt. När hon kom ut hade hon klätt på sig en stor morgonrock och gick ut i köket och slog upp något att dricka och stoppade två brusiga karameller i. Sen skulle hon plötsligt in i vardagsrummet för att se på TV. Mitt i natten! Tänk att man aldrig kan få sova i lugn och ro i den här familjen!

August Björnbus och den förvånade indianen

Trist trist trist …. Så hundtrist det bara kan vara! Nu har även Matte sällat sig till de andra två i familjen och lagt sig i sängen för att slöa dagarna i ända. Ja ligger hon inte i sovrummet så ligger hon inne i badrummet. Och i badrummet, där får inte jag vara med! Hur orättvist som helst! Jag får ju alltid vara med där annars. Det är ju lite MIN plats liksom. Bara för att jag försökte slicka rent Lillhusse om munnen när han körde det där återvinningstricket med maten häromdagen så är man plötsligt badrums-diskvalificerad.

Matte borde uppskatta min hjälp istället för att bli sur. Ja det borde de göra allihop. Men samtliga i familjen (utom jag) verkar vara extremt ogina dessa dagar. Griniga som sjutton och värsta otacksamma typerna. Som till exempel igår. Då låg Matte och kved inne i sovrummet när jag kom in dit. Jag tänkte förstås genast att hon, förutom lite makeup och en hårborste, antagligen behövde lite uppmuntran. Lillhusse hade tänkt samma sak för han var där inne också. Vi tänker ofta ganska så lika han och jag. Han stod med en jätteblöt handduk som han torkade Matte i ansiktet med. Ja hon var ju inte helt fläckfri om man säger så. Jag tyckte att det var en väldigt fin gest av Lillhusse.

Jag stod en stund bredvid och tittade på. Det var verkligen jättemycket vatten i den där handduken. Det droppade ner i ansiktet på Matte, nästan som när hon duschar och hela kudden blev alldeles blöt. Matte vaknade plötsligt, vred sig åt sidan och sa ”Nej nej nej, allt blir alldeles blött, sluta. Jag får vatten i ögonen” Ja just det, otacksam igen…. Men eftersom jag är en hund med ett glatt och förlåtande sinnelag så tänkte jag att jag i alla fall skulle dra mitt strå till stacken. Matte verkade ju trots allt lite låg och deppig och då måste man ju hjälpa till. Hmmm vad skulle jag hitta på? Jag spolade tillbaka bandet lite och hörde ”….nej nej nej allt blir alldeles blött” Självklart! Matte ville inte ligga på en blöt kudde.

Så jag tog med munnen tag i kanten på den blöta kudden för att byta den mot en som var torr. Och nu vill jag bara till mitt försvar säga att jag faktiskt inte kan hjälpa att jag är skapt som en stor och stark hund. Framför allt stark då… och snygg….som ni säkert vet. Men alltså, jag skulle bara jätteförsiktigt dra bort kudden som Matte låg på men tydligen så gick det aningen för fort. När jag drog kudden ner mot golvet så hade någon (förmodligen Husse) ställt en massa glas och annat på det, i mina ögon helt felplacerade, bordet bredvid sängen. Och eftersom någon borde ha tänkt på att det inte är helt smart att ställa en massa saker i vägen för ett kuddbyte så.. ja det mesta åkte ju förstås i golvet. Oj vad det small till! Glasen studsade mot dörren, yoghurten mot tapeten och Mattes telefon for in under sängen.

Jag blev jätterädd… eller nåja lite lätt småskärrad i alla fall, så jag tog instinktivt ett smidigt skutt rätt upp i sängen. Och återigen, det var verkligen inte mitt fel att Matte låg i vägen med sin mage uppfläkt som värsta trapetsen. Jag for med en imponerande duns först på trapetsen och därefter rätt in i väggen som vetter mot vardagsrummet. Vilket tumult det blev! För nästan ingenting! Ingen verkade bry sig ett dugg om att jag faktiskt fick lite ont i ryggen av väggkrocken. Matte gjorde ett konstigt ljud som lätt som ”Uhhhhrrrghh!” Det lät lite som en förvånad indian. Hennes kropp for därefter ihop som en effektiv råttfälla, ja hon slog nästan näsan i knäna… Fascinerande måste jag säga för jag hade aldrig kunnat tro att hon kunde vara så vig. I nästa sekund så förvånade hon mig igen genom att kasta sig upp ur sängen som en otippat smidig men skräckinjagande gasell (ja inte ens Husse kan trovärdigt komma och påstå att hon ser charmig ut i dessa dagar). Hon stapplade snabbt in i badrummet, dängde igen dörren med ett brak och sen vet jag inte riktigt vad som hände mer där inne.

Nej för då kom Husse ångandes som värsta lokomotivet och röt ”Men för helvet…” han avbröt sig mitt i meningen när Lillhusse förtjust skrek ”10 kronor i burken, 10 kronor i burken, du svor, 10 kronor i burken!” allt medan han hoppade upp och ner i sängen som en duracellkanin. Husse blev alldeles svart i ögonen och sa med en extremt mörk och i mina ögon opassande hotfull röst ”Vad håller ni på med, gå ner omedelbart. Mamma mår ju dåligt! Herregud alltså!!! Är ni helt från vettet!!! Lillhusse slutade abrupt med sitt hoppande (skönt för jag höll på att bli aningen sjösjuk) hans ansikte skrumpnade magiskt ihop som ett övervintrat russin och även hans ögon blev nu helt svarta. De är ganska lika Husse och Lillhusse, hann jag tänka innan Lillhusse med en genomskärande hög röst tjöt ”Det var inte mitt fel! Ni skyller alltid på MIG!! Ni är så dumma!!!!!” Men hallå där, försökte jag tillägga i den pågående heta debatten. Nu är det ju faktiskt så att det är jag som brukar få skulden för det mesta här i huset. Men ingen lyssnade, som vanligt, på mig. Lillhusse störtade förnärmat med ljudligt stampande elefantkliv in i sitt rum och slängde igen dörren hårdare än vad Matte hade slängt igen badrumsdörren. Jag undrade vilken dörr som JAG skulle drämma igen? Fanns det någon kvar tro??

Hmmmm… nej jag behövde nog förresten inte demonstrera alls, jag hade ju verkligen inte gjort något den här gången…heller. Men den självklara slutsatsen delades tydligen inte av alla. Husse spände plötsligt ögonen i mig som helt oskyldigt satt kvar där på sängen. För säkerhets skull längst in i hörnet. ”Jaha” tänkte jag surt ”Nu när alla andra har flytt fältet så skall väl förstås JAG få skulden …igen” Och precis så blev det. ”Ner!” röt Husse och pekade med ett darrigt vitt finger åt mitt håll, precis som om att jag skulle ha gjort något alldeles förfärligt. Hade han inte verkat så instabil i humöret så skulle jag påpekat att det är ofint att peka finger.

Hans mun var som ett argt streck och pannan var om möjligt mer rynkad än vanligt. ”Hörru du, det var faktiskt inte mitt fel heller” försökte jag överslätande och resonabelt säga men Husse verkade inte vara ett dugg mottaglig för förklaringar. Han bara avkunnade domen ”skyldig” utan några som helst vittnesutsagor. Värsta diktaturen är vad det här hemmet är! Jag hoppade oskyldigt dömd men med min vanliga värdighet intakt ner från sängen. Jag var precis med högt och stiligt buret huvud på väg ut från sovrummet då jag i ena näsborren kände lukten från den förföriska yoghurten som rann ner från tapeten.

Mmmmm…” tänkte min ständigt hungriga hjärna. ”Jag gillar ju faktiskt yoghurt ganska så mycket….ja riktigt riktigt mycket faktiskt”. Och även om ingenting av hela det här ståhejet var mitt fel och att jag hade blivit orättvist beskylld så kunde jag för all del tänka mig att hjälpa till med att slicka rent tapeten. Jag är ju, som ni vet , ”August Björnbus- den snygga smidiga och förlåtande unghunden”. Och om Husse nu tyckte att jag var så himla skyldig så kunde ju detta bli min samhällstjänst. Så jag stannade självklart upp och började…ja alltså….städa tapeten. Mmmmm…! Det VAR verkligen lika gott som det hade luktat. Fantastiskt gott! Min tunga gjorde härligt smaskigt slafsande ljud när den gled upp och ner för tapeten och fångade in den vita rinnande yoghurten. ”Men herregud!” hördes plötsligt Husses arga röst från under sängen där han letade efter glas och mattes mobiltelefon. Han for ut därifrån, också han plötsligt smidig, (hade de tränat i smyg tro?) med håret på ända och en stor dammtuss spöklikt hängandes från ena örat. Sen puttade han från knästående ställning bryskt till mig i sidan så att min tunga slant ner och slog i hörnet på det lilla bordet. ”Aaaajjjj!” Det där gjorde faktiskt ont! Men trots den orättvisa smärtan så passade jag dock snabbt på att slicka upp de droppar med yoghurt som hade hamnat på bordet innan Husse skulle hinna ta sig upp i attackställning.

Men hmmmm… jag kände plötsligt något strävt runt tungan. Aha! Den hade fastnat i en av Mattes såna där grejer som hon brukar ha i håret. En blå den här gången….som också hade spår av yoghurtrester! Jag brukar gilla att tugga på dom. Ja det är ju inte lika gott som enbart yoghurt men… man kan ju inte alltid få precis vad man vill ha. Så medan Husse bestämt och onödigt hårdhänt motande ut mig genom dörren så gömde jag den där hårgrejen i munnen. Jag la mig sedan i min säng ute i hallen och tuggade på den medan jag lyssnade på Lillhusses ylande från sitt rum, Husses dova mässande med sig själv medan han städade upp inne i sovrummet och den förvånade indianen i badrummet. De skulle verkligen behöva åka på kurs i att slappna av den här familjen, tänkte jag medan jag åt upp de sista håriga resterna av hårgrejen.

Törnrosa och vinter-slö-sjukan

Jag tror att mina hussar (den stora och den lille) har fått nån lags vinter-slö-sjuka. Eller också leker de en sån där disney-saga-lek. Typ Törnrosa på slottet. Ja det är Matte som är Törnrosa då förstås…. Jag har lite svårt att se Husse som en hunsad prinsessa… eller…jo…kanske….varför inte… men i alla fall….. Husse har legat och slappat i sin säng ända sen han kom hem från sin jättelånga resa för jättemånga dagar sedan.. Hela bordet bredvid sängen är fullt med koppar, glas, små tuber och skålar med halväten youghurt…. Jag ligger där inne ganska ofta för att beräkna hur snabbt jag skulle kunna tillskansa… eller jag menar hjälpa Törnrosa att diska ur någon av skålarna….. men så fort jag tror att Husse sover (ja jag vill ju liksom inte störa honom, jag är ju en omtänksam unghund) så öppnar han det ena rödsprängda ögat och säger ”Nej du August det där låter du bli” med en jättekonstig röst från outer space som inte alls låter som Husse. Samtidigt gör han konstiga hostiga läten, antagligen för att skrämmas ännu mer. Men vaddå??? Jag försöker ju bara vara snäll och dra mitt strå till stacken! Alla skall ju hjälpas åt. Det är ju ett av Mattes favorit-tjat. Det borde väl Husse om någon veta. Typiskt otacksamt.

Sen började då Lillhusse apa efter Husse. Ja alla gossar vill väl vara som sina fäder. Han skulle plötsligt också ligga och lata sig i sängen hela dagarna, ropa på Törnrosa och få en massa goda saker på bordet bredvid sängen (som jag inte fick smaka på) (i alla fall så länge Törnrosa var i faggorna) Dessutom skrämdes han också med att göra en massa konstiga läten. Han hade samma konstiga röst som Husse.

Igår kväll stod Törnrosa ute i köket och gjorde en massa olika sorters mat. ”För att alla skall få i sig åtminstone någonting” sa hon konspiratoriskt till mig som satt precis under spisen i hopp om att få vara med på kökstjänsten. Åhhh, tänkte jag uppmuntrad. Alla! Så att alla skulle få i sig någonting. Alla det är ju samtliga och jag är en del av samtliga, det visste jag bestämt. Jag kände hur saliven blev som en sån där bubblig sjö inne i munnen ”Nemas problemas” sa jag glatt till Matte, ”Jag ställer självklart upp på det.! Jag skall verkligen se till att inget blir över” Matte gjorde något vitt kött som doftade ljuvligt, hon stekte små platta saker i smör som också luktade…. ljuvligt, sen skar hon melonbitar, gjorde en kall sås och några ointressanta grönsaker i en kastrull. Efter det satte hon fram olika sorters flaskor med dricka på bordet. En röd, en grön och en gul plus en tillbringare med vatten och ett grön-vitt paket med kossor på. ”Något för alla” sa hon nöjt igen och smågnolade lite trivsamt. Hmmm, nu hade hon nog missat någon sida i hundboken igen, tänkte jag. Hundar är ju inte precis gjorda varken för att dricka ur flaska eller karaff, vi vill helst ha en skål. Men jag var beredd att förlåta henne den missen. Törnrosa hade ju haft en del att stå i det sista så… ähh jag kunde dricka i min skål i tvättstugan efter att jag hade ätit det där vita goda köttet och de där platta sakerna som luktade smör. Jag var ju ingen oäven typ. Jag var ju ”August Björnbus- den snygga okrångliga unghunden”

Matte tog fram de där stickorna som magiskt gör eld (sånt man skall akta svansen för) och tände en massa ljus på bordet. Sen plingade det till i det där vita skåpet med fönster som står uppe på bänken. Matte tog snabbt på sig årets modekatastrof, ett par fula blå vantar med löjliga blommor på som säkert var sju nummer för stora. Jo hon tar på sig vantar ibland trots att hon är inne. Precis som att matlagning gör henne kall om händerna. Konstigt. Men i alla fall, behandskad sträckte hon sig mot skåpet, öppnade dörren och tog ut det vita köttet. Ahhhhh, jag höll nästan på att svimma så gott luktade det! Det till och med droppade ner på golvet från min mun. Ja jag får helt magiskt som en glipa i munnen fast den nästan är stängd. Ur glipan så rinner det helt enkelt över och saliven blir till en lång seg sträng som till slut landar med ett smaskande ljud på golvet. Husse brukar inte uppskatta när han trampar i en sån sträng vilket jag tycker är konstigt för vad kan vara mer trivsamt än lite saliv mellan tårna? De är verkligen känsliga för konstiga saker de här människorna.

Men tillbaka till kökstjänsten. Matte gick in i Lillhusses rum och kom tillbaka med en fyrkantig låda med lite saker i. ”Ett litet spel så att vi kan distrahera honom så att han äter lite” sa Matte. ”Vaddå?” tänkte jag, och skakade förundrad på mitt ståtliga huvud. ”Vem på denna jord skulle behöva distraheras för att äta????” Ibland var de verkligen inte riktigt kloka de här människorna. Otroligt underliga, det måste sägas. Efter att Matte hade tagit ut det vita köttet och ställt det på bordet så släckte hon ner de övriga lamporna så att det blev så där härligt lördagstrivsamt i köket. Ni vet så att man bara kan använda nosen för att ta in alla underbara dofter, inga andra sinnen behövs. Matte ställde sig en stund helt stilla där i köket med händerna i sidorna. Hon log nöjt, klappade sedan mig på huvudet och sa ”Sådär, det här blir väl bra gubben min”.

Sen ropade hon på de andra två. ”Nu grabbarna” sa hon med glad och uppmuntrande röst. ”Nu kan ni komma och sätta er, det finns lite smått och gott som ni säkert kan få i er” Inget hände. Det var dödstyst i huset. Matte ropade igen ”Men kom nu då” fortfarande uppmuntrande men med ett lite högre tonläge. Först kom Husse ut från sovrummet, med håret på ända som värsta övervintrade punkrockaren, rutiga kalsonger och en stor röd oknäppt fleecejacka. Kanske inte helt enligt etiketten för en trisam lördagsmiddag men Matte verkade inte bry sig nämnvärt om just detta igår. Husse ställde sig i Lillhusses rum och sa med sin läskiga rymdröst ”Kom nu grabben så äter vi lite” ”Vill inte” hördes det kraxandes där inifrån. ”Jag mår illa” ”Nej då”, la sig Matte, allvetaren, hurtfriskt i från köket. ”Det är bara för att du har fått i dig så lite näring de sista dagarna. Kom nu så spelar vi lite medan vi äter”. ”Ja fast jag mår också lite illa så han kanske…” började Husse solidariskt säga men tystnade snabbt när han fick en av Mattes laserblickar med en fullträff rätt i pannan. ”Alla behöver mat” sa hon bestämt. ”Kom nu grabben så gör vi ett försök” sa Husse igen vänd in mot Lillhusses rum. Trumpet kom så Lillhusse ut från rummet, även han såg ut som en övervintrad men vinglig punkare, alldeles vit i ansiktet med munnen snörpt i en äcklad min. ”Det luktar blä, jag vill spy, sa han med pipigt kraxig röst när han närmade sig matbordet. Oj oj oj, tänkte jag. Matte gillar verkligen inte när man säger blä om mat… jag kan delvis hålla med henne för mat är väl det sista man kan kalla för blä. Och allvarligt talat, vad i allsindar var det med de här ogina typerna? Här luktar ju inte ens i närheten av blä, det luktar ju jättegott! Vi har värsta lördagsmiddagen preparerad och klar. Vi har jobbat och slitit jättehårt (ja jag också) och min mun kan snart inte klara av mer saliv! Dags att hugga i grabbar, kom igen! Kom igen! Nu kör vi! Jag försökte påkalla uppmärksamheten genom att placera min nos så nära den där kött-tallriken om det bara gick. Tyvärr hade Matte, sin vana trogen, ställt tallriken nästan i mitten av bordet viket gjorde att den var praktiskt taget omöjlig att nå, även för min stora och ståtliga nos.

Matte tittade på mig, smällde okänsligt och otippat till min känsliga nos med fingrarna och sa argt ”Men August lägg av, du sölar ju ner bordet med saliv, usch!!!” Vaddå usch??? Det blir ju som sås, vilket är jättegott! Varför kunde dom aldrig uppskatta mina små bidrag ? Sås förhöjer ju bara allt det andra. Jag trodde att Matte var bra på det här med mat, att hon var en sorts gourmet, men jag hade tydligen misstagit mig, tänkte jag surt. Efter att ha givit mig den där orättvisa tillrättavisningen så lägger sig plötsligt Husse återigen dumdristigt nog i matdebatten geom att säga ”Det är nog de där grönsakerna som luktar äckligt, jag kände dom redan i hallen” Matte stenade märkbart till och det glättade tonfallet var nu helt och hållet förvunnet. Med en ilsken rörelse slet hon till sig skålen och nästan slängde den på sin sida av bordet varvid hon med isigt rapp röst sa ”Men håll för näsan då så äter jag upp dem snabbt!” Jag försökte vänligt säga att JAG kunde tänka mig att smaka, ja även på grönsakerna alltså men jag fick bara en stor hand rätt i ansiktet som snabbt tystade mitt inlägg. Sen vände sig Matte mot Lillhusses bleka uppenbarelse och sa bestämt ”Gubben min du behöver mat nu. Om du äter så mår du bättre” Lillhusse såg ut att ställa sig extremt tvivlande till detta påstående. Husse såg inte heller alltför hugad ut men han försökte åtminstone, vis av sin tidigare grönsaksfadäs, att göra en anstränging till ett uppmuntrande leende. Han lär inte få en oscar för den föreställningen kan jag meddela. Matte drog resolut ut Lilhusses stol, sköt tallriken närmare kanten och höll upp det andra fatet med de där platta smöriga sakerna… som jag redan hade paxat (!)… varvid Lillhusse genast antog en hulken-liknande färg i ansiktet, tog sig med båda händerna för munnen, vände på klacken och rusade in i badrummet fort som en gasell på prärien. Husse rusade efter (mer som en bisonoxe) och det gjorde jag också…. (som en snygg panter) för att se vad som var på gång liksom. Ja Matte stod ju ändå kvar som värsta dörrvakten på SPY Bar och höll koll på matbordet så att ingen skulle göra mer sås det var ingen vits med att vara kvar där.

Inne i badrummet stod Lillhusse med ryggen åt dörren och gjorde det där återvinnings-trixet. Ni vet när maten magiskt nog kommer upp från magen(eller var den nu har varit)! Husse stod bredvid honom, strök honom på ryggen och såg ganska grön ut han också. De gillade verkligen att förvandla sig till olika figurer. Fast åter igen, dessa knasiga människor, jag blir så trött på dem! Här återvinner dom maten men vad gör dom av den? Jo dom spolar ner den i toaletten!!! Vilket otroligt slöseri! Även inne i badrummet luktade det dock underbart gott. Jag bestämde mig snabbt för att även här bidra med det lilla jag kunde i vår solidariska lilla klan. Jag trängde mig försiktigt men handfast fram mellan Husses ben (ja han stod lite i vägen) för att tvätta av Lillhusse om munnen. Men vad händer? Jo Husse blir jättesur, tacklar mig i osjyst sidan och säger ”Gå härifrån, gååå!” Han nästan morrade även om det i mina ögon var ett ganska så tamt morr. Jag gick surt men med rak rygg (nåja i alla fall horisontell) tillbaka till köket för att istället på påbörja den där goda lördagsmiddagen som vi hade slitit så med. Vill dom inte ha min hjälp så tänkte jag minsann inte truga, tänkte jag.

Men döm om min förvåning när Matte alias Törnrosa alias elaka dörrvakten hade börjat duka av bordet! Jo hon tog bort varenda grej! Det vita köttet, dom platta smöriga sakerna… allting som jag skulle äta. ”Hallå! Hallå där!” skrek jag upprörd. ”Jag kommer nu, jag skulle bara kolla där inne…. Men jag VILL ha, jag äter jättegärna, jag tycker inte att någonting är blä!!!” Jag hämtade andan och såg hur tallrik efter tallrik försvann in i det stora vita skåpet som brukar låta lite hotfullt. ”Kom igen nu” försökte jag… Ja jag försökte med allt. Jag satte mig fint, la mig fint, la mig i vägen för det vita skåpet men blev bryskt bortkörd, jag gnydde ynkligt, slickade Matte på knät men….nej det hjälpte inte. Matte bara fortsatte. Hon blåste ut ljusen och tömde bordet på allt. Jag trodde knappt att det var sant. Bara för att jag hade smitit iväg i typ två sekunder för att kolla återvinningsprocessen. Alla borde väl åtminstone få komma med i andra chansen? Men nej….Jag suckade uppgivet och la mig ner där i köket. Jag insåg att loppet var kört. Matte stökade runt utan att gnola det minsta och sen gick hon in i tvättstugan och fyllde min skål med de där torra trista gamla kulorna. ”Kom nu då gubben så får du lite mat åtminstone Nu var det nästan så att jag ville säga blä… om det inte hade varit för att jag var så infernaliskt hungrig. Så jag högg in på den gamla vanliga förtäringen medan min festliga lördagskväll for all världens väg som en skock med flyttfågar. Typiskt.